Riksdagen bör slimmas

Skrivit i Corren 28/9:

Linköping utmärker sig av en nära nog veritabel skog av kommunalråd. Men nu ska det röjas. Dagens 14 (!) kommunalråd – fler till antalet än vad ett fotbollslag får ha spelare på planen (inklusive målvakten) – kommer snart att bli färre.

Från och med nästa år reduceras skaran till 9 stycken. Det är bra steg mot en mer trimmad politisk apparat som Linköpings partier är värda en uppskattande applåd för. Kan det nya bantade styret också trimma de offentliga verksamheterna till att leverera kostnadseffektivare välfärdstjänster och sänka skatten gör vi vågen här på läktaren.

Den förebildliga åtgärden att minska kommunalrådens numerär ger vidare anledning till frågan om inte även samma sak borde ske med riksdagsledamöterna. Förra mandatperioden representerades vårt län av 15 partipolitiker i arkitekten Aron Johanssons vackert ritade riksdagshus på Helgeandsholmen i Stockholm (hör och häpna, men det fanns en tid när man gillade att bygga klassiskt snyggt).

Detta val resulterade i att östgötabänken blev ännu trängare. Nu är det 16 ledamöter som sitter där. Kan du – utan att googla – räkna upp samtligas namn? Då vinner du en burk torkade fikon. Inte ens jag skulle fixa det på rak arm, trots att dessa människor tillhör landets mäktigaste herrar och damer.

De kontrollerar våldsmonopolets maskineri, bestämmer över många hundratals miljarder kronor och har ett vittgående demokratiskt mandat att diktera våra vardagsvillkor in på skinnet. Men få av oss skulle känna igen deras ansikten om vi mötte dem runt hörnet i kvarteret.

Sveriges parlament med sina summa summarum 349 ledamöter är bland världens mest överbefolkade, relativt rikets invånarantal. Frånsett partiernas elitkrets är det ett tämligen anonymt kollektiv som har förtroendet att förvalta den högsta offentliga makten, vilken dock mestadels i praktiken är pappersformalitet. Ty den enskilde ledamotens utrymme att agera är hårt beskuret av partitoppens inpiskare.

Toleransnivån för självtänkande frifräsare är, som Linköpingsmoderaten Finn Bengtssons exempel visade, deprimerande ringa. Politiken hade tveklöst vunnit på om riksdagen blev en vitalare institution, som gav väljarna möjlighet till ett tydligare ansvarsutkrävande och de valda en starkare koppling till sina uppdragsgivare hemmavid.

Slimma därför den parlamentariska församlingen ordentligt och renodla personvalet. Hellre 4-5 östgötska riksdagsledamöter som märks och alla känner till, än 16 diffusa gestalter som smälter in i tapeten.

Obstinata tonåringar!

Skrivit i Corren 27/9:

Kommunalrådet Jakob Björneke (S) har rätt. Det är olyckligt och motbjudande att ge SD en vågmästarställning i Linköping. Men måste så nödvändigtvis bli fallet om Alliansen står fast vid att bilda ett minoritetsstyre i stadshuset? Tagga ner på alarmismen.

Sannolikheten för att S, V, MP och SD gör gemensam ohelig sak lokalt måste betraktas som ytterligt ringa. Det betyder att Alliansen kan få igenom sin politik utan att sälja bort respektabiliteten och låta det frihetsfientliga järnrörsgänget på den bruna sidan få något inflytande. Det svider naturligtvis för S att hamna offside. Man kan förstå bitterheten.

En robust majoritetskonstellation, med S och M som den stryktåliga basen, hade nyktert sett också varit att föredra i denna turbulenta tid när valörerna prövas. Men Linköping kan ändå berömma sig av en traditionellt god och konstruktiv politisk kultur, som samtliga anständiga partier – i opposition eller vid makten – säkert inser vikten av att vårda även i fortsättningen. Värre är på det nationella planet.

Den nye östgötske talmannen Andreas Norlén står inför en diger uppgift att försöka hitta några vuxna i riksdagsrummet som kan bilda en hållbar regering. Norlén är en allmänt erkänd styv politisk hantverkare. Kompetentare kille på talmansposten är svår att finna.

