Ingenting har hänt

Skrivit i Corren 30/10:

I Olle Adolphsons briljant absurda visa Resan hem skildras i många strofer och med exakta tidsangivelser en kantstött mans tågfärd genom Sverige en luguber söndag. Han befinner sig på perrongen i Skövde ”med sex Albyl på fickan och sista fimpen tänd” och ska återvända till huvudstaden.

Men först åker han till Göteborg, därefter till Malmö, skymtar suktande i mörkret Köpenhamn på andra sidan Öresund och då restaurang Kramers är stängd kastar han sig på nattåget till Stockholm. Klockan kvart i nio på måndagsmorgonen lunkar han in på sitt gråa kontor igen.

Vad har hänt? Absolut ingenting. Det är tragiskt, barockt och komiskt på samma gång. Adolphson sjunger avskalat berättande, skelettartat komprimerat likt folkhemmets svar på Beckett och låter undertexten säga allt. Vi förstår att den stackars tågresenären i djärv desperation försökte trotsa oddsen och finna en bit blå himmel i tillvaron, men målet om lyckan förblir undflyende.

Resultatet av hans sökande är endast en cirkulär rörelse av tristess, grusade förhoppningar och lågintensiv förtvivlan över meningslösheten i sitt företag.

Är inte detta en träffande symbolisk bild av den svenska regeringsbildningsprocessen? En av valet stukad men tillkämpat optimistisk Ulf Kristersson ger sig inledningsvis ut på fåfäng jakt efter stöd till en Alliansregering som mandatfördelningen redan dömt till en hägring.

Hans sonderingsbesök hos övriga partier slutar i förutsägbar kyla. Någon nåd står icke att få. Det är bara att lomma åter till talman Andreas Norléns kansli och konstatera faktum. Expeditionen gav noll, utöver att tiden gick.

Sedan är det en luggsliten Stefan Löfvens tur att avlösa på perrongen för att göra samma fruktlösa resa, förutsättningarna är identiskt ledsamma och utgången likadan.

Ingen på andra sidan blockgränsens glittrande sund vill släppa in honom i värmen och Kramers i form av Centerpartiet håller dörren låst. Tomhänt tvingas han meddela talmannen på måndagsmorgonen att läget är oförändrat dystert.

Vad sker nu? Andreas Norlén byter spår till att själv inleda gruppsamtal med partiledarna om regeringsalternativen, men noterar med ett understatement att ”kompromissviljan har varit begränsad så här långt”.

Resan lär alltså fortsätta i händelselöshetens monotona rundgång, kanske till jul eller vad vet jag?

Traditionskollaps

Julmustens tidiga ankomst i butikerna upprör gastronomen och kulturhistorikern Edward Blom. Tendensen hos svenska folket att vilja tjuvstarta julfirandet har gått för långt.

”Laddningen förstörs om man använt alla symboler vi har för att skapa julstämning redan i oktober. Då totalförstör man magin”, ryter Blom i Aftonbladet.

Jag kan bara instämma. Människor måste få vara fria att dricka julmust utan regleringar – men under ansvar! Ger er till tåls, gott folk. Att skåla med tomten gör vi först i december, okej?

Ensamma galningar?

Skrivit i Corren 29/10:

Cesar Sayoc, en 56-årig udda figur bosatt i en skåpbil, greps av amerikansk polis i fredags. Han misstänks för att ha legat bakom den rad brevbomber som förra veckan skickades till den judiske filantropen George Soros, till Hillary Clinton och Barack Obama, till journalister på TV-bolaget CNN och andra profilerade Trumpkritiker.

Cesar Sayoc kan synas som en typisk ensam galning, psykiskt störd och fanatisk i sitt högerextrema hat. Ungefär som Jared Lee Loughner. I januari 2011 dök han upp på ett politiskt möte i Tucson, Arizona och sköt ihjäl åtta människor. Men måltavlan för hans attack, den demokratiska kongressledamoten Gabrielle Giffords, överlevde mirakulöst trots att hon träffades i huvudet.

Loughner dömdes till livstids fängelse för dådet. Han agerade på eget bevåg, dock inte i ett vakuum. Strax innan hade den ultrakonservativa Tea Party-rörelsens företrädare Sarah Palin (republikansk vicepresidentkandidat 2008) publicerat en lista på tjugo demokratiska kongressledamöter vilka hon förklarade som särskild avskyvärda och därför måste ”oskadliggöras”.

