Norrköping som trygghetens hamn

Skrivit i Corren 27/8:

Intill Kristinaskolan i Norrköping finns en skulpturgrupp med tre nallar i blankpolerat rostfritt stål, balanserande på stolpar av svart diabas. Konstverket heter Reflection on the Presence of Time och är skapat av Maria Miesenberger, som vid invigningen hösten 2016 förklarade att ”de här nallarna kan vara hela Norrköpings trygghetsnallar att gå till”.

Det är ju inte dumt, så där i allmänhet. Men symboliken blir djupare om man vet att skulpturgruppen är en donation från makarna Catharina och Thomas Berman, till minne av den senares morfar Mauritz Stern.

För honom blev verkligen Norrköping en trygghetens hamn och mer därtill. Han och övriga familjen Stern kom till Sverige i 1900-talets början som fattiga judiska invandrare från dåvarande ryska Polen, en del av Europa med hätska antisemitiska traditioner.

Men Norrköping hade en tolerantare historia. Staden var den första i Sverige, vid sidan av Göteborg och Stockholm, där bekännande judar – tack vare Gustaf III:s ”judereglemente” 1782 – tilläts att bosätta sig och bygga synagogor.

1913 öppnade Mauritz och brodern Karl en liten butik för herrkonfektion i Norrköping. Det var den blygsamma starten på epoken Sterns Modehus, under sin tid ett av Sveriges största med 200 anställda och känt i hela landet för sina snitsiga kläder märkta ”Made in Norrköping – Sweden”.

Mauritz Sterns dotter Siri gifte sig med Nils Berman som tog över ledningen i familjeföretaget på 60-talet. Han var en mångsysslande herre, profilerad i kulturkretsar som hängiven bibliofil. Han skrev även egna böcker. En bär titeln Leva och läsa (1970), vari Berman bland annat berättar om krigsslutet 1945, då överlevande från Förintelsen i stora skaror räddades till Sverige:

”Många kom till Norrköping med lasarettfartyg, bussar och sjuktåg… Över tusen kvinnor sammanfördes till ett läger i Doverstorp utanför Norrköping. De hade kommit från Ravensbrück och Auschwitz och genomgått helvetiska lidanden… Jag såg en kvinna stå och gråta framför en brinnande hög sänghalm. Jag frågade varför hon grät och hon svarade stilla: ’Det är precis som i Auschwitz, bara med den skillnaden att där var det våra barn som brann’”.

Men, skriver Berman, trots alla ofattbara fasor i färsk erfarenhet, var de flesta överlevande inte andligt brutna. De hade förlorat sina familjer och ändå planerade de för framtiden. Bödlarna hade inte vunnit. I Norrköpings trygghet kunde livet börja igen.

Det lägger ännu en tänkvärd dimension till konstverket vid Kristinaskolan. Inte minst nu på Raoul Wallenberg-dagen den 27 augusti tycker jag att den är väl värd ett reflekterande besök.

Kommunala ordningsvakter visar polisens misslyckande

Skrivit i Corren 26/8:

Efter samråd med polisen beslutade Alliansen i Linköping förra året att anställa kommunala ordningsvakter i city. Det var en välkommet nödvändig satsning för att göra innerstaden tryggare.

Som vi alla med förfäran tvingats konstatera har Linköping gång på gång blivit scen för grov, gängrelaterad våldskriminalitet. Nu senast med skjutningen i Berga, där en man i 25-årsåldern utsattes för ett mordförsök.

Sprängningen på Ådalagatan i juni 2019, enligt polisen en av de kraftigaste explosionerna som inträffat i Sverige, lär få av oss som vaknade upp till den otäcka smällen glömma i första taget.

Men även den medialt mindre spektakulära så kallade vardagsbrottsligheten är en allvarlig farsot som fräter på samhällsgemenskapen och den medborgerliga tilliten. Vanligt hederligt folk ska inte behöva känna oro för att kunna vistas säkert på gator och torg, oavsett tid på dygnet. Företagare och deras anställda ska inte behöva jobba under ständig rädsla för att drabbas av hot, trakasserier och stölder.

