”Skriv kort, helst inte alls”

Skrivit i Corren 28/11:

Ledarsidan har i alla år haft ett tröttsamt bombastiskt tonläge. Istället för argument och analyser har det varit predikningar och övertalningar. Ingen generositet. Ingen värme och humor.

Så löd Sigge Ågrens hårda dom över hur den politiska opinionsbildningen sköttes på liberala Expressen, tidningen han 1944 var med om att starta. Men på den tiden och några osaliga decennier framåt regerade ännu partipressen.

”Liberal” ska därför på ledarplats i dåvarande Expressen uttydas som obrottsligt lojalt folkpartistisk. Särskilt stimulerande kan det knappast varit att ta del av dylika litanior till evigt försvar av Bertil Ohlin & Co. Sigge Ågren hade nog som professionell redaktör fog för sin kritik. Även om den kritiken säkert färgades av att han privat deklarerade sig som ”glödande socialdemokrat”.

Måhända inte konstigt med hans bakgrund. Han föddes 1910 i arbetarkvarteren på Vegagatan i Göteborg, i en tvårumslägenhet som beboddes av en familj på nio personer och där kände fattigdomen svida in på skinnet. Efter sporadiska högskolestudier halkade han in på journalistbanan 1934 som vikarierande korrekturläsare på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Och visade sig snart ha en formidabel nyhetsnäsa.

Vid Expressens grundande rekryterades han till Stockholm och kom som legendarisk redaktionschef 1952-69 att få central betydelse för skapandet av den moderna, riksspridda kvällstidningen. Han var drivande i Expressens uppbyggnad av ett eget redaktionsnät i landsorten och att tidningen skulle finnas att köpa över hela Sverige senast klockan 16 varje dag. En logistisk mardröm att lösa då. Men det lyckades, bland annat tack vare en pionjärsatsning på distribution via flyg.

Fast den främsta anledningen till att vi bör minnas och hålla Sigge Ågren högt, det är hans stora språkliga inflytande. Förr präglades gärna tidningarna av sövande långrandiga artiklar. Språkbruket var ofta officiöst, tillkrånglat och myndighetshärmande. Sånt otyg var Ågren svuren att befria Expressen ifrån, troligen bidrog hans starka klassmedvetande och jämlikhetspatos till detta.

Snobberi ville han inte veta av. Tidningen satte heder i att vara folklig. Den skulle tala lika rappt och okonstlat i nyhetsspalterna som vanliga människor gjorde på gatan utanför redaktionsfönstret.

”Du skall älska dina läsare mer än dig själv”, förkunnade Sigge Ågren och drillade reportrarna i att handskas lättfattligare med pennan. I en manual gav han två exempel på rubriker till samma artikel. Den första: ”Kortare tidsintervaller ger snabbare passage”. Den andra: ”Röd gubbe blir fortare grön”. Gissa vilken rubrik som Ågren föredrog!

Fortare uppmanades också journalisterna att komma till både sak och punkt: ”Skriv hälften så långt. Högst. Och korta sen”. Eller som Sigge Ågren i en bevingad drastisk formulering uttryckte det: ”Skriv kort, helst inte alls” (möjligen hade han ledarredaktionen i åtanke…).

Gensvaret från läsekretsen gick inte att ta fel på. Upplagan ökade och ökade, till Sveriges största. Branschen tvingades ta lärdom och förnya tidningsspråket enligt Expressens mönster.

1970 gav Sigge Ågren ut sina memoarer, Sanning till 90%. I slutet av boken reflekterar han över journalistikens framtida utmaningar. Hur kommer tidningarna att se ut, vad ska de innehålla, hur ska de distribueras? Vad kommer läsarna att efterfråga och behöva? Vilka krav ställs på den nya tidens journalister?

Teknikutvecklingen är i färd att radikalt stöpa om förutsättningarna i massmedielandskapet, konstaterar Ågren. Satelliterna gör att världen krymper och att ”alla nyheter blir lokalnyheter”. Databanker håller på att ersätta traditionella arkiv och möjliggör ett informationsflöde av enorma mått.