Men vad hjälper det om partierna han har att tampas med beter sig som vore de shanghajade av obstinata tonåringar på rymmen från högstadiets OBS-klass?

Situationen är fullständigt låst i ett förgrämt bråkande där alla blockerar varandras alternativ och ingen vill ge sig. Övriga världen, i den mån den intresserar sig för lilla Sverige, bör rimligen häpna över detta otippade dokusåpa-drama i mellanmjölkens svala sörgårdsidyll. Vart tog snacket vi tidigare hört om breda lösningar och samförstånd vägen?

Avgrundsdjupa skillnader existerar inte mellan S och Alliansen. Det är fem partier som allihop praktiskt taget befinner sig i det systembevarande mittfältet och i ett tryckt läge egentligen borde kunna enas över en kafferast, om vi ska vara ärliga. Snarare är det prestigen och gamla interna kollektiva lidelser på respektive håll som utgör hindret.

Sverige behöver en fungerande reformregering, inte en lamslagen expeditionsministär. I nationens och folkflertalets intresse: skärp er!

Linköping kan bättre

Skrivit i Corren 19/9:

Hur Linköping ska rattas de kommande åren är ännu en öppen fråga. Förhandlingar pågår bakom stadshusets dörrar om vem som ska ta vem. I denna stund är inte ens alla röster färdigräknade lokalt. Konstateras kan i vilket fall att S tappade mest av alla partier: minus 4,9 procentenheter till 27,6 procent.

Och det parti som ökade mest var KD: plus 2,7 procentenheter till 7,5 procent. Noterbart är att fler Linköpingsbor röstade på KD i kommunvalet än till riksdagen (6,5 procent).

Det måste tolkas som en välförtjänt framgång för Sara Skyttedal, som haft ett tydligt fokus på bekämpa vidlyftigheterna med skattebetalarnas pengar. Inte utan skäl. Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson vid Skattebetalarnas förening har ofta använt Linköping som ett mindre smickrande exempel.

Senast i en debattartikel i söndagens Aftonbladet hängde han ut Östergötlands residensstad på sin skamlista över slösaktiga svenska orter och skrev: ”Linköping ska inte bara bygga Sveriges dyraste simhall, ett kommunalt filmcenter och en ny multisportarena, fast man redan har fin ishall och fotbollsarena. Man har också fattat beslut om en kommunal elcykelpool, trots att intresset bland kommuninvånarna var minst sagt svalt”.

Att S, det dominerande partiet i den gångna mandatperiodens styrande koalition, förlorade så många röster ska ses som ett straff för detta, menade Gustafsson.

Åtminstone är det nog en betydande delförklaring, som i kombination med KD:s succé sänder ett viktigt budskap från Linköpingsborna till kommunpolitikerna: hantera våra pengar ansvarsfullare!

Låt det vara ett memento för stadshusets nya regim, oavsett vilket politiskt färgspektra den får. Att värna välfärdens kärna kräver dock mer än att rensa rent i floran av kostsamma gökungeprojekt.

Det handlar också om att använda varje välfärdsmotiverad krona så kvalitativt rationellt som möjligt, annars fortsätter ju slöseriet. I det avseendet har Linköpings tunga offentliga verksamheter en stor effektiviseringspotential, enligt en jämförande utgiftstudie som analysföretaget WSP gjorde för Svenskt Näringslivs räkning 2017.

Slutsatsen löd: ”Om kostnaderna i Linköping skulle sänkas till genomsnittsnivån för de kommuner som presterar bäst resultat till lägst kostnad, skulle detta innebära en besparing på 649 miljoner kronor”.

Det motsvarar en lättad skattebörda med 2,69 kronor! Uppenbarligen kan maktens roder skötas skickligare.

SD hotar rättssäkerheten

Skrivit i Corren 18/9:

Ingen är så ledsen som en ledsen folkpartist, lyder ett gammalt politiskt djungelordspråk. Ingen är så besviken som en besviken som sverigedemokrat, lyder ett rykande färskt. Sitt tydligaste uttryck fick det i SD-ideologen Mattias Karlssons famösa Facebookinlägg förra veckan.

”Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar”, förkunnande han bittert och manade sina anhängare till ”en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död”. Så kan man också fira en framgång som gav SD 17,5 procent i riksdagsvalet. Men partiet hade ju hoppats nå ett så mycket högre mål.

När Mattias Karlsson lugnat ner sig lite torde han ändå ha anledning att korka upp champagneflaskan. SD har trots allt befäst sin ställning, sprängt sönder blockpolitiken och erövrat problemformuleringsinitiativet i debatten.

Det är SD:s agenda som dominerat under de senaste åren med strängare migrationspolitik, hårdare tag mot brottslingar, hyllande av svenska värderingar, snålare syn på mångkultur, et cetera.

”Sverige är numera hemland för ett av Europas starkaste nationalistiska partier”, konstaterade den Timbroanknutne statsvetaren Andreas Johansson Heinö i fredagens DN och korade Jimmie Åkesson som valets vinnare.

Sammantaget är det ingen dålig prestation av ett parti som till skillnad från sina högerpopulistiska motsvarigheter i andra länder, närmast Norge och Danmark, har sitt ursprung i den värsta av ideologier: nazismen.

Att en sådan rörelse sätter sitt märke på vårt samhälle är förskräckande. Fundera bara över vad SD:s tillväxt betyder för rättsväsendet. Ännu är inte kommunvalen färdigräknade. Men preliminärt pekar resultatet mot att SD får drygt 1800 lokala mandat, 500 fler än 2014.

Det är från partierna i kommunfullmäktigeförsamlingarna som nämndemännen till landets tingsrätter hämtas. Amatördomarna är att tänkta att balansera proffsjuridiken med ett slags folkligt bondförnuft. Vetenskapliga studier visar emellertid att nämndemännens partipolitiska hemvist riskerar att färga utslagen.

Åtalade med arabisk bakgrund fälls exempelvis oftare om SD-medlemmar bedömer bevisningen. I migrationsdomstolarna (där landstingen utser nämndemännen) minskar chansen att få asyl om SD är representerade vid domarskranket.

Fler SD-mandat ger alltså ett ökat antal SD-domare möjligheten att föra partiets ”existentiella kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” in i rättssalarna. Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson borde gnugga händer av förtjusning. Vi andra har skäl till akut illamående.

Bönderna ska ha betalt

Skrivit i Corren 14/9:

Sommarens värmesmäll var ett slag i solarplexus på Sveriges bönder. Torkan gick hårt åt spannmålsskörden och betet, fodret blev en bristvara och många bönder tvingades till nödslakt av sina djur. Rena katastrofen för en redan pressad näringsgren.

En tröst i bedrövelsen är att svenska folket fick upp ögonen för lantbruket och dess betydelse. ”Vi är fortfarande, har jag brukat säga, alla eller nästan alla ättlingar i andra eller tredje led till bönder, torpare och fiskare. Alltjämt ligger lien, yxan och spaden väl i handen”, deklarerade moderatledaren Gösta Bohman 1973.

Idag, flera decennier senare, är det annorlunda. Banden till det gamla bondesamhället har tunnats ut rejält med årens, generationernas och urbaniseringens obevekliga gång. Dock.

När de svarta rubrikerna rapporterande om åkrarnas bortbrända odlingar, djur utan tillräckligt med foder och lantbrukarnas förtvivlade situation var det som en existentiell nerv vidrördes. Något ryckte till i den kollektiva hjärteroten. Den värsta krisen som bönderna drabbats av i modern tid väckte ett överväldigande engagemang i folkdjupet.

Lien, yxan och spaden ligger oss inte lika naturligt i handen som förr. Men känslorna för lantbruket som en omistlig del av vårt gemensamma Sverige är alltjämt starka.

”Vi har aldrig haft större förståelse hos allmänhet och samhälle än nu”, skriver tjugo mjölkbönder i en debattartikel på SvD:s hemsida (12/9). De menar att en bred acceptans därför borde finnas för en höjning av mjölkpriset i den förödande torkans spår. Det stämmer säkert. Och kravet är principiellt riktigt.

