Inga problem, sade Douglas

Han heter Hans Hallin. Han är vd för elinstallationsföretaget Nea. Och han är rasande.

Nea blir nämligen oförskyllt drabbat av Elektrikerförbundets varslade sympatistrejk nästa vecka för anställda hos företag som tillhör Elektriska installatörsorganisationen (EIO). Därmed sätts gällande avtal mellan Elektrikerförbundet och EIO ur spel, vilket riskerar att stå Nea och dess kunder dyrt.

”Facket kan när och hur som helst sätta igång att konflikta med sympatiåtgärder och liknande, vilket dom utnyttjar allt som oftast”, ryter Hallin i Dagens Industri (28/11).

”Är det inte sjuksköterskorna de sympatiserar med, så det med finska pappersarbetare, trots att de skrivit på avtal med oss på arbetsgivarsidan i syfte att få arbetsfred”, säger Hans Hallin och kräver att 70-talets profackliga arbetsrättslagstiftning ses över.

Frågan är väl bara hur Neas huvudägare, finansmannen Gustaf Douglas, uppfattar saken. Han är även medlem av moderaternas partistyrelse och har som sådan i rosenröda ordalag försvarat gällande regler.

”Arbetsrätten har aldrig varit något problem”, slog Douglas kategoriskt fast på moderatstämman 2003.

”Vi skall jobba med facket, inte mot facket”, förkunnande Douglas på stämman 2005.

Är Douglas lika odelat positiv i dag? Verkligheten tränger sig på, även i moderaternas sköna nya LO-vänliga värld.

(Borås Tidning 2005-11-29)

Torpeden som ändrade historien

Bok: Lustianias undergång
Författare: Carl-Göran Wetterholm
Förlag: Prisma

Lusitania? Alla skolbarn i England och Amerika känner till namnet. I Sverige är det frågan om ens lärarna gör det.

Men förhoppningsvis kan en ny bok, Lusitanias undergång av Titanic-experten Claes-Göran Wetterholm, bringa ljus i det förflutnas mörker.

Mitt under brinnande världskrig, den 7 maj 1915, sänkte en tysk ubåt den brittiska atlantångaren Lusitania utanför Irlands kust.

Trots att skeppet var civilt, användes dess lastrum med största sannolikhet för militära ändamål. Hur det verkligen förhöll sig har inte blivit klarlagt, ännu i dag ruvar Storbritannien på hemligstämplade dokument. Ämnet är känsligt. Närmare 1 200 människor omkom i katastrofen, varav ett hundratal amerikaner.

Den brittiska krigspropagandan spann genast loss på alla cylindrar. Tyskarna demoniserades effektivt som samvetslösa mördare.

Invändningen att britterna fraktat kontraband på Lusitania och utnyttjat dess passagerare som mänskliga sköldar klingade ohörd. Den amerikanska opinionen reagerade med avsky över torpederingen, tyskfientliga känslor svallade.

Sänkningen av Lusitania har ofta sagts vara den enskilt viktigaste orsaken till att USA övergav sin isolationism och slöt upp på de allierades sida 1917. Konsekvensen blev att Tyskland förlorade kriget – och Europa sin dominerande maktställning i världen.

Claes-Göran Wetterholms skildring av Lusitanias öde är en fascinerande berättelse som gör det närmast omöjligt att slita sig från läsfåtöljen. Rekommenderas.

(Borås Tidning 2005-11-24)

Folkhemmets förorter föder fundamentalism

Självmordsterrorn drabbade i veckan Jordaniens huvudstad Amman, blod och sönderslitna kroppar överallt. Åter ställs frågan: Kan det också hända här?

Naturligtvis. al-Qaidas attentat i London och Madrid lär oss att de muslimska fundamentalisternas våldsfanatism inte känner några gränser. Rekryteringen av nya terrorister pågår även i Europa. I storstädernas invandrartäta förorter har den havererade integrationspolitiken fött bittra känslor av socialt utanförskap, vanmakt och hopplöshet.

I denna dystra miljö riskerar unga människor att bli tacksamma offer för religiösa charlataner som predikar islamismens förryckta hatläror mot det västerländska samhället. Ett varnande tecken ger oss s-kvinnornas muslimska ordförande Nalin Pekgul, som meddelar att hon ser sig tvingad att lämna Stockholmsförorten Tensta. Pekgul har bott där sedan hon kom till Sverige 1980.

Men nu är hon orolig över att hennes barn skall fara illa av den växande otrygghet och spirande religiösa extremism som bitit sig fast i bostadsområdet.

”Jag tycker inte om när min son kommer hem och säger mamma, vi muslimer ljuger inte, men det gör de kristna för de har inte Gud. Det där har han inte fått från oss. Vi hade inte räknat med den här religiösa fundamentalismen”, sade Pekgul i SR:s Studio Ett i torsdags.

Fast helt överraskad borde Pekgul ändå inte vara. Förra året förklarade hon i LO-tidningen Alla att hennes egna tankar länge vandrade väldigt långt från den fredliga, socialdemokratiska reformismens banor. 

Men 1987 bestämde hon sig:

”Jag gav upp planerna på att bli självmordsbombare. Det var inget lätt beslut”.

(Borås Tidning 2005-11-12)

Krigets marknadsförarare

Bok: Sälja krig som margarin
Författare: Jan Myrdal
Förlag: Leopard

Innan filmen, radion och televisionen invaderade våra liv dominerades det offentliga rummet av affischen – under 1900-talets början det jämte tidningarna viktigaste medlet för att påverka allmänheten.

