Må Sverige visa världen vad folkvett går för

Skrivit i Corren 30/3:

”Medan resten av Europa stänger ner, tar Sverige det lugnt och går vidare”, löd lördagens rubrik i brittiska The Guardian. ”Sverige skiljer ut sig i kampen mot coronaviruset i Skandinavien”, meddelade samtidigt New York Times sina läsare på motsatt sidan Atlanten.

Man kan utan vidare konstatera att Sveriges särväg genom pandemikrisen väcker internationell uppmärksamhet, förundran och kritik. Många andra länder, likt våra grannar Danmark och Norge, tar i med statliga hårdhandskar och förlitar sig på auktoritära metoder för att få smittspridningen under kontroll. Frankrike har rent av förklarat krig mot viruset och mobiliserat som om marskalk Foch vore tillbaka vid fronten.

Här är det istället den försiktige generalen Anders Tegnells mjukare statsepidemiologiska linje som gäller. Det har gett Kina anledning till att låta sitt propagandamaskineri gå i spinn. Nyligen anklagade det regimkontrollerade organet Global Times svenska myndigheter för att ha kapitulerat inför pandemin och låtit Sverige bli ett svart hål där viruset kan frodas för att sedan attackera andra länder.

Så kan låta när tyranniets megafoner larmar och gör sig till i ansträngningarna för att blanda bort korten. Vem är skurken att peka finger? Snarare var ju det Pekingdiktaturens inledande mörkande av coronautbrottet i Kina som gav viruset möjlighet till uppladdning för sitt världsomfattande anfall.

Huruvida Sverige gjort rätt eller fel i att avstå från andra drabbade nationers tuffare försvarsinsatser lär framtiden snart utvisa. Frihetsinskränkningarna från officiellt håll har hittills varit milda och förmanande, vilket antingen med facit i hand kommer att ses som förödande naivt av fredsskadade svenskar, vana vid sorglöst leverne i sin trygga gamla folkhemsidyll. Eller som ett föredömligt, hyllat exempel på klokheten i att undvika drakoniska panikbeslut som kamikazestoppar hela landet och gör ett sönderbombat Syrien av ekonomin.

I vilket fall, måste jag ändå säga att det finns något vackert i den valda strategin. Hellre än statlig tvångskommendering och polisiära batonger, lutar sig våra styrande på en förtröstan om styrkan i det ansvarskännande civilsamhället – att varje enskild svensk är kapabel till att inse allvaret i situationen och följa de enkla, men grundläggande rekommendationerna för att minimera smittans spridning.

Bred frivillig medborgerlig uppslutning bakom förebyggande åtgärder är effektivare än att överheten föser in människor i fållan som en skock dumma får. ”Vi kan inte lagstifta om allt, det är en fråga om folkvett”, som Stefan Löfven sa häromdagen. Bör det egentligen vara på något annat vis i en liberal demokrati värd namnet? Avgörandet är ditt och mitt.

En lovsång till långtråkigheten

Skrivit i Corren 26/3:

Det råder verkligen ingen brist på elände som coronavirusets härjningar ställt till med. Vem kunde väl tro att 2020-talet skulle börja med en ruskig pandemi av denna förödande magnitud?

Men ta mig sjutton om det inte finns en välsignelse medskickad i förbannelsen också.

Jag syftar självfallet på återupptäckten av den dolda kraft som finns i tristessen. För att smittspridningen ska bemästras är vi ju rekommenderade till social distans, arbete hemifrån i möjligaste mån och karantän för riskgrupper. Det dröjde naturligtvis inte länge innan många började klaga över rastlöshet i isoleringen.

Ledan är dock inte odelat negativ, den kan vara din vän. Om du slipper springa ut, ävlas och fånga dagen, tag istället vara på värdet i att låta dagarna dämpat flyta och leva utom tävlan, i tillvarons sidoljus. När världens varvtal saktats ner, ges en frist att göra den större, i det mindre och i det inre.

”Gyllene långtråkighet är en lämplig bakgrund för alla sorts fantasier och egensinniga sysselsättningar”, skrev Gunnel Linde i boken När mamma var mamma (1993). Linde tillbringade åtskilliga timmar ensam hemma under uppväxten och blev av sin mamma stimulerad att använda tiden till att rita, skriva och hitta på berättelser.

Ur långtråkighetens magi föddes Lindes författarskap med prisade barnböcker som Den vita stenen (1964, förlaga till den lika underbara TV-serien på 70-talet).

”Att ha lite tråkigt påverkar inte bara barns kreativitet, utan även vuxna mår bra av det”, menar den brittiska forskaren Teresa Belton. För några år sedan skrev hon i Sydsvenskan om baksidan av den digitala epokens överflöd av snabbåtkomlig, ständig underhållning via datorer, mobiler och sociala medier.

