Staten får inte vara samhället

Skrivit i Corren 22/6:

När statsminister Stefan Löfven är ute och i Tage Erlanders anda propagerar för det ”starka samhället” bör vi vara vaksamma. Som den gamle moderathövdingen Gösta Bohman påpekade är ”samhälle” ett missbrukat ord i Sverige:

”Det har förlorat sin ursprungliga givna betydelse som ett samlande begrepp för en gemenskap av medborgare som i frihet och under ansvar formar sin tillvaro och utifrån egna moraliska och etiska, i regel nedärvda värderingar råder över utbildning, yrke och fritid samt på avtals- och näringsfrihetens grund löser uppkommande intressekonflikter” (Svensk Tidskrift 31/12 1985).

Samhället blandas ihop med staten, inte sällan ses begreppen som liktydiga. Löfven är en välvillig person, precis som Erlander var. Men deras ”starka samhälle” är ett samhälle annekterat av den politisk-ideologiska makten, där den enskildes frihetsutrymme är beskuret och medborgarna står i beroende till den partikontrollerade offentliga sektorn.

Att Löfven vägrar sänka det höga skattetrycket är symptomatiskt. Folkets pengar anses göra störst nytta i det kollektiva välfärdssystemet – styrt av politiker och förvaltat av myndigheter. Det minskar individens möjligheter att bygga upp ett ekonomiskt trygghetskapital i privatsfären. Civilsamhällets självständighet blir ytterligare försvagat.

Moderaterna har precis föreslagit en ny parlamentarisk grundlagsutredning i syfte att stärka skyddet för demokratin och rättsstaten. Som det är idag behövs bara två riksdagsbeslut med enkel majoritet och ett val emellan – sedan kan vi hälsa det demokratiska statsskicket och våra mänskliga rättigheter adjö. Kan det verkligen hända?

Tja, vem trodde att Donald Trump kunde bli president i USA? Eller att främlingsfientligt, vulgärnationalistiskt parti med nazistiska rötter skulle vara på väg att storleksmässigt gå om både M och S inför ett val i Sverige? I en tid när högerpopulistiska rörelser vinner mark och auktoritära idéer är i svang kan vi inte ta något för givet.

Under hänvisning till utvecklingen i Polen och Ungern (ett populärt land bland SD:are, händelsevis) vill Moderaterna göra det svårare att ändra grundlagarna och freda domstolsväsendet från politisk intervention. Det är utmärkt.

I sammanhanget vore det även önskvärt om det tandlösa Lagrådet, som under denna mandatperiod förgäves dömt ut flera slafsigt ihoprafsade politiska produkter, kunde omvandlas till en riktig författningsdomstol med befogenhet att stoppa uppenbara juridiska stolligheter från regeringen.

Men den bästa demokratiska frihetsförsäkringen i långa loppet är om civilsamhället fick en autonomare ställning. Staten ska i princip hålla tentaklerna borta från inblandning och tydliga gränser sättas för den politiska maktutövningen.

Redan nu är vi farligt nära en genompolitiserad tillvaro som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsapparatens klienter, ett system vilket är väldigt tacksamt för auktoritärt sinnade krafter att kidnappa och börja likrikta om olyckan är framme. Demokrati är inte bara majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde att styra över sig själv och sköta sina angelägenheter i fred. Ett starkt samhälle i genuin mening är ett samhälle som balanserar staten och genomsyras av en solid, djupt känd civil medborgaranda.

Ett sådant samhälle blir motståndskraftigare mot politiska vettvillingars skadeverkningar och håll det i minnet, ty historien visar att det ändå inte existerar några garantier mot utbrott av kollektivt dårskap.

Den viktigaste valfrågan

Skrivit i Corren 21/6:

Pax Romana upphörde. Pax Britannica upphörde. Varför skulle då Pax Americana vara för evigt? ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”, förkunnade Karl Marx. Hur rätt hade han inte!

Sedan 1945 har USA varit garanten för den liberala erans världsordning av relativ fred, demokrati och frihandel. Men Donald Trump vill uppenbarligen skriva Pax Americanas sista kapitel i historieböckerna. Toppmötet i Singapore där Trump reservationslöst omfamnade Nordkoreas diktator Kim Jong-Un, en av de grövsta människorättsbrottslingarna i vår tid, är en klar varningssignal.