Redan har Ågren en föraning om vad som komma skall med IT-revolutionen. I november 1969 har Tokyobladet Asahi Shimbun blivit först ”med en trådlös tidning. Under en försöksperiod på ett år ska man experimentera med att överföra hela tidningssidor, bilder och annonser direkt till en mottagare i hemmen. På fem minuter matas en full sida fram i faksimil”.

Men oavsett vart den tekniska utvecklingen bär, är Sigge Ågren vid 70-talets gryning förvissad om den goda journalistikens fortsatta relevans och överlevnad. ”Så länge det finns byråkrati, centraldirigering, förtryck att kämpa mot, enskilda människor att hjälpa och stödja, så länge har journalisten sin givna uppgift och tidningarna sin framtid.”

Amen to that, Sigge!

Då bör Tre Kronor lämna isen

Skrivit i Corren 26/11:

Varje morgon, när Svetlana Aleksijevitj läser e-posten från sina landsmän i Belarus, rinner tårarna längs hennes kinder. Den berömda författaren och Nobelpristagaren befinner sig själv i Berlin för medicinsk behandling.

I ett möte med tidskriften Der Spiegel, som TT refererade häromdagen, visar hon foton på människor som gripits av Lukasjenkoregimens hantlangare. För vilket brott? Krav på frihet och demokrati. Straffet? Svår misshandel, tortyr, ibland med dödlig utgång.

På Der Spiegels fråga hur länge Svetlana Aleksijevitj ämnar stanna i den tyska huvudstaden, svarar hon: ”Tills Aleksandr Lukasjenko är borta. Vad han gör nu är en katastrof. Sedan valfusket i augusti har 27 000 personer fängslats: forskare, professorer, vanliga människor, arbetare, studenter. Människor från livets alla vägar. Lukasjenko förstör landet”.

Vad tyrannen i Belarus i praktiken gjort är att förklara krig mot sitt eget folk. Fredliga demonstranter utsätts för ett allt brutalare våld.

Statsapparaten har specialtrupper i form av maskerade män som härjar på gatorna och tidigare denna månad blev den 31-årige regimkritikern Roman Bondarenko ett av deras offer. Han överfölls helt oprovocerat utanför sin bostad i närheten av Förändringens torg i Minsk och fick så allvarliga skador att han avled.

Anklagelser har riktats mot Dimitrij Baskov för delaktighet i dödsmisshandeln. Han är inte vem som helst, utan ordförande i Belarus hockeyförbund och nära vän till Lukasjenko. Är det något diktatorn älskar nästan lika högt som att sitta enväldigt vid makten, så är det ishockey. Lukasjenko brukar spela själv, två gånger i veckan.

Han har säkert mycket kul att snacka med sin lojale hejduk Baskov om, när de inte är upptagna av att slå landets frihetsaktivister sönder och samman. Som hur jätteroligt det ska bli nästa år. Då ska ju hockey-VM inte bara arrangeras av Lettland i Riga, utan också av Belarus i Minsk (blodet på gator och torg får man väl klädsamt spola bort innan dess).

Inom IIHF, Internationella hockeyförbundet, råder emellertid mer motstridiga känslor. Det kanske inte längre ser så bra ut att låta Lukasjenko stå som värd. Jobbigt börjar det bli med alla kritiker som envist tjatar om övergrepp och brott mot mänskligheten i Belarus.

IIHF lär därför lura på att eventuellt flytta VM till… Ryssland! Vilken lysande idé: att istället ge Vladimir Putin äran, som inte bara älskar hockey som Lukasjenko, utan också förklarat sig beredd att storma in i Belarus för att hjälpa Lukasjenko kvar vid makten. Ska VM gå av stapeln hemma hos någon av dessa två tungt belastade kriminalfall, bör Tre Kronor naturligtvis hellre lämna isen än att spela bland gangsters och mördare.

Går det att lita på LiU?

Skrivit i Corren 25/11:

”När det kommer till kritan vill politikerna styra”, sa Mats Ericson, ordförande för Sveriges universitetslärarförbund, vid akademikerfacket Sacos högskolepolitiska forum i Stockholm förra hösten.

