Ice, ice baby

Söndagsutflykt till Tjurkö och det gamla stenbrottet.

Vår Gud är oss en väldig skog

Skrivit i Corren 30/1:

Det är smått svindlande när man tänker på det. Mitt i staden har den majestätiskt tronat i 800 år – Linköpings domkyrka, en verklig katedral av kontinentalt snitt. Att vandra under dess valv ger förnimmelser av södern, Italien, Frankrike. I arkitekturen finns ännu stämningen inkapslad av den katolska kultursfär som band samman Europa tills Gustav Vasa drog ner rullgardinen för Sveriges del.

Men hur religionen tog sig uttryck på våra nordliga breddgrader innan kristendomen gjorde entré är höljt i dunkel. Förmodligen ägnade vi oss åt naturdyrkan och tillbad diffusa gudomar. Den romerske historikern Tacitus skriver år 98 om hur de germanska stammarna uppe i obygderna vördar skogen som hemvist för den utomvärldsliga högre makten. Några tempel syns inte till. Särskilda heliga lundar tjänstgör som kultplatser.

Asatrons mustiga galleri med Tor, Oden & Co är sannolikt mestadels fabulerat av islänningen Snorre Sturlasson, som på medeltiden ville skapa en motsvarighet till den antika grekiska och romerska mytologin. Då var vårt land redan kristnat.

Gud som vi brukar känna honom importerades gissningsvis av lokala hövdingar, som rest på kontinenten och tagit intryck av dess långt mer utvecklade samhällsorganisation. Vilka möjligheter till makt, rikedom, handel och kontakter! Kristendomen var en variant på 1990-talets EU-anslutning.

Sverige intog rollen som en perifer, men relativt blomstrande provins i katolska kyrkans storslagna nätverk. Civilisationen kom till byn, kan man säga. Ganska snabbt tycks Gud i sin katolska skepnad blivit en folklig succé. Hela paketet med det religiösa budskapet, helgonen, kyrkornas prakt med sånger och spektakulära ritualer, svarade väl mot människans eviga längtan efter tröst, hopp, glam och gemenskap i jämmerdalen.

Mindre skojigt blev det när vi pådyvlades Martin Luthers bokstavstroende protestantism. I katolska kyrkans ställe etablerades en statlig övervakningsapparat av närmast totalitärt snitt. Sverige kom länge att likna fundamentalisternas Iran efter den islamistiska revolutionen 1979. Det var bara för folket att anpassa sig och underdånigt böja knä.

Den karga lutherska ortodoxin punkterades dock av trycket från upplysningen och romantiken. Frikyrkor andades morgonluft medan det statliga prästerskapets ledande skikt tappade övertygelsen och hamnade på ständig teologisk reträtt. Slutstationen representeras av förre ärkebiskopen K G Hammar, en allmänt hygglig och välmenande pastor Jansson-figur utan bestämda åsikter om någonting på det religiösa området.

Men oavsett om Sverige varit katolskt eller lutherskt, har vår blågula kristna Gud burit på vissa speciella särdrag genom seklerna. Den beklagligen alltför tidigt bortgångne bildningsnestorn Göran Hägg har sin underhållande bok Gud i Sverige (2010) gjort fyndiga jämförelser mellan uttolkare som heliga Birgitta, kyrkomålaren Albertus Pictor, Emanuel Swedenborg och August Strindberg.

Det är en kärv, materiellt handfast, straffande och förbluffande småaktig Gud som träder fram. Fixeringen vid sex och pengar är markant. Men det är också en socialt medveten herre, som verkar lova sina rättrogna något slags försonande välfärdssamhälle bortom molnen. Onekligen en intressant återspegling av föreställningarna och önskemålen i folkdjupet. Samt av det svenska kulturklimatets torftighet. Inga avancerade mysterieteorier här inte!

Numera, då den traditionella religionen förlorat greppet om befolkningsmajoriteten, bor Gud allt ensammare i sin magnifika Linköpingskatedral. Eller ska vi snarare se det som att han taggat ner på anspråken, genomgått en transformation till friluftsentusiast och flyttat ut i skog och mark?

Det är ju främst där, vilket religionshistorikern David Thurfjell skriver fascinerande om i boken Granskogsfolk (2020), som den moderna svensken söker stilla sitt behov av lugn, sinnesro och existentiell reflektion. Ungefär som våra förfäder hedningarna. Thurfjell påpekar för övrigt att ”hedning”, från början kristna européers beteckning på de germanska stammarna under 300-talet, har sitt språkliga ursprung i ett indoeuropeiskt ord för ”vild skog”.

