När rocken slog i Sverige

Vad är rock’n’ roll? Den frågan ställer sig fler och fler föräldrar och myndiga personer här i landet. Många har börjat känna aningen av oro.

Dessa rader stod att läsa i tidningen Bildjournalen 1956. En ny musikform från USA hade till vuxenvärldens fasa invaderat Sverige.

Jazz och schlager trängdes ut i marginalen när tonerna av Elvis, Little Richard och Bill Haley nådde ungdomens öron.

Det dröjde inte länge innan folkhemmets tonåringar fick egna blågula idoler, som efter amerikansk förebild rockade loss på danshaken.

Dessa inhemska hjältar lystrade vanligen till namn som antingen började på ”rock” eller ”little”: Rock-Ragge, Little Gerhard, Rock-Rolf, Little Gert, Rockande samen, Rock-Boris och så vidare.

Denna musikhistoriska epok har nu blivit grundligt dokumenterad i ett maffigt illustrerat verk: Stora rock’n’ rollboken. Sveriges rockkungar 1955-1963 (Premium Publishing). Författaren heter Börje Lundberg, som bland annat har en bakgrund som Expressenkorre i Borås på 70-talet. Under senare år har han givit ut böcker om Beatles, Rolling Stones och Elvis.

Varför är den svenska 50-talsrocken viktig att skriva om?

– Det saknades en heltäckande skildring om de svenska rockkungarna som utgör rötterna till den svenska rockmusiken. Det har skrivits en del om 60-talet med Hep Stars, Tages och Shanes, medan 50-talets rockare blivit närmast förlöjligade, säger Börje Lundberg.

Vad beror den nedlåtande synen på?

– I ärlighetens namn var väl inte alla så bra. Artisterna kunde inte engelska eftersom de inte läst språket i skolan. Skivbolagen tog heller inte musiken på allvar, utan trodde att rocken bara var en övergående fluga.

– Men samtidigt var rockkungarna pionjärer i ett större sammanhang. Det fanns knappt några utländska artister som turnerade i Sverige. Rockkungarna blev ett slags substitut, menar Börje Lundberg och förklarar att det egentligen inte existerade någon ungdomsmusik innan rocken slog till.

– När det plötsligt dök upp skivor som riktade sig direkt till tonåringar föll de förstås pladask och fick chansen att leva ut. Flera rockkungar som Rock-Ragge och Boris blev jätteidoler. Little Gerhard blev lika stor som Carola, fast under kortare tid.

Själv håller Börje Lundberg också Little Gerhard som den bästa i gänget, om man bortser från Jerry Williams (denne dök upp senare än de andra, men har å andra sidan hållit längst).

Rockidolerna bestod till förkrossande majoritet av grabbar. Ändå lyckades en ung tjej från Gävle utmana den manliga dominansen och och bli en av de absolut populäraste artisterna: Birgit Magnusson, känd som Rock-Olga.

Idag bor hon i Hedared mellan Borås och Alingsås. Rock-Olga må ha uppnått pensionsåldern numera, men är still going strong på scenen. Att rocken drabbade 50-talets ungdom med en närmast revolutionär kraft finner Rock-Olga ganska förklarligt:

– Den musiken vände fullkomligt upp och ner på våra liv. Vi var vana med låtar som Gamla Nordsjön och Valpen i fönstret. Det var allt som fanns. Sen kom Rock Around the Clock med Bill Haley! Den förändrade allt. Totalt.

– Den känslan tror jag inte ungdomen kan uppleva idag. De har ju redan hört allt, säger Rock-Olga.

När det begav sig turnerade hon och tre kompmusiker landet runt mellan folkparker och dansställen i en blå Ford Customline 57:a med V8-motor. Basen surrades på taket, övriga instrument packades in i bilen tillsammans med musikerna. Publiken kom i drivor.

– Det var hysteri, fullt överallt. Om man lyssnar till rock ‘n’ roll blir man ju glad, vill stampa takten och sjunga med. Musiken är kul. Man blir inte arg som en viss typ av hårdrock…

Vilka idoler hade du själv?

– Elvis. Det finns bara en! Plus Fats Domino och Paul Anka. Jag tålde inte höra talas om Tommy Steele – då. Nu är han bra, bara han inte sjunger rock. Men som musikalartist är han skitbra.

Vad anser du om kritiker som säger att ni bara var taskiga kopior av de amerikanska rockarna?

– Man ska inte dra alla över en kam. Varken Boris, Ragge, Gerhard eller jag härmade någon. Vi gjorde dåtidens covers kan man säga. Men det var egna tolkningar och vi var artister i egen rätt.

– Andra kanske härmade oss. Rocken spred sig ju som en löpeld genom landet. Varenda liten håla hade sin rockkung. Men de kom ingenstans.

Birgit Magnusson arbetade som sjukvårdsbiträde i Uppsala innan hon upptäcktes på en talangtävling i stan 1958. Hon sjöng Paul Ankas hit What you´ve done to me, vilken kom att bli hennes signaturlåt genom åren.

Artistnamnet fick hon vid samma tillfälle av konferenciern som utropade att ”nu har Uppsala fått sin egen Rock-Olga” (det fanns redan en Rock-Olga i Stockholm, men hon försvann snart ur bilden). Sedan väntade huvudstadens främsta ungdomsställe Nalen, som drevs av den legendariske nöjesprofilen Gustaf ”Topsy” Lindblom.