Totalt beräknas extremvädrets skador kosta lantbruket runt 10 miljarder kronor. Regeringens aviserade stödpaket på 1,2 miljarder kronor är både otillräckligt och egentligen ingen helt lyckad idé. Bättre än bidrag via skattsedeln, politiken och myndighetsbyråkratin är raka marknadsmässiga rör mellan producenter och konsumenter.

Prissättningen sänder en avgörande värdesignal och tydligt är att opinionen värderar förekomsten av det inhemska jordbruket högt. Kompensationen för torkans och missväxtens ökade kostnader bör således kunna tas ut direkt på varorna i detaljhandeln.

Gällande livsmedelskvalitet, djurhållning och låg antibiotikaanvändning presterar svenska bönder i främsta internationella toppklass. Självklart förtjänar de god betalning för detta, vilket branschen av generella lönsamhetsskäl måste ha friskare kurage att driva igenom.

Försitt inte detta gyllene tillfälle.

Molnen blir mörkare kring Sverige

Skrivit i Corren 13/9:

Det började se hoppfullt ut ett tag. Det franska ordet ”détente” – avspänning – var plötsligt på allas läppar. Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes inte lika ångestfullt. 1970-talets töväder blev dock tillfälligt.

USA hade försvagats av politiska problem i kölvattnet av Watergate och Vietnam. Sovjetunionen noterade och agerade offensivt igen. 1979 inleddes det som brukar betecknas ”det andra kalla kriget”. Ryssarna invaderade Afghanistan och placerade ut nya medeldistansrobotar med kärnstridsspetsar (SS-20) i Europa.

I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstingsövningen som någonsin skett i Östersjön. Upp till 150 000 man deltog. Manövern kallades Zapad 81.

Den hösten glömmer ingen i Sverige. Kvällen den 27 oktober fastnade den sovjetiska ubåten U-137 på ett grund vid marinbasen Karlskrona. Vår frihet, demokrati och nationella oberoende låg uppenbart i vågskålen.

Men USA hade fått en ny president, Ronald Reagan, som var besluten att sätta hårt mot hårt. Sovjetunionen tvingades på reträtt och fick en resonablare ledare, Michail Gorbatjov. Det ryska ordet ”glasnost” – öppenhet – var plötsligt på allas läppar.

Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes som bortblåst. Berlinmuren försvann, Sovjetunionen upplöstes och kalla kriget var väl över? Nog såg det väldigt hoppfullt ut ett tag.

Men vid millennieskiftet fick Ryssland en oförsonligare ledare, Vladimir Putin. Han gillade inte den nya världsordningen, talade om Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets största ”geopolitiska katastrof” och sände oroväckande revanschistiska signaler.

Att han menade allvar visade kriget mot Georgien 2008, som medförde att ryssarna tog kontrollen över utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien.

Att han definitivt inte skojade visade ockupationen av Krim 2014, kriget mot Ukraina och härtagandet av landets östra delar, Donetsk och Luhansk (två separatistiska ”folkrepubliker” som i realiteten är Moskvastyrda marionetter).

Ett kraftigt ryskt upprustningsprogram har dragits igång, inkluderat en modernisering av kärnvapenarsenalen. Nu har Ryssland iscensatt en jättelik militärmanöver som till och med överskuggar Zapad 81 i omfattning: Vostok 2018. Den äger rum i Sibirien där 300 000 ryska soldater uppges vara mobiliserade sedan i tisdags, även diktaturen Kina samövar med en mindre truppstyrka.

Enligt den ryske analytikern Pavel Felgenhauser syftar Vostok-manövern till förberedelse på ett världskrig som ryska militärer räknar komma efter 2020. Sant eller ej, men med Rysslands inställning och uppträdande vore det dumdristigt att ta freden för given. Samtidigt är såväl USA som EU försvagade av politiska problem.

Historien imiterar sig själv. Välkommen till kalla kriget del 3. Ska det också denna gång avlösas av ett tövädersord på allas läppar? Vem vet. Läxan vi borde lärt oss är att framtiden är omöjlig att inteckna och att vi måste ha beredskap för det värsta.