I utbyte mot det lövtunna löftet att den stalinistiska terrorregimen ska arbeta för att avskaffa sin kärnvapenarsenal, släpper nu USA på garden i Asien. De gemensamma militärövningarna med Sydkorea ställs in. En triumf för Kim Jong-Un.

Men en ännu större seger för Kina som målmedvetet strävar mot dominans i regionen och att få bort det amerikanska inflytandet. Fria, utsatta nationer som Japan, Taiwan och icke minst Sydkorea har anledning till oro över vad den fortsatta utvecklingen kommer att innebära.

Går USA:s beskydd längre att lita på som den fasta grundvalen i säkerhetspolitiken? Samma fråga måste Europas demokratier ställa sig.

Trump siktar på att överträffa Singaporeshowen med att krama om Vladmir Putin på tu man hand och tina upp de amerikansk-ryska relationerna. Den föreställningen, vilken antagligen går av stapeln redan i sommar, har Ryssland alla skäl att se fram emot och vi andra frukta. USA:s demokratiska allierade tål Trump lika illa som han gillar ”starka ledare” i tyranniklubben, särskilt Putin är ju en gammal beundrad favorit.

Kremls härskare kan därför sannolikt räkna med att göra en riktigt bra affär med Donald Trump på andra sidan förhandlingsbordet. Av manuset från Singaporemötet att döma, är Trump nöjd bara han får kråma sig i mediernas strålkastarljus och vifta med en bit papper där hans kära kompis till motpart intygat sina goda avsikter. Chamberlain i München har fått en rival.

Invandring, sjukvård, lag och ordning ligger i topp bland de valfrågor som svenska väljare prioriterar som viktigast. Med kursen som det trumpifierade USA slagit in på borde det vara upprustningen av vårt nationella försvar.

Reagan i Linköping

Skrivit i Corren 19/6:

Är det du som har rätt till frukterna av ditt arbete, eller är det regeringen som ska ha företräde att spendera och spendera och spendera? Den retoriska frågan är Ronald Reagans.

Han varnade för ett politiskt vägval ”där regeringen beslutar att den vet bättre än du vad som ska göras med dina inkomster och i själva verket, hur du ska leva ditt liv”. Översatt till den kommunalpolitiska verkligheten i Linköping, vad är alternativen i höstens val?

Utgår vi från de stora dragen i de olika budgeterna som presenterats inför tisdagens fullmäktige är bilden ungefär lika ideologiskt jämngrå. Den styrande majoriteten står för en hygglig förvaltning av rådande förhållanden. Den borgerliga oppositionen står för en hygglig förvaltning av rådande förhållanden.

”Räknar man ihop totalt, så skiljer det inte så mycket”, säger kommunalrådet Niklas Borg (M) i en illustrativ kommentar om sitt partis utgiftssatsningar på nämndverksamheterna och den S-ledda majoritetens förslag (Corren 18/6).

Men är hela Gallien – förlåt, Linköping menar jag – i händerna på beskatta och spendera-politikerna? Nej! Det finns ett litet parti inom den borgerliga sfären som trotsar konsensuslinjen.

Kristdemokraterna utmärker sig genom att fokusera på välfärdens kärna, avvisar alla ekonomiska vidlyftigheter och dyra prestigeprojekt – samt förespråkar att den kommunala skattebördan för Linköpings invånare lättas med en krona! Det gör KD under Sara Skyttedals ledning unikt som det idémässigt närmaste Reagan vi kommer i Östergötlands residensstad.

Varför är sänkt skatt viktigt? Bland annat därför att skattepålagorna oundvikligen drabbar människor med lägre inkomster hårdast eftersom de har tuffast marginaler i hushållskassan. Att sänka skatten är att öka den individuella friheten och tryggheten.

Det stärker egenmakten i civilsamhället, minskar beroendet av den offentliga apparaten och får människor att inte vara fullt så utlämnade åt politiska beslut som idag. Att sänka skatten tvingar även partierna att använda det arbetande folkets pengar försiktigare och effektivare.

