Vår frihet under hot

Skrivit i Corren 30/7:

Friheten, menade den liberale tyske filosofen och humanisten Wilhelm von Humboldt runt sekelskiftet 1800, är det första och oundgängliga villkoret för ”utvecklingen av de mänskliga krafterna”.

Men, påpekade han, denna utveckling fordrar också något mer, även om det är nära förbundet med friheten. Nämligen: ”en mångfald av situationer och möjligheter”.

Frihetsgraden i vårt västerländska samhälle har ökat radikalt sedan von Humboldts tid. Som följd har lösgörandet av den mänskliga utvecklingskraften gett oss ett välstånd på en nivå som tidigare generationer knappast kunnat föreställa sig.

Inte minst Sverige, vid 1800-talets ingång ett erbarmligt och reaktionärt kvävande fattighus, utgör en bra historisk illustration av detta. Politiska reformer i liberal, frihetlig riktning skapade en bördig jordmån för mänsklig växtkraft som lyfte landet ur eländets hopplöshet till rikedomens välfärdsstat.

Vårt moderna Linköping kan också sägas ligga i linje med vad Wilhelm von Humboldt talade om. Vi har inte blivit en ekonomiskt välmående, framgångsrik och lockande inflyttningskommun som närmar sig storstadsdivisionen av en slump.

Utan därför att vi har vårdat sådana förhållanden som ger de mänskliga krafterna spelrum. Linköpings slogan ”där idéer blir verklighet” är inte en käck floskel som många andra kommuners, utan har faktisk täckning.

Men allt är inte rosor och solsken. Det har vi nu åter fått en brutal påminnelse om. I måndagskväll sköts en man ihjäl i Skäggetorp. 16 personer (!) är anhållna som misstänkt inblandade i mordet. Samtliga har kopplingar till den grova, gängrelaterade brottslighet som i flera år plågat Linköping.

Corren har i en lång rad artiklar uppmärksammat och skildrat denna farsot. Ty en farsot är det. Den kriminella gängkulturen har på ett oroväckande sätt bitit sig fast och kan inte reduceras till blott ett polisiärt problem. Det är ett samhällsproblem och ett samhällsproblem av högsta vikt. Varför?

Därför att gängens destruktiva och våldsbejakande verksamhet beskär frihetens grundvalar, sätter hämsko på den mänskliga utvecklingskraften och krymper mångfalden av situationer och möjligheter som fått Linköping att blomstra.

Det gäller i synnerhet Skäggetorp, där atmosfären av laglöshet riskerar att hindra områdets invånare (särskilt de unga) från att nå sin fulla potential. Otryggheten kvaddar både människor på det personliga planet och äventyrar stadsdelens utsikter till en ljusare framtid. Samma sak för Linköping som helhet, naturligtvis.

Den goda stadskulturen främsta, mest positiva sida är att den bär på ett emancipatoriskt löfte – genom erbjudandet av en miljö med större tolerans, vidgade vyer, flera sociala kontakter, arbetstillfällen, utbildnings- och företagsmöjligheter.

Men om den organiserade brottsligheten tillåts parasitera på vår stads välstånd, och gängen fortsätter att göra det offentliga rummet till ett slagfält, då förgiftas Linköpings attraktiva jordmån och livschanserna för många av våra invånare sänks eller spolieras.

Därför finns ingen angelägnare uppgift än att återställa den civilisatoriska lag och ordning varpå friheten, utvecklingen och mångfalden vilar.

Europas sista sommar

Skrivit i Corren 28/7:

”Sommaren 1914 skulle ha varit oförglömlig även utan olyckan den bringade över Europa. För sällan har jag upplevt en praktfullare, skönare, jag skulle nästan vilja säga somrigare sommar. Dag efter dag sidenblå himmel, luften varm utan att vara kvav, ängarna ångade av dofter, skogarna mörka och lummiga av ung grönska. Ännu idag, när jag uttalar ordet sommar, kommer jag att tänka på de strålande junidagarna som jag tillbringade i Baden bei Wien.”

Den pastorala idyllen i habsburgarnas Österrike-Ungern, som författaren Stefan Zweig ovan skildrar i sina memoarer Världen av igår, avbryts av nyheten att dubbelmonarkins tronföljare Franz Ferdinand blivit skjuten i Sarajevo den 28 juni. Underrättelsen tas emot med jämnmod.