Kyrkans inomhusreligion passar kanske egentligen det nordiska kynnet dåligt. Vår slitstarka original-Gud finns i den besjälade naturen och dit vallfärdar vi urbana, nygamla hedningar igen. ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill, jorden vi ärvde och lunden den gröna”, som nationaltrubaduren Evert Taube bejublat sjöng. Den uråldriga andliga skogskänslan förnekar sig inte.

Minnet av Freddie (1963-2001)

Back in the day 89-90, var jag lite bekant med den vilda synth-maestron från Gustavsberg, Freddie Hansson. På den tiden ville han egentligen bara festa och snacka om Thomas Dolby, Noice var i princip tabu att ens nämna (”det var längesen”, därefter punkt). Men det var han som var hjärnan och drivande kraft bakom Noice sista platta Europa 1982, en obegripligt underskattad skiva (bland annat därför att den fagra tonårsidolen Hasse Carlsson slutat som sångare).

Men de flesta som gillar Lustans Lakejer, Ratata, Bryan Ferry och New Romantics-vågen brukar hålla detta album väldigt högt. Såg nyligen Noice-dokumentären på SVT Play och beklagar djupt att jag inte insisterade mer på att tala om för Freddie vilken musikalisk hjälte han var (han var tyvärr mer intresserad av att byta om till bättre brallor för att komma in på nästa finkrog, och jag var ju bara en nyromantisk snoris).

Politiker ska inte leka affärsmän

Skrivit i Corren 28/1:

Kommunal affärsverksamhet är en tillväxtbransch. Det senaste 20 åren har det varje vecka, riket runt, startats minst ett nytt kommunalt bolag. Antalet sådana politikerstyrda företag, vilka drivs med skattebetalarnas pengar som riskkapital, är numera uppe i dryga 1700 stycken med en total omsättning på runt 200 miljarder kronor.

I Linköping är den ogenerat vidlyftiga lokalpolitiska kommersen samlad i koncernjätten Stadshus AB, som 2019 hade en omsättning på 7,8 miljarder kronor. Moderbolagets affärsflora består av Tekniska verken i Linköping AB, AB Stångåstaden, Lejonfastigheter AB, Sankt Kors Fastighets AB, Visit Linköping & Co AB, Linköping Science Park AB, Resecentrum Mark o Exploatering i Linköping AB, samt Linköping City Airport AB.

Denna form av offentlig verksamhet i skarven mellan politik, förvaltning och marknad måste rimligen betraktas som starkt problematisk. Inte minst därför att företagsklimatet tenderar att påverkas negativt. För det ordinarie näringslivet blir de kommunala bolagen som en slags gökungar.

”Att de spelar en allt större roll vet vi och att de med små medel faktiskt kan ställa till stor skada bland de privata företagen. Lite generellt kan jag säga att ett kommunalt bolag kan vara ett hinder för tio andra, mindre företag att etablera sig i en kommun”, menar nationalekonomen Andreas Bergh på Institutet för näringslivsforskning i Lund (fPlus 26/1).

Tillsammans med Gissur Erlingsson, biträdande professor på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, står han bakom den nyligen släppta rapporten Kommunala bolag – i vems intresse?.

De bägge forskarnas undersökning visar att det råder ”en betydande oenighet bland kommunpolitiker huruvida ledamöter i kommunala bolagsstyrelser i första hand bör representera kommunens eller bolagets intressen”. Det kan ses som det olyckligt inbyggda dilemmat av att privat och offentlig rättsordning kolliderar i de skvaderaktiga pseudoföretag som kommunala bolag utgör.

Inte nog med det. Forskarna konstaterar också att betydande oenighet råder bland politikerna i vilken grad deras egna partiers intressen ska beaktas i bolagsstyrelserna. Till vänster (S, V, MP) lutas det åt sätta partilojaliteten främst, medan det är vanligare inom borgerligheten att bolagets intressen trumfar partiets.

Det torde vara uppenbart denna härva av intresse- och målkonflikter i styrelserummen knappast gör partipolitiker till de mest lämpade att sköta affärer och agera på marknaden. Det blir heller inte bättre av att kommunala bolag försvårar för oberoende granskning och insyn, vilket kan kosta medborgarna dyrt. Som forskaren Andreas Bergh säger till fPlus, ”när det uppstår korruption i en kommun, då är ett kommunalt bolag nästan alltid inblandat”.

