Kategoriarkiv: Borgerligheten

Löfven biter sig fast

Skrivit i Corren 11/9:

Dött lopp in på mållinjen. Det påminner om riksdagsvalet som hölls söndagen den 16 september 1979. Bara ett enda mandat skiljde blocken åt. Först när de sista post- och utlandsrösterna var färdigräknade på onsdagen stod det klart att de borgerliga hade vunnit. Med ynka 8404 rösters marginal.

Även denna gång tycks de sista förhands- och utlandsrösterna fälla avgörandet om det blir den borgerliga eller den rödgröna sidan som kniper det återstående triumferande mandatet. Alternativt kan det faktiskt bli oavgjort. På onsdag vet vi.

Men till skillnad från 1979 vet alla redan att ingen går segrande ur striden med en majoritet i ryggen. Anledningen är uppenbar. SD har befäst sin ställning som vågmästare, lyckligtvis blev dock inte framgången för Jimmie Åkesson lika stor som befarats.

Egentligen är läget oförändrat från valet 2014 i meningen att blockpolitiken är vält över ända. Nu är det upp till bevis om riksdagspartierna på ett klokare sätt kan lösa situationen än då. Att Alliansen på nytt kommer att kröka rygg och överlåta maktens nycklar till Stefan Löfven, trots att icke-socialistisk majoritet råder, måste betraktas som helt uteslutet.

Sverige har inte råd med en fortsatt vilsen grönvänsterpolitik, men har heller inte råd att vara lamslaget av segdragen förbittring och parlamentariska intrigspel. Finns det någon som är situationen vuxen så verkar det emellertid inte vara Stefan Löfven.

Hans demonstrativa envishet att sitta kvar som statsminister tills han blir bortsläpad från Rosenbad är ett barnsligt provokativt beteende, ett tecken på att den gamla socialdemokratiska maktarrogansen inte ens låter sig påverkas av att partiet precis kraschlandat i valet med historiskt urusla siffror.

Vill Löfven öppna för förtroendefulla förhandlingar över blockgränsen kan han knappast inleda på ett oskickligare vis. Han borde också inse att Alliansen, även om borgerligheten inte är lika samspelt som förr, står på mycket stabilare politisk fot än vad Socialdemokraterna gör med sina illa tålda, spretiga bundsförvanter MP och V.

En handlingskraftig regering som förmår att riva tag i Sveriges problem är nödvändig dels rent sakpolitiskt, dels för att rycka undan mattan för missnöjespopulismen som SD representerar. En sådan regering kan endast bildas om någon form av överenskommelse sluts mellan S och Alliansen.

Men då krävs en ödmjuk och seriös inställning i arbetet att komma runt en rad låsningar och få ingrott misstroende ur världen. Det är tydligen inte Löfvens bästa gren.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Socialdemokraterna

Usel Allians, desperat S

Skrivit i Corren 29/8:

Inför valet har de rödgröna en klar ledning i Svensk väljaropinions sammanvägda sympatiundersökning: 41 procent mot borgerlighetens 37,7. Efter fyra år med en S/MP-regering som varit svagpresterande i allt utom att höja skatterna är det tveklöst ett svidande underbetyg för Alliansen.

Lägg därtill att Stefan Löfven måste vara den sämste debattör som någonsin lett Socialdemokraterna i ett val och att hans koalitionsregering praktiskt taget upphört att fungera. Ändå har Alliansen inte kunnat övertyga och dess främsta kraft Moderaterna noterar mediokra siffror.

Skillnaden är markant från valet 2006 då en samlad, pigg och energisk borgerlighet stod mot en sönderregerad och trött Göran Persson. 2018 är det som Alliansen tröttat ut sig själv på oppositionsbänken och har svårt att jämka ihop sina liberala och konservativa element.

Trots en allmän högerförskjutning i väljarkåren har man inte lyckas fånga upp dessa vindar och osäkerheten kvarstår hur utmaningen från det stöddigt framångande pariapartiet SD ska hanteras. Löfven kommer med största sannolikhet att tvingas bort från statsministerposten. Men vad som händer sedan är höljt i besvärande dimma.

Den minst sagt knepiga situationen i det politiska landskapet tycks gynnat den rödgröna sidan mer än borgerligheten, vilken de facto också genom Decemberöverenskommelsens parlamentariska pseudomajoritet möjliggjort mandatperiodens S/MP-styre med inflytande av ett reformerat kommunistparti. Det har knappast heller gjort underverk för trovärdigheten.