Strax återgick allt det normala, skriver Zweig: ”Folk pratade och skrattade, sent på kvällen spelade musiken åter i lokalerna. Det fanns den här dagen många i Österrike som i sitt stilla sinne drog en lättnadens suck över att den gamle kejsarens arvtagare nu var borta, till fördel för den mycket omtyckte unge ärkehertig Karl.”

Men bakom kulisserna, långt över de sorglöst sommarfirande européernas huvuden, utlöste mordet på Franz Ferdinand ett ödesdigert diplomatiskt drama. Det var ett invecklat politiskt prestigespel mellan kontinentens rivaliserande stormaktsregimer, där insatserna nonchalant höjdes och ingen förmådde besinna sig förrän det var för sent.

Den 28 juli, för exakt hundra år sedan, förklarade Österrike-Ungerns härskarelit krig mot sin illa tålda granne Serbien, som man höll ansvarig för attentatet (egentligen en förvändning för att ge serberna en rejäl, efterlängtad näsknäpp). Konflikter på Balkan var inget nytt och hade hållits begränsade tidigare.

Denna gång tippade emellertid den maktbalansbaserade europeiska säkerhetsordningen ner i avgrunden. Under den ”svarta veckan” förmörkades sommaren av krigsförklaringar som mekaniskt följde slag på slag efter att Österrike-Ungern tryckt på knappen.

Europas statsmän hade förlorat kontrollen över skeendet och snubblade in i katastrofen som åren 1914-18 skulle kräva miljoner människoliv och för alltid rubba världen ur dess gängor. Kriget var inte oundvikligt, långt därifrån. Men det blev ett syndafall som födde den moderna epok som vi, på gott och ont, känner som vår egen. Aldrig skulle dock solen stråla på samma sätt igen.

Som historikern Barbara W Tuchman skriver i sin klassiska bok Det stolta tornet om decennierna innan första världskriget:

”Det stolta torn som hade byggts under den europeiska civilisationens storhetstid kännetecknades av prakt och lidelse, av rikedom och skönhet och mörka källare.
Dess invånares tillvaro kännetecknades, i jämförelse med en senare tids människors, av större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera, större orättvisor och hyckleri, större fattigdom och nöd, större känslosamhet och falsk sentimentalitet, mindre fördragsamhet med medelmåttorna, mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje.
Den gamla världen ägde mycket som sedan dess har gått förlorat, oberoende av vad man kan ha vunnit istället.”

Gäspningar om inte Israel är inblandat

Skrivit i Corren 25/7:

”Om högst två år är alla kristna, jag menar alla, borta.” Det sade prästen Faris Tomas i gårdagens DN. Han bor i närheten av Iraks näst största stad Mosul, som nyligen hamnat i Islamiska statens våld.

Dessa islamister är så brutalt extrema att även ideologiskt likasinnade terrorgrupper som al-Qaida brutit med dem. När Islamiska staten erövrat Mosul målades ett ”N” på vissa hus. N som i ”nasrani”, arabiska för kristen. Budskapet gick inte att missförstå. Under dödshot valde de flesta av stadens kristna invånare att fly.

”De här människorna har bara kläderna de bär på kroppen. De fick lämna allt”, säger Faris Tomas i DN:s reportage – ännu ett vittnesbörd om hur landets uråldriga kristna minoritet är på väg att fördrivas och utplånas.

Detta sker alltså nu medan Irak de facto håller på att falla sönder i ett inbördeskrig där Islamiska staten haft stora framgångar. Deras mål är ett religiöst kalifat av medeltida snitt som även omfattar Syrien, i dag så nära helvetet på jorden som det går att komma.

Uppbackad av Iran och Ryssland har Syriens diktator Bashar al-Assad sedan 2011 hämningslöst bekrigat sitt eget folk. Striderna förvärras av den splittrade oppositionen, olika grupper (som Islamiska staten) står mot varandra och drivs av skilda motiv. Inget slut på grymheterna skymtas. Antalet dödsoffer kan räknas i hundratusental, flyktingströmmen är av episka proportioner.

Från Irak och Syrien är det ganska nära till Gaza, där en annan humanitär tragedi utspelar sig. Det är inte svårt att känna medlidande med Gazaremsans plågade palestinska befolkning, hårt klämda i uppgörelsen mellan Hamas terrorstyrkor och den israeliska försvarsmakten.