Vad har då resultatet av Alliansens satsning blivit? Mycket lovande, lät kommunalråden Niklas Borg (M) och Denisé Cassel (KD) meddela i måndags. Redovisningen av ordningsvakternas insatser sedan augusti ifjol pekar på klart positiva, trygghetsförstärkande effekter (se Corren 24/8). Väktarna har kostat 3,5 miljoner kronor och Linköpings skattebetalare tycks ha fått god valuta för pengarna.

Och mer av denna vara ska det bli. För 2021 aviserar den styrande borgerligheten en fortsatt och utökad kommunal väktarsatsning. Vad merkostnaden landar på i budgeten vill Alliansen ännu inte avslöja, bara att det handlar om ”miljonbelopp”.

I vilken fall lär nog den övervägande delen av Linköpingsborna acceptera prislappen, så länge väktarna gör ett lika utmärkt jobb framöver och bidrar till bättre lag och ordning i vår stadsmiljö. Vad kan vara mer angeläget?

Samtidigt är det direkt bedrövligt att kommunen måste punga ut budgetmedel till detta. Varför ska Linköpings skattebetalare pröjsa dubbelt för grundläggande offentliga uppgifter som egentligen den ordinarie ordningsmakten ska sköta? Varför kan inte polisen ge oss nöjaktig valuta för pengarna?

Att politiker på den lokala nivån nödgas rycka in och täcka upp, är ett flagrant symptom på att staten misslyckats i ett av sina mest basala åtaganden. Det borde vi aldrig acceptera av de politiskt ansvariga i regering och riksdag.

Ska Linköping lägga skattemedel på ”gratis” padel?

Skrivit i Corren 25/8:

Padel lär vara en världens snabbast växande sporter. Det är en blandning mellan tennis och squash som spelas av dubbelpar på banor kringgärdade av tre meter höga glasväggar. Sådana banor har skjutit upp som svampar ur jorden lite varstans i vårt avlånga land, mäkta populärt som padeln blivit bland svenska folket.

Snart kan hugade spelare få sitt lystmäte på Himmelsby Gårdshotell i Mantorp. Coronakrisen till trots satsar ägarna Rakel och Lars-Göran Gustafsson för fulla muggar på sin verksamhet och investerar runt 4 miljoner kronor i en padelhall med två banor som familjen egenhändigt bygger själva.

I mars nästa år hoppas man att den ska stå klar. ”Jag tror det går fint att kombinera med hotelldelen”, säger Rakel Gustafsson i Corren (23/8). Visst är det härligt med driftiga människor som ser möjligheter och expanderar för framtiden?

Privata entreprenörer som satsat kapital på att bygga och driva padelanläggningar till utövande spelares fromma finns det även i Linköping. Men nu har också den kommunala sektorn armbågat sig in i matchen. En splitterny bana har uppförts i Magistratshagen och banhyran som kommunen konkurrerar med är oslagbart prissatt: noll kronor.

”Det är helt enkelt först till kvarn som gäller. Det finns risk att man får vänta, men det positiva är att den är gratis så det finns chans för alla att få spela”, säger en entusiastisk Åsa Karlsson som är projektledare på miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen.

”Eftersom vi ser att intresset för padel är så himla stort vill vi möta upp det på vårt sätt”, menar hon som förklaring till varför Linköpings kommun testar vingarna som gökunge i padelbranschen. Blir försöket lyckosamt är hon inte avvisande till fler avgiftsfria kommunala padelbanor vad det lider (Corren 24/8).

I synnerhet som Linköping gäller för att vara en borgerligt styrd kommun borde de politiskt ansvariga för gratispadeln i Magistratshagen veta bättre. Detta kanske förefaller som en liten sak, men har vikt principiellt.

