Ska borgerligheten göra bankrutt?

Skrivit i Corren 22/1:

På ena sidan stod kommunistdiktaturerna och dess ideologiska medlöpare. På andra sidan stod den liberala demokratins försvarare. Så såg gårdagens avgörande strid ut. Vi vet vilka som till sist segrade. Den radikala vänsterns totalitära anspråk slogs tillbaka, kommunismen marginaliserades som en svårt komprometterad och vida avskydd falsk frälsningslära.

Men historien tog inte slut med Berlinmurens fall. Idag har demokratins kärnvärden utmanats igen – av den högerauktoritära populismen, i grunden en slags moderniserad fascism som förkastar det öppna, pluralistiska samhället och har liberalismen som huvudfiende.

Det torde råda föga tvekan om var Sverigedemokraterna står och vilken rörelse i tiden som detta parti representerar. Jimmie Åkesson har sagt sig föredra Ungerns despotiske premiärminister Viktor Orbán framför Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Han har vägrat välja mellan Rysslands tyranniske gangster Vladimir Putin och Frankrikes president Emmanuel Macron.

Det är mycket talande. Ingen övertygad anhängare av klassisk västerländsk demokrati – som kommunisterna alltså ville krossa under kalla kriget – hade kunnat lämna sådana svar. Eller, som Åkesson också offentligt gjort, deklarera sina sympatier för Donald Trumps politik även efter den högerextrema våldsmobbens stormning av Kapitolium.

Det fick Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister (M), att skriva på Facebook: ”Jimmie Åkesson föredrar ’politiskt’ Donald Trump framför Joe Biden. Det bör ge svenska politiker en anledning att fundera över vem man föredrar ’politiskt’ i Sverige.” Sannerligen!

Men förbluffande nog har inte moderatledaren Ulf Kristersson tänkt om. Intervjuad i SVT den 20/1 sätter han sin heder i pant för att SD blivit mer politiskt seriösa (!) och därför duger utmärkt att samverka med som underlag för en M/KD-regering. Inom det långvarigt opinionskrisande Liberalerna rasar samtidigt ett inbördeskrig om partiet ska lämna Januariavtalet och ansluta sig till Kristerssons SD-stödda regeringsalternativ eller ej.

Stefan Löfven borde bytas ut som statsminister vid nästa val, absolut. Men vad blir priset om det betyder att SD ges makt och inflytande? Sverige behöver en stark borgerlighet som både kan hålla vänstern i schack och ytterhögern stången. Istället är borgerligheten i färd att falla sönder – politiskt, intellektuellt, moraliskt – vid Åkessons fötter när han lismande söker förtroende. Vad som händer när man säljer sig till den liberala demokratins fiender är Republikanerna ett tydligt varnande exempel på. Vägen till bankrutten gick fort.

Ohållbart biståndsregn

Skrivit i Corren 6/12:

Nästa vecka röstar riksdagen om övergångsregeringens avskalade budget och det kan bli spännande. Moderaterna utmanar nämligen med en egen budgetvariant i samarbete med Kristdemokraterna och i förhoppningen att Sverigedemokraterna sluter upp vid voteringsknapparna.

Anar vi här början till formeringen av det ”konservativa block” som Jimmie Åkesson drömmer om att bilda? En återsamling av borgerligheten inför valet 2022 vore då omöjlig och det liberala kraftfältet i svensk politik hade försvagats betänkligt. Det skulle förvåna om Ulf Kristersson lät något sådant hända.

Icke minst riskerar han annars att undergräva Moderaternas egen ställning, byggd på Gösta Bohmans frihetliga legeringsrecept av liberala och konservativa idéer som varit avgörande för partiets framgångar sedan 1970-talet.

Graviterar Moderaterna i SD:s auktoritära, uttalat anti-liberala riktning vore partiet slut som den breda kyrkan för allmänborgerliga väljare och har sannolikt en marginaliserad framtid att möta på högerkanten.

Men låt oss lämna dylika dystra spekulationer därhän tills vidare. Sakligt sett är Moderaternas aktuella budgetalternativ i stora drag ett prima aktstycke, som bland annat utlovar sänkta skatter och ökade försvarsanslag.