Men alla utomstående, inte minst svenskar, som plötsligt visar ett sånt varmt intresse och glödande engagemang för just denna konflikt i Mellanöstern, var är ni annars?

Var är ropen av förtvivlan och avsky mot likhögarna som varje dag staplas i människoslaktens Syrien? Var är fördömandena av utrotningspolitiken mot Iraks kristna? Var är demonstrationerna, debattinläggen, kraven på rättvisa, bojkotter och internationella ingripanden?

Ni bryr ju er så djupt om Mellanöstern. Det är väldigt bra. Men gäller det verkligen bara om den judiska staten Israel råkar trigga era känslor?

Leviathan

The state is a cold monster.

– Charles de Gaulle

Richard Nixon, sådan var han

He had instincts one could call conservative, but reflexive reactions that were liberal. He wanted to leave his mark and become a man of history, and believed that, given the chance, he could make a mark in foreign policy.

He once told me about picking a national security adviser: ”I don’t want someone I have to teach. I want someone who can teach me”… Nixon would not reject out of hand someone who hade trashed him if that someone hade talent and ideas and might experience a late vocation.

– Patrick J Buchanan, The Greatest Comeback. How Richard Nixon Rose from Defeat to Create the New Majority, 2014.

Lära för arbetslivet

Skrivit i Corren 24/7:

I onsdagens tidning rapporterade Corren om höstens gymnasieintagning i Linköping. Vad gäller yrkesprogrammen är söktrycket som vanligt inte mycket att skryta med. Tendensen är likadan i övriga Sverige och har så varit under flera år.

Det kan tyckas förvånande. Att arbetslösheten bland unga människor är besvärande hög är sannerligen inget okänt fenomen. Rationellt sett borde då yrkesprogrammen vara glödheta, eftersom chanserna till jobb efter examen vanligen är bättre än för många andra utbildningar.

Är svenska elever bortskämda med drömmar om flashigare yrken? Behöver skolan bli duktigare på yrkesvägledning? Kanske. Helt klart är i vilket fall att matchningen på arbetsmarknaden skevar oroväckande och att företagen har stora problem med rekrytering och kompetensförsörjning. Vilket i sin tur hotar tillväxten och välståndet i samhället.

Borde vi därför uppmuntra en ökad andel kvalificerad arbetskraftsinvandring? Ja, det är aldrig fel. Men är knappast hela svaret. Lika lite som att obligatorisk högskolebehörighet på yrkesprogrammen skulle vara någon patentlösning (snarare är den partipolitiskt driva övertron på välsignelserna av akademisk massutbildning problematisk).

Däremot måste näringslivet bli vassare på att redan tidigt försöka konkurrera om elevernas intresse, skapa förståelse för denna sektors betydelse och påvisa vilka goda utvecklingsmöjligheter som industrin och teknikföretagen i allmänhet ger.

Väl i yrket öppnas inte sällan dörrar för både fortbildning och karriär. Näringslivet har flera starka lobbyorganisationer som sitter på högar av pengar, likaså har motparten LO en formidabel kassa till sitt förfogande. Hur väl utnyttjas dessa resurser för att locka nya generationer unga till en framtid inom industriföretagen? Det är något som arbetsgivare och fack gemensamt har alla skäl i världen att fundera noggrannare över.

Samtidigt är det nödvändigt att grundskolan skärper kraven – och det rejält! – på basala kompetenser hos eleverna. Förra månaden publicerade Svenskt näringsliv en rapport, Redo för jobbet?, där organisationens 3600 medlemsföretag tillfrågats om synen på skolans förmåga att rusta ungdomarna för yrkeslivet.

De redovisade erfarenheterna måste betecknas som nedslående, ja direkt chockerande. Unga nyanställda brast ofta i enkla färdigheter som att läsa, skriva och räkna. Ett annat problem gällde vikten av att komma i tid, vara ordningsam, uthållig och uppföra sig respektfullt mot medarbetare och kunder. Även ungdomarnas initiativkraft, kreativitet och analytiska tänkande lämnade åtskilligt övrigt att önska.