För att säkra forskningens oberoende krävde Ericson att den högre utbildningens frihet skulle skyddas i grundlagen. Den nuvarande skrivningen är dessvärre förbluffande svag. I regeringsformen står det blott: ”Forskningens frihet är skyddad enligt bestämmelser som meddelas i lag”. Det är allt.

Statsvetarprofessorn Leif Lewin ifrågasatte nyligen på DN Debatt (1/11) om denna korta paragraf överhuvudtaget är ett grundlagskydd. ”Det är en hänvisning, men en hänvisning till en helt vanlig lag, till högskolelagen”, konstaterade han bistert och pläderade för att regeringen måste ge den akademiska friheten ett starkt konstitutionellt värn.

Det vore en reform av central vikt med tanke på ”det allvarliga läge som den globala demokratin hamnat i och universitetets möjligheter att bekämpa den faktaresistens som är förknippad med de auktoritära och populistiska tendenserna”. Angelägenheten i Lewins budskap kan inte nog understrykas.

Fråga Michael Ignatieff, rektor på Central European University (CEU), som framträdde på Sacos ovan nämnda högskolepolitiska forum i oktober 2019. Då hade CEU precis tvingats flytta sitt lärosäte till Wien från Budapest på grund av den högerauktoritära ungerska regeringens trakasserier (samma regim som många sverigedemokrater idoliserar…).

Ignatieff sa att han tidigare inte riktigt tänkt på hur viktiga universiteten är för ett fritt samhälle, för bevarandet av demokratin som helhet. Han pekade på betydelsen av att fler människor måste bibringas insikten om att den akademiska friheten är ”en garanti för alla medborgares frihet”.

Det är ord som inte minst ledningen på Linköpings universitet bör fundera över. När det kommer till kritan tycks LiU-toppen visa större omsorg om att hålla sig väl med den klåfingriga politiska makten, än att försvara det akademiska uppdraget.

Som Corren rapporterat (23/11) uppger sig tre LiU-forskare – däribland den internationellt välrenommerade polisexperten Stefan Holgersson – blivit trakasserade av universitetsledningen efter att de förra året publicerat en lika kritisk som politiskt känslig rapport om Brottsförebyggande rådets verksamhet. Inget som maktens höga herrar gillade. Enligt forskarna har LiU vikt sig för politiska påtryckningar och försökt tysta dem.

Grundlösa anklagelser, hävdar LiU. Men forskarnas uppgifter förefaller väl underbyggda. Äger de sin riktighet är detta en första klassens skandal som angår varenda en av oss. Ty i ett land där inte forskningens frihet kan garanteras, där eroderas ett omistligt fundament varpå demokratin vilar.

The Devil’s Cleft at Liselund Manor. The Island of Møn

C W Eckersberg, 1809.

Anders Tegnell som coronakrisens Hans Holmér

Skrivit i Corren 24/11:

Sverige kastas in i en djupt omskakande, traumatisk kris. En rejäl karl stiger fram och tar befälet. Regeringen och hela nationen lutar sig mot honom i prövningens svåra stund.

Medierna äter ur hans hand. Han utstrålar trygghet, gedigenhet och kompetens. Vi är förvissade. Mörkret må ligga tungt över landet. Men det finns ljus i tunneln och det kommer att lösa sig.

Krisen drar ut på tiden. Det sker en del märkligheter kring den hyllade rorsmannen. Tvivlet börjar gnaga om han stakat ut rätt kurs, kritiska röster hörs, fast sånt där slås helst bort. Vi vill lita på honom, fortsätta tro på att han är klippan i stormen, och regeringen gör det in i det längsta.

Men till sist tvingas även statsministern inse att situationen är ohållbar. Misslyckandet ligger i öppen dager och frälsaren skjuts åt sidan, en fallen man.

Jag syftar på Hans Holmér, länspolismästaren som i mars 1986 tog över spaningarna efter Olof Palmes mördare med total uppbackning från högsta ort och katastrofalt resultat. Spökar han igen?

