On the Bridge, Summer

Peter Alexandrovich Nilus (1869-1943).

Sorgen och glädjen

Varje djup sorg
har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort den riktningen.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära
som glädjen kan få.

– Harry Martinson, ur Vagnen, 1960.

Nato pressas av Trump

Skrivit i Corren 17/2:

USA, Storbritannien, Polen, Estland – och faktiskt det ekonomiska moraset Grekland. Dessa fem länder är de enda av Natos 28 medlemsstater som beaktat organisationens finansieringsmål, nämligen att varje allierad nation ska satsa minst 2 procent av BNP på försvaret.

Supermakten USA har i decennier axlat huvudbördan för de europeiska demokratiernas militära skydd och tolererat att övriga medlemmar i Natofamiljen gärna tagit springnota från sina säkerhetsförpliktelser. Så icke fortsättningsvis.

Det inskärptes med besked under veckans Natomöte i Bryssel, där USA:s nye försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis i bryska ordalag gjorde slut på all vidare diskussion: ”Amerikanska skattebetalare kan inte längre bära en oproportionerlig andel av försvaret av värderingar i väst” (SvD 16/2).

Få torde förvånas. Det är precis vad som varit budskapet från ”Mad Dogs” husse Donald Trump ända sedan denne äntrade den politiska arenan. I detta fall inget galen begäran. Trump har, för en gångs skull, rätt i sak.

Natoalliansens sammanhållande devis vid skarpt läge är ”en för alla, alla för en”. Då måste även alla ställa upp och bidra solidariskt till försäkringskostnaden. Det gäller också partnerlandet Sverige, som från Tage Erlanders dagar varit djupt involverat i Natos militära samarbete och förlitat sig på USA som räddaren i nöden.

När Donald Trump skickar ut sin attackhund för att dra åt tumskruvarna i Bryssels Natohögkvarter, kan därför heller inte vi undkomma pressen på ökande anslag i försvarsbudgeten – särskilt efter Stefan Löfvens egendomliga projekt att ”runda Nato” med en bilateral transatlantisk länk till Washington.

Problemet är vad som händer om ett Natoland inte lyder betalningskravet. Ska Trump använda sin favoritreplik från dokusåpan The Apprentice och ryta ”You’re fired!”? Har USA villkorat sina garantier för att upprätthålla den europeiska säkerhetsordningen eller hur ska vi tolka det?

Donald Trump har inte precis rosat USA:s traditionella vänner och allierade. Snarare har presidenten under sina första veckor i Vita huset närmast njutit av att läxa upp, förolämpa och stöta sig med i stort sett varenda en.

Om den aggressive Vladimir Putin däremot, som krigar i Ukraina och nyligen bestyckat Östersjöenklaven Kaliningrad med moderna kärnvapenmissiler, har Trump haft föga ont att säga – gammal beundrare som han är av Kremls envåldshärskare.

Det är inte fel att uppmana Natoländerna till större kostnadsansvar gällande försvaret. Men det är Trumps torpedaktiga sätt att slänga notan på bordet, och frågan om vilka intressen han egentligen värnar i Europa, som injagar oro.

Ett land i sönderfall?

Skrivit i Corren 16/2:

Någonting håller på att gå sönder i Sverige, predikade Stefan Löfven ödesmättat i valrörelsen 2014. Syftet var givetvis att utmåla Alliansregeringens politik som rena döbelnsmedicinen för landet.

Men det tillhör ju spelets villkor att oppositionen (liksom deras motståndare vid makten) alltid ska framställa rivalerna som klantskalliga amatörer, vilka i obegriplig strid mot förnuft och bättre vetande bara sabbar för de stackarnas ständigt drabbade medborgarna.

Problemet denna gång var dock att Löfvens retorik ofrivilligt kom att tjäna likt bensin på elden för Jimmie Åkesson och känslomässigt bekräfta hans sagor om den gamla harmoniskt trygga sörgårdsidyllen som hela det sinistra etablissemanget driver mot undergången. Resultat: den enda egentliga valvinnaren blev SD.