Dock uppstod en fnurra på tråden angående biståndet, som KD vill ha kvar i nivå med dagens enprocentsmål. Dit nådde inte Moderaternas förslag riktigt. Men för KD är det en hjärtefråga att 1 procent av BNI (bruttonationalinkomsten) ograverat ska fortsätta satsas i bistånd 2019.

Det håller även övergångsregeringen, samt Liberalerna och Centern, fast vid. Moderaterna vek sig till slut för KD:s krav och föll in i ledet.

Nog kan det låta toppen och berömvärd solidariskt. I statsbudgeten för 2018 resulterade enprocentsmålet i den största svenska biståndsbudgeten någonsin: totalt 49 miljarder skattekronor, varav 43 miljarder gick till den internationella biståndsverksamheten. Ett enormt belopp.

Tyvärr är det sällan partierna kritiskt och seriöst orkar diskutera den principiella rimligheten i enprocentsmålets konstruktion, som är ett barn av 60-talets radikala vindar. Inte för att statligt bistånd nödvändigtvis måste vara fel – även om forskning visar att frihandel och privata insatser har mycket större betydelse för fattiga länders välståndsutveckling.

Problemet med vår gällande biståndspolitik är att antalet kronor ensidigt tenderar att hamna i blickpunkten. Ett imponerande spenderande i sig blir viktigare än vilken faktisk nyttoeffekt pengarna får.

Guldregnet över biståndsorganet Sida är illustrativt. De höga anslagen gör att deras byråkrater kan dra igång massor av olika projekt. Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) har nyligen studerat hur många projekt som sedan överlever när Sida upphört med finansieringen. Svaret är blott 2 av 10.

”Vi ville granska hållbarheten eftersom bistånd ges för att skapa någonting bestående, men vad vi fann var bristande hållbarhet”, sa EBA:s kanslichef Jan Petterson till SVT Nyheter i somras (27/8).

När det lugnat ner sig i riksdagen borde M, KD och övriga riksdagspartier ta en allvarlig funderare på biståndspolitikens reformering. Enprocentsmålet kan inte vara någon helig ko.

Ständigt denne Löfven!

Skrivit i Corren 5/12:

Opinionsmätningarnas Rolls-Royce har SCB:s stora partisympatiundersökning kallats. Men den som presenterades i tisdags är nog inte ett alldeles tillförlitligt lyxåk.

Mätperioden för november slutade samma dag som den möjliga vändningen i regeringskaoset inleddes, då Centern öppnade för en uppgörelse med Socialdemokraterna och Liberalerna hakade på dygnet efter.

Hur detta påverkade partiernas aktier på väljarbörsen hann alltså SCB egentligen inte fånga upp, vilket gör att Rollsen rullade ut i offentligheten med ett punkterat däck denna gång. Tämligen klart är ändå att Socialdemokraterna framstår som vinnaren sedan valkatastrofen i september och förlusten av statsministerposten.

Partiet är som katten med nio liv, ökar mest av alla (plus 2,2 procentenheter) och kravlar sig över 30-procentsnivån igen. Man kan inte annat än ge Stefan Löfven ett generöst erkännande. Hans paradgren är att ha is i magen och utnyttja sina motståndares notoriska benägenhet till att dupontartat förgöra sig själva.

Inledningen på förra mandatperioden bar syn för sägen när Alliansen begick politisk harakri som trovärdigt alternativ genom Decemberöverenskommelsen. Bara en sån sak som att Moderaterna insisterade på att Vänsterpartiet måste ha regeringsinflytande! Löfven skrattade säkerligen gott hela vägen till Rosenbad, vars portar Fredrik Reinfeldt lämnat vidöppna likt en kapitulationens kommendant Cronstedt på Sveaborg.

Socialdemokraterna skulle aldrig frivilligt ge upp makten och härligheten på ett sånt demoraliserande sätt, vilket också med all önskvärd tydlighet visades efter höstens val. Alliansen och SD tvingades samman för att avsätta Löfven i en riksdagsomröstning.

Sedan var det enbart för S-ledaren att ta det lugnt medan Alliansen bjöd svenska folket på sin version av ”Kvartetten som sprängdes” och Ulf Kristersson fick gå på plankan i kammaren. Över de rykande spillrorna av borgerligheten kan nu Stefan Löfven åter kliva fram i rampljuset.