Visst. Det är kanske en dum, obekväm och haltande jämförelse. Men jag kan inte befria mig från tanken att statsepidemiologen Anders Tegnell liknar den svenska coronakrisens motsvarighet till Holmér.

Det var Tegnells och Folkhälsomyndighetens expertstyre som regeringen överlät tömmarna till när covid-19 drabbade oss. Sverige skilde som bekant ut sig internationellt genom att välja en mjuk linje i hanteringen av smittan.

Såväl inför den första vågen i mars, som inför den andra vågen nu, spelade Anders Tegnell ner riskerna och har trots sina tämligen uppseendeväckande felbedömningar tagit genomgående lätt på invändningarna mot den valda strategin. Någon ödmjuk vilja till kurskorrigering har han knappast utmärkt sig av.

Till och med OECD:s färska rapport, där Sverige bland annat konstateras vara Europasämst på att stävja smittspridningen, möter Tegnell med ro och hävdar att den ”helt saknar kontext” (SVT 23/11).

Men det är svårt att dribbla bort faktum att Sverige har brutalt många fler avlidna i covid-19 än våra grannländer – 6406 döda människor mot Norges 306, Danmarks 784 och Finlands 375. Det är en kontext som ingen ansvarskännande regering kan nonchalera, om ambitionen finns överleva politiskt och moraliskt. Det är uppenbart att statsledningens förtroende är på upphällningen.

Beslutet om maxbegränsningen till 8 personer vid allmänna sammankomster skedde på regeringens eget bevåg. I söndags försökte Stefan Löfven demonstrera att han tagit tillbaka tyglarna och höll ett stentufft tal till nationen med det obevekliga budskapet: ”Ställ in. Boka av. Skjut upp.” Anders Tegnells mer sangviniska väg synes ha nått sin ände.

På Ronneby tennisklubb

Vaddå, jag? Näää… Jag har suttit här hela tiden.

”En djefla man, som kan många konster”

Skrivit i Corren 21/11:

Författare, dramatiker, poet, brevskrivare, fotograf, målare, språkforskare, resenär, alkemist, mystiker, rabulist… ”Du ser att jag är en djefla man, som kan många konster”, för att tala med August Strindberg själv. Givetvis behärskade han även, och det till fulländning, konsten som journalist.

Tidigt är han flitig i pressen och fortsätter så livet ut. Någon egentlig åtskillnad mellan journalistiken och författarskapet erkänner han inte. ”Det är i tidningarne och tidskrifterna vi skola söka våra dagars litteratur”, förkunnar han 1878.

Massmedieprofessorn Lennart Weibull menar rent av att Strindberg ”nästan alltid, i allt han gjorde, var journalist. Hans texter frammanar genom sina exakta beskrivningar och sin starka närvarokänsla tydliga bilder för läsaren. Genom olika till synes enkla stilistiska grepp förmedlar de förtätade stämningar”.

Detta skriver Weibull i förordet till journalisten Annette Kullenbergs bok Strindberg – murveln (1997) som uteslutande är vigd åt vår nationalförfattares journalistiska konster och späckad med stilstudier på hans mästerskap i genren.

Vem har påstått att Strindberg aldrig lyckas göra guld? Han kan till och med producera ett 24 karats referat av den aptråkigaste riksdagsdebatt:

”En bonde från nordligaste Norrland begär ordet; man har aldrig hört hans namn, han talar dåligt och man börjar promenera. En annan namnlös talar en stund till: och så ännu en! Man blir orolig! Var är Sven Nilsson, var är Carl Ifvarsson och greve Arvid! Klockan är elva och ingen av dem synes! Intelligenserna på Stockholmsbänken, som kastat yxan i sjön, leva upp och anmäla sig till ordet. Men vartill tjänar att tala, då fienden är borta. Diskussionen går lamt: bönder, som aldrig gjort annat än voterat, hålla föredrag och frambära röster från de avlägsnaste bygder om landets tunga betryck under ämbetsmannaväldet”.