Det är nu inte svårt att teckna bilden av ett Sverige i sönderfall, om man är på det humöret (vilket i rättvisans namn även ledarskribenter och andra debattörer i media kan vara på). Allvarliga bekymmer saknas inte att peka på: polisen, sjukvården, skolan, försvaret, bostadsmarknaden, integrationen.

Men varför skulle inte sådant gå att fixa? Nyktert sett finns inga skäl att hojta vilt som vore domedagen nära. Sverige står definitivt inte på randen till systemkollaps.

Ekonomin går i internationell jämförelse bra, jobbtillväxten är god, de flesta har det faktiskt ganska hyggligt med möjligheter som människor i många andra länder enbart kan drömma om. Vi har alla förutsättningar att rätta till det som behöver rättas till.

Ändå finns en tydlig trend av växande oro i opinionsmätningarna. En stor skara svenskar anser att samhällsutvecklingen är på väg utför. Häromdagen presenterade Novus en undersökning som indikerade en stark misstro bland väljarna mot sina valda representanter. Av de tillfrågade ansåg 80 procent att politikerna blivit alltmer avskärmade från väljarkåren. 75 procent hyste uppfattningen att samma politiker är mer intresserade av maktens köttgrytor än att lösa problem.

Som man frågar får man svar, kanske. Undersökningar som dessa ska måhända tas med en nypa salt. Men bör nog inte förringas heller.

En urholkning av förtroendet för det demokratiska partiväsendets förmåga till inkludering och handlingskraft är en draksådd med potentiellt mycket vådliga konsekvenser.

Upplever exempelvis invånarna i Östergötland att brandkåren är i upplösning därför att politikerna hanterar räddningstjänstens organisatoriska kris som ett enda långt partiinternt tjuv- och rackarspel, är det som att be om ytterligare en bekräftelse på dystopin om det sönderfallandet landet.

Och vem som vinner på det, vet vi ju.

Alla springer omkring och försöker jaga den stora kärleken…

Ingen människa vet ju, vilken av de många kringirrande hälfterna som är den av henne själv saknade. Hon fastnar för en som förefaller henne vara den rätta och gör de mest fåfänga ansträngningar att bli ett med den, tills det slutligen visar sig att det hela var ett misstag.

Om ett barn blir följden av förbindelsen inbillar sig bägge hälfter under några ungdomsår att de åtminstone förenats i barnet; men detta är bara en tredje hälft som snart visar tecken till att vilja avlägsna sig så långt som möjligt från de båda andra för att söka efter en fjärde.

Så ”halverar” sig mänskligheten fysiologiskt vidare, och den verkliga föreningen står lika fjärran som månen utanför sovrumsfönstret.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-42.

”Sweden first”, ropar S och LO

Skrivit i Corren 15/2:

En öppen värld eller en stängd? Just nu blåser de politiska vindarna åt det senare hållet, trots att protektionism aldrig varit någon väg till välstånd. I USA sitter en president som med det isolationistiska budskapet ”America first” vill fälla ner gränsbommarna.

Den trista trenden återspeglas även i vårt land, där regeringspartiet Socialdemokraterna i sin gamla ingrodda särintressesamverkan med LO-facken nu blåser till strid i syfte att hindra arbetskraftsinvandrande människor utanför EU-murarna.

Okvalificerade jobb som bärplockare och liknande måste i första hand gå till hugade händer i Sverige, menar näringsminister Mikael Damberg och LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. Deras argument är att sådana arbeten ska reserveras för flyktingar som ett sätt att lösa integrationsproblemen. Det låter som ett fikonlöv att täcka den mindre altruistiska avsikten med.

LO har aldrig gillat utländsk konkurrens på arbetsmarknaden och SD har aldrig gillat utlänningar. Men många LO-medlemmar och traditionella S-väljare har börjat gilla SD. Försöker S och LO vinna tillbaka ”sitt folk” genom att demonstrera hårdare tag mot arbetskraftsinvandringen?

Det är heller knappast någon hemlighet att LO vill återfå vetomakten över tillståndsprövningarna och därigenom skydda den egna medlemskårens jobbvillkor.

