Category Archives: Borgerligheten

Äntligen, Alliansen!

Skrivit i Corren 16/6:

Ludwig von Mises, den store österrikiske nationalekonomen, var sällan främmande för dräpande formuleringar i debatten mot sina socialistiska meningsmotståndare: ”Somliga experter har deklarerat att det är nödvändigt att beskatta folket tills det gör ont. Jag delar inte dessa sadisters uppfattning”.

Vad denne frihetlige liberal hade sagt om vår svenska regerings skattepolitik vet vi inte – Mises föddes 1881 och gick ur tiden 1973 – men det är ingen vågad gissning att han knappast uttryckt sig mera välvilligt.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju, med Vänsterpartiets benägna bistånd, belastat nationen med ständigt svidande pålagor. Varv efter varv skruvas det redan höga skattetrycket upp. Allt medan riksdagens icke-socialistiska majoritet impotent, splittrad och fåraktig tittar på. Tills nu!

Äntligen har Alliansen förmått samla sig till motstånd och satt den hittills friåkande Stefan Löfven under välförtjänt press. Någon gemensam alternativbudget som Moderaterna och Kristdemokraterna önskat blir det inte, eftersom Liberalerna och Centern vägrar riskera en regeringskris.

Däremot har de fyra borgerliga oppositionspartierna förenat sig i kravet på att regeringen måste dra tillbaka de aviserade förslagen om flygskatt, höjda marginalskatter och förvärrade villkor för småföretagen (3:12 reglerna). Annars blir det misstroendevotum mot ansvariga ministrar i höst, en idé som kläckts av Liberalerna. Är Sverigedemokraterna med på tåget, vilket signalerna talar för, ligger regeringen risigt till.

Dock är det förvånande att Centerns Annie Lööf vill göra undantag för finansminister Magdalena Andersson, något som försvagar Alliansens hand i misstroendespelet. Men hotet torde ändå vara tillräckligt starkt för att regeringen ska tvingas ta sig en rejäl funderare.

De nämnda planerade skattehöjningarna är onödigt provokativa och utpräglat ideologiskt motiverade till sin karaktär. Behov av intäkterna finns inte ur statsfinansiell synvinkel, men pålagorna ger träffsäkert skadliga effekter på de välståndsbildande krafterna.

Om Sveriges rödgröna politikerstyre tror det är utslag av ”rättvisa” att ytterligare försämra näringslivsklimatet, att göra arbete och företagande än mindre lönsamt genom ökade skattebördor som i praktiken fungerar som straff på strävsamhet och skapande – då är det sannerligen på tiden att regeringen får möta lite kallt stål i parlamentet.

Något decennium innan sin bortgång skrev Ludwig von Mises pedagogiskt: ”Om de nuvarande skattesatserna hade trätt i kraft vid början av vårt århundrade, skulle många som är miljonärer idag leva under blygsammare förhållanden. Men alla de nya branscher som levererar produkter till breda folklager skulle, om alls, bara kunnat fungera i mindre skala och dess varor hade varit bortom vanliga människors räckvidd”.

Nog ger det ett tankeväckande perspektiv på den aktuella svenska skattesituationen. Vilket välstånd hade vi haft 2017 om Löfvenregeringens fogdepolitik fått gälla sedan förra sekelskiftet? Att äventyra förutsättningarna för en blomstrande, produktiv ekonomi är bara huvudlöst.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Ekonomi, Skatter

Dystra blåa kristider

Skrivit i Corren 2/6:

Kan Anna Kinberg Batra vara kvar som M-ledare? Eller snarare: bör hon vara kvar? Med drygt ett år kvar till valet måste medlemmarna ta sig en allvarlig funderare.

SCB:s stora opinionsmätning, som presenterades under torsdagen, kan inte annat än tolkas som ett svidande underbetyg för Batras ledarskap. M har förlorat positionen som andra största parti till SD och backar med hela 4,7 procentenheter från novembernivån i SCB till 18,1 procent (SD noterar 18,4 procent).

Det är ett omskakande ras, en tung prestigeförlust och en tydlig bekräftelse det politiska landskapets förändring. Batras utsträckta hand till Jimmie Åkesson i januari utlöste en väljarflykt som sargat inte bara M, utan även skadeskjutit Alliansens redan risiga möjligheter att ta sig upp på banan som ett trovärdigt regeringsalternativ.