Enligt SCB piskar den rödgröna sidan allianspartierna med drygt 5 procentenheter. Det är en uppseendeväckande stark utökning av Löfvenlagets ledning relativt valresultatet – även om mätningen som sagt bör betraktas med viss reservation.

Får inte Centern och Liberalerna ut några riktigt rejäla liberala dundereftergifter av förhandlingarna med Socialdemokraterna kan vi troligen räkna med att borgerlighetens siffror snart ligger lägre än en sjunken båt.

Löfven i Allianskläder?

Skrivit i Corren 29/11:

John Cleese kliver in i djuraffären och påpekar att hans nyinhandlade papegoja är död. Enda anledningen till att den suttit på pinnen i sin bur är att den varit fastspikad där. Affärsinnehavaren Michael Palin nekar kategoriskt. Papegojan är inte alls död, den vilar sig bara.

Monty Pythonsketchen – ett mästerstycke i absurd komik – illustrerar hälsoläget för Alliansen. Kvartettens partiledare har envist bedyrat att deras gemensamma projekt lever. Det liknar mest Michael Palins försök att intala John Cleese att papegojan rör på sig genom att knuffa till fågelburen. I själva verket måste Alliansen nu betraktas som finito, icke-existerande, slut, gången till de sälla jaktmarkerna.

Ulf Kristerssons nederlag i statsministeromröstningen var gravskriften. En M/KD-regering som i praktiken skulle styra på nåder av SD vägrade C och L – fullt rimligt – att acceptera. Alliansen rämnade därmed itu, spräckt av en ideologiskt oförenlig hållning till hur den auktoritära, främlingsfientliga högerpopulismen borde hanteras.

Det blev samtidigt en glad present till Socialdemokraterna, som trots partiets sämsta val sedan 1911 och en avsatt statsminister, kunde se sin hett efterlängtade önskan om en ramponerad borgerlighet förverkligas inför öppen ridå. Ty i ett slag stärktes chansen för Stefan Löfven att stanna kvar i Rosenbad – om hans blocköverskridande inviter till C och L föll i god jord. Vilket mycket riktigt skett denna vecka.

Först förklarade Annie Lööf att hon var villig att släppa fram Löfven som combackande statsminister. Sedan instämde Jan Björklund (efter viss vånda). Kan Allianspapegojan bli mer avliden? Eller kommer den snarare att likt fågeln Fenix resa sig ur askan, fast i Stefan Löfvens otippade gestalt?

Villkoren som C och L ställer för att låta S styra låter nämligen som rena liberala drömmen. Lättade skatter på företagande och jobb (inkluderat kraftigt sänkta marginalskatter och avskaffad värnskatt), rejäla strukturreformer med flexiblare arbetsrätt, förändrade turordningsregler, friare hyressättning på bostadsmarknaden, ökad valfrihet i välfärdssektorn, et cetera.

En så potent borgerlig politik orkade knappt Alliansen driva när den själv hade makten. Sannolikheten att Socialdemokraterna pallar att göra det? Tja… Men om Löfven binds till det liberala kraftfältet, och Sverige får en fungerande regering med ytterkantspartierna SD och V isolerade, vore det väl ingen direkt dålig vinst ändå.

Löfven biter sig fast

Skrivit i Corren 11/9:

Dött lopp in på mållinjen. Det påminner om riksdagsvalet som hölls söndagen den 16 september 1979. Bara ett enda mandat skiljde blocken åt. Först när de sista post- och utlandsrösterna var färdigräknade på onsdagen stod det klart att de borgerliga hade vunnit. Med ynka 8404 rösters marginal.

Även denna gång tycks de sista förhands- och utlandsrösterna fälla avgörandet om det blir den borgerliga eller den rödgröna sidan som kniper det återstående triumferande mandatet. Alternativt kan det faktiskt bli oavgjort. På onsdag vet vi.

Men till skillnad från 1979 vet alla redan att ingen går segrande ur striden med en majoritet i ryggen. Anledningen är uppenbar. SD har befäst sin ställning som vågmästare, lyckligtvis blev dock inte framgången för Jimmie Åkesson lika stor som befarats.

Egentligen är läget oförändrat från valet 2014 i meningen att blockpolitiken är vält över ända. Nu är det upp till bevis om riksdagspartierna på ett klokare sätt kan lösa situationen än då. Att Alliansen på nytt kommer att kröka rygg och överlåta maktens nycklar till Stefan Löfven, trots att icke-socialistisk majoritet råder, måste betraktas som helt uteslutet.