”När regeringen (the government) blir för stor, går friheten förlorad. Regeringen är tänkt att vara en tjänare. Men när en regering kan beskatta människor utan gräns eller återhållsamhet på vad regeringen kan ta, då har regeringen blivit en herre”, menade Reagan.

I högskattelandet Sverige får man väl vara tacksam för att åtminstone Linköpings kristdemokrater verkar förstå detta.

”Judar är inte svenskar”

Skrivit i Corren 18/6:

I Simon Wiesenthalcentrets rapport över de tio värsta antisemitiska händelserna i världen 2014 figurerade Sverige på skamlistans sjätteplats. Anledningen var att Björn Söder (SD), då nyss utsedd till riksdagens vice talman, i en DN-intervju (15/12 2014) inte ansåg att minoriteter som judar och samer tillhörde den svenska nationen.

På den direkta frågan om det gick att vara jude och svensk samtidigt, svarade Söder: ”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet”.

Uttalandet mötte en storm av kritik och fick även uppmärksamhet i internationell media. I brittiska The Guardian förklarade Lena Posner Körösi, ordförande för Judiska centralrådet i Sverige, att Söders resonemang kändes igen från 30-talets Tyskland.

Men Björn Söder, fortfarande kvar på positionen som förtroendevald bärare av ett av vårt lands finaste ämbeten, ger sig inte. Åter dömer han ut minoritetsgruppers svenskhet. Åter är det samer och judar som han vägrar erkänna som värdiga att ingå i folkgemenskapen.

I ett inlägg på Centerpartiets Facebooksida under fredagen skrev han: ”Annie Lööf förringar judars och samers ställning i Sverige när hon indirekt hävdar att de är svenskar. Dessa grupper har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar. Skäms Annie Lööf för din rasistiska hållning”.

Ett bisarrt, otäckt yttrande som många reagerat med berättigad avsky emot. Björn Söder har försvarat sig med en rad krumbuktande utläggningar – precis som förra gången – men inget ordvrängeri kan dölja vad det är fråga om.

Sverigedemokraterna går av allt att döma mot ett succéval den 9 september och är i opinionsundersökningarna nästan jämstarka med Moderaterna och Socialdemokraterna. Väljarna som vill ge etablissemanget en kollektiv missnöjesspark i ändan bör dock vara medvetna om vilka krafter de gynnar.

SD representerar en hårdhudad, exkluderande nationalism. Deras mål är ett etniskt och kulturellt homogent Sverige, där avvikare utgör ett söndrande hot mot den ”harmoniska renhet” i samhället som är partiets ideal.

I bottensatsen av SD:s särskiljande av muslimer, samer och andra minoriteter från den svenska identiteten, finns föreställningen om ”den kosmopolitiske juden” som ett främmande, förgiftande inslag i ”folkkroppen”.

Denna gamla bärande ideologiska tankefigur inom extremhögern är vad Björn Söders drapor återspeglar – han, den vice talmannen i det högsta organet för offentlig makt i Sverige 2018 som alltså hävdar att judar inte är svenskar.

Varje anständig medborgare borde få kalla kårar.

Den ansvarslösa idrotten

Skrivit i Corren 15/6:

”Man var ännu då förhållandevis aningslös; var medveten om OS som ett gigantiskt propagandanummer men icke klar över att propagandan gällde legalisering av en Herrenvolksdröm”, skrev journalisten Barbro Alving i boken Klipp ur nuets historia (1982) där hon samlande sina berömda DN-reportage från olympiska spelen i Berlin 1936.

”Dock: reporterns hopp är att något av obehaget intill skrämsel inför den nazistiska styrkedemonstrationen skymtar”, tillade hon. Det hoppet är inte ogrundat. Alving, även kallad Bang, var överdrivet självkritisk. Läser vi hennes texter idag går tendensen av genomskådande och avsmak inte att ta fel på. Aningslös kan heller ej den brittiske journalisten Peter Wilson anklagas för.

Han avrundade sin rapportering från Hitlerdiktaturens idrottsspektakel med orden: ”Jag hoppas att en sportens världsfestival aldrig mer skall äga rum i ett land där den förhärskande atmosfären blir så motbjudande, chauvinistisk och militärisk”.