Att det är populärt att spela padel är ingen hållbar ursäkt för Linköpings kommun att ”möta upp” det intresse som redan enskilda aktörer, likt makarna Gustafsson i Mantorp, möter upp. Kommunen gör sig skyldig till ett marknadsintrång som drabbar sportens näringsidkare och reducerar avkastningen på deras investerade kapital. Hur schysst är det?

Sedan är naturligtvis kommunens flotta erbjudande om gratis padelspel egentligen falskt. En bana som den i Magistratshagen kostar minst en kvarts miljon kronor att bygga, exklusive moms (prisuppgift från företaget Unisport). Till det ska läggas löpande utgifter för skötsel och underhåll. Notan får Linköpings alla skattebetalare stå för, padelintresserade eller ej. Grattis!

Moderaterna har rätt om public service

Skrivit i Corren 24/8:

I USA har Donald Trump återkommande attackerat journalister som varande ”folkets fiender”. I de högerauktoritärt styrda EU-länderna Polen och Ungern har de statliga public service-kanalerna kidnappats och gjorts till regimlojala propagandabasuner.

I början av året krävde Sverigedemokraterna att SVT- och SR-cheferna kallades till uppsträckning inför riksdagens kulturutskott, eftersom partiet bland annat retat sig på hur ungdomsbrottsligheten hade diskuterats i enskilda programinslag.

Sådan är högerpopulismen. Ett utmärkande drag är avskyn mot journalister som yrkesmässigt granskar, speglar och problematiserar. Medier som inte ständigt bekräftar den egna, ideologiskt cementerade verklighetsuppfattningen är per definition instrument i den nationsföraktande vänsterliberala elitens händer. En het dröm är att ta kontrollen över public service-bolagen och tvinga dem till anpassning efter partipiskan.

Kan en liknande förfärande utveckling som i de gamla östblocksländerna Polen och Ungern även drabba oss? Det finns skäl till vaksamhet. Trots att Sverige är en mogen demokrati är inte heller vi vaccinerade mot högerpopulismens locktoner.

Mot denna bakgrund kan det tyckas som en bra idé att ge public service-bolagen ett särskilt grundlagsskydd i Sverige. En parlamentarisk kommitté har diskuterat frågan, men det har slutat i bråk och tandagnisslan.

Att SD vägrat befatta sig med ett grundlagsskydd är utifrån deras speciella motiv förstås stilenligt. Dock är det motståndet från Moderaterna som fått justitieminister Morgan Johansson (S) att explodera i anklagelser om demokratisk opålitlighet. Vad är förgripligt i den linje som M förespråkat?

Partiet är rörande ense om värdet av saklighet och opartiskhet i de statliga mediebolagens sändningstillstånd. Partiet vill generellt värna yttrandefriheten och oberoendet hos alla mediebolag, inklusive public service. Men avvisar ett särskilt grundlagsskydd för SVT, SR och UR då det riskerar att binda public service än närmare staten, konservera nuvarande bolagsstruktur och dess privilegierade modell för mångmiljardförsörjning via skattemedel.

Det är en fullt legitim ståndpunkt. Att bygga extra förstärkta murar kring svensk statsmedia blir samtidigt murar att gömma sig bakom för att avvisa en seriös diskussion om andra sätt att organisera och finansiera public service. Det blir också murar som verkar försvårande på debatten om ett smalare, men vassare public service med mindre lättköpt tingel-tangel och mer av drama, kultur och kvalificerad samhällsdebatt. Det är inte demokratiskt rimligt.

Ska public service garanteras från otillbörlig politisk påverkan är och förblir det bästa skyddet att helt enkelt inte släppa fram politiska vettvillingar till makt och inflytande i staten.

Madame Paul Escudier (Louise Lefevre)

John Singer Sargent, 1882.

Un soir sur la Loire

Félix Vallotton, 1923.