”Vi slipper tänka egna tankar och behöver aldrig vara bortkopplade, för med prylarna kan vi fylla varenda sekund med stimuli. I gengäld går vi miste om stillhet, iakttagelser och egna tankeflöden som skapar en annan förbindelse till världen”.

Författaren Pär Rådströms liv blev tyvärr kort, han dog 1963 endast 38 år gammal. Men han nyttjade sin stund på jorden väl, var enormt produktiv och efterlämnade en fantastisk romanskatt (Ärans portar, Sommargästerna, Översten, Mordet, med flera).

”Huvudskälet till varför jag skriver är den leda jag känner”, förklarade han i radio 1959 och hävdade att ledan hjälpte honom att se klart. Tristessen tjänade inte bara som kreativt smörjmedel.

Enligt Rådström hade den en viktig samhällelig funktion som motgift till doktriner, underkastelsens konformitet, människans eviga frestelse att ryckas med av massrörelsers populistiska appeller. ”Där kan hon ha hjälp av ledan. Ledan som vet att entusiasmen är den farligaste murbräckan mot humanismen”.

När faktor X förändrar allting

Skrivit i Corren 25/3:

Den 3 september 1939 bröt andra världskriget ut. Två dagar tidigare hade Hitlers trupper anfallit Polen, nu svarade Storbritannien och Frankrike med att förklara Nazityskland krig. Katastrofen var ett faktum, konsekvenserna oöverskådliga, hela tillvaron ställdes på ända.

Någon vecka senare sa Sveriges statsminister, folkhemsvisionären Per Albin Hansson, bedrövat till diplomaten Gunnar Hägglöf: ”Det är ju fan att allt vad jag och mina kamrater velat åstadkomma nu skall gå till spillo. Vi ha velat social utjämning, säkerhet för sjuka och gamla och så mycket annat. Nu kommer vi att få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan. Är inte det fan?”

Kriget blev den dramatiska ”faktor X” som abrupt förändrade politikens villkor. Den 30 november svedde världsbranden våra egna gränser. Hitlers allianspartner Stalin skickade Röda armén mot Finland. Skulle vi själva överleva som nation?

Den akut förvärrade situationen resulterade i att Per Albin Hansson den 13 december 1939 bildade en samlingsregering, där alla demokratiska riksdagspartier ingick: Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Högern och Folkpartiet.

Regeringen hade ett överordnat mål: att Sverige, kringränt och dödligt hotat av de totalitära monstren Tyskland och Sovjet, skulle slippa dras ner i krigets avgrund. Samlingsministärens politik har på flera punkter kritiserats hårt i efterhand. Och det med rätta. Sådant som att yttrandefriheten beskars av statlig censur och att tysk militär tilläts järnvägstransport genom landet var redan i samtiden starkt kontroversiellt och moraliskt upprörande.

Men regeringen, som navigerade under väldig press på stormiga vatten, lyckades med det väsentliga att klara Sverige från att slukas av den förödande malströmmen.

Glömt idag är att Per Albin Hansson tidigare i karriären varit en mycket omstridd politiker, även inom sitt eget parti. Det var statsmannaskapet han visade under krigsåren som gjorde honom till trygghetsikon och landsfader.

Inte sedan andra världskriget har Sverige ställts inför sådana prövningar och påfrestningar som nu med coronapandemin. Åter har ”faktor X” lika överrumplande som grundligt rubbat politikens, ekonomins och samhällslivets villkor, troligen för lång tid framöver. Åter är vi tvingade till vanskliga avvägningar, hårdkokta beslut, radikalt omkastade prioriteringar, borgfred mellan partierna.

Stefan Löfven är kanske ingen Per Albin. Men han är den statsminister vi har och i sitt tal till nationen häromkvällen gav han ett värdigt, kontrollerat och stabilt intryck. Om den fortsätta krisen så kräver, skulle det inte förvåna om Löfven snart står i spetsen för en ny samlingsregering. Ingen dålig vändning för en man som nyss varit i det närmaste politiskt uträknad.

En lektion i konsten att spendera skattemedel

Skrivit i Corren 20/3:

I augusti förra året anordnade Linköpings kommun en tre dagar lång nycirkusfestival med fri entré. Kostnaden för skattebetalarna: 1,5 miljoner kronor. Denna något udda utgiftsprioritering försvarades av kommunens kulturutvecklingschef Mårten Hafström med orden: ”Det sätter Linköping på kartan, samtidigt som det skapar positiva och utmanande mervärden för medborgarna”.