Men när de mörka molnen åter hopas kring vårt lilla land ligger försvaret sedan länge i spillror och politikerna är upptagna med att kivas om regeringsmakten.

Välj Andreas Norlén till talman!

Skrivit i Corren 12/9:

Sverige står inför sin mest delikata regeringsbildning på mycket länge. Hur partierna ska reda ut det trassliga valresultatet är ännu en gåta, förmodligen också för dem själva. Här skulle statschefen kunnat spela en central roll för att lösa upp knutarna. Så fungerar det i många andra länder, vilket även var på håret att bli i Sverige.

Vilket då vore liktydigt med att Carl XVI Gustaf samlat partiledarna kring sig, sonderat terrängen och utsett statsministern. Ja, hade det inte varit en god idé att en partipolitiskt obunden monark, höjd över småskurna konflikter och ideologiska skyttegravar, tog kommandot i hela nationens intresse vid besvärliga lägen?

Det spåret var faktiskt författningsutredningen inne på i ett förslag under 1960-talets början, när vår gamla konstitution från 1809 skulle ersättas med en uppdaterad variant, menad att förankra parlamentarismens principer i det som sedermera blev 1974 års grundlag.

Vansinne, tyckte den liberale publicisten och statsvetaren Herbert Tingsten. I debattskriften ”Skall kungamakten stärkas?” (1964) sågade han ilsket förslaget som i strid mot utvecklad praxis gav kungen formidabelt inflytande över regeringsbildningen. Bland annat skulle monarken få rätten att avskeda statsministern och förvägra regeringen att utlysa nyval.

Omöjligen kunde något sådant vara förenligt med modern parlamentarism och fullvärdig demokrati, dundrande Tingsten. Och författningsutredarna ändrade sig. Kungen fick som bekant istället en rent ceremoniell ställning utan några formella maktbefogenheter alls. Det var nog den lyckligaste utgången.

Annars hade monarken riskerat att politiserats och vad det kunde betyda i värsta fall visar ju de mindre upplyftande erfarenheterna från Gustaf V:s tid på tronen.

Å andra sidan blev statschefsämbetet unikt innehållslöst i internationell jämförelse, vilket skapat en betänklig obalans i förhållande till statsministern som fått en närmast presidentliknande position. I den radikalt utformade svenska parlamentarismen är det således riksdagens talman – nummer 2 i rang efter kungen/statschefen – som hos oss nu ansvarar för den grannlaga uppgiften att hitta en tolerabel statsministerkandidat.

Vanligen brukar en riksdagsledamot från det största regeringspartiet utses till talman. Senaste mandatperioden har det varit Urban Ahlin (S). Men han vill inte fortsätta och avgår inom kort, vilket gör att den nya riksdagen måste försöka komma överens om en ersättare. Mot bakgrund av den redan turbulenta politiska situationen lär det inte bli busenkelt.

En bråkig dragkamp om talmansposten samtidigt som regeringsfrågan ligger öppen vore verkligen att ta stökigheten till parodiska nivåer. Förhoppningsvis förstår partierna vikten av att undvika detta.

Vid maktskiftet 1976 valde den tillträdande borgerliga Fälldinregeringen att behålla sittande talmannen Henry Allard (S), eftersom han åtnjöt bred uppskattning och allmänt förtroende i riksdagen för sitt arbete. En person av Allards oväldiga kaliber hade onekligen behövts i dessa dagar.

Den med främst kapacitet att axla hans mantel tror jag är Andreas Norlén, moderat från Norrköping som de senaste åren med föredömlig bravur och i utmärkt samarbete med Björn von Sydow (S) skött ordförandeskapet i Konstitutionsutskottet.

Och ska någon förmå att vaska fram en statsminister ur den knepiga parlamentariska röran borde det rimligen vara en östgöte, inte sant?

Löfven biter sig fast

Skrivit i Corren 11/9:

Dött lopp in på mållinjen. Det påminner om riksdagsvalet som hölls söndagen den 16 september 1979. Bara ett enda mandat skiljde blocken åt. Först när de sista post- och utlandsrösterna var färdigräknade på onsdagen stod det klart att de borgerliga hade vunnit. Med ynka 8404 rösters marginal.