Lät inte det hända i Linköping. Avveckla Stadshus AB!

På normförskjutningens mörka stig

Skrivit i Corren 27/1:

”Det är känslan av déjà vu som gör mig så rädd. Som ung vuxen såg jag samma normförskjutning som jag ser nu. Vi klarade inte av att hejda den då, vilket ledde till de oförglömliga fasorna vi ska minnas den 27 januari”, skrev Hédi Fried i DN inför Förintelsens minnesdag förra året.

Hon föddes i Rumänien 1924 och fick uppleva ett Europa som gled ner i avgrunden av rasism, våld, politisk extremism, krig och industriellt organiserat massmord. Mirakulöst undgick hon själv att mördas av SS-bödlarna i Auschwitz, där båda hennes judiska föräldrar försvann, och kom vid Hitlerväldets fall som flykting till Sverige 1945.

På äldre dagar har Hédi Fried enträget vittnat om sina erfarenheter och varit en av vårt lands viktigaste opinionsbildare för demokrati, tolerans och humanism. I flera år har hon varnat för SD, sprunget ur det brunsvarta ideologiska träsk som gjorde Förintelsen möjlig, och faran det innebär om etablerade partier närmar sig Jimmie Åkessons ytterkantsrörelse.

Vid tiden för valet 2018 deklarerade Hédi Fried att hon inte trodde ett skvatt på SD:s iver att framstå som mera rumsrena: ”Sverigedemokraterna försökte först med buller och bång. Det gick inte. Då tonade de ner sig, skaffade kostymer och kom in i riksdagen. Precis som Hitler efter kuppen i ölhallen”.

I juni 2018 var statsministerkandidaten Ulf Kristersson (M) bjuden på ett samtal hemma hos Hédi Fried i Stockholm. ”Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande”, sa Hédi Fried efter mötet.

Men Kristersson skulle komma att distansera sig från det löftet. När valet var över ville han bilda en M/KD-regering, stödd på SD. Det är fortfarande hans mål. Kristersson intygade nyligen i SVT att SD minsann har förändrats och blivit seriösare.

Expressenjournalisten David Baas, som länge bevakat Jimmie Åkessons parti, bemötte M-ledarens uttalande med att det snarare är slående hur ståndaktigt SD hållit fast vid sitt ursprung och sina kärnvärderingar.

Niclas Nilsson på den antirasistiska tidskriften Expo skrev förra veckan: ”Sällan har SD blivit så kramade och omtyckta som nu, såväl av etablerade riksdagspartier som av den svenska vit makt-miljön. Det mesta talar för att SD fortsatt flyttar fram sina positioner. Och bland företrädare, gräsrötter och sympatisörer växer modet, radikaliteten och självförtroendet”.

På 1920- och 30-talen trodde konservativa och liberaler i Italien, Österrike och Tyskland att de kunde ha ett kontrollerat maktsamarbete med fascister och nazister. Hédi Fried kan berätta om hur normförskjutningen den gången slutade. Men vad tjänar det till om politiker som Ulf Kristersson vägrar lyssna och inte tar historiens lärdomar på allvar?

Inga fler mardrömmar av glas och betong!

Skrivit i Corren 23/1:

Visdiktaren Olle Adolphson – han skydde epitetet trubadur – var en av de första i Sverige att protestera mot stadsmiljöns utarmning. När de fartblinda samhällsplanerarna under efterkrigstidens rekordår skulle stöpa om Stockholm till ett fyrkantigt modernistiskt monument, stämde Adolphson ilsket gitarren i opposition.

”Och sen rusar vi in i en mardröm av glas och betong, där sitter vi sen och tycker skjortan är trång!”, sjöng han i Gustav Lindströms visa från början av 60-talet. Det tog skruv. Den socialdemokratiske kommunalpampen Hjalmar Mehr, rivningsraseriets general som lät sin armé av grävskopor tugga sig genom huvudstadens inbodda kvarter, såg mera rött än vanligt och brännmärkte Olle Adolphson som reaktionär kulturfiende.

Skalden blev inte svaret skyldigt. Han laddade om med Vals på Sergels torg (”den förfärliga grop som dock var så förunderligt tänkt”) och förkunnade – inte utan viss riktighet – att Mehr byggt ”världens dyraste slum”.