Linköpings plats på kartan torde annars vara garanterad genom bygget av Sveriges dyraste simhall. Snacka om utmanande mervärde, närmare 1 miljard kronor ligger notan hittills på. ”Jag hoppas nu att vi kan få Linköpingsbor, föreningsliv och alla andra aktörer att ställa sig bakom det här”, sa kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om badsatsningen de luxe.

Även vår kära granne Norrköping utmärker sig när det gäller utmanande mervärden. Kommunen köpte in fem små humanoida robotar till skolan för 375 000 kronor. Sedan upptäcktes att robotarna inte gick att använda i undervisningen, då de levererats med bara ett enda program – för en tai chi-övning. Andra program fick man inte tag på. Norrköpings digitaliseringsdirektör Johan Högne var nöjd ändå, ty: ”Målet är att ge invånarna en känsla av att de verkligen bor i en digital kommun”.

I Motala är man heller inte dålig på utmanande sätt att förvalta offentliga resurser. Kommunen lät sälja 280 000 kvadratmeter strandnära mark för 61 miljoner kronor till danska Lalandias planerade bygge av en stor bad- och semesteranläggning. Inte utan skäl försökte kommunen sekretessbelägga markvärderingen.

Som Corren kunde avslöja fick nämligen Lalandia en saftig rabatt på motsvarande 135 miljoner kronor jämfört med om marken istället sålts som villatomter. Motalas mark- och exploateringschef Hanna Hammarlund ursäktade den häftigt tilltagna rean på kommuninvånarnas gemensamma egendom med att priset måste ses ”utifrån den investering som Lalandia är beredda att göra. Vi har inte värderat marken per kvadratmeter utan som en helhet”.

Detta lilla axplock är hämtat ur den nyutkomna boken Slöseriet med dina skattepengar. 258 exempel som du inte vill betala för, skriven och sammanställd av Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson. Det är nyttig läsning för varje samhällsengagerad svensk.

Hur många skattemiljarder som kommunernas, regionernas och statens makthavare totalt sprätter iväg i onödan varje år vågar man egentligen knappt tänka på. Men om den styrande klassen hushållade bättre med svenska folkets pengar hade säkert tillräckliga medel funnits för bekostandet av idag angelägnare ting som gett mervärde på riktigt. Exempelvis de där beredskapslagren med intensivsjukvårdsutrustning som vi varken ansetts haft råd med eller behov av längre…

Om vikten av solidaritet och att lägga pussel

Skrivit i Corren 19/3:

Fortfarande snuvig efter en segdragen förkylning tar jag mitt medmänskliga ansvar i dessa prövningens tider och håller distansen. Någon allvarligare nöd går det inte på mig. Jag har förmånen att kunna jobba hemifrån och matvaror levereras till dörren.

Som novisen vid spisen försöker jag vidga mina gastronomiska färdigheter i den store hovtraktören Tore Wretmans anda, kökskonstens renässansman som – bland mycket annat – introducerade grönpeppar, Rhode Island-sås, Toast Skagen och avokado på våra svenska bord. Hans klassiska komposition lövbiff prins Bertil (fylld med dijonsenap, hackad lök och ädelost) lyckades jag nyligen ganska hyggligt att tillreda i stekpannan.

Värre är det med aptiten, när nyhetsrapporteringen börjar bli svår att skilja från Bergmanrullen Det sjunde inseglet. Oron över coronapandemins framfart gnager, om än inte direkt för egen del så för äldre släktingar och vänner som tillhör smittspridningens sårbaraste riskgrupper.

I den närmaste kretsen står vi i daglig telefonkontakt, kollar att alla mår bra, har förråden fyllda, organiserar hjälp med att handla till dem som behöver och inte själva kan. Vid porten till min trappuppgång finns nu också en lista över biståndsvilliga grannar att ringa för den som är rekommenderad att stanna inne och inga andra har att be om ett handtag med livets nödtorft.

Ett utmärkt initiativ av gemensam solidaritet i civilsamhället. Efter förmåga har samtliga av oss en skyldighet att dra våra små, men ändå betydelsefulla, strån till stacken under denna hemska kris som vänt vardagen upp och ner.

Att vara tvungen till fysisk isolering i sitt ombonade hem är i längden drygt naturligtvis, trots den digitala världens alla möjligheter till arbete, socialt nätverkande och förströelse. Mer tid att läsa tjocka romaner som annars dammar i hyllan är förvisso inte dumt, och att leka Tore Wretman har nog sin charm.

Men det bästa sättet att skingra tankarna medan skymningen faller tungt utanför fönstret tackar jag John Spilsbury för. Han var en brittisk gravör och kartograf som under 1700-talet kom på den förträffliga idén att tillverka pussel.