Samtidigt är det dock tydligt att Socialdemokraterna präglas av tilltagande desperation. Partiet har sprutat ur sig vallöften i parti och minut, utan att kunna lyfta sig ur scenariot av en historisk katastrofkrasch i väljarstöd.

Liksom Moderaterna blöder Socialdemokraterna traditionella sympatisörer till SD. Vad kan vända trenden? Satsningarna på pensionärskollektivet har hittills inte gett någon vidare utdelning. Uppenbarligen står hoppet nu till en variant på Göran Perssons klassiska ”game changer” från 1998 att ogenerat köpa barnfamiljernas röster. Då var det maxtaxan på dagis som rosade föräldrarna på väljarmarknaden.

Under tisdagseftermiddagen slog Löfven till med att rundhänt saluföra en extra veckas betald föräldraledighet. Notan – saftiga 5,6 miljarder kronor – överlåts lika generöst på skattebetalarna. Återstår att se om dessa tycker att en sådan lyxreform i syfte att rädda skinnet på S är väl spenderade pengar.

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Socialdemokraterna

Löfven på ruinens brant

Skrivit i Corren 24/5:

Första gången Sverige tillämpade ett proportionellt valsystem var i september 1911. Det var även vårt första partival i formell mening, eftersom det stipulerades att alla valsedlar skulle ha en partibeteckning.  Allmän och lika rösträtt fanns ännu inte. Men en demokratisk reformering hade skett som utsträckte antalet röstberättigade i den manliga delen av befolkningen från cirka 500 000 till dryga miljonen.

I detta vårt första hyfsat moderna riksdagsval samlade Socialdemokraterna under Hjalmar Branting ett stöd på 28,5 procent. Lägre siffra har partiet sedan dess aldrig noterat.

Vid det så kallade ”hungervalet” världskrigetsåret 1917 blev S också riksdagens största parti, en position man behållit därefter. Grunden var murad för ett sekel av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Allt världsligt är emellertid dömt att förflyktigas.

Den framgångssaga som varit Socialdemokraternas och satt sådan djupgående prägel på vårt land är ofrånkomligen på väg att nå sin slutpunkt. Valet 2010 betecknades som en historisk katastrof med 30,7 procent under Mona Sahlins ledning, det sämsta resultatet sedan den allmänna rösträtten infördes 1921. En kort, stökig period med Håkan Juholt följde innan Stefan Löfven tog över för att få ordning på rörelsen. Men valresultatet 2014 blev endast diminutivt bättre än Sahlins fiasko: 31 procent.

Enbart tack vare en förvirrad borgerlighets svaghet och SD:s chockartade framgång kunde S i ett bräckligt resonemangsäktenskap med MP återta regeringsmakten. Som opinionsvindarna blåser inför detta val ska Stefan Löfven vara nöjd om han ens lyckas kamma hem ett stöd på Brantings nivå 1911.

Särskilt mot bakgrund av att S tenderar att tappa mark ju närmare valdagen kommer, borde senaste Sifomätningen (23/5) orsaka en existentiell ångest i klass med Gunnar Björnstrands förtvivlan över Guds tystnad i Ingmar Bergmans blytunga kyrkodrama Nattvardsgästerna.

Blott 24 procent i Sifo ger en klar fingervisning om att ett epokgörande bottenrekord väntar. Ärkerivalen Moderaterna får 22 procent. Och pariapartiet SD noterar i samma mätning en uppgång till 20 procent. De tre är alltså nästan jämnstarka. Men i trion tycks SD ligga bäst till.

Det är nu det populäraste partiet bland manliga väljare och brukar, som Jimmie Åkesson riktigt konstaterar, underskattas av opinionsinstituten. Således är det inte osannolikt att SD den 9 september vräker S ur sadeln som största riksdagsparti, vilket för Löfven och hela den sargade gamla arbetarrörelsen måste te sig som ett förödande psykologiskt slag. Men Alliansen har knappast anledning att hurra oreserverat skadeglatt för det.

Hur ska en borgerlig regering kunna bildas och under vilka villkor i detta nya dimhöljda politiska landskap? Inget block kan få majoritet och ömsesidig splittring råder inom såväl det blåa som det röda laget om invandrarpolitiken, SD:s paradfråga och den som väljarna rankar högst.

Moderaternas och Socialdemokraternas omsvängning till en restriktivare hållning verkar främst bara gynnat och legitimerat Jimmie Åkesson. Hans främlingsfientliga socialkonservatism och nostalgiska folkhemsvurm har icke minst lockat åtskilliga traditionella arbetarväljare att överge S för att vägra återkomma. Ett bittert öde för Löfven.