Även i sak är Dambergs och Thorwaldssons idé värdelös. Den bygger på en statisk, kollektivistiskt fyrkantig och svårartad förlegad syn på ekonomin, arbetskraften och näringslivet. Att från ovan pekpinnemässigt kräva att en viss kategori jobb (enklare eller ej) ska utföras av en viss grupp är oförenligt med verkligheten, om vi vill bo i en framgångsrik och dynamisk tillväxtnation.

Människor är inte standardiserade muttrar och skruvar, simpelt utbytbara mot varandra som i maskiner. Människor är individer också på arbetsmarknaden, det är den enskilde företagaren som bäst kan bedöma deras lämplighet för en eventuell anställning. Detta är en kontraktsmässig relation mellan två parter som utomstående helst bör avstå från att lägga sig i.

Arbetskraftsinvandring är inte dåligt för Sverige, tvärtom bidrar den till en starkare, mer välfungerade samhällsekonomi och borde snarast öppnas upp i ökad utsträckning. Att vi sedan behöver många fler enklare jobb, icke minst för att underlätta flyktingars möjligheter till egen försörjning, är en annan femma.

Men vilka liberaliserande förändringar av vår överreglerade och dyrt prissatta svenska arbetsmarknad har LO och S förespråkat för att åstadkomma detta?

Fiktionen är nödvändig

Nafisis lovtal till fantasins republik är smittsam. Fiktionen är ett mäktigt vapen i kampen mot diktaturer. I totalitära stater är litteraturen ett fönster mot friheten, i demokratier dränks den av ”intellektuell lättja”, när vi tar dess frihet för given. Våra skolor – menar hon – övar inte studenterna i att spåra och motstå lögner, illusioner, falska utopier.
Alltså: Läs, läs, som om ditt liv, din identitet och ditt medborgarskap hänger på det!

– Per Wästberg skriver i SvD (15/2) om Azar Nafisi, professor i engelsk litteratur och exiliranier i USA.

Varför straffa flitigt folk?

Skrivit i Corren 14/2:

”Skattebetalaren – det är någon som jobbar hårt åt staten men som inte behöver ha en examen i offentlig förvaltning”, skämtade en gång USA:s tidigare president Ronald Reagan. Men det kunde inte vara mer sant än i dagens Sverige.

Huvuddelen av pengarna som en löntagare arbetar ihop är inte ämnad för den egna hushållskassan. Utan tas hand om av det politikerkontrollerade offentliga maskineriet. Det är dess kugghjul som alla som går till jobbet först och främst smörjer genom att stämpla in på morgonen och arbeta hela dagen.

Det förhållandet tycks dock politikerna och myndigheterna inte gärna vilja tydligt skylta med för medborgarna, ty totalbeloppet av skatten är ”gömt” via diverse tricks som arbetsgivaravgifter och moms.

Får du sedan frågan om att jobba övertid? Eller meriterar dig till befordran uppåt i karriärstegen? Gratulerar, då ges staten tillfälle att ta ännu mer av din mödas frukt ifrån dig. Marginalskatten, alltså skatten på den sist intjänade hundralappen, är nämligen bingo för fogden men knappast för dig vid en löneökning.

När övriga befintliga pålagor räknats in, blir den högsta effektiva marginalskatten 75 procent! Detta enligt en färsk rapport från tankesmedjan Timbro, som konstaterar att Sveriges marginalskattenivå är värst i världen bland utvecklade industriländer (där ligger genomsnittet på 58 procent).

Hur har vi hamnat i ett sådant läge? Ingen kan rimligen på fullt allvar anse att det är moraliskt riktigt, rättvist och klokt att straffa människor som anstränger sig extra.

”Hälften kvar” hette det när Socialdemokraterna och Folkpartiet lanserade ”århundradets skattereform” 1990/91 och sänkte den högsta marginalskatten till 50 procent. Det gamla trassliga, konfiskatoriska skattesystemet dömdes ut av arbetarrörelsens frontfigurer Stig Malm (LO-ordförande) och Kjell-Olof Feldt (finansminister) som ”ruttet” och ”perverst”.

Men vad ska man då inte kalla det idag när intentionerna bakom ”århundradets skattereform” förfuskats genom massor av snedvridande och klåfingriga ingrepp? En av de bisarraste följderna är ju att utbildning, flitigt arbete och strävsamhet knappt är lönt för den enskilde.