Den förhoppningen kan emellertid knappast sägas ha infriats. Berlin-OS må vara det mest ökända exemplet på hur den internationella idrottsrörelsen låtit sig utnyttjas av tyranniska regimer, men läxan förblir olärd. Moskva 1980, Peking 2008, Sotji 2014 – där har olympiska spelen fortsatt att missbrukas som diktaturernas påfågelsfjädrande reklamarrangemang. Att idrott och politik inte hör ihop är ett grundfalskt påstående.

När nu fotbolls-VM sparkats igång i Ryssland är det först och främst en ny triumf för Vladimir Putin. Precis som i Sotji får hans hårdfört auktoritära, aggressivt militaristiska välde ett gyllene tillfälle att manifestera sig på den globala scenen.

Putin leder en korrumperad maffiastat som förtrycker sina egna medborgare, försöker undergräva demokratin i väst genom ett batteri av påverkansoperationer, har ockuperat Krim, för ett söndrande anfallskrig i östra Ukraina och backar upp slaktaren Bashar al-Assad i folkmordets Syrien. Sedan ska världen flockas till fotbollsfest på den ryske gangsterns hemmaplan som om ingenting av detta spelar någon roll och förära honom ett sken av normalitet. Vämjeligt.

”Vi ska inte ge odemokratiska länder fotbolls- och idrottsevenemang överhuvudtaget”, säger människorättsjuristen Parul Sharma i torsdagens SvD. Mer än 80 år efter nazi-OS i Berlin vore det sannerligen på tiden om organisationer som Fifa, IOK och idrottens sponsorer kom till insikt om vad det betyder att sälja sig till tyranniets PR-apparater.

Politiker med kurage

Skrivit i Corren 14/6:

Linköpingsmoderaten Finn Bengtsson är inne på slutvarvet som riksdagsledamot på östgötabänken. Han kommer, som bekant, inte att kandidera för ytterligare en mandatperiod. Det är beklagligt. Hans frispråkiga röst har varit ett salt i debatten med bitande kritik av partielitens toppstyrning och bristen på interndemokrati.

Att Finn Bengtsson vägrat vara del av något kuvat ”knapptryckarkompani” visade han genom sitt rakryggade motstånd mot den beramade Decemberöverenskommelsen 2014, då borgerligheten kastrerade sig själva och överlämnade styret av Sverige till en reformsvag, skattehöjande vänsterregering trots att väljarna valt en icke-socialistisk majoritet i riksdagen.

Särskilt nu, när vi befinner oss i en demokratisk brytningstid med en växande misstroendeklyfta mellan folket och det maktbärande etablissemanget, behövs fler av Finn Bengtssons orädda kaliber och fasta integritet. Självklart inte bara inom Moderaterna, utan i alla partiorganisationers led.

Därför har också Finn Bengtsson varit med att instifta ett pris i sitt eget namn, menat att uppmuntra till värnande av demokratin genom politiskt civilkurage. Årets pristagare presenterades under onsdagen: Amineh Kakabaveh, riksdagsledamoten från Vänsterpartiet som uppmärksammat hedersförtrycket i den islamistiska invandrarkulturen. Ett brännande angeläget ämne, men tydligen så känsligt att Amineh Kakabaveh inte längre ansågs önskvärd på Vänsterpartiets vallista i Stockholm.

Sedan hon sommaren 2015 riktat offentligt ljus mot hur moralpoliser i förorterna begränsar kvinnors och unga flickors liv, förnekar dem rätten till individualitet, självständighet och frihet, reagerade hennes partiledning bisarrt nog med kalla handen. Amineh Kakabaveh har vittnat om utfrysning och om anklagelser att sprida falska rykten, detta alltså av sina egna kolleger i det parti som kallar sig feministiskt!

Kostnaden för att våga tala om den religiösa fundamentalismen blev i hennes fall hög. Men vad blir då kostnaden för Sverige om vi inte i bred enighet förmår ta tag i problematiken med könssegregerade utanförskapsområden och vildskäggiga extremister som avskyr det öppna samhällets värderingar? Toleransen mot intoleransen är farlig, och den blir inte mindre farlig om frågan lämnas till islamofobiska rasister att illvilligt exploatera.