Alla hade märkts ut med hårkorset på ett kikarsikte. Palin uppmanade sina anhängare att ”ladda om och sikta”. En av de utpekade i skottlinjen var Gabrielle Giffords.

Palins avsikt var inte bokstavlig menad. Men att hennes militanta retorik och brutala bildspråk kan triggat virrpannan Loughner till handling går knappast att utesluta. Tvärtom.

Jämför med ett svenskt exempel, lasermannen John Ausonius som i början av 90-talet sköt prick på invandrare. En ensam galning?

Ja, fast inte heller han agerade frikopplad från samhället i övrigt. I riksdagen fanns ett parti som skyllde alla problem på flyktingar och muslimer: Ny Demokrati. ”Deras budskap gav mig en form av feedback”, sa Ausonius senare och hävdade att Ian & Bert gav honom legitimitet att höja geväret.

I lördags rusade 46-årige Robert Bowers in på en synagoga i Pittsburg, vrålade ”alla judar måste dö” och sköt ihjäl elva gudstjänstbesökare. Bowers tycks också som en uppenbar dåre. Men kan hans vidriga antisemitiska massaker betraktas som ett isolerat fenomen?

Tea Party-rörelsen bidrog till att lägga grunden för Donald Trump, hans kidnappning av det republikanska partiet och hans förstörelse av det politiska klimatet i USA. Trump har gjort presidentämbetet till ett nationellt centrum för grov demagogi, lögner, syndabockstänkande, konspirationsteorier och avhumaniserande utfall.

Den som systematiskt sår hat och illvilja i samhället bör inte förvånas om skörden blir därefter.

Återbesök i Norsbron

Här har jag inte varit på mycket, mycket länge. Norsbron är i mitt tidiga barndomslandskap ett närmast mytiskt ställe. Under 70-talets början bodde jag i detta lilla värmländska samhälle strax utanför Vålberg innan familjen flyttade vidare till Kungsbacka.

Denna stig är vad som återstår av vägen till vårt hus. Märklig känsla att gå här igen.

Huset fanns inne bland träden bortom åkerkanten och hade adressen Snarbergsvägen 13. Nu finns inte ett spår av det.

Detta är en bild från 1950. Byggnaden i vänstra hörnet var vårt hus med Norsälven precis utanför fönstret.

Vid tomtens strandkant på en fallfärdig brygga.

Tomten och bryggan från motsatt håll.

Husen där mina lekkamrater och övriga grannar bodde är också försvunna. En sorglig ödslighet på hela denna plats som i mitt minne präglades av ljust, harmoniskt liv.

Den nedre högra delen av denna bild från 1965 visar hur det såg ut när bostadshusen ännu fanns. Alla fyra, undantaget det femte intill brofästet, är numera rivna. Faran för skred gjorde att Karlstad kommun löste in husen och brände ner dem, liksom vårt, för några år sedan (de instabila markförhållandena gjorde att man inte vågade ta dit tunga maskiner).

På andra sidan bron och älven som stilla flyter förbi. Det enda hus som finns kvar på Snarbergsvägen skymtar uppe till höger. Dess tappra invånare vägrade nämligen lämna sitt hem, trots rasrisken!

Farväl, du utplånade adress till en svunnen liten värld som en gång var min.

Ögon på Picasso

Det är en upplevelse att skåda denna häftiga staty i verkligheten. Åk till Kristinehamn! Värmland är fantastiskt.

Ett lovande program

Skrivit i Corren 25/10:

Vad kommer maktskiftet i Linköping att innebära? Svaret finns – om vision och verklighet går ihop – i den återuppståndna lokala Alliansens avtäckta samverkansprogram. Det är ett lovande aktstycke. En viktig signal är att Alliansen vill prioritera ett bättre företagsklimat.

Sedan 2014 har Linköping fallit kraftigt i Svenskt Näringslivs nationella kommunranking – från plats 34 till 129 i år – vilket indikerar att engagemanget för de välståndsbildande krafterna lämnat en del övrigt att önska inom stadshusets väggar.

