Stoppa statens TV4-köp

Skrivit i Corren 30/5:

Tidigare var dess slogan ”TV4 – en del av Sverige”. Nu kan snart landets största reklamfinansierade TV-kanal uppdatera frasen till ”TV4 – en del av staten”. Kanske inte likafullt så aptitretande dock. Men ett faktum inom kort.

Rubbet av Bonniers framgångsrika TV-verksamhet råkar nämligen vara till salu, inkluderat TV4 och C-More. En saftig affär till ett beräknat värde av uppåt 12 miljarder kronor är i slutfasen, avslöjade branschtidningen Resumé häromdagen. Köparen? Telia, det forna Televerket, vars huvudägare är staten.

För några år sedan fokuserade Telia hårt på expansion med profitabel utbyggnad av telesystem i diktaturländer som Azerbajdzjan, Kazakstan och Vitryssland. Dessa tillväxtäventyr i österled var knappast helt snövita. Den minnesgode erinrar sig måhända korruptionsskandalen kring Telias entré på mobilmarknaden i Uzbekistan.

Men telecomjättens nya satsning att haka på trenden där operatörer förenar ägandet av distribution med innehåll är inte oproblematisk heller. Konsekvensen av att Telia sväljer Bonnier Broadcasting blir ju att staten i ett nafs blir det svenska medielandskapets dominerande aktör.

Inte nog med att vi kommer att utsättas för tvångsfinansiering av public servicebolagen via skattsedeln när den gamla licensmodellen slopas. Staten ska även, låt vara indirekt, ta kontrollen över vinstdrivande TV4 – startad 1990 som ämnad att vara det kommersiella alternativet till public service!

En sådan statlig maktkoncentration kan aldrig betecknas som sund, snarare förskräckande. ”Oro är bara förnamnet”, skriver publicisten Jan Scherman, tidigare vd för TV4, i Aftonbladet. Han varnar för att låta statens medieimperium bli mediegiganten i Sverige.

Det är ägaren som bestämmer över utbud och innehåll, därför menar Scherman att ”monopolliknande företag i mediernas värld är farliga då medier sysslar med opinionsbildning, granskning av makten, upplysning och folkbildning. Monolitiska ägarstrukturer riskerar ensidighet i åsiktsbildning” (AB 25/5).

Att staten hotar att få den rollen borde vara högexplosivt politiskt sprängstoff. Men tillfrågade i tisdagens SvD är varken näringsminister Mikael Damberg (S), eller kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP), pigga på att uttala sig om lämpligheten av att staten slukar TV4.

Att ansvariga statsråd vill undvika diskussion torde vara ett säkert tecken på att det osar katt. Vad gör borgerligheten åt saken?

Akademien ur tiden?

Skrivit i Corren 29/5:

På torsdag sker Svenska Akademiens sista sammankomst innan sommaruppehållet. Då brukar vanligen den definitiva ”korta listan” fastställas över de författarkandidater (oftast fem till antalet) som är aktuella för årets Nobelpris i litteratur. Deras produktion blir ledamöternas uppgift att läsa in sig på under sommaren och därefter koras den utvalde till världens finaste kulturella utmärkelse. Men denna höst kommer inte någon litteraturpristagare att presenteras.

Den djupa kris som skakat Akademien med strömhopp från stolarna och raserat förtroende i omvärlden har rubbat traditionerna. Som meddelades i början av maj ska priset istället skjutas upp och delas ut parallellt med nästa års annonserade pristagare. Det är iallafall den rumphuggna Akademiens nuvarande plan, därtill sannolikt nödd och tvungen sedan Nobelstiftelsen – som ”äger” Nobelpriset – i kulisserna vridit om armarna på kvarvarande ledamöter.

I lördags meddelade dock Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten i SR att det varken är säkert att det blir ett litteraturpris 2019 eller att Svenska Akademien ens får behålla uppdraget att dela ut det. Ryktesvis lär  Kungliga Vitterhetsakademien – instiftad 1753 av Gustaf III:s mor, drottning Lovisa Ulrika – ligga bra till som alternativ.

Hinder i Alfred Nobels testamente finns inte. Där står bara att litteraturpristagaren ska utses ”af Akademien i Stockholm” och inget vet egentligen vilken av akademierna som avsågs. Nyligen förklarade Vitterhetsakademien påpassligt att man både har ”kompetens och möjligheter” att ta över.