Och så vidare. Inget händer, inget intressant sägs i den sömniga kammaren. Vi får inte ens reda på vilka sakfrågor som dryftas. Trots det sugs vi in i texten. Det är spännande, roligt och elakt. Artikeln är från 1876, Strindberg är 27 år och garvad frilans på den nya, moderna svenska tidningsmarknad som etableras decennierna före sekelskiftet.

Fast anställd i pressen är han bara en gång, på liberala Dagens Nyheter, grundad 1864 av Rudolf Wall. Med honom kommer Strindberg, ständigt mån om sitt oberoende, snabbt på kant. Han slutar i vredesmod efter fyra månader. Att bevaka maktspelet i riksdagen får Strindberg också snart nog av: ”Lokalaffärer, dynasti-intressen, äregirighet, slagsmål om styckning av statens goda kaka, det var hela politiken”.

Men journalistmiljön tröttnar Strindberg aldrig på. I den självbiografiska romansviten Tjänstekvinnans son förklarar han hur tidningsredaktionen ”tjusade såsom ett observatorium, från vilken man skådade ut över världen och såg världshistorien växa upp”.

Skildringar av murvelyrket återkommer i flera av Strindbergs romaner – Nya riket, Svarta fanor, Götiska rummen – dock inte sällan direkt oreserverat kärleksfulla. I Röda rummet går han sylvasst satiriskt loss på hela tidningsbranschen. Den är cynisk och korrumperad. Skribenterna är ogenerade vindflöjlar och bottenlöst inkompetenta.

Strindberg är förstås inte Strindberg om han inte gisslar och slår ihjäl med samma frustande, upproriskt skapande själ. ”Min eld är den största i Sverige och jag skall om ni vill sätta eld på hela detta usla nästet”, utropar han kaxigt och står vid sitt ord.

1910 drar han igång det väldigaste tidningsbråk vårt land skådat, Strindbergsfejden. Den nu åldrade titanen sprutar ur sig polemiska artiklar i aktuella samhällsfrågor, infernaliskt skojiga att läsa än idag dryga hundra år efteråt.

Det börjar med ett angrepp på Karl XII-vurmen, sedan tänder han fyr på allt vad det konservativa etablissemanget håller heligt och kärt: Svenska Akademien, kungahuset, Verner von Heidenstam, militären. Sven Hedin, populär upptäcksresenär i Asien och den siste svensk som adlas, är självfallet en humbug enligt Strindberg:

”Hedin har beskrivit sandhögar i oändlighet och kartlagt bergknallar, vilka alltid varit kända, ehuru ingen brytt sig om att kartlägga dem… En vanlig lantmätare, väl utrustad, skulle utan pittoreska äventyr ha utfört Hedins kartarbeten, men hans namn skulle aldrig trängt längre än till Lantmäterikontoret.”

Fredrik Böök, tung litterär smakdomare på högerorganet Svenska Dagbladet, rusar till motanfall i en typisk replik: ”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Hårda puckar. Men det är radikalen Strindberg och hans anhängare, liberaler och socialister, som bärgar segern. Fejden i spalterna bryter de konservativas dominans över kulturlivet i Sverige och banar väg för vänsterns bredbenta inmarsch på parnassen. Säga vad man vill om det konststycket. August Strindberg avrundade ändå tidningskarriären med flaggan svårslaget brinnande i topp.

S har rätt om Stångåstaden

Skrivit i Corren 19/11:

Det hände sig när våren närmade sig city och inte gav oss några ljusare tider, utan den värsta krisen i mannaminne. En global farsot som saknade bot svepte in över landet med förödande konsekvenser och samhällsekonomin tvärnitade.

”Alla Linköpingsbor måste hjälpas åt”, vädjade kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M). Skulle vi klara att rida ut coronapandemins svåra prövning var gemensam solidaritet av nöden.

Men Stångåstaden, den kommunala bostadsjätten som Borg och hans stadshuskollegor ansvarade för å alla Linköpingsbors vägnar, tolkade budskapet på sitt eget sätt och krävde sina hyresgäster på mera cash.

Trots den exceptionella situationen, var vd:n i det så kallade allmännyttiga bolaget – Fredrik Törnqvist – inte begiven på att lätta några bördor genom att pausa Stångåstadens redan aviserade hyreshöjningar.