Rapporten bekräftar på ett sorgligt sätt djupet i den svenska skolkrisen. Om inte det blir ordning och bättre resultat i klassrummen, vad hjälper det då näringslivet om yrkesprogrammen i gymnasiet plötsligt får ett aldrig tidigare skådat uppsving?

Taube som tonsättare av 50-talets frihetstid

Skrivit i Corren 23/7:

Kulten kring Evert Taube tar sig orimliga uttryck. De som jämför honom med Bellman saknar litterär förståelse.

Det hävdade Lars Gyllensten, tidigare sekreterare i Svenska Akademin. I sina memoarer Minnen, bara minnen (2000) karaktäriserar han Taubes visdiktning som glättad och eskapistisk, en ytlig värld fylld av schablonartade tablåer och klichéer i ljusa pastellfärger.

Inte helt fel. Även om det finns briljanta undantag, som den magnifika skräckballaden om briggen Blue Bird av Hull, så tycker jag att mycket av Taubes sångskatt egentligen är glimmande kattguld. Det är charmigt och glatt, men knappast tungviktarklass.

Själv var Evert Taube inte heller alltid så förtjust. ”Skärgårdsskiten” kunde han kalla de egna visorna och törstade istället efter erkännande som seriös prosaförfattare. Böckerna som bar Taubes namn vann dock aldrig publikens gunst. Han fick nöja sig med att bli en efterfrågad lutsångare och började vinna viss popularitet under 20- och 30-talen, främst via radions och grammofonskivans förmedling.

Men kulturvärldens dörrar var länge stängda. Kritikerna hade svårt att övertygas om värdet i Taubes produktion. 1948 orsakade Lars Forssell rabalder när han i en essä försvarade Evert Taube och ställde dennes viskonst mot den litterära parnassens högbrynta, svårmodiga modernism.

Forssell hävdade att Taubes diktning genom sin form verkligen nådde någonstans – i motsats till ”40-talets under evighetens synvinkel rikare men i ögonblicket, utanför en liten skara proselyter, totalt verkningslösa utstrålning”.

Poeten Erik Lindegren blev så förbannad att han kastade en grogg i ansiktet på den vanvördige spolingen Forssell.

Det markerar starten till Taubes stora genombrott i folkhemmet. Strax var det 50-tal då det unga gardet med Forssell, Pär Rådström, Beppe Wolgers och Olle Adolphson i spetsen erövrar den kulturella scenens skansar – fast beslutna att vädra ut föregående decenniums allvarliga, symboltyngda dysterhet. Femtiotalisterna hyllar Taube som vore han en av dem.

De älskar hans oblyga blandning av förfining och folklighet, hans romantiska anslag och färgstarka motiv. På något sätt verkar det logiskt att Taube kommer i ropet samtidigt som motboken avskaffas och svenskarna lär sig dricka rödvin, äta pommes frites och använda vitlök. Klimatet andas lekfullhet, öppnade gränser och nyvunnen frihet.

Evert Taube levererar det perfekta soundtracket med den glade bagaren i San Remo, baren i Samborombom där Fritiof träffar Carmencita, sommarängar med Rönnerdahl, Calle Schewen och dans på Sunnanö. Ett blivande nationalmonument tar form.

Som Hjalmar Gullberg skaldar om epoken i Terziner i okonstens tid (1958): ”Nu fick man skratta fritt och gå i kyrkan / kyrksamt, från fyrtiotalets ångest frälst. / Aptiten växte med den nya styrkan, / och i en ny, mer inhemsk aladåb / upptäcktes och blev föremål för dyrkan / Almquist, Stagnelius och Taube.”

Nå, kattguld eller inte. Behovet av romantikern Evert Taube lär nog bestå. Även om färgen i hans idyller flagnat, naivismen känns daterad och förljugen, så finns där ändå en envis ton som klingar i harmoni med något i vår nordiska folksjäl. Trots allt, vad vore sommaren utan allsång, sill och Taube?

Än spökar Hannes Alfvén

Skrivit i Corren 22/7:

1970 stod den smått legendariske centerprofilen Torsten Bengtson i riksdagen och pläderade för ”ett pärlband av kärnkraftverk” längs Norrlandskusten.