Att Lars Heikensten tar steget till att offentligt öka pressen mot Svenska Akademien måste tolkas som att Nobelstiftelsen fått nog av det bråk och intrigerande som i oförminskad styrka fortsätter att urholka anseendet för landets främsta kulturinstitution – och därmed Nobelpriset.

Antagligen vill Heikensten även signalera beredskap för utsikten att Svenska Akademien helt går i kvav. Den risken är ju överhängande. Ska de tomma stolarna återbesättas till fulltalighet krävs enligt stadgarna röster från minst 12 ledamöter i kretsen.

Nu är det endast tio vid bordet. Nya inval kan alltså inte äga rum. Förra veckan förklarade emellertid de tre ”vilande” avhopparna Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark sig villiga att göra comeback – om den beryktade Kulturprofilens försvarare Horace Engdahl avgår.

Implicit tycks Lars Heikensten uttrycka sympati för denna utpressningstaktik. ”Det finns fler i Akademien som bör fundera över sin ställning med hänsyn till förtroendet för det fortsatta Nobelprisarbetet”, sade han i Ekots lördagsintervju. Men eftersom Kristina Lugn deklarerat sin vägran att stanna om Engdahl försvinner blir matematiken ändå lika hopplös. Är ledamöterna inte 12 kan Akademien omöjligen förnya sig själv och står inför sin egenförvållade utplåning.

Horace Engdahl menar dock att ledamöterna kan omtolka stadgarna i detta avseende, trots att Akademiens högste beskyddare Carl XVI Gustaf – som också måste godkänna invalen – vidhållit att bestämmelsen gäller. Som lök på laxen hotar alltså också en konflikt med kungen!

Mycket till snille och smak har vi inte sett i denna sjaskiga följetong. Men det som börjar arta sig till Svenska Akademiens undergångsepos bjuder onekligen på historiskt rafflande teater.

Löfven på ruinens brant

Skrivit i Corren 24/5:

Första gången Sverige tillämpade ett proportionellt valsystem var i september 1911. Det var även vårt första partival i formell mening, eftersom det stipulerades att alla valsedlar skulle ha en partibeteckning.  Allmän och lika rösträtt fanns ännu inte. Men en demokratisk reformering hade skett som utsträckte antalet röstberättigade i den manliga delen av befolkningen från cirka 500 000 till dryga miljonen.

I detta vårt första hyfsat moderna riksdagsval samlade Socialdemokraterna under Hjalmar Branting ett stöd på 28,5 procent. Lägre siffra har partiet sedan dess aldrig noterat.

Vid det så kallade ”hungervalet” världskrigetsåret 1917 blev S också riksdagens största parti, en position man behållit därefter. Grunden var murad för ett sekel av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Allt världsligt är emellertid dömt att förflyktigas.

Den framgångssaga som varit Socialdemokraternas och satt sådan djupgående prägel på vårt land är ofrånkomligen på väg att nå sin slutpunkt. Valet 2010 betecknades som en historisk katastrof med 30,7 procent under Mona Sahlins ledning, det sämsta resultatet sedan den allmänna rösträtten infördes 1921. En kort, stökig period med Håkan Juholt följde innan Stefan Löfven tog över för att få ordning på rörelsen. Men valresultatet 2014 blev endast diminutivt bättre än Sahlins fiasko: 31 procent.

Enbart tack vare en förvirrad borgerlighets svaghet och SD:s chockartade framgång kunde S i ett bräckligt resonemangsäktenskap med MP återta regeringsmakten. Som opinionsvindarna blåser inför detta val ska Stefan Löfven vara nöjd om han ens lyckas kamma hem ett stöd på Brantings nivå 1911.

Särskilt mot bakgrund av att S tenderar att tappa mark ju närmare valdagen kommer, borde senaste Sifomätningen (23/5) orsaka en existentiell ångest i klass med Gunnar Björnstrands förtvivlan över Guds tystnad i Ingmar Bergmans blytunga kyrkodrama Nattvardsgästerna.