Han hade ”massor av kostnadsökningar att ta hänsyn till”. Klarade inte hyresgästerna att hosta upp stålarna, fick de begära en avbetalningsplan eller hjälpas av a-kassan och socialen (Corren 25/3).

Uttalandet var lika tondövt som den styvsinta hyreshöjningen och mötte en del hård kritik, bland annat från denna ledarsida. Men kort därpå insåg även Stångåstaden allvaret och gav tre månaders ”coronarabatt” på hyrorna i syfte att mildra pandemins skadeverkningar.

”Tajmingen blev olycklig och det vill vi rätta till”, erkände Törnqvist i ett pressmeddelande (8/4). Det ska han ha heder för. Bra gjort.

Men nu, när julen börjar närma sig city och hela landet lamslås av en andra förödande coronavåg, blåser det kontroversiellt kring Stångåstaden igen. Mot bakgrund av den synnerligen kärva eklutsperiod som råder, har Socialdemokraterna föreslagit att det politikerkontrollerade bolaget avstår från nya hyreshöjningar nästa år.

Det vore en utmärkt, påkallad insats som kan bidra till att underlätta ekonomiskt för utsatta hyresgäster med små marginaler – och som samtidigt skulle ha ett viktigt normerande signalvärde.

Correns ledarsida har i vanliga fall inget till övers för kommunal bolagsverksamhet. Men i detta undantagsläge från alla vanliga fall, vore det fullt befogat att använda Stångåstaden som just det politiska instrument som bolaget i grunden är.

För att lindra och stötta, där man kan lindra och stötta. För att visa föredömligt ledarskap och agera med det goda exemplets makt, praktiskt och pragmatiskt. Ty orden om att ”alla Linköpingsbor måste hjälpas åt” gäller väl fortfarande och är ingen tom retorik, eller hur Niklas Borg?

I tisdags hade Stångåstaden ett extrainkallat bolagsstyrelsemöte, där M ändå gick i spetsen för att avslå S-förslaget om frysta hyresnivåer. Det olyckligt otajmade beslutet borde Alliansen ompröva och rätta till.

Mycket farligare att gå över ett övergångsställe?

Skrivit i Corren 18/11:

Många brukar gilla att högtidlighålla första advent på traditionellt sätt i kyrkan. I år får vi räkna med att det måste bli annorlunda.

Från den 24 november är allmänna sammankomster begränsade till 8 personer, har regeringen meddelat. Även vid privata möten uppmanas vi att iaktta den restriktionen. Det är kärva bud inför julsäsongens högtider, som mest av allt går i gemenskapens tecken.

Men omsorgen om varandra kräver denna gång fysisk och social distansering, hur svårt och paradoxalt det än kan låta. De tuffare restriktionerna är allvarliga frihetsingrepp, beklagansvärda och tyvärr är nödvändiga för att bekämpa pandemin som tagit vårt samhälle gisslan.

Det finns mycket att säga om regeringens och myndigheternas hantering av coronakrisen. Den liberala folkvettslinje med betoning av det personliga ansvaret, som regeringen beslöt att tillämpa när viruset slog till i våras, fann dock åtminstone jag i huvudsak sympatisk och hoppingivande.

Sverige undvek andra länders drastiskt auktoritära metoder och litade på att enskilda människor var vuxna nog att agera i sitt eget och andras bästa intresse. Tråkigt nog blev det si och så med den kollektiva självdisciplinen i längden, och efter sommaren började folk – inte minst den ungdomligare delen av folkligheten synes det – slappna av.

Det kanske heller inte är helt förvånande, sett till de motstridiga och avslappnande signaler som sänts uppifrån. Plötsligt var det som om riskerna för en befarad andra allvarlig våg av smittspridning till hösten snudd på kunde nonchaleras. För knappt en månad sedan annonserade regeringen att den ljusnande framtid gällde med att lätta på restriktionerna för sittande publika evenemang från 50 till 300 personer.