Särskilt Frankrike utmärktes av en framstående skara affischmålare. Inte sällan var det konstnärer som tog chansen att tjäna en hacka på att ställa sina talanger i kommersialismens tjänst. I Paris och andra franska städer tapetserades husväggarna med förföriska budskap i form och färg som saluförde fotogen, kakaopulver, parfym och cigarettpapper.

Den moderna reklamen hade gjort sitt intåg. Dess skapare skulle snart få helt andra uppdrag än att kränga billiga konsumtionsvaror till den breda massan.

Ty himlen mörknade över Europa och 1914 slog blixten ned som satte världen i brand. Medan stormakternas unga generation förblödde i skyttegravarnas leriga helvete, engagerades de främsta affischkonstnärerna för att vinna slaget om opinionen.

Dessa våldets marknadsförare kan studeras i Jan Myrdals högintressanta nya bok Att sälja krig som margarin. Titeln säger det mesta. Myrdal bjuder på en skräckresa genom en viktig del av europeisk historia, illustrerad av författarens unika samling av huvudsakligen franska propagandaaffischer från första och andra världskriget.

När det gällde att mobilisera samhället mot den tyska fienden åren 1914-18 utgjorde fransmännens och deras anglosaxiska allierades affischkonst ett mycket kraftfullt vapen. Bildspråket var obarmhärtigt. Tyskarna utmålades som barbariska hunner, fråntogs alla mänskliga drag, förvreds till blodtörstiga monster vilka måste krossas till varje pris.

Detta sätt att avhumanisera motståndaren och hålla igång krigsviljan genom att piska upp hatkänslor i det egna folkdjupet kom sedan att bilda skola med förödande konsekvenser. 1923 skrev en tysk frontveteran:

Jag kom redan tidigt underfund med att den rätta användningen av propagandan är verklig konst… Men först under kriget kunde man se, till vilka oerhörda resultat en rätt använd propaganda kan leda. Tyvärr måste man… här studera allting hos motparten… Ty vad som försummades av oss, tillvaratog motståndaren med oerhörd skicklighet och beräkning. Även jag har lärt oerhört mycket av denna fientliga krigspropaganda.

Författaren var Adolf Hitler som i boken Mein Kampf uttryckte lika mycket beundran för de allierades mördande opinionsbildning, som han spydde galla över det tyska kejsardömets taffliga försök i samma genre.

Hitler skulle inte upprepa Wilhelm II:s misstag därvidlag. Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels utformade den nazistiska hetsen i ord och bild med de allierades agitation under första världskriget som direkt förebild.

När Hitlers välde brutits och hans hantlangare ställdes inför rätta i Nürnberg, förevisade de franska åklagarna nazistiska krigsaffischer i domstolen och menade att dessa utgjorde ett brott mot anden. Motiveringen för åtalspunkten löd:

Visst är propaganda tillåten, men den har sina gränser och måste göra halt inför den mänskliga personens värdighet, inför lagarna och inför moralen. I alla länder existerar garantier till den enskilda människans skydd, skydd mot förtal, skydd mot ärekränkning; dock översteg den tyska propagandan hämningslöst och obestraffat dessa gränser.

Ödet har ibland en fallenhet för särskilt bittra ironier.

(Borås Tidning 2005-11-06)

Apropå Lars Ohly…

Efter envis kritik och tilltagande väljarflykt, meddelar vänsterpartiets ledare Lars Ohly att han nu slutar kalla sig kommunist. Dock utan att på något sätt avsvära sig tron på kommunismens idéer.

Av en ren händelse har vi på redaktionen precis mottagit ett brev från en person, som i likhet med Ohly känner sig utsatt för omgivningens ideologiska fördomar.

Ett utdrag:

I hela mitt vuxna liv har jag varit en övertygad nazist och aldrig skämts ett dugg för det. Nazismen är egentligen en trevlig ideologi som vill alla väl. Tyvärr har nazistbegreppet kidnappats av folk som försöker göra det liktydigt med diktatur och förföljelse.

OK, visst skedde mycket felaktigheter i Hitlers Tyskland. Men våldsförhärligandet, anfallskrigen, Auschwitz och andra olyckliga företeelser i Tredje riket har förstås ingenting med riktig nazism att göra. Grundidéerna är jättebra, tyvärr fick Adolf Hitler det mesta om bakfoten.

Självklart tar jag helt avstånd från honom idag. Redan på 30-talet var jag förresten väldigt kritisk, skall ni veta! Jag åkte förvisso ofta på nazistiska bjudresor till Berlin.

Men under mina många möten med Goebbels och Göring sade jag alltid ifrån på skarpen att de måste vara snällare mot judar och oliktänkande. Tråkigt nog tycks ingen annan mer än jag själv minnas detta, men jag svär på att det är sant!

Efter Tredje rikets fall 1945 har opinionsklimatet varit mycket kärvt för oss nazister. Ständigt dessa missförstånd, och mina grannar tittar så konstigt på mig.

Därför har jag efter moget övervägande beslutat att sluta kalla mig nazist. Etiketten känns som ett hinder. Men jag kommer naturligtvis aldrig att överge mina ideal om ein Volk, ein Reich, ein Führer och visionen om ett genom rashygien harmoniskt fungerande samhälle.

Vi tackar för inlägget ovan med att sända brevskrivaren I. Nori ett exemplar av Strindbergs bok En dåres försvarstal.

(Borås Tidning 2005-11-01)