Även brottarhiten Trettifyran, som Adolphson skrev texten till och som framförd av Per Myrberg låg 39 veckor på Svensktoppen 1964-65, var inspirerad av den så kallade ”citysaneringen” (vilken, skrev kulturjournalisten Kurt Bergengren på Aftonbladet, ”torde vara den största som i modern tid företagits i en icke bombad stad”).

Tyvärr dröjde det innan den breda opinionen vaknade mot skövlingarna. Då hade redan mycket av det gamla Stockholm, cirka 700 fastigheter totalt, jämnats med marken. Otaliga svenska städer riket runt har liknande svårläkta sår av rivningsbesatt framfart och funktionalistisk omgestaltningsiver.

”Politikerna hade en övertro på rationaliteten, och väljarna hade en övertro på politikerna. De flesta stod lite handfallna och tittade på grävskoporna med vemod. Den estetiska känslan hos svensken har inte varit så stark. Man kan ju tänka sig vilket liv det skulle blivit om man satte igång att riva i franska städer…”, sa Olle Adolphson i en intervju långt senare.

Han var fortfarande heligt förbannad. ”Arkitekter, politiker och byggherrar har byggt in våldet i bostadsområdena, har planerat in torftigheten i våra liv… Hade man inte varit så barnslig hade man väl inte skrivit visor om det. Då man slagit ned djävlarna istället.”

Inga milda ord, precis. Men i boken Ohälsosam arkitektur: en annan sida av funktionalismen (2016) skriver läkaren Gösta Alfvén om hur den modernistiska byggnadsstilen, mest famöst manifesterad i miljonprogrammet 1965-74 då bland annat bostadsområdet Skäggetorp i Linköping uppfördes, faktiskt tenderar att alstra den negativa mänskliga påverkan som Olle Adolphson stormade mot.

”Modernismen har sett ett egenvärde i att provocera. Det fungerar i konsten. Men mår människor bra av att anonyma och brutala hus försöker väcka dem ur likgiltighet? Det fungerar tvärtom, människor reagerar med ökad likgiltighet och dessutom kan det skapa vantrivsel och öka risken för sjukdom”, menar Alfvén.

”Variationsrik miljö i form och färg väcker ofta nyfikenhet och skönhetsupplevelser främjar livskänsla och hälsa. Den monotona, fyrkantiga och färglösa miljön däremot gör oss stela och stumma”, skriver han vidare.

Den svenska byggnadskonsten har sedan modernismen fick sitt inhemska genombrott på Stockholmsutställningen 1930 präglats av lådarkitekturens räta vinkeltyranni. Dominansen i formspråket saknar få motsvarigheter i andra västerländska kulturländer, trots att kategorin ”vanligt folk” varmast tycks uppskatta och allra helst efterfråga (om plånboken tillåter) kvarvarande traditionell arkitektur från tiden kring sekelskiftet 1900.

I Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA är det inte ovanligt med nybyggda kvarter i klassisk stil. I Sverige dömer arkitekturkårens och stadsutvecklarnas smakdomare ut sådant som vämjeliga pastischer, direkt opassande för landet som sedan folkhemsepoken odlat självbilden att vara världens modernaste. Men som även Tobias Olsson, förbundsdirektör på Sveriges Arkitekter, tvingats medge i P1:s Kulturnytt (22/12): ”Många upplever idag att det som byggs är för tråkigt, för anonymt eller för fyrkantigt”.

I vårt växande Linköping ska det byggas mycket nytt. Corren har exempelvis kunnat rapportera om att det ska nyproduceras 700 bostäder (i första hand flerfamiljshus med 4-8 våningar) på Berga äng, ett projekt finns ute på kommunens hemsida för medborgerligt samråd. Inne i stadskärnan planerar fastighetsbolaget Castellum att riva hela kvarteret Druvan, vars tidstypiskt könlösa modernistiska fastigheter drabbade Linköping efter att samma kvarter blivit offer för 60-talets rivningsvåg.

Gott så. Men har vi tagit lärdom av tidigare ödesdigra misstag i byggandet och hur tungt är de rent estetiska aspekterna beaktade? Arkitektur är en i högsta grad offentlig konstform, den gestaltar vår och kommande generationers livsmiljö, den har stor betydelse för vårt allmänna välbefinnande. Måtte vi undvika att rusa in i en ny mardröm av glas och betong, där vi sedan sitter och tycker skjortan är trång!