Centern seglar i välförtjänt medvind som liberalismens och öppenhetens främsta banérförare just nu. 11,3 procent är en höjdarsiffra i SCB som Centern inte sett maken till på hur länge som helst. Annie Lööfs stjärna är definitivt i stigande, grattis! Men vad hjälper det?

Sammantaget har den borgerliga oppositionen komplett misslyckats med att koppla något grepp på den historiskt svaga Löfvenministären, som i jämförelse nästan framstår som ett kraftpaket. Socialdemokraterna ökar till och med i SCB-barometern med 1,9 procentenheter till 31,1 procent. Den rödgröna regeringskonstellationen, inkluderat Vänsterpartiet, är också större än det sjunkande skepp som Alliansen blivit.

KD är under isen med 3,2 procent. Liberalerna har stagnerat på 5 darriga procent och lagom till M-krisen tajmar partiet det med ett konkurrerande partiledardrama där röster höjs för att byta Jan Björklund mot den färgstarka profilen Birgitta Ohlsson.

Så vad är oddsen på att Anna Kinberg Batra i egenskap av tilltufsad lagkapten kan få de nederlagsmärkta och splittrade blåa styrkorna i matchform? Kan hon reda ut oklarheterna om vilket förhållande M egentligen ska ha till SD? För att inte tala om vilket framtid blockpolitiken har, när SD obevekligen ritat om den gamla kartan för tänkbara majoritetsbildningar?

Kan hon överkomma den interna moraliska röta det innebär med egna kritiker, däribland Östgötamoderaternas distriktsordförande Christian Gustavsson, som tappat förtroendet för henne som partiledare? Har hon kapaciteten att till valrörelsen genomgå en uppryckande personlig metaformors som debattör och kommunikatör av det moderata budskapet?

Det vore nog aningen djärvt att satsa sina pengar på det.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Moderaterna

Löfven klarar skivan

Skrivit i Corren 13/4:

Socialdemokraterna är på dekis i hela Europa, Sverige inte undantaget. För partiet innebar valet 2010 en historisk katastrof med det lägsta stödet sedan den allmänna rösträttens införande. 2014 gick det endast diminutivt bättre. Totalt sett stod den spretiga rödgröna konstellationen egentligen still på samma kassa resultat som fyra år tidigare.

Ändå kunde Alliansen inte fort nog överge Rosenbad och kasta dörrnycklarna i händerna på Stefan Löfven. Förvisso var Alliansen rejält stukad och valets enda vinnare var ju SD. Men med is i magen hade borgerligheten kunnat utnyttja den oklara parlamentariska situationen till förhandlingar som bevarat ett substantiellt politiskt inflytande för deras egen del och hållit ytterkantspartierna borta.

Istället tilläts S att i praktiken förlora sig till regeringsmakten, därtill absurt nog närmst skadeglatt utpressade av Alliansen att surra fast sig vid MP och V. Löfven skulle få svettas trött på statsministerposten och köra Sverige lagom skämmigt i diket med sina hopplösa rödgröna vildhjärnekompisar, medan Alliansen under mandatperioden laddade för storstilad och brett efterlängtad comeback 2018. Hur har det avlöpt?

Sympatisiffrorna för S har sjunkit till Juholtnivå och långsiktigt är det ett döende parti relativt 1900-talets hegemoniska glansdagar, eftersom det enda starka stödet numera finns bland äldre och den gamla klassröstningen stadigt minskar. Därutöver blöder S väljare till SD.

Trots detta synes krisen inte särskilt iögonfallande. Snarare har det mest obarmhärtiga strålkastarljuset fallit på Alliansens katalogaria av svårigheter och dess trovärdighetsproblem som regeringsalternativ. Kan vi ens tala om en reellt existerande Allians längre? I detta kan väl den filosofiskt lagde spåra en slags högre rättvisa. Gräver man i övertaktisk nit en grop åt andra, så…

Jämförelsevis måste konstateras att S skött sina dåliga kort förbluffande bra. Än har luften långt ifrån gått ur det sluga maktpartiet.

