”Alla revolutioner startar med böcker. Varje bok startar inte en revolution. Men det är där, i genomtänkta idéer, som en förändring startar.”
Erica Jong, författare, intervjuad i DN (28/9).
Klok kvinna. Men så skrev hon ju Rädd att flyga också.
Jenny? Messa en atmosfär
när du vaknat. Från sommaren,
staden.
Hösten och stjärnorna
lämnar mig ingen ro.
Drömde.
Om vingarna.
Recension av mig i Östgöta Correspondenten den 27/9:
Bok: PROGGIGA BARNBÖCKER
Författare: Kalle Lind
Förlag: Roos & Tegnér
Mitt barndomslandskap är 70-talet. Det var där jag växte upp och tog mina inledande steg som aktiv kulturkonsument. En av de första böcker jag fick i handen hette Filip frågar. Den gav i mycket explicit text och bild svar på hur barn blir till (glöm storken, glöm verkligen storken!).
När jag senare började plugget fanns en ivrig skolbibliotekarie som lassade famnen full med andra rafflande alster. Vissa innehöll målande skildringar av jämnårigas dystra vardag bland flipperspel, thinnertrasor och frånskilda föräldrar i folkhemmets asfaltsdjungel. Eller berättade om barn som trots extrem fattigdom och kapitalistisk utsugning höll humöret uppe i u-ländernas autentiska djungler.
Det kunde även påfallande ofta handla om vikten av att ta gemensam kamp mot miljöförstörande industrier, dumma rektorer, maktfullkomliga kommunalgubbar och liknande bovar.
Typiskt 70-tal, inte sant?
Kalle Lind har botaniserat i denna epoks proggiga barnboksvärld och samlat en generös provkarta av både högt och lågt. Det är intressant och skojig läsning, särskilt för oss som en gång var målgrupp för dessa böcker. Jag känner själv igen åtskilliga. Dock stör jag mig på Kalle Linds stundtals onödigt putslustiga ton i genomgången. Visst. Nog kunde böckerna vara träiga, överdrivet pedagogiska och närmast parodiskt starkt vänsterfärgade.
Samtidigt finns något bedårande naivt och uppriktigt över dem. Författarna tog ändå oss barn på allvar, skydde inga svåra ämnen och trodde ärligen att vi – trots vår ringa ålder – faktiskt kunde bidra till ett rättvisare och mer solidariskt samhälle. Åt detta kan man garva många år senare.
Men handen på hjärtat, lite av den tidsandan skulle kanske inte skada idag?
Christians fem proggfavoriter:
1. Siv Widerberg: Klass 6D, Sverige, Världen (1977)
2. Gun Jacobson: Peters baby (1973)
3. Kerstin Thorvall: Vart ska du gå? – Ut! (1969)
4. Hans-Eric Hellberg: Puss (1975)
5. Margareta Lööf Eriksson: När Robert hade barnvakt (1970)
Recension av mig publicerad i Östgöta Correspondenten den 25/9:
Bok: OMEGAPUNKTEN
Författare: Don DeLillo
Översättning: Rebecca Alsberg
Förlag: Atlantis
Han är en äldre intellektuell som varit rådgivare åt Pentagon när USA planerat kriget mot Irak. Desillusionerad har han nu flytt världens larm, sitter i en stuga någonstans i öknen och låter veckorna flyta förbi.
Dit kommer en yngre regissör som med kameran vill fånga det nakna vittnesbördet om kriget. De bägge fastnar i dunkla samtal, dagarna går, ingen film blir gjord. Regissören träffar mannens unga dotter och dras vagt erotiskt till henne. Plötsligt försvinner hon spårlöst, som bortsvept av ökenvindarna, sökandet är förgäves, katastrofen ett faktum.
Det är ytligt sett intrigen i Don DeLillos förtätade roman Omegapunkten, vilken börjar och slutar hos en besatt åskådare på ett konstmuseum i New York, där Hitchcocks Psycho visas i extrem slowmotion.
En lockande historia i höstmörkret? Tja, det beror faktiskt på. Jag kan förstå om DeLillos senaste alster kan upplevas som kryptisk och otillfredsställande. Karaktärerna i boken är gåtfulla solitärer i en berättelse utan givna svar. Men den som förutsättningslöst utlämnar sig åt Omegapunkten blir nog inte densamme.
Titeln syftar på en term i kristen mysticism när skapelsen och Gud förenas i ett harmoniskt, allomfattande medvetande. Fast här i en slags inverterad version där medvetandet töms och det högsta (eller lägsta) stadiet är biologins återgång till oorganisk materia, likt ”stenar på ett fält”. I någon mening är också det vad som händer romanens gestalter, samtliga når sitt omegatillstånd.
Det DeLillo ger oss är en märklig, förrädiskt sugande meditation över tid, rum och mänsklig perception i ett retarderat samhälle på randen till upplösning. Tror jag.
Ärligt talat är jag osäker på hur denna raffinerat mångbottnade och språkligt virtuosa komposition egentligen ska tolkas. Men vaddå? Jag vet bara att det var länge sedan en roman gjort mig så omtumlad. Känslan av nervig ödslighet har en närmast filmisk, hallucinatorisk effekt – som vore detta en korsning mellan Ingmar Bergmans Persona och Michelangelo Antonionis Blowup. Outstanding.
En manlig lärare i Göteborgstrakten har dykt upp i bara mässingen framför sina 13-åriga elever, rapporterar DN idag.
Problemet torde vara ungefär lika utbrett som lärare och elever i burkor.
Vi väntar nu ivrigt på skolminister Jan Björklunds krav om förbud mot naket folk i plugget.