– Efter talangjakten ringde min pappa till Nalen och sa till Topsy: Jag har en dotter som sjunger. Det är många döttrar som sjunger, sa Topsy. Min dotter sjunger rock’n’  roll, sa pappa. Svaret blev: kom direkt!

– Nalen var verkligen något stort. Jag engagerades för en månad på en gång. Varenda kväll sjöng jag tre, fyra låtar. Även Boris var med. Jag fick 25 spänn i gage per kväll. Hemska pengar. Otroligt att man fick så mycket.

I det populära radioprogrammet Timmen Tumba blev Rock-Olga senare utnämnd till regerande drottning i det blågula rockriket.

– Det var tjejer som utmanade mig i massa deltävlingar och sånt. Jag vann med låten Stupid Cupid och blev krönt till Sveriges rockdrottning. Det var Gerhard som krönte mig. ”Palä” sa han och gav mig en nalle. Jag vet inte vad ”palä” betyder och ingen annan heller, Gerhard var bara sån, han skulle väl vara rolig.

Little Gerhard medverkade även till att göra boråsaren Per-Olof Johnsson till den rockande monarken Rock-Olle.

Per-Olof Johnsson huserar numera i Hökerum, men växte upp på Brodal i Borås och berättar hur han som 16-åring frälstes av rock’n’ roll:

– Ursprungligen var jag jazzinfluerad, lyssnade på Miles Davis och Dizzy Gillespie. Så kom Elvis. Tror det var våren 1957. Jag hade köpt en EP med Elvis där han sjöng Tutti Frutti. Den tände jag på!

– På hösten anmälde min bror mig till en talangtävling i Folkets park. Det var Little Gerhard som åkte runt och korade rockkungar i varenda stad. Jag gick ut på scenen, stel som en pinne, och sjöng Tutti Frutti.

Rock-Olle minns att det kändes ”lite hispigt”. Han hade aldrig stått på scen förr. Ändå vann han tävlingen, gratulerades av Little Gerhard och utsågs till Borås rockkung.

Karusellen var igång. Rock-Olle fick ett kompband med Bo Zetterman (trummor), Janne Spångberg (gitarr) och Lennart Fagrell (bas). Repertoaren hämtades mestadels från Elvis Presleys skivinspelningar.

– Jag lyssnade på låtarna och så blev det som det blev. Lite swinglish. Det fanns ju inga texter att köpa som det gör idag. Men jag hade fina musiker, vår gitarrist var helt enorm. Det lät bra.

Rock-Olle och hans trio spelade företrädesvis i Boråstrakten och på Västkusten. Att leva enbart på musiken gick inte. Under vardagarna arbetade Rock-Olle på gummiväveriet Fox, som gjorde säkerhetsbälten till Volvo.

Men på helgerna var det rock som gällde.

– Vi spelade varje lördag-söndag på Cirkus vid Avenyn i Göteborg under ett helt år. Det var inte bara vi som uppträdde, utan även Little Gert, Rock-Benny och massor av andra som jag inte kommer ihåg.

Han gjorde även ett gästspel på Nalen.

– Det var helt underbart. Fantastiskt att lilla jag fick komma dit. Jag fick sjunga tre extralåtar också. Rock-Boris fanns i publiken och lyssnade. Jag låg på tionde plats i Timmen Tumbas omröstning om de populäraste rockkungarna i Sverige.

1958 fick Rock-Olle erbjudande att vara med i en tävling om Västsveriges rockkung på Kul-i-backen i Göteborg.

– Det var häftig stämning i publiken. Mycket flickor. Vi var väl en tio stycken som uppträdde, bland annat Rock-Benny och kanske Little Gert. Och jag vann. Det var härligt, en triumf.

Hur länge fortsatte du och ditt band att spela?

– Vi höll på i två år fram till 59-60. Grabbarna i trion gifte sig och jag stod allena. Sen kom jag med som sångare i bandet Woodpeckers. Det gick bra. Varit ute på helgerna i flera år under 60-talet. Brukade spela i foajén till Boråshallen när det var dans där.

Vad tyckte du om dina konkurrenter bland 50-talets svenska rockkungar?

-Jag hade inga favoriter bland dem. Det var Elvis som gällde!

Precis som i fallet Rock-Olga håller Per-Olof Johnsson ännu ångan uppe. Numera återfinns han i konstellationen Rock-Olle and The Old Tracks som lirat ihop till och från i över två decennier.

Och den 12 april nästa år blir det stor rockgala i Solnahallen, Stockholm. Då återsamlas bland andra Rock-Olle, Rock-Ragge, Little Gerhard, Rockande samen och Rock-Olga för att visa var skåpet skall stå.

– Det är jätteskoj att träffa grabbarna, även om de är lite svåra att komma in på livet. Men Rock-Ragge är häftig och öppen. Det är bara att gå upp på scenen och göra bra ifrån sig. Jag skall sjunga Elvislåten Burning Love, säger Rock-Olle om konserten.

Till sommaren finns det även långt framskridna planer på en folkparksturné med gänget. Om man skall tro Rock-Olga möter 50-talets rockartister fortfarande ett betydande publikintresse när de är ute och spelar.

– Det är fantastiskt, otroligt. Men jag är ändå inte förvånad. Det var länge sedan vår musik spelades i radio. När folk får se och höra de gamla stofilerna igen tar de förstås chansen, garvar hon.

(Borås Tidning 2007-11-25)