MP är systematiskt överkörda, V hålls på mattan och Löfven har skickligt lyckats skjuta in sig på Alliansens blottor. Med den nyss avslutade kongressen i Göteborg har också S rustat sig smart opportunistiskt som ett politiskt ”Mädchen für Alles” inför kommande val. Värsta vänsterfolket kan glädjas åt tuffare tag mot vinstintressen i välfärdssektorn.

Men det är nyktert betraktat mest skådebröd, alternativt kompromissmaterial, då en riksdagsmajoritet för sådana mer långtgående förslag aldrig lär bli verklighet.

Samtidigt är det uppenbart att S vill stjäla kläderna av borgerligheten och kontra SD genom att lansera sig som lagens och ordningens väktare nummer ett. Fler poliser i mängd, en migrationspolitik som ska följa EU:s snålare linje, skarpare åtgärder mot tiggeriet och allmänt hårdare bandage för att göra Sverige säkrare, inte minst när det gäller hotet från terrorn.

Och apropå det framstod faktiskt Löfven som en riktig statsman i sitt agerande omedelbart efter det fruktansvärda lastbilsattentatet i Stockholm. Försvunnen var den vanligtvis retoriskt hackande och lite fumlige ledaren, i stundens allvar visade Löfven sin roll mogen. Det borde nog – rättmätigt – ge visst avtryck i opinionsmätningarna framöver.

Summa summarum: om inte borgerligheten rycker upp sig skulle det knappast förvåna om krispartiet S är kvar i Rosenbad ett antal år till. Man tycks helt enkelt duktigare än konkurrenterna i det politiska spelet.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Socialdemokraterna

Ett land i sönderfall?

Skrivit i Corren 16/2:Corren.

Någonting håller på att gå sönder i Sverige, predikade Stefan Löfven ödesmättat i valrörelsen 2014. Syftet var givetvis att utmåla Alliansregeringens politik som rena döbelnsmedicinen för landet.

Men det tillhör ju spelets villkor att oppositionen (liksom deras motståndare vid makten) alltid ska framställa rivalerna som klantskalliga amatörer, vilka i obegriplig strid mot förnuft och bättre vetande bara sabbar för de stackarnas ständigt drabbade medborgarna.

Problemet denna gång var dock att Löfvens retorik ofrivilligt kom att tjäna likt bensin på elden för Jimmie Åkesson och känslomässigt bekräfta hans sagor om den gamla harmoniskt trygga sörgårdsidyllen som hela det sinistra etablissemanget driver mot undergången. Resultat: den enda egentliga valvinnaren blev SD.

Det är nu inte svårt att teckna bilden av ett Sverige i sönderfall, om man är på det humöret (vilket i rättvisans namn även ledarskribenter och andra debattörer i media kan vara på). Allvarliga bekymmer saknas inte att peka på: polisen, sjukvården, skolan, försvaret, bostadsmarknaden, integrationen.

Men varför skulle inte sådant gå att fixa? Nyktert sett finns inga skäl att hojta vilt som vore domedagen nära. Sverige står definitivt inte på randen till systemkollaps.

Ekonomin går i internationell jämförelse bra, jobbtillväxten är god, de flesta har det faktiskt ganska hyggligt med möjligheter som människor i många andra länder enbart kan drömma om. Vi har alla förutsättningar att rätta till det som behöver rättas till.

Ändå finns en tydlig trend av växande oro i opinionsmätningarna. En stor skara svenskar anser att samhällsutvecklingen är på väg utför. Häromdagen presenterade Novus en undersökning som indikerade en stark misstro bland väljarna mot sina valda representanter. Av de tillfrågade ansåg 80 procent att politikerna blivit alltmer avskärmade från väljarkåren. 75 procent hyste uppfattningen att samma politiker är mer intresserade av maktens köttgrytor än att lösa problem.

Som man frågar får man svar, kanske. Undersökningar som dessa ska måhända tas med en nypa salt. Men bör nog inte förringas heller.

En urholkning av förtroendet för det demokratiska partiväsendets förmåga till inkludering och handlingskraft är en draksådd med potentiellt mycket vådliga konsekvenser.