Även denna gång tycks de sista förhands- och utlandsrösterna fälla avgörandet om det blir den borgerliga eller den rödgröna sidan som kniper det återstående triumferande mandatet. Alternativt kan det faktiskt bli oavgjort. På onsdag vet vi.

Men till skillnad från 1979 vet alla redan att ingen går segrande ur striden med en majoritet i ryggen. Anledningen är uppenbar. SD har befäst sin ställning som vågmästare, lyckligtvis blev dock inte framgången för Jimmie Åkesson lika stor som befarats.

Egentligen är läget oförändrat från valet 2014 i meningen att blockpolitiken är vält över ända. Nu är det upp till bevis om riksdagspartierna på ett klokare sätt kan lösa situationen än då. Att Alliansen på nytt kommer att kröka rygg och överlåta maktens nycklar till Stefan Löfven, trots att icke-socialistisk majoritet råder, måste betraktas som helt uteslutet.

Sverige har inte råd med en fortsatt vilsen grönvänsterpolitik, men har heller inte råd att vara lamslaget av segdragen förbittring och parlamentariska intrigspel. Finns det någon som är situationen vuxen så verkar det emellertid inte vara Stefan Löfven.

Hans demonstrativa envishet att sitta kvar som statsminister tills han blir bortsläpad från Rosenbad är ett barnsligt provokativt beteende, ett tecken på att den gamla socialdemokratiska maktarrogansen inte ens låter sig påverkas av att partiet precis kraschlandat i valet med historiskt urusla siffror.

Vill Löfven öppna för förtroendefulla förhandlingar över blockgränsen kan han knappast inleda på ett oskickligare vis. Han borde också inse att Alliansen, även om borgerligheten inte är lika samspelt som förr, står på mycket stabilare politisk fot än vad Socialdemokraterna gör med sina illa tålda, spretiga bundsförvanter MP och V.

En handlingskraftig regering som förmår att riva tag i Sveriges problem är nödvändig dels rent sakpolitiskt, dels för att rycka undan mattan för missnöjespopulismen som SD representerar. En sådan regering kan endast bildas om någon form av överenskommelse sluts mellan S och Alliansen.

Men då krävs en ödmjuk och seriös inställning i arbetet att komma runt en rad låsningar och få ingrott misstroende ur världen. Det är tydligen inte Löfvens bästa gren.

Koalition för Sverige!

Skrivit i Corren 10/9:

Vid denna sidans pressläggning verkar det som att den traditionella politiska spelplanen är sprängd i bitar. De två statsbärande partierna, S och M, gick tillbaka i valet. De två ytterkantspartierna, V och i synnerhet SD, ryckte fram. Nationen har kastats ut på djupt, osäkert vatten. Vad händer nu? En sak torde stå klar. Av allt att döma väntar hårda bud runt hörnet.

Och då talar vi om den ekonomiska verkligheten. Den febriga högkonjunkturens sötebrödsdagar kommer sannolikt snart att vara över. Hushållens skuldberg är astronomiskt, svenska folkets lån – huvudsakligen till bostäder – hos banker och finansbolag överstiger nu ofattbara 3900 miljarder kronor.

”Nivån på skulder, som andel av inkomster eller av BNP, som vi ser i de skandinaviska länderna, inklusive Sverige, har helt klart ingen parallell. Vi har aldrig sett skuldnivåer på så höga nivåer”, säger den amerikanske Princetonprofessorn Atif Mian (SvD 27/8).

Han är ansedd som en av världens främsta ekonomer och menar att varningsljusen blinkar illröda för Sverige som ett högriskland. En tydlig indikation på det är det rekordsvaga förtroendet för kronan.

”Detta är det mest allvarliga läge Sverige stått inför sedan 1990-talet. Vi har en för stor byggsektor, en överhettad bostadsmarknad, en hög skuldsättning och en stor banksektor, kriterier som brukar föregå en lågkonjunktur”, säger förre M-finansministern Anders Borg (DN 25/8).