Sverige har inte råd med en fortsatt vilsen grönvänsterpolitik, men har heller inte råd att vara lamslaget av segdragen förbittring och parlamentariska intrigspel. Finns det någon som är situationen vuxen så verkar det emellertid inte vara Stefan Löfven.

Hans demonstrativa envishet att sitta kvar som statsminister tills han blir bortsläpad från Rosenbad är ett barnsligt provokativt beteende, ett tecken på att den gamla socialdemokratiska maktarrogansen inte ens låter sig påverkas av att partiet precis kraschlandat i valet med historiskt urusla siffror.

Vill Löfven öppna för förtroendefulla förhandlingar över blockgränsen kan han knappast inleda på ett oskickligare vis. Han borde också inse att Alliansen, även om borgerligheten inte är lika samspelt som förr, står på mycket stabilare politisk fot än vad Socialdemokraterna gör med sina illa tålda, spretiga bundsförvanter MP och V.

En handlingskraftig regering som förmår att riva tag i Sveriges problem är nödvändig dels rent sakpolitiskt, dels för att rycka undan mattan för missnöjespopulismen som SD representerar. En sådan regering kan endast bildas om någon form av överenskommelse sluts mellan S och Alliansen.

Men då krävs en ödmjuk och seriös inställning i arbetet att komma runt en rad låsningar och få ingrott misstroende ur världen. Det är tydligen inte Löfvens bästa gren.

Usel Allians, desperat S

Skrivit i Corren 29/8:

Inför valet har de rödgröna en klar ledning i Svensk väljaropinions sammanvägda sympatiundersökning: 41 procent mot borgerlighetens 37,7. Efter fyra år med en S/MP-regering som varit svagpresterande i allt utom att höja skatterna är det tveklöst ett svidande underbetyg för Alliansen.

Lägg därtill att Stefan Löfven måste vara den sämste debattör som någonsin lett Socialdemokraterna i ett val och att hans koalitionsregering praktiskt taget upphört att fungera. Ändå har Alliansen inte kunnat övertyga och dess främsta kraft Moderaterna noterar mediokra siffror.

Skillnaden är markant från valet 2006 då en samlad, pigg och energisk borgerlighet stod mot en sönderregerad och trött Göran Persson. 2018 är det som Alliansen tröttat ut sig själv på oppositionsbänken och har svårt att jämka ihop sina liberala och konservativa element.

Trots en allmän högerförskjutning i väljarkåren har man inte lyckas fånga upp dessa vindar och osäkerheten kvarstår hur utmaningen från det stöddigt framångande pariapartiet SD ska hanteras. Löfven kommer med största sannolikhet att tvingas bort från statsministerposten. Men vad som händer sedan är höljt i besvärande dimma.

Den minst sagt knepiga situationen i det politiska landskapet tycks gynnat den rödgröna sidan mer än borgerligheten, vilken de facto också genom Decemberöverenskommelsens parlamentariska pseudomajoritet möjliggjort mandatperiodens S/MP-styre med inflytande av ett reformerat kommunistparti. Det har knappast heller gjort underverk för trovärdigheten.

Samtidigt är det dock tydligt att Socialdemokraterna präglas av tilltagande desperation. Partiet har sprutat ur sig vallöften i parti och minut, utan att kunna lyfta sig ur scenariot av en historisk katastrofkrasch i väljarstöd.

Liksom Moderaterna blöder Socialdemokraterna traditionella sympatisörer till SD. Vad kan vända trenden? Satsningarna på pensionärskollektivet har hittills inte gett någon vidare utdelning. Uppenbarligen står hoppet nu till en variant på Göran Perssons klassiska ”game changer” från 1998 att ogenerat köpa barnfamiljernas röster. Då var det maxtaxan på dagis som rosade föräldrarna på väljarmarknaden.

Under tisdagseftermiddagen slog Löfven till med att rundhänt saluföra en extra veckas betald föräldraledighet. Notan – saftiga 5,6 miljarder kronor – överlåts lika generöst på skattebetalarna. Återstår att se om dessa tycker att en sådan lyxreform i syfte att rädda skinnet på S är väl spenderade pengar.