Blott 24 procent i Sifo ger en klar fingervisning om att ett epokgörande bottenrekord väntar. Ärkerivalen Moderaterna får 22 procent. Och pariapartiet SD noterar i samma mätning en uppgång till 20 procent. De tre är alltså nästan jämnstarka. Men i trion tycks SD ligga bäst till.

Det är nu det populäraste partiet bland manliga väljare och brukar, som Jimmie Åkesson riktigt konstaterar, underskattas av opinionsinstituten. Således är det inte osannolikt att SD den 9 september vräker S ur sadeln som största riksdagsparti, vilket för Löfven och hela den sargade gamla arbetarrörelsen måste te sig som ett förödande psykologiskt slag. Men Alliansen har knappast anledning att hurra oreserverat skadeglatt för det.

Hur ska en borgerlig regering kunna bildas och under vilka villkor i detta nya dimhöljda politiska landskap? Inget block kan få majoritet och ömsesidig splittring råder inom såväl det blåa som det röda laget om invandrarpolitiken, SD:s paradfråga och den som väljarna rankar högst.

Moderaternas och Socialdemokraternas omsvängning till en restriktivare hållning verkar främst bara gynnat och legitimerat Jimmie Åkesson. Hans främlingsfientliga socialkonservatism och nostalgiska folkhemsvurm har icke minst lockat åtskilliga traditionella arbetarväljare att överge S för att vägra återkomma. Ett bittert öde för Löfven.

Fast någon dundrande frihetlig liberal seger av denna S-kollaps blir det ju inte heller.

Högt spel om Iran

Skrivit i Corren 23/5:

Ett stort framsteg för freden. Barack Obamas främsta utrikespolitiska triumf. Så löd återkommande kommentarer när kärnteknikavtalet med Iran slöts. USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina fick mullorna i Teheran att reducera sitt befarande program för utveckling av atomvapen och godta FN-inspektioner. I utbyte lättades sanktionerna mot det dittills hårt ekonomiskt pressade Iran.

Ett historiskt genombrott. Eller?

Åtskilliga republikaner i USA som John Bolton – idag Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare – var ilsket kritiska och liknade överenskommelsen med det ökända Münchenavtalet 1938. Samma tongångar hördes från ett upprört Israel. Obama var i själva verket en ny Neville Chamberlain.

Den brittiske premiärministern hyllades initialt för att fått Hitler att avstå från krigiska planer, mot priset att Tjeckoslovakien offrade Sudetlandet. Som alla vet blev resultat inte ”peace for our time”.

Hitler saknade majoritetsstöd bland den tyska befolkningen när han kom till makten. Höga militärer kom snart att se Hitler som en farlig galenpanna som hotade kasta ett otillräckligt rustat Tyskland ut ett storkrig som omöjligen kunde vinnas.

Men genom Münchenavtalet gick luften ur oppositionen. Hitlers inhemska ställning stärktes, samtidigt som han övertygades om att Tredje rikets internationella motståndare var veklingar och inte mycket att frukta. Överenskommelser kunde inte stoppa honom. Det var Stalingrad, El Alamein och ett sönderbombat Berlin som gjorde det.

Nu upprepade Barack Obama samma ödesdigra misstag när han trodde sig kunna köpslå med den teokratiska regimen i Iran, ett styre av grovt kriminella fundamentalister vars föreställningsvärld baseras på en lika irrationell som hänsynslös ideologi.

Att häva sanktionernas strypsnara skulle göra livet drägligare för Irans invånare och pacificera det utbredda folkliga missnöjet. Mullorna skulle sitta säkrare i sadeln och betrakta avtalet – vilket bara fryste kärnvapenutvecklingen några år – som en billig, tillfällig eftergift åt ett naivt USA.

Chamberlain raserade Storbritanniens och Frankrikes avskräckningsförmåga gentemot Hitler. Obama raserade USA:s avskräckningsförmåga gentemot Irans prästvälde.

Analogin med München 1938 har del som talar för sig. Iran agerar oförbätterligt expansivt och krigiskt med tydligt sikte på geopolitisk dominans över Mellanöstern. Funnes det några förhoppningar om att denna skurkstat skulle bli lugnare till sinnes är raka motsatsen fallet. Fråga Israel, regionens enda demokrati, som dess notoriske dödsfiende Iran nyligen skickade missiler mot.