Dessutom biter staten sig själv i svansen eftersom produktiviteten i samhällsekonomin sjunker, vilket gör att antalet beskattningsbara kronor till den offentliga apparaten blir färre än om skattesystemet vore vettigare utformat.

Det är som man vill ropa: Malm och Feldt, kom tillbaka!

Du jobbar och får behålla 25 kronor. Resten tar staten.

Omfamna motståndet

Det som får flygplanet att lyfta är motståndet. Så är det också inom musiken och kulturen. Det är motståndet som får fantastiska saker att hända. Motståndet finns alltid där. Vad vi borde koncentrera oss på i stället är hur man använder motstånd.

– Wayne Shorter, intervjuad av Jan Gradvall i DI Weekend 9/2.

Upp till kamp för golfen!

Skrivit i Corren 10/2:

Det är något speciellt med golf. Den som blivit biten visar inte sällan prov på en smittande hängivenhet som få andra idrotter kan matcha (möjligen undantaget tennis).

Golfen blir mer än en sport, det blir en livsstil, en kultur. Många spelar helt oförskräckt i ur och skur, en del vägrar låta sig ens hindras av snö och is under vintern.

Till och med på månen har det slagits golfbollar (det var Apollo 14-astronauten Alan Shepard som 1971 inte kunde låta bli att svinga sin järnsexa när han ändå var där).

Det kanske mest underbara uttrycket för golfutövarnas frimodiga entusiasm, oavsett förhållanden, svarade medlemmarna i Richmonds golfklubb för när andra världskriget rasade. Richmond ligger tio mil utanför centrala London och när tyskarna inledde sin bomboffensiv under blitzen 1940 införde klubben kompletterande krigstidsregler för att hantera situationen:

”Under tävling är det tillåtet för spelarna att söka skydd vid artillerield eller bombfällning utan att behöva plikta för uppehåll. Lägen för kända bomber med fördröjd utlösning är utmärkta med röda flaggor på rimligt, men ej garanterat säkert, avstånd… En boll som rubbas genom fientligt anfall får utan plikt flyttas till ursprunglig plats; om den gått förlorad eller förstörts får den ersättas av en annan boll, dock ej läggas närmare hålet. Spelare, vars slag påverkas av att en bomb exploderar samtidigt, får slå en ny boll från samma plats. Plikt: ett slag”.

I Sverige har golfen vuxit till en etablerad folksport, vem som helst kan spela, mot vem som helst, ung som gammal, skicklig eller mindre duktig.

En stilig grej med Linköping är att vi har en golfklubb som ligger väldigt nära citykärnan, vilket måste sägas vara tämligen unikt för en kommun av vår storlek. Denna ärevördiga Linköpings GK i Ryd har vi skäl att vara stolta över. Den invigdes av prins Bertil som en 9-hålsbana 1945, dryga decenniet senare blev banan fullbordad med 18 hål.

Det var här som legendaren Severiano ”Seve” Ballesteros (1957-2011) i juli 1981 triumferade som vinnare i den svenska europatourtävlingen Scandinavian Enterprise Open (idag Scandinavian Masters). Linköpings GK var även värd för samma tävling året därpå, då vann amerikanen Bob Byman.

Om något borde golfbanan snarast få ökat utrymme, så att den kan hålla Masters igen (det var andra regler på den tiden, numera är banan för kort).

Men vad är det för stolligheter som är på gång? Unisont måste vi uppenbarligen ropa ”fore!”, ty de styrande politikerna i stadshuset slår vilt omkring sig. Kommunens makthavare tycker nämligen det vore kalas att slakta den välrenommerade golfbanan när arrendeavtalet för Linköpings GK löper ut 2021 och använda marken till att bygga bostäder på.

Det är jättetoppen med politiker som visar handlingskraft gällande bostadsbyggandet. Det är viktigt och nödvändigt. Men kom igen!

Kommunen saknar inte direkt markområden att exploatera för bostäder. Varför ska just golfbanan offras, som både i sig själv och genom sitt fina läge bidrar till att göra fritids- och rekreationsutbudet i Linköping rikare och attraktivare?

Tänk om! Bejaka golfen istället för att bekämpa den och värna Linköpings GK!