Linköpings företagare uttrycker i Svenskt Näringslivs senaste undersökning missnöje med såväl politikernas som tjänstemännens vissna attityder, samt ger underbetyg till kommunens service och regeltillämpning.

Förhoppningsvis blir det ändring på det nu. ”Kommunens kontakt med företagare ska präglas av ett gott servicetänk och hjälpsamhet”, slår Alliansen fast.

Välkommet är också att kritiken mot den undermåliga situationen för bilismen äntligen verkar vinna gehör. Den hittills rådande politiska niten att försvåra, hindra och spärra bilarnas framkomlighet på Linköpings gator är ett gissel som måste upphöra.

Det äventyrar villkoren för innerstadens näringsidkare. Det gör vardagen besvärligare för boende och krånglar till det för besökare. Det bidrar till att jaga bort både handel och människor från city. Så kan vi inte ha det.

Enligt Alliansen ska trafikplaneringen i fortsättningen fokusera på smidigare tillgänglighet, särskilt i tätorten och ”inte skambelägga nyttjandet av olika trafikslag”.

Med andra ord är det framöver okej att vara bilist i Linköping. Alliansen lovar till och med att fixa problemet med parkeringsplatser! Undrens tid är icke förbi.

Betryggande låter även att det nya styret avser att satsa på kärnverksamheterna utan att öka kostnaderna och hantera våra skattepengar med respekt. Om det inte är tom retorik, betyder det rimligen att den stora effektiviseringspotentialen i välfärdssektorn slutar försummas och att inga slösaktiga ”sätta-på-kartan”-projekt får förekomma.

Misstänkt luddig är dock Alliansens skrivning att man har en ”ambition om ett minskat skattetryck”. Att ha en ambition är förstås bättre än att inte ha en ambition. Men det är ett till intet förpliktigande ordval i kompromissens tecken, uppenbart syftande till att komma runt KD:s vallöfte att lätta skattebördan med en krona.

Blir det några öre får vi väl vara glada.

Isolera Saudiarabien!

Skrivit i Corren 24/10:

För tre veckor sedan klev den landsflyktige saudiske journalisten Jamal Khashoggi in på Saudiarabiens konsulat i Istanbul och kom aldrig ut igen. Det mesta tyder på att han lurats i en fälla och brutalt mördats av en utsänd dödspatrull.

Den saudiska regimen, som Jamal Khashoggi kritiskt gisslade i bland annat amerikanska Washington Post, har efter hårt tryck tagit tillbaka den inledande lögnen om sin snövita oskuld i fallet. Nu heter det officiellt från Riyadh att Khashoggis död var resultatet av en beklaglig olyckshändelse.

Den bortförklaringen är inget som Turkiets president Erdogan köper. Han hävdar att det finns klara bevis för en noga planerad mordkomplott. ”Vår förväntning är att alla ansvariga, från högsta till lägsta nivå, ska bli ställda inför rätta och få det straff de förtjänar”, dundrande han inför sitt parlament under tisdagen.

Erdogan är förvisso ingen vän av det fria ordet. Han har själv fängslat turkiska journalister och författare på löpande band. Men Jamal Khashoggis öde har förfärat en hel värld. Att huset Saud inte ens backat för att mörda dissidenter på andra länders territorium blev för mycket även för en despot som Erdogan.

Dock inte – typiskt nog – för USA:s president Donald Trump, vars oförbätterliga reflexer är att värna relationerna med Saudiarabien i vått som torrt. Det handlar inte bara landets enorma oljereserver.

Dels utgör Saudiarabien en strategiskt viktig motvikt till Irans imperialistiska ambitioner i Mellanöstern, dels står feta amerikanska vapenkontrakt för många miljarder dollar på spel. Några sanktioner vill därför Trump inte veta av. Denna flathet är naturligvis en skam.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel är av annat virke. Hon har fryst vapenförsäljningen till saudierna. Det borde också Sverige göra. Det hör inte till vanligheterna att denna ledarsida instämmer med Vänsterpartiet.

Men Jonas Sjöstedts förslag om att EU ska sätta Saudiarabien under ett samlat vapenembargo är helt rätt. Och det får gärna bli permanent så länge huset Sauds kriminella regim består.