Trumpadministrationen kan faktiskt göra rätt som river det bristfälliga kärnteknikavtalet och istället utlovar de ”kraftfullaste sanktionerna i historien” för att tvinga Iran att upphöra med alla äventyrligheter. Tuffast möjliga maktspråk, uppbackat med råa muskler, är ibland enda sättet att hantera gangsternationer.

Dock riskerar paralleller till det förflutna att leda väldigt fel. Iran 2018 är inte Hitlertyskland 1938. Trumps linje kan förvisso stärka oppositionen i Iran och underblåsa en kupp – men i än värre riktning. I apparaten kring nuvarande regim finns starka krafter som anser att avtalet 2015 var till Irans klara nackdel. Man gav upp mycket för lite och med Trump i Washington är det viktigare än någonsin att skaffa kärnvapen till islamistiska arsenalen.

Konsekvensen om sådana nukleära fanatiker tar över? Tyvärr existerar inget facit.

Baksidan av Spotify

Skrivit i Corren 22/5:

”Jag är inte ensam om att varje dag umgås med Spotify”, deklarerade Annie Lööf (C) i riksdagen våren 2016. Nej, garanterat inte. Musikstreamingstjänsten Spotify, grundat av entreprenörerna Daniel Ek och Martin Lorentzon tio år tidigare, har idag 160 miljoner användare världen över, varav 75 miljoner är betalande abonnenter.

När företaget nyligen introducerades på New York-börsen landade det första avslutet på närmare 166 dollar per aktie, vilket gav bolaget ett totalt värde av 29,5 miljarder dollar. Mer än H&M, mer än Sandvik, mer än Ericsson.

Inte undra på att svenska politiker älskar Spotify, en digital framgångssaga som visar vilken fantastisk innovationsförmåga vårt land besitter. I debatten har partierna ofta och gärna hänvisat till Spotify för att understryka betydelsen av ett konkurrenskraftigt näringslivsklimat.

Socialdemokraterna har talat om vikten av att företag som Spotify kan förses med kvalificerad kompetens på arbetsmarknaden. Liberalerna har lovordat Spotify som ett nytt Volvo och Asea.

”Vi vill skapa rätt förutsättningar för nästa generations techbolag och bana väg för att Sveriges nästa stora digitala succéer faktiskt blir kvar här”, slog den Spotifyfrälste Annie Lööf fast i riksdagens plenisal för två år sedan.

Det är förstås bra. Vi måste vårda jordmånen för de välståndsbildande krafterna. Men den politiska hyllningskören till Spotify är inte oproblematisk, vilket framgår av boken Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify av Rasmus Fleischer och Pelle Snickars (Mondial 2018).

”Enhörning” är IT-lingo för ett nystartat techföretag som värderas till mer än en miljard dollar. Spotify har dock aldrig gjort ett enda cent i vinst. Tvärtom har förlusterna varje år varit blödande.

Spotify, med sitt blygsamma antal anställda (cirka 2000) i jämförelse med traditionella svenska industrijättar, har hittills varit helt beroende av ett ständigt inflöde av riskkapital och vuxit i en finansiell undantagsmiljö. Centralbankernas nedtryckta räntor har tvingat investerare att jaga äventyrligare objekt än normalt för att få avkastning på sina pengar, vilket blivit rena jackpotten för techföretag likt Spotify.

Det är förväntningarna om stora vinster i en hägrande framtid som hållit affären igång.

Samtidigt är Spotify i händerna på de tre dominerande skivbolagen (Warner, Universal, Sony) för att kunna leverera musik på nätet och dessa kostsamma licensavtal lär inte bli billigare om streamingen en dag blir lönsam. Livsavgörande är därför att kunna snacka upp berättelsen om Spotify till oemotståndligt guldglänsande dimensioner, så att investerarnas intresse inte falnar. Att bolaget varit väldigt duktiga på att sälja storyn om sig själva är inget att säga om.

Men att svenska politiker okritiskt deltar i att elda på hypen är mera tveksamt. Särskilt som Spotify också raffinerat kartlägger sina miljontals användare in på skinnet. Precis som Facebook, Amazon och Google.

”Kommersiell övervakning har helt enkelt blivit en central del för de flesta techföretag… I vilken mån och omfattning som Spotify under årens lopp delat eller sålt användardata till andra aktörer är omöjligt att veta. Men ingen tvivlar på att de numera har oändligt mycket information om våra mediekonsumtionsvanor”, skriver Rasmus Fleischer och Pelle Snickars.