Löfven på ruinens brant

Skrivit i Corren 24/5:

Första gången Sverige tillämpade ett proportionellt valsystem var i september 1911. Det var även vårt första partival i formell mening, eftersom det stipulerades att alla valsedlar skulle ha en partibeteckning.  Allmän och lika rösträtt fanns ännu inte. Men en demokratisk reformering hade skett som utsträckte antalet röstberättigade i den manliga delen av befolkningen från cirka 500 000 till dryga miljonen.

I detta vårt första hyfsat moderna riksdagsval samlade Socialdemokraterna under Hjalmar Branting ett stöd på 28,5 procent. Lägre siffra har partiet sedan dess aldrig noterat.

Vid det så kallade ”hungervalet” världskrigetsåret 1917 blev S också riksdagens största parti, en position man behållit därefter. Grunden var murad för ett sekel av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Allt världsligt är emellertid dömt att förflyktigas.

Den framgångssaga som varit Socialdemokraternas och satt sådan djupgående prägel på vårt land är ofrånkomligen på väg att nå sin slutpunkt. Valet 2010 betecknades som en historisk katastrof med 30,7 procent under Mona Sahlins ledning, det sämsta resultatet sedan den allmänna rösträtten infördes 1921. En kort, stökig period med Håkan Juholt följde innan Stefan Löfven tog över för att få ordning på rörelsen. Men valresultatet 2014 blev endast diminutivt bättre än Sahlins fiasko: 31 procent.

Enbart tack vare en förvirrad borgerlighets svaghet och SD:s chockartade framgång kunde S i ett bräckligt resonemangsäktenskap med MP återta regeringsmakten. Som opinionsvindarna blåser inför detta val ska Stefan Löfven vara nöjd om han ens lyckas kamma hem ett stöd på Brantings nivå 1911.

Särskilt mot bakgrund av att S tenderar att tappa mark ju närmare valdagen kommer, borde senaste Sifomätningen (23/5) orsaka en existentiell ångest i klass med Gunnar Björnstrands förtvivlan över Guds tystnad i Ingmar Bergmans blytunga kyrkodrama Nattvardsgästerna.

Blott 24 procent i Sifo ger en klar fingervisning om att ett epokgörande bottenrekord väntar. Ärkerivalen Moderaterna får 22 procent. Och pariapartiet SD noterar i samma mätning en uppgång till 20 procent. De tre är alltså nästan jämnstarka. Men i trion tycks SD ligga bäst till.

Det är nu det populäraste partiet bland manliga väljare och brukar, som Jimmie Åkesson riktigt konstaterar, underskattas av opinionsinstituten. Således är det inte osannolikt att SD den 9 september vräker S ur sadeln som största riksdagsparti, vilket för Löfven och hela den sargade gamla arbetarrörelsen måste te sig som ett förödande psykologiskt slag. Men Alliansen har knappast anledning att hurra oreserverat skadeglatt för det.

Hur ska en borgerlig regering kunna bildas och under vilka villkor i detta nya dimhöljda politiska landskap? Inget block kan få majoritet och ömsesidig splittring råder inom såväl det blåa som det röda laget om invandrarpolitiken, SD:s paradfråga och den som väljarna rankar högst.

Moderaternas och Socialdemokraternas omsvängning till en restriktivare hållning verkar främst bara gynnat och legitimerat Jimmie Åkesson. Hans främlingsfientliga socialkonservatism och nostalgiska folkhemsvurm har icke minst lockat åtskilliga traditionella arbetarväljare att överge S för att vägra återkomma. Ett bittert öde för Löfven.

Fast någon dundrande frihetlig liberal seger av denna S-kollaps blir det ju inte heller.

Sluta med 1968-leken

Skrivit i Corren 5/12:

I valrörelsen 2014 viftade Vänsterpartiet stridslystet med hammaren och skäran som vore det 1968 igen. Klappjakt utlovades på privata välfärdsföretagare. De kapitalistiska girigbukarna måste bort som räknade hem vinster på vård, skola och omsorg.

Svenska folket var måttligt entusiastiska över budskapet. Vänsterpartiet, liksom det övriga rödgröna blocket, fann sig praktiskt taget stå och stampa på samma usla väljarstöd som i nederlagsvalet 2010. Men tack vare Alliansens förluster och SD:s framgångar lyckades ändå Stefan Löfven förlora sig till makten tillsammans med Miljöpartiet.