Deras medeltida skurkstyre med spöstraff, offentliga halshuggningar och könsapartheid har gjort landet till en av de absolut värsta diktaturerna som fortfarande existerar. Därtill är regimen en ivrig exportör av den fundamentalistiska statsreligionen wahhabismen, som indoktrinerar till islamistiskt förtryck, våld och terror.

Mordet på Jamal Khashoggi måste vara droppen. Isolera detta vidriga tyranni.

Vi håller inte gränsen

Skrivit i Corren 23/10:

Egentligen borde jag vara glad. Liksom i princip alltså, för att citera Povel Ramels svängiga låt Jag diggar dej. Jag diggar världen innan de stora otäcka krigen, den värld av igår som författaren Stefan Zweig vittnar om i sina memoarer.

”Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion”, skriver han nostalgiskt om den fria tillvaron som försvann med katastrofen 1914.

När första världskriget bröt ut återinförde statsmakterna passtvång, gränskontroller och tullar som avskaffats under 1800-talets liberala epok. En ”tillfällig” åtgärd så länge kriget varade, sades det.

Misstro alltid politiker som använder det ordet. Momsen skulle vara ”tillfällig”, lovade Gunnar Sträng. Värnskatten skulle vara ”tillfällig”, lovade Göran Persson. Vi vet hur det gick med det. De internationella gränsmurarna blev också kvar, trots att första världskriget varit avblåst i hundra år nu.

Men skapandet av EU innebar ändå ett partiellt fall framåt – eller tillbaka snarare. Genom unionens inre marknad och Schengensamarbetet kan vi medborgare i de anslutna länderna åtminstone få en hygglig aning om hur världen gestaltade sig när Stefan Zweig var ung, även om det endast handlar om den europeiska delen av klotet.

Inom Schengenområdet ska fri rörlighet råda, oavsett personlig nationalitet. I gengäld måste Schengenländerna ha tuffa gränskontroller utåt. Det sistnämnda tar emellertid Sverige busigt lätt på, vilket EU-kommissionen rasar över i en ny rapport.

Egentligen borde detta glädja mig. Liksom i princip alltså. Det är ju som Sverige på ett punkigt vis vill bidra till att göra världen mer frihetligt Zweiglik igen. Men så är det naturligtvis inte.

Att Sveriges yttre gränskontroller fungerar dåligt beror på slarv, nonchalans, usel organisation och inkompetens. Det är inte bara skämmigt i allmänhet. Vi bryter mot våra avtalsmässiga Schengenförpliktelser och hotar att ställa till med betydande skada både för oss själva och övriga medlemsstater. För detta finns inga ursäkter.

Jag diggar dej, Zweig. Men jag är heller inte naiv. Världen av idag är dessvärre en mycket osäker och farlig plats.

Förmår inte Sverige ta sitt ansvar för Schengens yttre gränsskydd betyder det att vi blir Europas svaga länk i bekämpandet av internationell brottslighet, jihadistisk terrorism och subversiva element från illasinnade främmande makter.

Det kan blott frihetens fiender digga.

S.O.S. utan äkta Boxholm?

Skrivit i Corren 22/10:

”En dessert utan ost är en skönhet om saknar ett öga”, hävdade gastronomen Jean Anthelme Brillat-Savarin (1755-1826) som också fick en dessertost uppkallad efter sig. Men han var ju fransman och skulle säkert blivit förbluffad om han besökt ett värdshus på våra breddgrader.

”För utlänningar är den mest svårförståeliga av alla märkliga svenska matseder den att äta ost som förrätt”, skriver hovtraktören och folkbildaren Tore Wretman i sin klassiker Svensk husmanskost (1967) där han slår ett slag för det traditionella smörgåsbordet.

Och dit hör icke dessertostar som Camembert eller Brie hemma, påpekar Wretman bestämt: ”Här bör observeras att med ost menas sådana som Västerbotten, kryddost, herrgårdsost, getost och andra smörgåsostar framkomna ur den svenska bondekulturen och lantmejerierna. Det är dessa som konstituerar det svenska begreppet S.O.S. – smör, ost och sill”.

Vad vore livet utan denna rustika njutning? Bjuder du dina vänner på S.O.S. i matlänet Östergötland innebär det förstås en väl kyld Östgöta Sädes i snapsglaset och att osten lika självklart är från Boxholm.