Vore jag Annie Lööf skulle jag inte vara alldeles bekväm att umgås med sådana orwellska Storebrorsvarianter till bolag.

Sluta straffa landsorten

Skrivit i Corren 21/5:

Den som i fredags stannade för att tanka vid OKQ8 eller Preem i Ödeshög fick uppleva en historisk smäll mot plånboken. En liter 95-oktanig bensin kostade 16,16 kronor. Aldrig tidigare har det svenska riktpriset varit så högt.

För tunnelbanefolket i Stockholms innerstad hade det kanske inte särskilt stor betydelse. Men för alla människor utanför tätorterna, där bilen är en vardaglig nödvändighet, spelade rekordnoteringen definitivt roll.

Förklaringen till sprängningen av 16-kronorsvallen är dels att råvarupriset på olja stigit, dels att kronan tappat så skandalöst mycket i värde, dels att Socialdemokraterna svikit vallöftet från 2014 att inte förvärra drivmedelsskatterna ytterligare.

Istället fick koalitionspartnern Miljöpartiet sin bilfientliga vilja fram och kunde glädjas åt att riksdagen, trots icke-socialistisk majoritet, släppte igenom den rödgröna regeringens idé om en självgående ökning av skattepålagorna vid pumpen.

Denna modell betyder i praktiken, ganska häpnadsväckande egentligen, att riksdagen frivilligt satt sig ur funktion. Nya beslut av våra valda ombud i det högsta organet för offentlig makt i Sverige har gjorts överflödiga.

Drivmedelsskatterna räknas årligen upp helt automatiskt enligt konsumentprisindex plus två procent, i princip för evigt. På detta vis fördyrades bensinen förra året med 24 öre, detta år med 30 öre till och så kommer det bara att fortsätta.

Konsekvensen blir en ränta-på-räntaeffekt som med tiden bokstavligen gör det till rena rånet att fylla tanken. Redan motsvarar skatten totalt nästan 10 kronor, eller 60 procent, av literpriset.

I Ödeshög bor Betty Malmberg, moderat riksdagsledamot. Hon är inte förtjust över situationen. Indexuppräkningen har hon kallat för ett ”slag mot demokratin” och vill nu ställa finansminister Magdalena Andersson mot väggen för hur drivmedelsskatten drabbar i synnerhet bilberoende människor på landsbygden (Expressen 18/5).

Det är en utmärkt och viktig markering. Ska hela Sverige leva kan inte bilåkandet straffbeskattas in i absurdum. På landsbygden finns ett jäsande missnöje med, som många uppfattar det, etablissemangets ensidiga urbana fokus vilket bidrar till en accelererande utveckling av växande regionala klyftor.

Känslan av styvmoderlig behandling lär inte minska med drakoniska drivmedelsskatter som ännu ett uttryck av oförståelse för landsortens livsvillkor. Även i Ödeshög måste man ju kunna transportera sig.

Var kommer barnen in?

Skrivit i Corren 18/5:

”Jag säger ingenting om krig och fred / Heller inget om att tiden är ur led / Jag säger ingenting om sårad jord / Men hjärtat slår i varje ord – när jag säger dig / Min värld är fattig och min dag är död / När barnasinnet har berövats på sin glöd / Då ondskan nått sitt mål till slut / Då har all kärlek sinat ut.”

Så sjunger Hansson De Wolfe United i 80-talsklassikern Var kommer barnen in? God lyrik kan tolkas på flera sätt. Själv kom jag att tänka på just dessa rader när jag såg att Miljöpartiet i Linköping prioriterar barn och ungas psykiska hälsa som en av sina viktigaste frågor inför valet.

Bland annat vill MP effektivisera kommunikationen mellan skolan och sjukvården för att bättre kunna nå dem som behöver hjälp (Corren 17/5). Samtidigt på riksplanet lovade Socialdemokraterna, tillsammans med SSU och S-studenter, att satsa 250 miljoner kronor årligen i ett trygghetspaket för att bistå barn och unga med psykiska problem.