Lincoln bor inte längre i Vita huset

Skrivit i Corren 21/8:

Vem är USA:s bäste president? Amerikanska historiker och statsvetare brukar med jämna mellanrum ranka den långa paraden av män som passerat genom Vita huset.

Mätningen sker vanligen efter kriterier som moralisk auktoritet i ämbetet, upprätthållande av rättsstaten, administrativ skicklighet, hantering av landets ekonomi och dess internationella relationer, förmågan till ledarskap i kris.

Och svarsresultatet blir ofta detsamma: Abraham Lincoln (med George Washington och Franklin D Roosevelt som främsta rivaler i toppen). Lincoln – populärt kallad ”Honest Abe” – var president 1860-65 för det då (1854) nybildade republikanska partiet. Men framför allt företrädde Lincoln den amerikanska nationen och han gjorde det under den svåraste period USA någonsin upplevt.

Han tvingades utkämpa ett traumatiskt inbördeskrig mot de rebelliska sydstaterna för att rädda unionen och den amerikanska revolutionens emancipatoriska idéer från undergång. Han deklarerade att ett land inte kan existera till hälften fritt och till hälften ofritt, och han avskaffade slaveriet.

Lincoln blev den första amerikanska president som mördades. Men han lämnade aldrig den politiska scenen. I Vita huset fortsatte Lincoln att vara högst närvarande som beundrad ikon och vägledande inspirationskälla för så vitt skilda presidenter som Richard Nixon, Bill Clinton och George W Bush.

Barack Obama var heller inget undantag. När han svor ämbetseden efter sin historiska seger i presidentvalet 2012 lade han sin hand på två biblar: Martin Luther Kings och Abraham Lincolns. Hur väl Obama lyckades matcha dessa mäns ideal kan förvisso diskuteras, men viljan och visionen fanns där. Hur annorlunda blev det inte sedan.

Med Donald Trumps intåg i Vita huset flyttade inte bara Obama ut, även Lincoln lämnade byggnaden. Ingen president har stått längre från ”Honest Abe” i sin politik och till sitt väsen än Trump. Samma parti som gav USA dess bäste ledare, har också levererat nationens genom tiderna överlägset sämste. Enligt alla rankinglistors sedvanliga mått och kriterier är Trump så katastrofal att han snarast lämnat skalan.

Symptomatiskt är att Barack Obama i sitt tal vid Demokraternas konvent bröt den gyllene regeln bland USA:s ex-presidenter att inte offentligt kritisera den sittande efterträdaren. Och det var en utskåpning utan motstycke. Men dagens president saknar ju också motstycke.

”Trump har inte vuxit in i jobbet eftersom han inte kan”, sa Obama och konstaterade att det misslyckandet fått allvarliga konsekvenser för USA: ”Vi har visat oss från vår värsta sida, vårt stolta rykte har skadats och vår demokrati är hotad som aldrig förr”.

Måtte denna mardröm ta slut i november. Kom tillbaka, Lincoln!

Låt Rut hälsa hem och ta skjortorna med sig

Skrivit i Corren 19/8:

Man kanske borde vara glad. Nu ska det ju bli Rut-avdrag även för att lämna in skjortorna till tvätten. Och för montering av nya möbler hemma, liksom för att låta transportera iväg det gamla bohaget till loppisen.

Behöver man anlita någon till att vattna blommorna, hämta in posten och kolla att ingen snott grejer i trädgården medan man är ute på vift, då blir det avdrag för det också (”enklare tillsyn av bostad och fritidshus”). Plus att nivåbeloppet för hela Rut-avdragskatalogen höjs från 50 000 till 75 000 kronor.

Tack för det, snälla goa regeringen (eller snarast samarbetspartiet Centern som förfäktat det aktuella förslaget). Varje skärv i minskad skatt är att välkomna. I princip. Ändå känns inte det här fortsatta ”ruteriet” särskilt jättekittlande. Faktiskt skaver det mest.