Tre år senare hade Centern svängt helt under sin nya partiledare Thorbjörn Fälldin. På partiets stämma i Luleå 1973 var fysikprofessorn och Nobelpristagaren Hannes Alfvén inbjuden för att tala om kärnkraftens faror. Alfvén var en stridbar och kontroversiell gestalt i vetenskapskretsar.

Han tillbringade mycket tid i USA, där han kommit att influeras av 60-talets radikala stämningar på universiteten och den framväxande miljörörelsen med sitt starka kärnkraftsmotstånd.

Alfvén blev frälst och fick snart positionen som något av en debattpionjär i Sverige när han fränt polemiskt började ifrågasätta vårt planerade kärnkraftsprogram (som han själv varit med att bygga upp). Alfvén mötte Fälldin på en lunch i Stockholm och sedan var det klippt.

Fälldin övertygades om att ”ett rent skräckscenario” väntade om Sverige fortsatte ”marschen in i kärnkraftssamhället”. Hannes Alfvén fick därefter lägga ut texten på Luleåstämman, som förvandlades till ett väckelsemöte i atomfientlighetens tecken. Med ombudens stöd i ryggen kunde så Fälldin meddela pressen: ”Ställer ett parti fortsatt satsning på kärnkraft efter nuvarande principer som villkor för regeringssamverkan kommer Centern att säga nej”.

Där och då bröts den breda politiska samsyn som funnits i Sverige ända sedan riksdagen 1956 beslutat att utveckla reaktorprototyper för att säkerställa landets framtida energibehov. Tillväxten och välfärden var beroende av att särskilt den elintensiva basindustrin var tryggt försörjd med energi.

Enorma belopp hade investerats i kärnkraftstekniken, där Sverige ett tag var världsledande innovatör. Centerns omvändelse till alternativrörelsens romantiskt doftande antimodernism ställde allt på huvudet.

Den politiska debatten förgiftades av en närmast religiös oförsonlighet i frågan. Det borgerliga samarbetet försvårades allvarligt för lång tid framöver. Fälldinregeringen 1976, den första icke-socialistiska på 44 år, sprack och misslyckandet kastade en tung skugga över de borgerliga partiernas förmåga att styra landet.

Samtidigt brottades S med ett internt vänsteruppror mot Palmes traditionellt kärnkraftsvänliga hållning, vilket ytterligare komplicerade situationen. Försöket att lösa problemet genom den märkliga folkomröstningen 1980 (med tre nej-linjer, ingen ja-linje!) skapade bara ännu fler frågetecken om energipolitikens inriktning och villkor.

Det hör till Alliansregeringens historiska bedrifter att borgerlig enighet nåtts kring kärnkraftspolitiken igen. Centern har klokt nog givit upp arvet från demagogen Hannes Alfvén. Sveriges kvarvarande reaktorer är ålderstigna och håller inte för att trimmas i all oändlighet.

Nya anläggningar måste snart byggas. Inom vänsteroppositionen spökar dock Alfvéns ande fortfarande. S är tvehågset men pragmatiskt, MP och V är rabiata kärnkraftsfiender.

Hur ska detta faktum plåstras över vid en rödgrön majoritet i höst? Precis som med Fälldin 76 riskerar vi få en regering med en tickande splitterbomb inbyggd. 70-talets grälsjuka energihärva all over again? Herregud…

Farväl till politikersamhället?

Skrivit i Corren 21/7:

Pierre-Joseph Proudhon (1809-65) tyckte att samhället han levde i kändes en smula trångt och dundrade:

”Att styras är att bli bevakad, inspekterad, utspionerad, indoktrinerad, moralpredikad för, kontrollerad, befalld och censurerad av personer som varken har visdom eller dygd. Det är att i varje åtgärd och varje handling registreras, stämplas, värderas, patenteras, licenseras, bli beskattad, uppläxad, rättad, besviken. Under förebärande av det allmänna bästa är det att bli utnyttjad, monopoliserad, lurad, rånad och sedan vid minsta protest eller anklagande ord bötfälld, pinad, nedsvärtad, uppiskad, nerklubbad, avväpnad, ställd inför rätta, dömd, satt i fängelse, skjuten, strypt, deporterad, såld, bedragen, svindlad, övergiven, kränkt, vanhedrad. Detta är statsstyre, det är dess rättvisa, det är dess moral!”

Hårda ord. Men så var Proudhon också den förste uttalade anarkisten. Sett till hur statsmakten svällde över alla tidigare breddar efter 1914 fanns ändå korn av förebådande sanning i vad han skrev.