”Det ska vara lika självklart att prata om hur man mår, som att väga eller mäta sig. Därför vill vi införa ett screeningprogram inom elevhälsan för att tidigt upptäcka psykisk ohälsa”, säger SSU-ordföranden Philip Botström i ett pressmeddelande. Det hedrar såväl MP som S att denna fråga lyfts fram.

Angelägenheten kan inte nog betonas och förtjänar en seriös politisk diskussion, trots att valrörelsetider vanligtvis inte brukar vara det bästa tillfället för sådant. Egentligen kan det tyckas svårbegripligt. På det hela taget lever vi, materiellt sett, i ett paradis av överflöd och har möjligheter som tidigare generationer knappt kunnat drömma om.

Men något måste vara allvarligt fel i vårt samhälle när det uppväxande släktet ändå verkar fara så illa. Vad kan vara värre än att i tidig ålder, då världen borde lysa som oskuldsfullt klarast, uppfatta den som fattig och död?

Varje barnasinne berövat på sin glöd är en fruktansvärd, omätbar tragedi som skadar människan för livet. Socialstyrelsen rapporterade i december förra året att den psykiska ohälsan hos barn och unga ökat dramatiskt mellan 2006 och 2016. För gruppen 10-17 år med över 100 procent! Totalt beräknas närmare 190 000 unga lida av psykiska besvär och sjukdomar.

Vad som ligger bakom denna alarmerande utveckling saknas bra svar på. Socialstyrelsens utredare Peter Salmi tror att det kan handla om skolmiljön, även villkoren för inträdet i arbets- och vuxenlivet spelar möjligen en roll.

Är den moderna tillvaron för tuff? Brister vi att i tillräcklig grad rusta barnen med mening, kärlek och omsorg? Jag vet inte. Men så här kan det bara inte fortsätta.

Ordnar till folket!

Skrivit i Corren 17/5:

I november 2008 gick Sten Rudholm ur tiden som en unik herre. Nog hade han som sonen till en läroverksadjunkt i Karlstad gjort en imponerande karriärresa. Justitiekansler, president i Svea hovrätt, riksmarskalk och ledamot av Svenska Akademien på stol nummer 1 (traditionellt reserverad för jurister innan församlingen, måhända ödesdigert, bröt sedvänjan 2009).

Men det verkligt historiskt speciella med Sten Rudholm var att han dog som riddare av Serafimerorden. Det är Sveriges förnämsta utmärkelse. Han fick den i sista ögonblicket en decemberdag 1974 tillsammans med den legendariske bankdirektören och industrialisten Marcus ”Dodde” Wallenberg. Efter att Wallenberg avlidit 1982 blev Rudholm den enda icke-kunglige svensk som kunde titulera sig Serafimerriddare.

Nu är det omöjligt – vilka enastående tjänster du som man eller kvinna av folket än gjort riket – att komma ifråga för vårt lands finaste hedersbetygelse. Från den 1 januari 1975 är det nämligen förbjudet att dela ut Serafimerorden till några andra än utländska statschefer och medlemmar av hovet.

Denna bisarrt missunnsamma bestämmelse har vi riksdagen att tacka för, som påverkade av 70-talets radikala tidsanda sopade rent med ordensväsendet. I jämlikhetens stamort på jorden ansågs det inte passande att förära enskilda medborgare statliga belöningar.

Serafimerorden, Vasaorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden – sånt var antikverat glittrande krafs, förhatliga symboler för underdånigheten och kryperiet i det gamla konservativa privilegiesamhället. Systemet hade överlevt sig själv och var moget för historiens sophög.

Kritiken saknade inte grund, det måste sanningsenligt understrykas. Mot slutet började det ordinarie ordensväsendet faktiskt bli löjeväckande, dess legitimitet var urholkad genom inflation i själlösa utdelningar. Ämbetsmän fick sina trissor mekaniskt efter tjänstegrad och antalet anställningsår i den offentliga apparaten. Inte så få tyckte ordnarna förlorat sin mening och vägrade ta emot dem.

Men istället för en välbehövlig reformerande uppryckning, beslöt riksdagen att förklara det kungliga ordensväsendet vilande och utom räckhåll för svenskar fortsättningsvis.