Upplever exempelvis invånarna i Östergötland att brandkåren är i upplösning därför att politikerna hanterar räddningstjänstens organisatoriska kris som ett enda långt partiinternt tjuv- och rackarspel, är det som att be om ytterligare en bekräftelse på dystopin om det sönderfallandet landet.

Och vem som vinner på det, vet vi ju.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Borgerligheten, Demokrati, Politisk kultur, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Skärp er, politiker!

Skrivit i Corren 7/2:Corren.

Den stora skaran av vanliga, hederliga människor som jobbar i Sverige tvingas varje månad totalt avstå ungefär sju av tio ihoparbetade kronor i skatt till den politiska klassen. För denna summa är det ingen orimlig begäran att de som håvar in våra pengar i väldiga lass också levererar därefter.

Som det är nu vore en anmälan till Konsumentombudsmannen inte helt obefogad.

På en rad för oss centrala områden, som ligger under politisk intervention, är det vi får i utbyte för betalningen dyrt och dåligt. Skolan och sjukvården är två flagranta exempel. Inte ens det som är statens oavvisliga skyldigheter att garantera medborgarna – polis, försvar, rättsväsende – har de som gör anspråk på den offentliga makten i vårt samhälle skött tillfredsställande.

Det är allvarligt och sorgligt – särskilt mot bakgrund av att vi tidigare haft ett politiskt styre, inkluderade såväl S- som M-ledda regeringar, som faktiskt varit riktigt duktiga på att i pragmatisk anda renovera och förbättra systemet. Varför är det inte så längre?

Därför att SD sprängt sönder det gamla blockpolitiska spelet. Det har skapat en förvirringens vilsenhet bland de seriösa partierna, vars kapacitet att hantera situationen lämnar mycket i övrigt att önska.

Svenska folket har blivit likt passagerare som löst kostsamma biljetter på ett kryssningsfartyg, där besättningen ger undermålig service och kaptenen förlorat navigationsförmågan – till råga på allt medan pirater hotar i vattnet. Detta ska vi naturligtvis inte behöva acceptera.

Sverige måste åter sättas på kurs med stadigt befäl på kommandobryggan. Hur ska det gå till? Mikael Odenberg, den förre moderate försvarsministern och en av arkitekterna bakom Reinfeldtepokens förnyelseprocess, efterlyser på DN Debatt (6/2) samverkan mellan Alliansen och S för att få styrfart på landet.

Vi kan inte ha svaga minoritetsregeringar som är beroende av ett utopiskt grönt stolleparti, eller av ytterkantspopulisterna i V och SD, om det ska bli reformverkstad igen. En handlingskraftig majoritet krävs för att genomföra nödvändiga och liberaliserande strukturförändringar inom bland annat bostads-, arbetsmarknads- och skattepolitiken.

Odenberg är en förnuftets röst. Lyssna på honom, Löfven, Batra & Co. Annars får väl vi andra säga till er som Dario Fo: Vi betalar inte, vi betalar inte!

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Moderaterna, Politisk kultur, Socialdemokraterna

Batra vaknade för sent

Skrivit i Corren 20/1:Corren.

Annat kan inte sägas än att den famösa Decemberöverenskommelsen mellan det blåa och det röda politikerlaget tjänat vårt land illa. Mycket illa.

Man har försökt låtsas som om SD inte existerar, och konstruerat en demokratisk tvivelaktig pseudomajoritet för ett grönvänsterblock att driva politiken åt ett håll som saknar egentligt folkligt mandat. Totalt styr den nuvarande regeringskonstellationen på samma klena väljarstöd från senaste valet som trion förlorade det förra valet på.

Den bisarra situationen har uppkommit att borgerligheten med vett och vilja uppmuntrat en dikeskörning av Sverige, genom att låsa fast S vid det civilisationskritiska MP och – ofattbart nog – det gamla kommunistpartiet.

Konsekvensen är en socialistdoftande gir av 70-talssnitt med skattehöjningar på allt som rör sig och vinstfientlig klappjakt på välfärdsföretag. Detta är direkt skadligt och ett oroande brott mot den liberaliserande reformagenda som både S- och M-ledda ministärer stått för sedan 80-talets mitt.