Ska borgerligheten göra bankrutt?

Skrivit i Corren 22/1:

På ena sidan stod kommunistdiktaturerna och dess ideologiska medlöpare. På andra sidan stod den liberala demokratins försvarare. Så såg gårdagens avgörande strid ut. Vi vet vilka som till sist segrade. Den radikala vänsterns totalitära anspråk slogs tillbaka, kommunismen marginaliserades som en svårt komprometterad och vida avskydd falsk frälsningslära.

Men historien tog inte slut med Berlinmurens fall. Idag har demokratins kärnvärden utmanats igen – av den högerauktoritära populismen, i grunden en slags moderniserad fascism som förkastar det öppna, pluralistiska samhället och har liberalismen som huvudfiende.

Det torde råda föga tvekan om var Sverigedemokraterna står och vilken rörelse i tiden som detta parti representerar. Jimmie Åkesson har sagt sig föredra Ungerns despotiske premiärminister Viktor Orbán framför Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Han har vägrat välja mellan Rysslands tyranniske gangster Vladimir Putin och Frankrikes president Emmanuel Macron.

Det är mycket talande. Ingen övertygad anhängare av klassisk västerländsk demokrati – som kommunisterna alltså ville krossa under kalla kriget – hade kunnat lämna sådana svar. Eller, som Åkesson också offentligt gjort, deklarera sina sympatier för Donald Trumps politik även efter den högerextrema våldsmobbens stormning av Kapitolium.

Det fick Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister (M), att skriva på Facebook: ”Jimmie Åkesson föredrar ’politiskt’ Donald Trump framför Joe Biden. Det bör ge svenska politiker en anledning att fundera över vem man föredrar ’politiskt’ i Sverige.” Sannerligen!

Men förbluffande nog har inte moderatledaren Ulf Kristersson tänkt om. Intervjuad i SVT den 20/1 sätter han sin heder i pant för att SD blivit mer politiskt seriösa (!) och därför duger utmärkt att samverka med som underlag för en M/KD-regering. Inom det långvarigt opinionskrisande Liberalerna rasar samtidigt ett inbördeskrig om partiet ska lämna Januariavtalet och ansluta sig till Kristerssons SD-stödda regeringsalternativ eller ej.

Stefan Löfven borde bytas ut som statsminister vid nästa val, absolut. Men vad blir priset om det betyder att SD ges makt och inflytande? Sverige behöver en stark borgerlighet som både kan hålla vänstern i schack och ytterhögern stången. Istället är borgerligheten i färd att falla sönder – politiskt, intellektuellt, moraliskt – vid Åkessons fötter när han lismande söker förtroende. Vad som händer när man säljer sig till den liberala demokratins fiender är Republikanerna ett tydligt varnande exempel på. Vägen till bankrutten gick fort.

Throwback Thursday

Min första bild-byline i pressen (vid denna tid Sundsvalls Tidning). Något mera fårad måste man väl medge sig vara numera. Men jollrar man så mycket klokare över tillståndet i världen för det? Den ständigt jagande frågan!

Förloraren som vann framtiden

Skrivit i Corren 20/1:

George McGovern avled hösten 2012, 90 år gammal. Låt er inte luras av det. Hans inflytande är ännu högst märkbart. Det är mycket tack vare honom som Joe Biden kan svära presidenteden. McGovern, senator från South Dakota, nådde aldrig själv Vita huset utan blev en slags Demokraternas Moses som visade vägen. Det hände sig 1972 när han utmanade den sittande republikanske presidenten Richard Nixon.

Vietnamkriget rasade fortfarande. USA hade förlorat över 50 000 soldater i Sydostasiens djungler och långt fler vietnameser hade dukat under. McGovern, som flugit bombplan över Tyskland i andra världskriget, visste vad det innebar när politiker skickade ut unga män till slagfältens helvete.

Att bekämpa Hitler var en sak. Det var riktigt och nödvändigt. Men i Vietnam hade USA begått ett hemskt misstag, ansåg McGovern som gjorde krigsmotståndet till valets huvudfråga. ”Detta krig är en moralisk och politisk katastrof, en fruktansvärd cancer som äter sönder vår nations själ”, dundrade han. Nixonlägret svarade med att utmåla McGovern som en för USA:s säkerhetspolitiska intressen farlig och oansvarig vänsterliberal.