Det var då det. Nu hörs – äntligen – annat ljud i skällan. Norrköpingsbon Andreas Norlén, ordförande (M) i riksdagens konstitutionsutskott, säger att han finner det vara ”en märklighet att Sveriges kanske finaste utmärkelser, ordnarna, är förbehållna utländska medborgare. Jag känner inte till något annat land som särbehandlar sina egna medborgare på det sättet” (SR 16/5).

Med sina utskottskollegor från S, MP, C, L och KD har han nått enighet om en parlamentarisk utredning, som i samband med en översyn av antalet flaggdagar och  apanaget till det växande kungahuset, även ämnar granska utsikterna av ordensväsendets återupplivande. Klokt påpekas att det forna missgreppet av automatiserad tilldelning inte bör ske igen.

Poängen med ordnarna är ju att uttrycka samhällelig uppskattning av förtjänstfulla svenskar som utfört presentationer bortom det vanliga i liv och gärning. Det är ett belöningssystem som i sin rätta funktion återspeglar och hyllar den öppna meritokratins ideal, inte klassbarriärernas.

Sten Rudholms upphöjelse till Serafimerriddare var ett exempel på det. Vill Sverige vara ett land som värderar extraordinära insatser till allmänhetens gagn, borde inte vägen förbli stängd till att kunna göra honom sällskap.

Flammande kritik mot S

Skrivit i Corren 16/5:

Nationalekonomin är ingen exakt vetenskap och olika skolor, som den keynesianska och den österrikiska, träter enträget om diverse teoribildningar och tolkningsmodeller. Men sammantaget ger forskningen ändå en hygglig vägledning, så god man rimligen kan begära i en ofullkomlig värld.

Att politiker bortser från vad experterna rekommenderar behöver varken vara konstigt eller felaktigt. Emellanåt måste andra och vidare hänsyn tas.

Nationalekonomer tenderar exempelvis att gilla fastighetsskatten som en stabil intäktskälla och förordar gärna dess återinförande. Den gamla varianten vi hade i Sverige förlorade dock sin folkliga legitimitet genom att slå hårt och godtyckligt mot vanliga människor.

Alliansregeringen gjorde därför rätt som avskaffade fastighetsskatten (eller snarare modifierade den till en kommunal avgift), Göran Persson ångrade med lika rätt att han inte själv gjorde det. Stämmer inte kartan med förhållandena i terrängen är det ju ohållbart att bita sig fast i kartan.

Men att utifrån ideologisk halsstarrighet eller kortsiktiga politiska bekvämlighetsskäl strunta i både karta och terräng är knappast tillrådligt – vilket dessvärre verkar vara fallet med nuvarande regerings agerande i stora delar.

Finanspolitiska rådet, med nationalekonomen Harry Flam i spetsen, riktar nu en salva av kritik mot den rödgröna koalitionens fögderi. En hel del av detta klander är utan tvekan sakligt befogat, även om finansminister Magdalena Andersson försöker vifta undan Flam & Co som notoriskt negativa gnällspikar.

Den charaden kan emellertid inte dölja att hon, sannolikt mot eget bättre vetande, valt bort normal ekonomisk sans för att istället blåsa på med kraftiga valfläskiga stimulanser i en redan brinnande, minusräntedopad högkonjunktur.

Det är ett äventyrligt spel som oansvarigt byggt upp riskerna för överhettning och lämnat Sverige sämre rustat att parera kraschen av en kommande konjunkturnedgång. Finanspolitiska rådets varningar därvidlag förtjänar att tas på djupaste allvar, inte lättsinnigt fnysas åt.

Men det blir väl nästa regerings bekymmer att hantera, liksom strukturproblemen på arbets- och bostadsmarknaden. Trots att arbetslösheten fortsätter att sjunka, kvarstår den brutala klyftan mellan inrikes och utrikesfödda svenskar. I den förra gruppen är 3,7 procent inskrivna på Arbetsförmedlingen som utan jobb. I den senare gruppen är siffran 20,5 procent!

Intervjuad i SvD (15/5) pekar Harry Flam på de höga ingångslönerna som boven i dramat och föreslår en sänkning ”betydligt under nuvarande lägstalöner, men betydligt över försörjningsstödet”. Men den lösningen för att tillgodose behovet av fler enkla jobb har Socialdemokraterna envist förklarat som anatema, utan att kunna presentera något övertygande alternativ.