Effekten är också en demoralisering av främst den borgerliga väljarkåren, något som i rekylverkan befäster opinionsstyrkan för Jimmie Åkessons ytterkantspopulister. Därför synes det som ett steg i uppvaknande riktning när nu Anna Kinberg Batra efterlyser en gemensam borgerlig budget.

En sådan är Stefan Löfvens skräck. Hans regering hotar ju att rättmätigt falla om SD ansluter sig till Alliansen i riksdagsvoteringen. Blott detta hot i sig kan tvinga fram en dugligare lösning på det knepiga parlamentariska läget.

Inte för att någon form av borgerligt samarbete med SD skulle vara godtagbart, tvärtom. Det vore att sälja ut all anständighet, en ärelös och farlig kapitulation för frihetsfientliga krafter som framtida generationer garanterat kommer att döma hårt.

Men däremot kunde vägen öppnats för fruktbarare alternativ till rådande, sunkiga och ohälsosamt dåliga skämt till politisk ordning. Antingen att S får regera solo med hoppande majoriteter, att Alliansen gör det, att S och M tar över rodret tillsammans, eller något annat kreativt.

Huvudsaken är att MP, V och SD stängs ute, och politiken i nationens intresse skiftar kurs från missväxt till tillväxt. Men realistiskt? Glöm det.

Batras förslag kommer dels för sent i mandatperioden, dels vägrar C och L hörsamma hennes önskemål om en ihopsvetsad Alliansbudget. Den fortsatta tragedin får vi tydligen leva med.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Miljöpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet

Lär av Björn Borg

Björn Borg

Skrivit i Corren 2/12:Corren.

”Om du inte har självförtroende nog att ta initiativ och variera spelet då blir du inte en bra spelare. Och det gäller ju utanför tennisbanan också. Man måste våga göra saker. Annars händer ingenting.”

Det skriver Björn Borg i sin bok Till hundra procent (1992). Med mindre än två år till nästa val skulle det inte skada om Moderaterna lärde av den femfaldige Wimbledonmästaren. Särskilt som partiet, inkluderat Alliansen som helhet, underpresterar i SCB:s aktuella novembermätning.

Mot den svagaste regeringskonstellationen som Sverige haft i modern tid samlar inte borgerligheten mer än 37,9 procent. Det rödgröna blocket noterar däremot 44,1 procent – en ökad ledning sedan den förra SCB-undersökningen i maj.

Men så har vi också en opposition som egentligen inte vågar göra saker och visa färgen.

Medvetet undviks hårda servar mot regeringen, då denna mandatperiods match redan är uppgjord (enligt den dödförklarade men likafullt levande Decemberöverenskommelsen, ni vet). Initiativ som kunnat tvinga fram en konstruktiv riksdagsmajoritet i någon form, och vända spelet i liberal reformriktning, är det inte tal om.

Att Moderaterna heller inte övertygar som alternativ regeringsbildare är de färska siffrorna ett symptomatiskt kvitto på: svidande minus 1,9 procentenheter ner till 22,8 procent i väljarstöd. Vill det sig riktigt illa kan det tyda på en begynnande genomklappning, där Jimmie Åkesson smashar ut Anna Kinberg Batra som herre på oppositionstäppan.

SD ligger idag på 17,5 procent. Men lägg i beräkningen att detta parti tenderar att underskattas i mätningarna och att främlingsfientliga populiströrelser har medvind över hela västvärlden.

Det är inget otroligt scenario att SD på valdagen 2018 blir större än Moderaterna, till och med störst i riksdagen.

Om det ska förhindras börjar det bli brådskande läge att försöka spotta upp sig ur blekhetens blåa skugga, sluta lunka omkring passivt vid baslinjen, hitta en slagkraftig formel för spelet och gå offensivt på nät.

”Är man rädd förlorar man. Man måste helt enkelt ha mod och det har förstås med självförtroende att göra”, skriver Björn Borg och där finns kanske Moderaternas problem. Vad står partiet för efter epoken Reinfeldt och Borg? Det är inte jättetydligt precis.

Utan tryggheten att bäras av en klar idé om vad som är meningen med föreningen är det väl inte konstigt om självförtroendet sviktar, grundslagen inte sitter, bollarna går ut och väljarnas ögon istället faller på en mer lovande champion.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Moderaterna, Tennis