Och tack vare Alliansen, med Moderaterna i täten (!), pressades Socialdemokraterna genom Decemberöverenskommelsen att styra riket med de gamla kommunisterna som inflytelserika kamrater vid bordskanten.

Jonas Sjöstedt borde skicka ett fång röda rosor till borgerligheten, om han inte redan gjort det. Alliansens bistånd gav ju Vänsterpartiet stärkt utrymme att förvandla sin fiaskoartade paradfråga till faktisk regeringspolitik.

Outgrundliga äro Herrens vägar, heter det ibland om Gud när han prövar vår tro. Borgerliga sympatisörer torde ha skäl att säga samma sak om Alliansens vägar, som ledde till en av denna sunkiga mandatperiods träligaste huvudvärkar och uppmuntrade Socialdemokraternas radikala falang på bekostnad av de mer verklighetssinnade pragmatikerna.

Likt en ideologisk dödsattest på den förutvarande svenska liberala reformagendan lade Ilmar Reepalu fram sin sönderkritiserade utredning om ihjälkvävning av enskilda välfärdsaktörer medelst vinstbegränsningar.

På söndagens DN Debatt excellerade civilminister Ardalan Shekarabi (S) och Vänsterpartiets Ali Esbati i rödglödgad marknadsfientlig slagordsretorik och hotade med en regeringsproposition till våren, som skulle drabba skolan och omsorgen enligt Reepalus olycksaliga riktlinjer.

Dock blir det ändå svårt att vrida tiden ur led till 1968 års radikala klimat. Dels finns ingen riksdagsmajoritet för skarpa vänsterpopulistiska förslag av Shekarabis och Esbatis märke. Och det lär inte materialiseras någon sådan majoritet efter valet 2018 heller.

Dels finns nyktert tänkande socialdemokrater som bara vill komma ur eländet. Exempelvis annonserade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll i helgen att hon inte önskar något förödande vinsttak i sjukvården. Dels lär knappast svenska folket acceptera en statligt återmonopoliserad välfärd med utrotad valfrihet.

Problemet med hela detta trista spektakel, vilket både Socialdemokraterna och Alliansen delar ett betydande ansvar för att ha släppt lös, är att massor av onödig oro och osäkerhet skapats bland Sveriges välfärdsföretagare.

Utan dem skulle välfärdssektorns kostnadstryck bli högre, innovationsförmågan vissnare och kvaliteten sämre. Vinst är generellt att betrakta som ett kvitto på välskött verksamhet med nöjda kunder, pengar som utgör kompensation för den risk företagaren tagit genom att starta sin rörelse och som behövs för att kunna investeras i fortsatt utveckling av den.

Marknadsmässighet är också väldigt bra för att slå ut och straffa de aktörer som inte sköter sig. Offentliga monopol är däremot ett Sisyfosarbete att få effektiv ordning på.

Det är inte vinster i välfärden som måste begränsas och stoppas, utan Vänsterpartiets vidskepelser som tillåtits ta besynnerlig stor plats i Sveriges politiska liv.

Grattis, Jimmie Åkesson!

Skrivit i Corren 20/9:

En god regel är att aldrig ställa ultimatum om man inte är beredd att fullfölja det. Annars framstår man som patetisk och ynklig. Det är bilden som obarmhärtigt tonar fram av Alliansen nu. Säkerhetsläckaget på Transportstyrelsen, lagbrotten, mörkläggningsförsöken, den bröderna Marx-artade förväxlingskomedin till krishantering – allt borde varit en massiv sjunkbomb för regeringen.

Men Alliansen har lyckats med prestationen att själva kapsejsa på IT-skandalen. Tisdagens misstroendeomröstning mot försvarsminister Peter Hultqvist demonstrerade haveriet inför hela svenska folket. Centern och Liberalerna fegade precis som aviserat ur. Hultqvist kunde lugnt sitta kvar.

Oavsett hur man må bedöma Hultqvists skuld i sakfrågan, är det ofrånkomligt att Alliansen förlorat i respekt och trovärdighet genom att inte palla för trycket att löpa linan ut. Men det mest harhjärtade i sammanhanget är att Alliansen låtit statsministern slippa undan i Transportgate och föredragit att skjuta på hans underhuggare.