Fast någon dundrande frihetlig liberal seger av denna S-kollaps blir det ju inte heller.

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Politik, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Sluta med 1968-leken

Skrivit i Corren 5/12:

I valrörelsen 2014 viftade Vänsterpartiet stridslystet med hammaren och skäran som vore det 1968 igen. Klappjakt utlovades på privata välfärdsföretagare. De kapitalistiska girigbukarna måste bort som räknade hem vinster på vård, skola och omsorg.

Svenska folket var måttligt entusiastiska över budskapet. Vänsterpartiet, liksom det övriga rödgröna blocket, fann sig praktiskt taget stå och stampa på samma usla väljarstöd som i nederlagsvalet 2010. Men tack vare Alliansens förluster och SD:s framgångar lyckades ändå Stefan Löfven förlora sig till makten tillsammans med Miljöpartiet.

Och tack vare Alliansen, med Moderaterna i täten (!), pressades Socialdemokraterna genom Decemberöverenskommelsen att styra riket med de gamla kommunisterna som inflytelserika kamrater vid bordskanten.

Jonas Sjöstedt borde skicka ett fång röda rosor till borgerligheten, om han inte redan gjort det. Alliansens bistånd gav ju Vänsterpartiet stärkt utrymme att förvandla sin fiaskoartade paradfråga till faktisk regeringspolitik.

Outgrundliga äro Herrens vägar, heter det ibland om Gud när han prövar vår tro. Borgerliga sympatisörer torde ha skäl att säga samma sak om Alliansens vägar, som ledde till en av denna sunkiga mandatperiods träligaste huvudvärkar och uppmuntrade Socialdemokraternas radikala falang på bekostnad av de mer verklighetssinnade pragmatikerna.

Likt en ideologisk dödsattest på den förutvarande svenska liberala reformagendan lade Ilmar Reepalu fram sin sönderkritiserade utredning om ihjälkvävning av enskilda välfärdsaktörer medelst vinstbegränsningar.

På söndagens DN Debatt excellerade civilminister Ardalan Shekarabi (S) och Vänsterpartiets Ali Esbati i rödglödgad marknadsfientlig slagordsretorik och hotade med en regeringsproposition till våren, som skulle drabba skolan och omsorgen enligt Reepalus olycksaliga riktlinjer.

Dock blir det ändå svårt att vrida tiden ur led till 1968 års radikala klimat. Dels finns ingen riksdagsmajoritet för skarpa vänsterpopulistiska förslag av Shekarabis och Esbatis märke. Och det lär inte materialiseras någon sådan majoritet efter valet 2018 heller.

Dels finns nyktert tänkande socialdemokrater som bara vill komma ur eländet. Exempelvis annonserade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll i helgen att hon inte önskar något förödande vinsttak i sjukvården. Dels lär knappast svenska folket acceptera en statligt återmonopoliserad välfärd med utrotad valfrihet.

Problemet med hela detta trista spektakel, vilket både Socialdemokraterna och Alliansen delar ett betydande ansvar för att ha släppt lös, är att massor av onödig oro och osäkerhet skapats bland Sveriges välfärdsföretagare.

Utan dem skulle välfärdssektorns kostnadstryck bli högre, innovationsförmågan vissnare och kvaliteten sämre. Vinst är generellt att betrakta som ett kvitto på välskött verksamhet med nöjda kunder, pengar som utgör kompensation för den risk företagaren tagit genom att starta sin rörelse och som behövs för att kunna investeras i fortsatt utveckling av den.

Marknadsmässighet är också väldigt bra för att slå ut och straffa de aktörer som inte sköter sig. Offentliga monopol är däremot ett Sisyfosarbete att få effektiv ordning på.

Det är inte vinster i välfärden som måste begränsas och stoppas, utan Vänsterpartiets vidskepelser som tillåtits ta besynnerlig stor plats i Sveriges politiska liv.

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Socialdemokraterna, Socialism, Vänsterpartiet

Grattis, Jimmie Åkesson!

Skrivit i Corren 20/9:

En god regel är att aldrig ställa ultimatum om man inte är beredd att fullfölja det. Annars framstår man som patetisk och ynklig. Det är bilden som obarmhärtigt tonar fram av Alliansen nu. Säkerhetsläckaget på Transportstyrelsen, lagbrotten, mörkläggningsförsöken, den bröderna Marx-artade förväxlingskomedin till krishantering – allt borde varit en massiv sjunkbomb för regeringen.