Lägga pussel har jag inte gjort sedan barnsben. Men så råkade jag häromåret hitta ett gammalt coolt 70-talspussel med Björn Borg som motiv. Det frestade en tennisfantast som mig i fingrarna. Jag blev helt såld. Att pussla var en överraskande rolig och avkopplande sysselsättning, konstaterad finfin hjärngymnastik lär det vara också.

Känslan det är att klara sitt första tusenbitarspussel går heller inte av för hackor, kan jag lova. Testa själva! Det är en äkta analog hobby, lika gripande som meditativ. Om inte annat lär man sig att aldrig ge upp. Stundtals kan det verka hopplöst, men bitarna kommer på något vis på plats till slut ändå.

Tur att Sveriges ekonomiska beredskap är god

Skrivit i Corren 17/3:

”Vi tror på bönens kraft”, förklarade Sveriges kristna råd i ett pressmeddelande under måndagen och uppmanade oss att ”be om kraft och särskild vishet särskilt för dem som leder vårt land i denna utmanande tid”.

Tja, varför inte? När det är kritiskt värre här nere i jämmerdalen skulle nog även ett stödjande handtag från himmelska makter sitta fint, alla bidrag som kan lindra situationen är självklart välkomna.

Om det krispaket som landets politiska ledare presenterade på måndagsmorgonen indikerade att Sveriges kristna råd redan blivit bönhörda må vara osagt. Inspirerad av gudomlig kraft och vishet eller inte, så verkar ändå nu regeringen och dess samarbetspartier fått upp ångan ordentligt i beslutsmaskineriet sedan förra veckan.

Ställda inför hotet om coronavirusets nattsvarta ekonomiska konsekvenser, där dystopiska paralleller till 30-talets Kreugerkrasch blivit legio i debatten, har januariavtalets resonemangsäktenskapskvartett visat en tidigare oanad styrka och samarbetsförmåga. Det är ingen dålig livboj som kastats ut för att rädda näringslivet och arbetsmarknaden från att gå i kvav.

Det handlar om att staten övertar företagens sjuklöneansvar, ett subventionerat system för korttidspermitteringar införs och näringslivet ges välbehövligt andrum att betala in de tunga skatterna. Drygt 300 miljarder kan åtgärderna komma att kosta, en svindlande summa.

Tron på bönens kraft i all ära. Men i utmanande tider skadar det sannerligen heller inte att vara rustad för att parera rejäla smällar utan att nödvändigtvis tvingas lita på eventuella hjälpingripanden från ovan.

Lyckligtvis har lärdomen av 90-talets strukturkollaps och efterföljande stålbad gjort att Sverige idag har en mycket bättre skött offentlig ekonomi med rekordlåg statsskuld. Utrymme finns därför, tack och lov, att ta av för att hålla skutan pekuniärt flytande genom denna överraskande hemsökelse.

Man kunde bara önska att beredskapen på andra områden vore lika robust. Exempelvis vad det gällde intensivsjukvården, som riskerar att sättas på väldigt tuffa prov under pandemins härjningar.

Totalförsvaret lagrade fram till kalla krigets slut mängder av avancerad mobil vårdutrustning, bland annat hundratals respiratorer som vore guld värda att ha i reserv nu. Men efter att Sveriges makthavare beslutat att den eviga freden inträtt, gapar förråden tomma.

”Fältsjukhusen var en fantastisk resurs. Man investerade miljarder i dem. Men allt det slängde man på soptippen eller skänkte bort till andra länder – inget sparades”, säger Sten Lennquist, professor emeritus i katastrofmedicin vid Linköpings universitet (DN 15/3).

Vi får väl istället hoppas på att Gud är barmhärtig.

Ett radarpar utan känsla för tajming

Skrivit i Corren 13/3:

”Regeringen står helt handfallen”, dundrade partiledarna Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD). ”Bagatelliserar i vissa fall, skyller ifrån sig i andra. ’Vi såg det inte komma’ är redan en modern klassiker. Det lilla som ändå görs, görs motvilligt och för sent”.

Radarparets utspel på DN Debatt i onsdags var menat som en mobiliserande krigsförklaring mot Socialdemokraterna och de övriga januaripartierna, vars tillkortakommanden inte bara hotade ”människors personliga trygghet och framtidstro, utan också den gemensamma tilliten i samhället, respekten för våra viktigaste institutioner och ytterst människors tillit till varandra”.