På bostadsfronten rekommenderar Flam – gissa vad? – fastighetsskattens comeback. Det förslaget kan politikerna med gott samvete avvisa.

Däremot finns skäl att hörsamma hans uppmaning att sänka (helst helt slopa) ränteavdragen, vilket skulle utmana medelklassväljarna men fungera dämpande på bostadsmarknadens groteska prisutveckling med vidhängande hushållsrekord i skuldsättning. Harry Flam vill även skrota amorteringskravet, som främst gör det svårare för yngre och andra i lägre inkomstskikt att skaffa sig egen bostad.

Slår Stefan Löfven och Magdalena Andersson dövörat till, antecknar förhoppningsvis Ulf Kristersson.

Vi, ett skogsfolk

Skrivit i Corren 15/5:

Skogen är en folkrörelse. Hur många är det inte som regelbundet vistas ute i markerna för rekreationens och den kontemplativa upplevelsens skull? När den traditionella kyrkoreligionen tappat greppet om befolkningsmajoriteten är det gärna i naturen som den moderne svensken söker sitt behov av andlighet och sinnesro.

Skogsmiljön är laddad med en svårdefinierbar känsla av något större, en livsenergi som Kerstin Ekman i romanen Rövarna i Skuleskogen låter trollet Skord försöka sätta ord på:

”Om du hade sett laxens blanka kropp ovanför käftarna av sten och vattenfradga så skulle du veta att han hoppar högre och djärvare än han behöver för att komma undan. Det blir någonting över där! Och när roslingen flätar ett mönster och blommar i mossan och när bäckvattnet glödgas av sol och letar sig fram över en bädd av grus och guld och när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå – då blir det någonting över!”.

Innan kristendomen gjorde entré i Norden hängav sig våra förfäder antagligen åt någon form av religiös naturdyrkan (asatrons mytologi är sannolikt mestadels rena efterhandsdiktningen av Snorre Sturlasson). Numera skulle man alltså kunna säga att vi gått varvet runt till vårt hedniska skogstempel.

Och väl där passas det ofta på att plockas korgar fulla av svamp och bär. Även jakt på skogens vilt är populärt. Omkring 300 000 svenskar har jägarexamen. Över 300 000 privatpersoner äger också själva skog, det är med råge fler än antalet medlemmar som partierna lyckas engagera.

Som resurs går skogen inte av för hackor. 70 procent av Sveriges yta är täckt av skogsmark, varur det gröna guldet hämtas som byggt mycket av vårt välstånd. Bara år 2017 drog skogsnäringen in 132 miljarder kronor på export. Faktiskt är Sverige den tredje största exportören i världen av massa, papper och sågade trävaror. Vi kan verkligen kallas ett folk av skogen.

Bland skogsägarna som för arvet vidare finns generellt en djup insikt om betydelsen av ett hållbart skogsbruk. Talande är att den produktiva skogsmarkens virkesförråd har fördubblats sedan 1920-talet och uttaget är mindre än den årliga tillväxten.

Inom statsapparatens sfär av politiker och ämbetsmän lämnar dock förståelsen för skogsbrukets villkor en del övrigt att önska. Ett tilltagande problem är inventeringen av nyckelbiotoper, ursprungligen menad som en hjälp till skogsägaren att identifiera skyddsvärda miljöer och arter.

Nyckelbiotoper har visat sig ganska vanliga, vilket man kan tycka borde vara ett utmärkt betyg på privata skogsägares omsorg om den biologiska mångfalden. Tacken är istället att de i praktiken drabbas av nyttjandeförbud av skogsarealer där myndigheterna, eller vem som helst egentligen, hittar nyckelbiotoper att registrera. Visst kan avverkning ske ändå, men branschens certifieringskod för nyckelbiotoper gör virket hopplöst att sälja.

Systemet har börjat spåra ur och blivit det godas fiende. Från naturvårdsbyråkratins sida märks en ökad aktivism för att nyckelbiotopsklassa marker, ett för staten lika fiffigt som billigt sätt att skapa icke-formella naturreservat på den enskilde skogsägarens bekostnad.

Skogsbruket blir oförutsägbart, äganderätten och rättssäkerheten hasarderas. Det underminerar förutsättningarna för ett fortsatt framgångsrikt förvaltande av de oskattbara värden som skogen representerar för oss alla.