För sitt mod att stå upp för grundläggande medmänskliga och demokratiska ideal är Amineh Kakabaveh en värdig mottagare av Finn Bengtsson-priset.

Skurken begär förtroende

Skrivit i Corren 13/6:

Ett stort steg framåt för freden? Tveksamt. Toppmötet i Singapore var främst en propagandaseger för Kim Jong-Un. På världsscenen kunde han kråma sig i strålkastarljuset som en jämlike till USA:s president. Detta som varit en våt dröm för de bägge föregående nordkoreanska envåldshärskarna Kim Il-Sung och Kim Jong-Il lyckades den unge arvtagaren med. Historiskt är verkligen ordet.

Men inte nödvändigtvis i positiv bemärkelse. Medan Kim Jong-Un åkte hem och njöt triumfen av att brutit Nordkoreas isolering på ett spektakulärt sätt, skrävlade Donald Trump inför världspressen över vilka enastående resultat som nu väntar efter mötet. Naturligtvis vill vi alla hoppas på avspänning och fred. Men dessa strängar har Nordkorea spelat på förr och det har alltid slutat på ett vis: i bitter besvikelse.

Möjligen är Kim Jong-Un skickligare på denna bluffpoker. Eller så framstår han bara så därför att Trump är en mycket tacksammare motpart än tidigare amerikanska presidenter.

Dagens ledare för den viktigaste demokratin och enda supermakten är en uppblåst narcissist, obalanserad och okunnig, som intagit skolgårdsmobbarens attityd mot USA:s allierade och vänner i västlägret, samtidigt som han är uppenbart svag för en internationell gangster som Vladimir Putin. Kim Jong-Un är väl inte dummare än att ta chansen när en sådan osannolik man hamnat i Vita huset.

Från att aggressivt hota med kärnvapen och långdistansmissiler slår plötsligt Nordkoreas diktator om till att söka förtroende som en jovialisk fridsfurste. Ordkriget med Trump byts till försonliga handskakningar. Det skrämmande alternativet av en nukleär konfrontation har avvärjts. Det är givetvis en lättnad.

Men vad säger att vi kan lita Kim Jong-Uns leende? Nordkorea är samma brutala skräckvälde med samma samvetslösa banditer i ledningen. Avtalet som ”mästerförhandlaren” Donald Trump impulsivt lockats att skriva under är en tunn och vag produkt.

Några garantier för att Nordkorea ämnar kapitulera från statusen som kärnvapenmakt finns inte. Och varför skulle Kim Jong-Un ge upp sitt starkaste kort, det som fått lilla fattiga Nordkorea att mäta sig med USA och som är den bästa försäkringen regimen har för sin överlevnad?

Lyckas Donald Trump med att desarmera Nordkoreas domedagsarsenal vore han tveklöst värd Nobels fredspris. Men kallt realistiskt tycks han snarare fångad i sin egen fåfänga självbild, vilket Kim Jong-Un utnyttjat i syfte stärka sin politiska position och bedra världen till lättade ekonomiska sanktioner. Ty sällan brukar barbariska skurkars charmoffensiver vara uppriktigt menade.

Lycka till, sa han aldrig

Skrivit i Corren 12/6:

Jag är ledig några dagar för att spela tennis nere i Blekinge. I närheten av Olofström – av alla ställen – nås jag av budet om Per Ahlmarks bortgång. Det var i denna lilla Blekingekommun som Ahlmark 1977 påstods ha kläckt ur sig en klassisk groda i svensk politik.

Som arbetsmarknadsminister i Fälldinregeringen, den första borgerliga på över 40 år, besökte han LM Ericssons nedläggningshotade fabrik och önskade de friställda arbetarna ”lycka till”.

Den famösa frasen kolporterades som en symbol för okänsligheten och arrogansen hos de nya makthavarna vilka besegrat Socialdemokraterna i det historiska valet 1976. Fel! Per Ahlmark förnekade alltid envist att han sagt ”lycka till”.