Men Alliansen har lyckats med prestationen att själva kapsejsa på IT-skandalen. Tisdagens misstroendeomröstning mot försvarsminister Peter Hultqvist demonstrerade haveriet inför hela svenska folket. Centern och Liberalerna fegade precis som aviserat ur. Hultqvist kunde lugnt sitta kvar.

Oavsett hur man må bedöma Hultqvists skuld i sakfrågan, är det ofrånkomligt att Alliansen förlorat i respekt och trovärdighet genom att inte palla för trycket att löpa linan ut. Men det mest harhjärtade i sammanhanget är att Alliansen låtit statsministern slippa undan i Transportgate och föredragit att skjuta på hans underhuggare.

Varken Hultqvist, eller de bägge avpolletterade statsråden Anders Ygeman och Anna Johansson, eller den plötsligt avgångne statssekretaren Emma Lennartsson (som var Stefan Löfvens närmaste medarbetare), bär huvudansvaret för regeringens förbluffande dysfunktionalitet i vaktslåendet om rikets säkerhet. Det ansvaret faller på mannen som är anförtrodd att hålla alla trådarna i sin hand; regeringschefen.

Om ett företag gör brakfiasko och dess affärshemligheter sprids för vinden, vem är det då styrelsen nackar? Naturligtvis VD:n – om denne inte redan innan av omsorg om aktieägarna förstått att lämna frivilligt. Alliansen är dock skrajsen för utsikten att behöva ratta bolaget och låter den ogenerade Stefan Löfven vara. När SD väckte misstroende mot statsministern i fredags blev det också borgerlig fanflykt.

Ett undantag var riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M). I Dagens Industri 16/9 förklarade han sitt stöd för misstroendet: ”Förutom regeringens tillkortakommanden och flagranta misslyckande är Alliansens ovilja att driva konstruktiv oppositionspolitik SD:s bästa vapendragare”. Det sätter fingret på problemet.

Genom sin egen impotens adlar borgerligheten SD som det synbarligen enda oppositionsalternativet med verkligt bett i svensk politik. Ett främlingsfientligt parti med bakgrund i nazismen! Är det Alliansens mening att jaga regeringskritiska väljare i famnen på dessa charlataner? Herregud. Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Politikens Björn Borg?

Skrivit i Corren 18/9:

Stefan Löfven är svensk mästare i maktspel. Håller ni inte med mig? Löfven står ohotad som herre på täppan, trots att den regering han leder är den svagaste sedan Ola Ullsten försökte ratta Sverige ett olycksaligt år på 70-talet. Ingen behärskar idag minoritetskonstens styre som Löfven.

Det är som tyngdlagen knappt angår hans V-stödda S/MP-ministär. Gång på gång lyckas han parera oppositionsmajoriteten i riksdagen. Löfven påminner om Björn Borg som kunde ligga under med till synes hopplösa setsiffror och ändå vända matchen.

Vi såg det redan hösten 2014. Sicket raffel! Löfven förlorade sin första budgetomröstning och vilken statsminister kan sitta kvar efter en sådan stjärnsmäll? Löfven! Han kontrade iskallt med hot om nyval och Alliansen säckade ihop psykologiskt – ja, fullkomligt lät sig blåsas av banan. Borgerligheten har inte hämtat sig än, men fick en formidabel publikfriande chans på smash och setvinst när IT-skandalen på Transportstyrelsen briserade.

Oj, oj. Där tycktes sannerligen Löfven hamnat ordentligt på defensiven. Pinsamma avslöjanden kom som på rullande band om hur regeringen slarvat med den nationella säkerheten.

Alliansen ryckte upp sig, sprang fram från baslinjen för att sopa hem den givna poängen, vi höll alla andan – detta skulle väl inte Löfven rimligen kunna klara? Han var rejält pressad och planen låg öppen. Men! Vad händer? Alliansen snubblar, slår en snedträff i nät och faller!

Åter har mirakelgrabben Stefan Löfven kommit ut på topp. Inte illa för en kille som helt otränad kastats in i politikens elitdivision. Allvarligt talat. Även jag skulle kunna vinna Wimbledon – om det enda motståndet jag mötte var från småknattar utan bollsinne som spelade med träracketar. Mer imponerande än så är egentligen inte Löfven som champion.

Han har blivit mästare praktiskt taget på walk over därför att oppositionen är direkt tragikomiskt valhänt, vilsen, slapp och skotträdd. Genomklappningen med misstroendevotumet mot försvarsminister Peter Hultqvist är blott alltför symptomatisk. En episk stilstudie i klanteri och uselt fotarbete. Alliansen har sänkt sin trovärdighet som regeringsalternativ i Marianergraven.