Den svenska coronabekämpningens guru, statsepidemiologen Anders Tegnell, sa i ett vida spritt uttalande att han själv inte var rädd för att smittas: ”Det är mycket farligare att gå över ett övergångställe i stan” (tidningen Chef den 15 oktober).

Nu är den andra vågen över oss med full, okontrollerad kraft. Regeringen byter hastigt fot och försöker panikbromsa, Löfven mästrar den olydiga populasen och aviserar hårda bandage.

Jag vill ogärna tillhöra dem som beskäftigt pekar finger mitt i brinnande elände. Men jag kan inte släppa tanken på att månader förlorats, som kunde använts till att rusta oss starkare mot det inte totalt främmande scenariot av en förnyad corona-attack.

Sverige hade väl inte tvunget behövt stå med rumpan bar, testkapaciteten i region Östergötland för covidsymptom hade väl inte redan behövt slå i taket, den kommande julen hade väl inte behövt bli så luguber… Måtte vaccinet snart materialisera sig. Till dess är det enbart att bita ihop och härda ut.

George Bush och konsten att förlora med stil

Skrivit i Corren 17/11:

Förra gången en amerikansk president förlorade ett omval var 1992, också då var det en republikan: George Herbert Walker Bush. Att han skulle gå på pumpen hade året innan sett osannolikt ut. Våren 1991, efter USA:s seger i det första Gulfkriget, var Bushs popularitetssiffror enligt opinionsinstitutet Gallup skyhöga 89 procent.

Men så blev ekonomin knackig och arbetslösheten steg. Guvernören i den lilla sydstaten Arkansas, demokraten Bill Clinton, såg sin chans. Det gjorde även Texasmiljardären Ross Perot, som oberoende högerpopulistisk tredjepartikandidat.

Valkampanjen blev lång och hård. Perot kammade hem 18,9 procent nationellt, vilket kostade Republikanerna segern. Clinton triumferade med 370 elektorsröster och 43 procent av väljarna bakom sig. Den tidigare förmodat oövervinnerlige Bush fick 37,4 procent och 168 elektorsröster.

Vore det konstigt om Bush blivit bitter över nederlaget och avskytt motståndaren som snuvat honom på en andra mandatperiod? Det är aldrig lätt att tvingas lämna makten och svälja en svidande förlust.

Men i januari 1993 under sin första arbetsdag som ny president, fann Clinton ett brev på Ovala rummets skrivbord, inlett med orden ”Käre Bill”, från den besegrade företrädaren.

Bush skrev personligt om ämbetets utmaningar, att kritiken ofta var tuff, men att Clinton inte skulle låta sig avskräckas, inte låta sig rubbas ur kurs. De avslutande raderna löd: ”Jag önskar dig välgång. Jag önskar din familj välgång. Din framgång är nu vårt lands framgång. Jag hejar starkt på dig. Lycka till – George”.

Bush var varm och generös i bästa amerikanska tradition. Han var en sann patriot som satte sitt land, konstitutionen och demokratins ideal främst. Trots skilda politiska uppfattningar och partitillhörigheter gjorde han tydligt att Clinton var vald till hela USA:s president och som sådan förtjänade stöd, inte fientlighet.

Var finns idag det parti som George Bush så hedervärt representerade? Det är allvarligt nog att Donald Trump, trogen sin patologiskt narcissistiska natur, vägrar godta Joe Bidens klara valseger och sprider grundlösa anklagelser om massivt röstfusk kring sig.

Värre ändå är att Republikanernas företrädare överlag, undantaget några få, spelar med i charaden. Rädda om sina egna politiska skinn vågar de inte riskera att falla i onåd hos Trumps stora väljarbas och alla hans lojalt stridslystna sympatisörer. Hellre gör de sig till medlöpare i underminerandet av förtroendet för den amerikanska demokratin, världens viktigaste och mest inflytelserika.

Otäckt är bara förnamnet. Och kan något sådant ske i Republikanerna – med dess stolta arv från Lincoln, Coolidge, Reagan och Bush – kan det då inte ske i vilket parti som helst som vi trodde oss kunna lita på?