McGovern var dock inte mer vänster än att han kunde låta som Ronald Reagan i andra frågor. Han gisslade den svällande offentliga maktapparaten som ”blivit så vidsträckt och opersonlig att dess intressen avviker mer och mer från vanliga medborgares intressen”. Han kritiserade det växande skattetrycket och menade att problemen i samhället löstes bättre genom statlig decentralisering.

Men inte bara Nixons republikaner gav McGovern det onda ögat. Även de demokratiska partitopparna var obekväma med honom. McGovern hade nämligen initierat en förnyelsens kulturrevolution inom partiet och lyckats bryta det gamla etablissemangets vittrande grepp.

Istället bars han fram till nomineringen som presidentkandidat av en gräsrotsrörelse där tidigare politiskt marginaliserade grupper – kvinnor, ungdomar, etniska minoriteter – krävde att få inflytande. Men tiden var inte mogen. Nixon vann en förkrossande jordskredsseger.

McGovern triumferade ändå på sikt. I hans valkampanj formades två kommande demokratiska ledare: Bill och Hillary Clinton. I delstaten Delaware blev samtidigt en ung Joe Biden så inspirerad av McGovern att han, trots ytterst blygsamma resurser, vågade karriärsprånget att kandidera till senaten. Och sensationellt vann. 2008 modellerade Barack Obama sitt segertåg mot Vita huset utifrån samma gräsrotsaktivism som McGovern red på 1972.

När George McGovern dog hyllades han av Obamas vicepresident Joe Biden som ”fadern till det moderna demokratiska partiet”. Nu, efter de förfärliga Trumpåren, är det Bidens tur att bära facklan vidare och som president försöka göra USA till ett fredligare, rättvisare, anständigare samhälle.

Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande

Skrivit i Corren 19/1:

Tragedi läggs till tragedi. Den förfärliga statistiken tickar vidare. Ytterligare fem personer avlidna, meddelade Region Östergötland under måndagen. Hittills är därmed 447 människoliv i länet förlorade sedan coronautbrottet startade och 17 529 östgötar har konstaterats smittade. Totalsiffran för hela Sverige har passerat 10 000 döda och över en halv miljon människor har infekterats av viruset.

Man tvingas gå tillbaka hundra år i tiden till spanska sjukans härjningar för att finna något som överträffar hur denna pandemi sargat vårt samhälle, vår befolkning. Låt vara att Sverige varken är värst drabbat i Europa eller i övriga världen. Men det är en tröst för tigerhjärtan. I vår del av Europa, Norden, är ju det ett obönhörligt faktum att Sverige dramatiskt avviker från våra grannländer med mångdubbelt högre dödstal.

Hur kommer det sig? SVT:s Agenda lät i söndags utfråga de centrala beslutsfattarna bakom den inledningsvis valda, internationellt sett unikt avspända svenska coronastrategin. Självkritiken var inte direkt påfallande från statsepidemiolog Anders Tegnell och statsminister Stefan Löfven. Intrycket blev snarare ett försök till att blanda bort korten.

Tegnell förnekade ånyo att en avsiktlig satsning på att nå ”folkimmunitet” som ett frälsande mål varit aktuellt (ett begrepp som det svenska anti-lockdown-experimentet världen över blivit kontroversiellt förknippat med). Agendaredaktionen kunde dock visa hur Tegnell tidigare talat förhoppningsfullt i just sådana termer och frågan var om tittarna blev mycket klokare av den påföljande munhuggningen.

Men det förefaller ändå klart att Sverige trott sig kunna agera smartare än andra länder. En hårdare nedstängning av samhället med alla dess mycket svåra ekonomiska och sociala konsekvenser behövde inte nödvändigtvis ske. En kalkylerad risk togs istället med covid-19, man visste inte hur lömskt viruset i själva verket var.

Samtidigt som de äldre skulle skyddas och sjukvården få möjlighet att hålla jämna steg med smittan, kunde viruset sakta tillåtas spridas i samhället och ge en viss kritisk grad bromsande naturlig immunitet bland svenska folket.

Tegnell och Löfven må klä orden hur de vill idag. Men detta går knappast att på annat sätt tolka kärnan i den strategi som Folkhälsoinstitutet och regeringen, uppbackad av en enig riksdag, bestämde sig för våren 2020. Och den strategin misslyckades kapitalt på avgörande punkter. De ansvariga makthavarnas slingerbultande, deras försök att distansera sig och springa ifrån facit, gör ingalunda saken bättre.