Resa i tiden under Vita Munkens valv

Varbergs fästning ligger där stor och mäktig vid det solglittrande Västerhavet. De bastanta murarna uppfördes en gång av den danske kungen Kristian IV, då Norden var scen för ständig blodspillan mellan brödrafolken.

Men idag råder sedan länge fredliga tider längs hallandskusten och i sommar regerar Kjell Engman på fästningen.

Han är glaskonstnär, verksam vid Kosta Boda. Jag träffade honom tidigare i år uppe på Sollentunas konstmässa i ett vintrigt och råkallt Stockholm. Då myste han omkring bland sina fräcka elgitarrer i glas som fångade många besökares intresse.

– Gitarrerna visades även på festivalen Sweden Rock i Blekinge. Det var svenska Gibson som ställde ut mina Flying V och Les Paul på en scen i VIP-rummet, berättar han när vi återser varandra i Varbergs junivärme.

I september skall han ställa ut fler glasgitarrer i Minneapolis, USA.

– Prince hörde talas om det där och har faktiskt redan köpt en gitarr. Han såg den på bild, den är inte ens färdig och heter Ego, skrockar han.

På sin nu aktuella utställning i Varberg har Kjell Engman dock bara en glasgitarr med. Eller om det snarare är en luta. 

Ty här under de dunkla fästningsvalven i bastion Vita munken har han återskapat en känsla av 1500- och 1600-tal genom sitt mångsidiga konstnärsprisma.

Det är svärd och vapensköldar. Spetsiga skor. Färgstarka jungfruklänningar och hattar som forna seklers adelsdamer kunde ha burit (om alltsammans inte vore gjort av glas, förstås).

Bakom ett dörrgaller i en mörk trappa står en figur i munkkåpa, inspirerad av Bockstensmannen.

– Jag ville gärna göra rustningar också. Men det var för tekniskt svårt att genomföra, förklarar han.

Föremålen är suggestivt belysta. Från dolda högtalare hörs musik som även den för tanken hundratals år tillbaka. 

Och i ett av valven visas rörliga bilder där svarta-vita gestalter avtecknar sig mot väggen.

– Musiken har jag spelat in själv på keyboards i min studio, utom flöjterna som andra hjälpt till med. Filmen är skapad av Mats Harrysson som jag brukar jobba med. Det är ett avsnitt från en rulle han gjort om en medeltidsförening i Sölvesborg.

Hela utställningen – eller installationen – är specialgjord för bastion Vita munken. Denna del av fästningen har tidigare aldrig använts i dessa sammanhang. Ursprungligen hade Länsmuseet försökt få Kjell Engman att göra något i dess ordinarie utställningshall.

– Men den var för mycket 2000-tal i min smak. Nu kanske det här låter lite flummigt. Men jag ville få fram röster av folk som gått här i huset för länge sedan, andeväsen, att det skulle vara lite spooky. Och det här rummet betyder väldigt mycket för det.

Säger Kjell Engman och visar runt med handen i bastionen. Solljuset är långt borta. Luften blir klart kyligare så snart vi tagit steget in genom dörrporten.

Det ruvar något dovt och mystiskt i atmosfären.

Även mitt eget armbandsur tycks gå baklänges…

(Borås Tidning 2007-06-19)

En stilla blues längs floden

Tidig eftermiddag. Inte ett moln syns på himlen över det lilla samhället. Stillhet råder. Flugsurr i luften.

Värmen är kvav och tryckande. Bakom t-shirten börjar svetten bryta fram. Och inne i en byggnad hörs Robert Johnson sjunga Riverside Blues.

För ett ögonblick tror man sig nästan förflyttad till floddeltat i USA:s sydstater och att bomullsplockarna strax skall dyka upp på fälten.

Men platsen är Rydal. Bluesmusiken kommer från utställningshallen på museet, där fotografen Jan Töve förbereder lördagens vernissage av Riverside/Viskan.

Stora bilder hänger på väggarna, några från taket mitt i lokalen.

Motiven är många. En mörk, knappt upplyst bensinstation. Öde bryggor på en badplats. En äldre kvinna hämtar dagens tidning i brevlådan nere vid grusvägen. Två barn vilar framför ett fotbollsmål. Fabriker. Broar.

– Det är som ett Mississippi i miniatyr längs Viskan, säger Jan Töve med ett milt leende.

Sedan några år tillbaka har han förevigat miljöer, människor och vardagsliv vid vattnet som rinner genom landskapet. 500-600 bilder har det blivit totalt. Dryga hundra har valts ut till boken Riverside/Viskan.

Utställningen med samma namn visar ett femtiotal av dessa och kan upplevas till den 30 september.

– Jag är inspirerad av amerikanska fotografer, sådana som rest på Route 66 och tagit bilder av USA. Men jag valde att gräva där jag står. Jag har arbetat långsamt. Meditativt. Fotograferat det som spontant har tilltalat mig. Grunden är dokumentär. Inget är motiv är manipulerat. Slutresultatet är som en roadmovie i stillbilder.

Förklarar Jan Töve stillsamt och säger något om att handlingen kretsar kring identitet och drömmar.

Han är bosatt vid Hökerum, har källflödet i sjön Tolken runt husknuten. Kamerans möjligheter fastnade han för redan under skoltiden i 70-talets början.

Blev sedermera känd naturskildrare med flera tunga utmärkelser på meritlistan. Bland annat har han tre år i rad tilldelats priser i tävlingen BBC Wildlife Photographer of the Year och utsetts till Årets nordiska naturfotograf 1995.

Jan Töves förra fotobok, Bortom redan, satte fokus på miljöer som Grönlands isberg, North Carolinas träskmarker och Namibias öken. Men sedan dess har han alltså återvänt till hemmaplan.

– Jag är uppvuxen vid Viskan. Ett av mina tidigaste minnen var från då jag var sex år gammal. Jag upplevde floden som hemlighetsfull och svart, drömde om att segla längs den och upptäcka världen. Det tog fyrtio år, nu har jag gjort det.

(Borås Tidning 2007-06-09)