I synnerhet gällande 1900-talets värsta uppfinning: den totalitära diktaturen. Det är som Proudhon anat den politiska megalomanin att diktera, reglera och dirigera människans tillvaro som födde monster av typen Sovjetunionen eller Nazityskland.

Även där demokratin segrade kunde starka tendenser skönjas av kollektivistisk politisering på den individuella frihetens bekostnad. I Sverige byggdes folkhemmet, ett progressivt trygghetsprojekt med många goda och vällovliga sidor.

Dock fanns mindre tilltalande drag av förnumstig paternalism och fartblind social ingenjörskonst. I ideologisk nit skulle medborgarnas liv läggas till rätta. Samhället blev staten, partiapparaterna den nya överheten, modellen för påverkan av egna villkor gick genom politiker, ombudsmän och myndigheter.

Så organiserades det moderna Sverige, strukturerna finns än i dag, fast de börjat murkna. Partiengagemanget faller, folkrörelsernas tid är över, många känner sig främmande för den politiska sfären. Regeringen har därför tillsatt en demokratiutredning i syfte att finna nya vägar in i politiken åt folket.

Kanske är vägen mer att söka ut ur politikens och statens grepp? Som Goehte sa: ”Vilket är det bästa styret? Det som lär oss att styra oss själva.”

Tragediernas vecka

Skrivit i Corren 19/7:

298 dödsoffer. Inga av dessa människor hade med Ukrainakrisen att göra. Men de hade oturen att flyga med ett passagerarplan som tog den ödesdigra risken att passera luftrummet i Europas hetaste konfliktområde.

Vem bär ansvaret för att Malaysia Airlines MH17 från Amsterdam aldrig nådde destinationen Kuala Lumpur, utan istället föll ner från skyn i brinnande vrakdelar över den självutnämnda Donetskrepubliken i östra Ukraina? Ännu finns inte otvetydiga bevis. Dock pekar mycket i sammanhanget på att proryska separatister står bakom dådet.

Sannolikt misstogs det civila passagerarplanet för ett militärtransportplan tillhörande den lagliga regeringen i Kiev. Vilket i så fall skulle betyda att Vladimir Putin hamnat i en ytterst besvärande situation.

Det är Putin som låtit vapen, instruktörer och hugad milis strömma över gränsen från Ryssland med intentionen att ytterligare destabilisera Ukraina efter stölden av Krim. Den avancerade missil som krävdes för att skjuta ner ett plan på tiotusen meters höjd har troligen den ryska militärmakten satt i händerna på Putins ukrainska legoknektar.

Därmed är den egentligt skyldige till tragedin att finna i Kreml. Kan rysk inblandning konstateras måste priset för Putinregimens kriminella politik höjas. Vi kan inte ha en buse som härjar mer eller mindre ostraffat i Europa. USA:s och EU:s sanktioner har hittills varit patetiskt lama. Det duger inte längre.

Samtidigt i Mellanöstern: dödstalen fortsätter stiga medan Israel inlett sin markoffensiv i Gaza. Utan tvekan har det redan svårt plågade palestinska folket ånyo påtvingats fruktansvärda umbäranden och offer. För vad?

I realiteten hålls Gaza kidnappat av en barbarisk islamistisk regim, som är förblindade av visionen om den judiska statens förintande. Det ligger lyckligtvis långt bortom Hamas förmåga, ändå försöker dessa jihadbesatta terrorister skada Israel så mycket som möjligt genom upprepade raketattacker och infiltration av mördarförband genom tunnlar. Resultatet?

Närmast ingenting, då Israels försvar är alldeles för effektivt. Istället har Hamas cyniskt dragit Gazas civila i blodig olycka genom att ställa dem i skottlinjen för Israels motåtgärder, vars fullt rimliga syfte är att göra slut på terrorn.

Israel försöker dock ständigt minimera civila offer, men för Hamas är varje död palestinier en pervers propagandaseger som åskådliggör den judiska statens förmenta ondska. Vilken part som bär huvudansvaret för Gazatragedin kan knappast råda något tvivel om.

Fred och försoning med Hamas är en utopi. Må palestinierna snart äntligen få ett ledarskap som älskar livet mer än döden.