Med ett år kvar till valet, hur ska man hämta sig från detta praktfiasko? Vid det här laget skulle det nog krävas att en bolltrollare i John McEnroes klass uppenbarar sig i Ulf Kristerssons gestalt som ny M-ledare. Om ens det räcker för att övertyga väljarna.

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Socialdemokraterna, Tennis

Håll i nu, Alliansen!

Skrivit i Corren 22/8:

Stefan Löfven kryssar vidare med sin bräckliga skuta mellan hotande grund och skär. I S/MP-regeringens budgetförhandlingar med Vänsterpartiet under helgen nåddes, enligt Expressens uppgifter, enighet om att delvis tillmötesgå Alliansen. Den borgerliga oppositionen har ju tuffat till sig en del på sistone.

I juni utlovade Allianspartierna misstroendevotum mot några av Löfvens skattehungriga ministrar, såvida inte regeringens tre skadliga förslag om förvärrade bördor på jobb och företagande drogs tillbaka. Det rörde försämring av brytpunkten för statlig inkomstskatt, försämring av skattevillkoren för småföretagare (3:12-reglerna) och försämring av den luftburna transportsektorns möjligheter genom införande av flygskatt.

Regeringen backar nu från de två förstnämnda förslagen.

Notera att Löfven parerar på samma sätt som när Alliansen nyligen krävde misstroendevotum mot de tre inblandade statsråden i IT-skandalen på Transportstyrelsen.

Löfven lät infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman gå, men behöll försvarsminister Peter Hultqvist. Med det försökte Löfven, som i söndags påstod sig vara ”så less på det politiska spelet”, framstå som resonlig (under galgen, nota bene) i förhoppningen att Alliansen i sin tur skulle framstå som grälsjukt oresonlig om borgerligheten vidhöll att med SD osäkra misstroendevapnet mot Hultqvist i riksdagen och därför vika sig av hänsyn till opinionen. Skickligt taktiserat, onekligen.

Löfvens tanke är uppenbarligen att köra ett identiskt chickenrace i misstroendespelet om skattehöjningarna. Men det handlar förstås även om att hålla MP lugn i båten. S är själva inte överdrivet pigga på att straffbeskatta resor i skyn. Men för den lilla gröna koalitionspartnern är flygskatten en viktig ideologisk symbolfråga. Och mörbultad av allt stryk som MP hittills tagit i regeringsställning, måste ju partiet få något köttben att gnaga på inför valet. Det påminner om samarbetsspelet med Vänsterpartiet.

Deras ideologiska flaggskeppsfråga är att stoppa ”vinstjakten” i välfärden. Priset som Löfven tvingas betala för regeringsstödet från Jonas Sjöstedts gamla kommunistparti har blivit den utskällda Reepaluutredningen, vilken nu tydligen håller på att bearbetas till ett skarpt förslag som ska föreläggas riksdagen i höst. S gläds knappast helhjärtat åt det heller, inte minst för utsikten till att verkligen lyckas försämra de enskilda välfärdsföretagarnas villkor är allt annat än kassaskåpssäker.

Voteringsnederlaget är redan så gott som intecknat, av det enkla skälet att riksdagsmajoriteten är emot. Men å andra sidan lär frågan överleva som blockpolariserande slagträ i valrörelsens spel om regeringsmakten 2018 och en sån grej är ju alltid mycket tacksam i den existentiellt konfliktbaserade partipoliska branschen.

Bör då Alliansen nöja sig med den partiella framgången på skatteområdet?

Nej, lika lite som gällande Transportstyrelseskandalen. Vi kan inte ha en försvarsminister som schabblar bort bollen i skyddet av riket säkerhet (även om det yttersta ansvaret för IT-härvans Watergateartade hantering faller på regeringschefen, rimligen är det Löfven som främst förtjänar riksdagens misstroende). Vi kan heller inte ha en flygskatt som vingklipper en vital del av Sveriges kommunikativa infrastruktur, bara för att det skulle glädja MP:s glesande skaror.

Dessutom skulle en hejdad offensiv av Alliansen se fåraktig ut och ge nytt demoraliserande bränsle till kritiken av den borgerliga opposition som tvekande och skotträdd när allt kommer till kritan.

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Ekonomi, Miljöpartiet, Skatter, Socialdemokraterna, Trafik och kommunikationer, Vänsterpartiet