Det var journalisten Dieter Strand på LO-ägda Aftonbladet som lagt orden i munnen på honom, berättade en fortfarande irriterad Ahlmark för mig under en intervju många år senare.

Med viss triumf i rösten tillade Ahlmark att han faktiskt räddat fabriken och fått ett tackbrev från det socialdemokratiska kommunalrådet på orten som översvallande skrev att ingen regering någonsin gjort så mycket för Olofström!

Det har ofta hävdats att Ahlmark borde blivit utrikesminister istället. Själv såg han i egenskap av FP-ledare arbetsmarknadspolitiken som ett angelägnare ansvarsområde. Egentligen inte så märkligt. Något ”dukat bord” hade Olof Palme inte precis efterlämnat vid sin avgång.  Sverige stod inför en väldigt svår strukturkris och borgerliga regeringar var sedan 1920-talet förknippade med massarbetslöshet.

När äntligen den långa S-dominansen brutits var det därför extra viktigt att visa social omsorg i lågkonjunkturen och säkra sysselsättningen. Annars skulle borgerligheten åter vara körd för flera decennier framåt, förklarade Ahlmark.

Ur det perspektivet var han ändå ett tämligen framgångsrikt om än kortvarigt statsråd, trots att miljardrullningen till industrin rent ekonomiskt inte framstår som ett under av klokhet idag (vilket Ahlmark villigt medgav). Dock hör det till saken att han som övertygad, idéburen socialliberal i mentorn Herbert Tingstens anda mer än väl förstod vilka lömska faror ett klimat av massarbetslöshet ruvade på.

’’Vi må vara högermän, liberaler eller socialdemokrater, det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd eller arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten”, hade Tingsten skrivit i en DN-ledare 1957.

Mellankrigstidens ekonomiska depression gav i Europa ödesdiger näring åt fascismen, nazismen, kommunismen och antisemitismen. Den situationen fick inte upprepas.

Okänslig och arrogant var Per Ahlmark minst av allt. I hela sitt liv kom han att med passionerad glöd bekämpa tyranniets träldomsläror och judehatets förbannelser, som bäst och mest inspirerande i rollen som fri debattör och författare efter sitt avhopp från partipolitiken 1978.

Få har med sådan outtröttlig skärpa försvarat demokratins ideal och den civilisatoriska nödvändigheten av Israels rätt att existera.

För mig står han som intellektuell i frihetens tjänst i klass med Tingsten, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Per Ahlmark var en sann ljusgestalt, stridbar och vass i offentligheten men personligen varm, rolig och omtänksam.

Jag saknar honom mycket.

Hoovers dumheter igen

Skrivit i Corren 5/6:

Tiden är kommen för att fasa ut tullarna, deklarerade Nationernas Förbund 1927. Första världskriget decenniet tidigare hade gjort slut på 1800-talets stora globaliseringsvåg, inledd av det brittiska imperiets beslut att – ensidigt, nota bene – öppna sina marknader för frihandel. De ekonomiska vinsterna blev enorma och andra länder började ta efter Storbritanniens exempel.

Varor och kapital flödade över gränserna, människor rörde sig utan pass, välståndsutvecklingen tog ett jättesprång. Tills krigsutbrottet 1914 satte sin fasansfulla punkt.

Massor av regleringar, tullar och andra handelshinder följde i den blodiga konfliktens spår. Freden innebar tyvärr ingen avveckling, trots det lovvärda initiativet från FN:s föregångare Nationernas Förbund. Till råga på allt valde USA 1928 en av sina sämsta presidenter någonsin: Herbert Hoover.

Han var en framgångsrik affärsman, men en ytterst klen politiker och tillhörde Republikanerna (déjà vu, någon?). I juni 1930 undertecknade han Smoot-Hawley-akten, uppkallad efter de republikanska  kongressledamöterna Reed Smoot och Willis C Hawley som i ett lagförslag krävde hårda protektionistiska åtgärder för att skydda den amerikanska hemmamarknaden från utländsk konkurrens.