Nej, det handlade inte om bristerna i politiskt ledarskap som coronavirusets utbrott demonstrerat. Utan om misslyckandena med integrationen, brottsligheten, arbetslösheten och allt det andra ni vet som borde förtjäna ministären Löfvens skyndsamma avgång, helst redan igår.

Politik är till mycket en fråga om tajming. Det räcker sällan med att enbart ha rätt, som så ofta konstaterats av luttrade samhällsreformister av skilda kulörer. För att nå framgång gäller det också att få rätt – att fingertoppskänsligt kunna fånga det gyllene tillfället, slå till vid den avgörande tidpunkt då opinionen är redo att röra sig i önskvärd riktning, när möjligheterna öppnar sig till förändring och spelet kan vinnas.

Milt sagt verkar Kristerssons och Buschs talanger på denna, icke helt oväsentliga punkt, inte alldeles övertygande. Att blåsa i stridstrumpen för att sänka regeringen, samtidigt som coronasmittan grasserar med oförminskad styrka och sätter samhällslivet på hårda prov, var knappast det lämpligast valda tillfället.

Nu tvingades förstås moderater och kristdemokrater att i mötet med verklighetens upptrappande allvar snabbt som attan stämma ner tonen. Pandemin är ett faktum och börskurserna faller kraftigt världen över, nationell politisk samling är en nödvändighet.

Men intrycket av demoraliserande snöplighet och klickande omdöme är svårt att undkomma. Särskilt Ulf Kristersson som borgerlighetens aspirant på statsministerposten gjorde nog klokt i skaffa sig nya rådgivare av bättre virke.

Minns bara hur Kristersson häromveckan poserade på bild i jaktmundering med budskapet ”Stärk gränsen!” medan Grekland sköt tårgasgranater mot desperata människor på flykt undan den blodiga katastrofens Syrien. Det var inte heller hans mest förtroendeingivande dag på jobbet.

Besvärande senfärdigt om mötesrestriktioner

Skrivit i Corren 12/3:

På fredag den 13 mars skulle portarna slås upp till den 13:e upplagan av Motala Expo, Östergötlands största företagsmässa på Vättenrundan arena dit omkring 5000 besökare väntades komma.

Den som lider av triskaidekafobi – ett onödigt krångligt ord som betyder vidskeplig skräck för siffran 13 – har förstås redan noterat de olycksbådande tecknen i sammanhanget. Motala Expo kom också att ställas in.

”Det känns som en stor risk som vi inte ville ta, det kändes inte värt det”, säger Magnus Lindberg som representerar arrangören Tillväxt Motala (Corren 10/3). Motivet bakom beslutet har dock ingenting med skrock att göra. Skälet är välgrundat: tisdagens besked från Folkhälsomyndigheten om den förhöjda smittfaran för coronaviruset.

Det är givetvis tråkigt att Motala Expo inte blir av. Jag hade själv sedan tidigare sett fram mot att bevista denna spännande mötesplats för det östgötska näringslivet i vackra Motala. Men med hänsyn till hur situationen utvecklat sig, måste arrangören sägas ha agerat med föredömlig klokskap som avblåst mässan.

Antalet bekräftade Coronafall i Sverige ökar nu snabbt. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att begränsa smittspridningen så länge epidemin pågår. Stora publikevent är exempelvis knappast att rekommendera.

Tyvärr tog det Folkhälsomyndigheten besvärande länge att peka med hela handen om detta. Först under onsdagseftermiddagen klev dess senfärdige generaldirektör ut och föreslog restriktioner kring folksamlingar som handlingskraftigare länder varit kvickare i vändningarna med.

Åtminstone från regeringens sida hade man kunnat begära resolutare takter. Den har ändå till uppgift att svara för den politiska ledningen av landet. Medan Folkhälsomyndighetens tjänstemän grubblade och hummade, hade det näppeligen varit orimligt om statsministern scannat av det dramatiska omvärldsläget, greppat tömmarna i ett stadigt tag och riktat en uppmaning till medborgarna att för säkerhets skull undvika allmänna sammankomster av det större formatet.

Lyckligtvis finns förnuftigt folk som kan tänka själva, vilket Motala illustrerar.

Men då jag sparkade på politikernas och byråkraternas haltande krishanteringsförmåga i min förra coronaepistel, kan det räcka med att idissla den visan vidare. Regeringen och dess samarbetspartier har denna gång gjort sig väl förtjänta av en positivare avrundning genom sitt annonserade krispaket.

Det innehåller bland annat slopad karensdag, anstånd till företag med skatteinbetalningar, kompensation till kommuner och regioner för extrakostnaderna som bekämpandet av coronaviruset innebär. Alltsammans mycket välkommet. Bra jobbat. Nu håller vi ihop och klarar det här.