Denna orts anrika osttillverkare är ett förnämligt lokalt exempel på det inhemska kulinariska kulturarv som Tore Wretman ofta hyllade och lyfte fram i sin gärning (inte för inte var hans store idol östgöten Charles Emil Hagdahl, mannen bakom den första moderna svenska kokboken Kok-konsten som vetenskap och konst 1879).

Boxholms mejeri är en liten, men vass nischtillverkare av premiumostar sedan 1890-talet och utgör en väsentlig del av kommunens identitet. Beskedet om att den nuvarande ägaren Arla beslutat att flytta produktionen till Östersund i Jämtland har givetvis kommit som en chock.

Koncernjätten Arla har nog på pappret gjort en rationell företagsekonomisk kalkyl i syfte att spara pengar och därigenom kunna ge sina mjölkbönder bättre betalt (vilket de sannerligen behöver). Troligen har man dock underskattat risken av att varumärkets inarbetade värde devalveras och marginalförlusterna som därav följer.

Symptomatiskt är att en aktivistgrupp bildats på Facebook för att stoppa flytten. Den har på kort tid samlat över 6000 medlemmar.

En av dem är ostälskaren och förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M). Han har rötter i trakten och säger till SVT: ”Det kokar rejält! Jag tror inte att Arla förstår hur stark en sån här kraft kan vara. Konsumentmakt är viktig i en marknadsekonomi” (19/10).

En Boxholmsost utan Boxholm är en produkt som saknar en själ. Är det något att betala för och duka upp på smörgåsbordet? Ty till smaken av Boxholm hör även känslan av Boxholm.

Arla borde räkna på nytt.

Bättre med kafferep?

Skrivit i Corren 18/10:

Över fem veckor utan regering är svenskt rekord, men internationellt är det inget att skryta med. I Tyskland tog det senast fem månader av manglande innan Angela Merkel kom på banan igen som förbundskansler. I Holland drog regeringsbildningen också rejält ut på tiden – 225 dagar – efter valet förra året.

Den hittills ohotade VM-mästaren i grenen är Belgien, där politikerna lyckades med bedriften att lämna landet utan nytt styre i hela 541 dagar 2010-2011. Av vad jag kunnat utröna verkade belgiska folket knappt märkt något. Ekonomin klarade sig fint ändå, statsförvaltningen fungerade som vanligt, vardagslivet lunkade på utan mankemang.

Varför skulle det bli annorlunda i vårt välordnade Sverige? Om vi ser positivt på det, kanske det bara är utmärkt att ha Stefan Löfven som en lam statsministeranka ett tag framöver. Låt partiledarna fortsätta med sitt kafferep hos talmannen tills snön faller, våren kommer och sommaren nalkas. Blir det sedan höst igen, så gör för all del ingen brådska.

En handlingsförlamad övergångsregering kan inte höja skatterna, kan inte stifta lagar som kväver välfärdsföretagare med vinstbegränsningar, kan inte hitta på fler slösaktiga meningslösheter som statliga subventioner av elcyklar, kan inte utsätta skolan för batterier av klåfingriga direktiv, et cetera.

Det civila Sverige hade kunnat koppla av och fått arbetsro. Att pausa politiken har alltså uppenbara fördelar.

Men då handlar det ju om dålig politik. Problemet är att vi sedan länge befinner oss i ett oroande dödläge när det gäller bra politik. Som Nordeas chefsekonom Annika Winsth säger: ”Vi har redan åtta år i ryggen utan några riktiga strukturreformer och risken är nu att det blir fyra år till” (Dagens Industri 17/10).

Det Sverige lever på idag är huvudsakligen frukten av gamla meriter, i kombination med en minusräntedopad högkonjunktur som maskerat de eftersatta behoven av att knacka bort rosten i maskineriet och smörja de reala tillväxthjulen.

Så tyvärr. Något lyxutrymme för ett politiskt stillestånd á la Belgien finns inte. Det kapitalet är spenderat.

Eftersom konjunkturen snart vänder neråt är det än angelägnare att reformträdan bryts. Skattesystemet kräver en genomgripande översyn, centrala samhällsområden som arbets- och bostadsmarknaden skriker efter liberaliseringar.

Därför borde partierna släppa blockeringsleken över kaffekopparna och formera en regering med muskler att leverera. Ju fortare desto bättre.