Sånt kunde tyckas politiskt populärt mot bakgrund av den besvärliga lågkonjunktur som utlösts av det chockartade börsfallet 1929. En samling av 1028 (!) ekonomer varnade dock Hoover för att Smoot-Hawley-akten bara skulle göra etter värre. Presidenten vägrade ta reson och höjde tullarna drastiskt på hundratals varor. Det bidrog till att lågkonjunkturen fördjupades till en svår depression.

Den internationella handeln förgiftades när land efter land svarade med att höja sina tullar som hämnd. Hätska nationalistiska stämningar späddes på och världen kanade in i ännu en katastrof. Det var först med republikanen Ronald Reagan i Vita huset på 80-talet som frihandeln fick ett riktigt uppsving igen. Han gick i spetsen för den marknadsliberala renässans vars resultat blev en andra välståndsaccelererande globaliseringsepok.

Att protektionisten Herbert Hoover nu åter spökar i Donald Trumps gestalt är mycket olyckligt. Presidentens förnuftsvidrigt höjda tullar hotar inte endast USA:s egen ekonomi. Risken är överhängande av lika korkade repressalier från EU och övriga drabbade handelspartners. Det kan bli en ond spiral som, om det vill sig illa, knäcker den öppna världsekonomin och gör oss alla till förlorare.

Men alla – hallå EU! – måste ju inte tvunget följa USA på vägen att låta Hoovers dumheter gå i repris. Man kan faktiskt lära sig något av historien också.

Herbert Hoover, USA:s olycksalige president 1929-33.

Ett älskat sommarsurr

Skrivit i Corren 4/6:

Det brummar kramgott om humlan. Folke Isaksson liknade den vid en ”mumlande liten björn” med ”sjungande motor” i en vacker dikt från 50-talet och skrev: ”Flärdlös och luden bugar han över örternas rad / dricker sin mjölk och tackar, / hänger i blommans juver / Samlare, läckergom, liten tok / under blåklockans kjol”.

Beppe Wolgers hade sådan fäbless för humlor att det blev ett signum. Han klappade en humla på ryggen i ett legendariskt (självironiskt) revynummer och gjorde det även i den underbara filmen Dunderklumpen, där en till Jämtland vilseflugen humla från Skåne hjälper Beppe att hitta sonen Jens som är ute på äventyr i sommarnatten.

Bland insekterna är inga så populära som humlorna. De är våra bins mer sympatiska släktingar, närmast folkkära med sin mjuka päls och gemytligt, fridsamma framtoning. Samtidigt är de mycket flitiga arbetare som svarar för en avsevärd insats i pollineringen av nyttoväxter och vilda blommor.

I den fascinerande boken om deras värld, Humlor i Sverige av Bo Mossberg och Björn Cederberg (Bonnier Fakta 2012), läser jag att finns 40 olika svenska arter – exempelvis haghumlan (vanlig i odlingsbygderna), jordsnylthumlan (utbredd i hela landet) och tundrahumlan (håller till i Lapplandsfjällen).

Därutöver har det funnits ytterligare tre arter, bland annat frukthumlan som siktades för länge sedan i Åtvidaberg år 1911, men de räknas numera som utdöda.

Dessvärre lever flera av dagens kvarvarande arter under allvarligt tilltagande hot om att också försvinna. I likhet med bina och andra pollinerande insekter jorden runt har antalet humlor på senare tid minskat oroväckande.

Tala om kulturskymning i vid bemärkelse om vi inte förmår att hejda och vända den negativa utvecklingen. Naturen blir fattigare, vår tillvaro gråare, skördarna av frukt och grönt viker. Betänk att ungefär en tredjedel av den odlade livsmedelsproduktionen är beroende av pollinering.

En orsak till att humlor och bin blivit färre uppges vara det moderna jordbruket, som trots sina många välsignelser i övrigt medfört att markerna inte har samma variation av växter, blommor och ogräs. Det torde dock kunna åtgärdas genom uppmuntran till bevarande och återskapande av biologiska mångfaldsmiljöer som humlor gillar i kantzoner av åkrar, dikesrenar längs vägar, et cetera.

Enligt forskarna kan visserligen svärmar av små radiostyrda drönare i framtiden ersätta pollinerande insekter. Men vem vill klappa en robothumla på ryggen?

Beppe Wolgers, humlepoet.