I en sådan situation duger det inte med ännu en svag minoritetsregering. Och definitivt inte en konstellation som styr på nåder av ett reformerat nazistparti (SD) eller är beroende av ett lika ärkepopulistiskt gammalt kommunistgäng (V). ”Det bästa vore om S och M förhandlar och bildar regering direkt efter valet, gärna med övriga allianspartier och kanske något annat parti”, enligt Borg.

Visst, det är en ovan lösning som svider i hjärtat på många inbitna S- och M-politruker. Men det är i stökiga tider som dessa som valörerna prövas. Demokratin måste visa att den står rycken och kan leverera.

Därför är det nödvändigt med en stark regering, en koalition för Sverige. Beredskapen för ett ekonomiskt kärvare läge kräver det. Behovet av angelägna strukturreformer på skatteområdet, på bostads- och arbetsmarknaden, inom sjukvården och skolan, kräver det. Det oroliga och instabila omvärldsläget kräver det.

Kan inte M och S komma överens vem som ska bli regeringschef, får väl de dra lott om statsministerposten eller låta ämbetet alternera under mandatperioden. Men för nationens skull – ta ansvar!

Hur mycket får LSS kosta?

Skrivit i Corren 7/9:

I denna valrörelse har Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) hamnat i brännpunkten. Det är ett känsligt spörsmål som rör en av samhällets mest utsatta grupper. Vilket parti vill då framstå som hjärtlöst och snålt? ”Vi föreslår ytterligare ungefär en och en halv miljard till LSS-reformen per år”, säger Liberalernas Jan Björklund (Aftonbladet 26/8).

Barn- äldre och jämställdhetsminister Lena Hallengren (S) vill inte binda sig för några restriktioner i ökade anslag: ”Om det kostar 700 miljoner, en miljard eller om det kostar mer: vårt besked är att vi har råd att ge stöd till barn i behov” (TT 30/8).

I den stund valrörelsen är förbi kommer antagligen den utlovade generositeten att bli mindre vidlyftig. Vilken regering vi än får efter den 9 september, tvingas den obevekligen att konfronteras med samma verklighet som Socialdemokraterna brottades med under den gångna mandatperioden: kostnadsutvecklingen för LSS har skenat långt bortom vad som ursprungligen kalkylerats.

När socialminister Bengt Westerberg (FP) lanserade assistansreformen 1994 beräknades utgiften till 2,4 miljarder statliga skattekronor. Nu är siffran uppe i 30 miljarder och lagens svepande utformning gör att kostnaderna tickar vidare mot en ständigt pågående miljardökning om inga bromsar slås till. Det försökte Löfvenregeringen, men hanterade frågan oskickligt med trubbiga besparingsdirektiv till Försäkringskassan.

Skandalösa fall där svårt funktionshindrade nekades assistans fick kritiken att explodera och Socialdemokraterna kovände till Lena Hallengrens populistiska ”the sky is the limit”. Att Liberalerna intar en liknande ståndpunkt gör inte saken bättre.

Som historikerprofessor Lars Trädgårdh skrev om LSS-debatten i tisdagens DI: ”Flera av våra politiker har svårt för att inte välja den emotionellt tillfredsställande moralismen snarare än att kallsinnigt tala om reda pengar och vad som är möjligt med ett begränsat budgetutrymme”.

Han pekar på det avgörande problemet med LSS som uttryck för en absolutistisk rättighetsideologi, vilken satt politikens gängse avvägningar mellan olika utgiftsområden, skyldigheter och intressen ur spel.

Varje kompromiss, varje inskränkning, varje nykter kostnadsblick blir därmed ett svek som ansvariga makthavare får väldigt svårt att försvara. Detta kan inte fortsätta. Kommande mandatperiod lär de finansiella realiteterna göra en bredare uppgörelse ofrånkomlig.

Intentionerna med LSS, att ge funktionshindrade människor en värdig och självständigare tillvaro, är goda och riktiga. Men vad är rimligt och rättvist att kräva mot den trista bakgrunden att inga resurser är oändliga? Det obekvämt nödvändiga svaret måste varje seriöst parti kunna redovisa, förr eller senare.