Tommy Olsson, kommunalråd (KD) i Karlskrona, har mitt under brinnande valrörelse tagit tillfället i akt att öppet prisa Sverigedemokraterna. Det främlingsfientliga partiet är kommunens tredje största och vågmästare i fullmäktige.
Men för Tommy Olsson är tydligen den socialdemokratiska oppositionen ett värre problem. Intervjuad i gårdagens BLT (6/9) förklarar han:
”Sverigedemokraterna har tydligare talat om vad de vill. Socialdemokraterna har oftare lagt krutet på att tala om att vi gör fel i tekniska frågor och inte så mycket vilken färdriktning de vill ta. Där har Sverigedemokraterna motiverat sig. De har bytt fot, men de har förklarat varför. Det har varit ett hederligare förhållningssätt.”
I dagens Sydöstran (7/9) fullföljer Tommy Olsson sin omfamning av SD genom att kalla partiet och dess gruppledare Richard Jomshof för ”reko”.
Är detta alltså Kristdemokraternas syn på hatets och intoleransens företrädare? ”Tydligare”, ”hederligare” och mera ”reko” än Socialdemokraterna?
Jag undrar om Tommy Olsson egentligen förstår vad han själv säger. Men eftersom han ändå är kommunalråd och en av Karlskronas tyngre politiker måste vi ta honom på allvar.
I praktiken bidrar Tommy Olsson till att legitimera SD och dess naket främlingsfientliga, islamofobiska budskap. Tyvärr är jag inte förvånad. Borgerligheten i Blekinge har genomgående haft notoriskt svårt att hålla rågången mot Sverigedemokraterna. Olssons utspel är bara ett deprimerande exempel i raden. Tendensen är dessvärre tydlig – från allianspartiernas sida har man successivt anpassat sig och riskerar snart bli ett slags medlöpare åt SD.
Varje anständig humanist och värderingsburen demokrat borde ha detta i åtanke inför valet den 19 september.
Är det någon som vet vilken flåshurtig politiker som började tjata om ”ända in i kaklet”?
Stryp då den personen.
Efter att ha hört denna mördande infektionshärd till smittokliché femtusensexhundrasjuttiosju gånger (minst) av aktiva i valrörelsen, har jag god lust att tippa en långtradare full med kakel över närmaste valstuga.
Mona Sahlin brottas både med vissna opinionssiffror för sitt parti och risigt förtroende för sin person. Orättvist? Förmodligen.
Ty detta besked är något av det klokaste som hittills levererats i valrörelsen – i Expressen säger hon sig vilja se ny blocköverskridande reformering av skattesystemet enligt 1990-91 års modell:
”Det var ganska många principer som var bra, också det här med lika beskattning och få lika skatt mellan arbete och kapital. Jag tycker fortfarande att de principerna i grunden var rätt och riktiga.”
Och det inkluderar även att den ”tillfälliga” värnskatten bör försvinna, om än på sikt. Äntligen en tung, ledande politiker som står upp för rationalitet, förnuft och helhetssyn i skattepolitiken. Inte minst Folkpartiet, som tillsammans med Socialdemokraterna ansvarade för ”århundradets skatterreform” en gång i tiden, borde väl jubla.
Men nu är det ju Mona Sahlin som säger det. Så låt mig gissa. Who cares?
Tragiskt.
Mer att läsa:
Maud är ute och cyklar
Jag botaniserar lite allmänt i klippboken Crazy, man, crazy! – en samling av Beppe Wolgers’ kulturartiklar i Stockholmpressen åren mellan 50- och 60-tal.
Råkar fastna för en intervju med Per Wästberg, den är från februari 1959. Han är mitt i steget, ska strax göra en längre resa till södra Afrika, och förklarar:
”Det är farligt att läsa tidningar, svenska vill säga, om man är intresserad av politik. Man blir så lätt föraktfull. Höga skatter eller låga, ett eller två barnbidrag, fördummar TV mer än Vilhelm Moberg, jag vet inte – allt är med i samma hopplösa trista byk. Hamnar man i sörjan förlorar man sin själ.”
Betrakta auktionsutroparna som försöker överrösta varandras rubriker i rapporteringen från dagens valrörelse. Vad har egentligen förändrats på 50 år?
Själv överväger jag att segla till Kap Verde.
Born in the USA släpptes på min födelsedag den 4 juni 1984. En bättre present när man fyller femton år kan man väl knappast få? Tack än en gång, Bruce! You made my day.
Albumet innehåller dessutom en av de låtar jag håller högst i Springsteens repertoar; Bobby Jean. Jag trodde förstås länge att låten handlade om en tjej. Och för mig kommer det alltid att vara så. En sång att spela i bitterljuva stunder när tankarna råkar vända till flickor som man mött, älskat och som av en eller annan anledning försvunnit ur ens liv. Tja, vi har väl alla varit med om trallen.
Men egentligen är Bobby Jean skriven som ett farväl till gitarristen och polaren Steven Van Zandt. Han hade då nyligen hade lämnat E Street Band för att satsa på en egen karriär. Enligt uppgift missnöjd med Springsteens mer kommersiella inriktning.
Fast som The Boss sjunger i Atlantic City på den föregående skivan Nebraska (1982):
Well now everything dies baby that’s a fact
But maybe everything that dies someday comes back
Och för paret Springsteen och Van Zandt blev det faktiskt så. ”Little Steven” gjorde comeback i E Street Band 1999 och har lirat där sen dess. Vem vet? En dag kanske din egen Bobby Jean återvänder till kvarteret… Rock on!
Christian Dahlgrens Blogg 