Varken Hultqvist, eller de bägge avpolletterade statsråden Anders Ygeman och Anna Johansson, eller den plötsligt avgångne statssekretaren Emma Lennartsson (som var Stefan Löfvens närmaste medarbetare), bär huvudansvaret för regeringens förbluffande dysfunktionalitet i vaktslåendet om rikets säkerhet. Det ansvaret faller på mannen som är anförtrodd att hålla alla trådarna i sin hand; regeringschefen.

Om ett företag gör brakfiasko och dess affärshemligheter sprids för vinden, vem är det då styrelsen nackar? Naturligtvis VD:n – om denne inte redan innan av omsorg om aktieägarna förstått att lämna frivilligt. Alliansen är dock skrajsen för utsikten att behöva ratta bolaget och låter den ogenerade Stefan Löfven vara. När SD väckte misstroende mot statsministern i fredags blev det också borgerlig fanflykt.

Ett undantag var riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M). I Dagens Industri 16/9 förklarade han sitt stöd för misstroendet: ”Förutom regeringens tillkortakommanden och flagranta misslyckande är Alliansens ovilja att driva konstruktiv oppositionspolitik SD:s bästa vapendragare”. Det sätter fingret på problemet.

Genom sin egen impotens adlar borgerligheten SD som det synbarligen enda oppositionsalternativet med verkligt bett i svensk politik. Ett främlingsfientligt parti med bakgrund i nazismen! Är det Alliansens mening att jaga regeringskritiska väljare i famnen på dessa charlataner? Herregud. Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.

Politikens Björn Borg?

Skrivit i Corren 18/9:

Stefan Löfven är svensk mästare i maktspel. Håller ni inte med mig? Löfven står ohotad som herre på täppan, trots att den regering han leder är den svagaste sedan Ola Ullsten försökte ratta Sverige ett olycksaligt år på 70-talet. Ingen behärskar idag minoritetskonstens styre som Löfven.

Det är som tyngdlagen knappt angår hans V-stödda S/MP-ministär. Gång på gång lyckas han parera oppositionsmajoriteten i riksdagen. Löfven påminner om Björn Borg som kunde ligga under med till synes hopplösa setsiffror och ändå vända matchen.

Vi såg det redan hösten 2014. Sicket raffel! Löfven förlorade sin första budgetomröstning och vilken statsminister kan sitta kvar efter en sådan stjärnsmäll? Löfven! Han kontrade iskallt med hot om nyval och Alliansen säckade ihop psykologiskt – ja, fullkomligt lät sig blåsas av banan. Borgerligheten har inte hämtat sig än, men fick en formidabel publikfriande chans på smash och setvinst när IT-skandalen på Transportstyrelsen briserade.

Oj, oj. Där tycktes sannerligen Löfven hamnat ordentligt på defensiven. Pinsamma avslöjanden kom som på rullande band om hur regeringen slarvat med den nationella säkerheten.

Alliansen ryckte upp sig, sprang fram från baslinjen för att sopa hem den givna poängen, vi höll alla andan – detta skulle väl inte Löfven rimligen kunna klara? Han var rejält pressad och planen låg öppen. Men! Vad händer? Alliansen snubblar, slår en snedträff i nät och faller!

Åter har mirakelgrabben Stefan Löfven kommit ut på topp. Inte illa för en kille som helt otränad kastats in i politikens elitdivision. Allvarligt talat. Även jag skulle kunna vinna Wimbledon – om det enda motståndet jag mötte var från småknattar utan bollsinne som spelade med träracketar. Mer imponerande än så är egentligen inte Löfven som champion.

Han har blivit mästare praktiskt taget på walk over därför att oppositionen är direkt tragikomiskt valhänt, vilsen, slapp och skotträdd. Genomklappningen med misstroendevotumet mot försvarsminister Peter Hultqvist är blott alltför symptomatisk. En episk stilstudie i klanteri och uselt fotarbete. Alliansen har sänkt sin trovärdighet som regeringsalternativ i Marianergraven.

Med ett år kvar till valet, hur ska man hämta sig från detta praktfiasko? Vid det här laget skulle det nog krävas att en bolltrollare i John McEnroes klass uppenbarar sig i Ulf Kristerssons gestalt som ny M-ledare. Om ens det räcker för att övertyga väljarna.