Nog för att både Rut- och Rot-avdragen spelat en betydande roll i stimuleringen av tjänstesektorn, och nog har de inverkat underlättande på svenska folkets vardagspusslande (åtminstone medelklassens). Men borde inte politiken idag kommit längre än att tugga vidare på dessa numera åldrade avdragsåtgärder?

De gör ett redan tillkrånglat skattesystem trassligare. De skapar gränsdragningssvårigheter och inbjuder till fusk. De får orättvisa fördelningspolitiska effekter. De premierar vissa branschspecifika tjänster och gör konkurrensläget kärvare för nytänkande entreprenörer som inte ges del av statens nådegåvor.

Rut och Rot är i grunden nödlösningar i syfte att parera konsekvenserna av det överskuggande problemet: det hårda svenska skattetrycket, som tynger ner ekonomin och gör arbete så kostsamt att det krävs ett batteri av undantag för att stötta upp efterfrågan och tillgången på den skadedrabbade marknaden.

Det är i längden varken sunt eller hållbart. Enligt januariavtalet ska det ske en ny stor reform av skattesystemet. En from önskan, om denna utlovande prestigereform kommer till stånd, vore då att Rut och Rot läggs till handlingarna som obehövliga.

I coronakrisens bråddjupa kölvatten har det blivit än viktigare att sätta fart på de välståndsbildande krafterna och BNP-tillväxten. Det kan politikerna bäst bidra med genom att inrikta sitt fokus på låga, breda och enhetliga skatter, så lättfattligt och transparent utformade att ett barn kan förstå dem – samt skyddade över tid mot partiernas röstmaximerande frestelser att hitta på specialregler för att gynna diverse väljargrupper och lobbypropagerande särintressen.

Oddsen på att det händer? Tja, man kan väl få drömma lite i sin snart Rut-avdragsgillt tvättade skjorta.

Svenska Mad förklarar arkitekturens urspårning

Skrivit i Corren 18/8:

”Apor är också djur”, konstaterade Konrad Lorentz i sin bok Apor är inte djur och visar med svårfattliga och nästan oläsliga diagram att människor som växt upp bland apor oftast blivit världsberömda politiker. Det ligger sålunda ingen sanning i påståendet att de enbart skulle bli arkitekter.

Ja, så kan man också skriva i en ledare, vilket den sjuka humorns mästare Lasse O’Månsson bevisligen gjorde som redaktör för den ärevördiga tidskriften Svenska Mad (stycket ovan är från nummer 8/74). Därmed torde vi slutligen fått en vederhäftig förklaring till fenomen som Alexander Lukashenko, Vladimir Putin och Donald Trump, liksom till varför modern arkitektur inte sällan är så ful.

Men skämt och famösa gubbar i världspolitiken åsido. Att Lasse O’Månsson lät just arkitektkåren schavottera som punchline i sin crazyledare 1974 är förstås ingen slump.

I skrattspegeln ger han uttryck för en redan då tämligen utbredd folklig misstro mot den förhärskande modernistiska byggnadskonsten.

Numera finns detta gräsrotsmissnöje kanaliserat i den ideella organisationen Arkitekturupproret med tiotusentals medlemmar på Facebook. Man vill bort från fyrkantighetens, lådornas och de räta vinklarnas dominans á la Gert Wingårdh, och förespråkar istället en renässans för klassiska skönhetsvärden (som exempelvis Ferdinand Boberg representerade kring förra sekelskiftet, han ritade bland annat Rosenbad och Centralposthuset i Stockholm).

Klyftan mellan den mer traditionella lekmannasmaken och arkitekturskråets modernistiska stilideal bör inte tas lätt på, om den blir för vid och polariserande.

På svensk botten har beklagligtvis tendenser till ett elitistiskt smakmonopol varit tydliga ända sedan Stockholmsutställningen 1930, vilken blev funktionalismens nationella genombrott.

Som Per Gedin skärskådat i boken När Sverige blev modernt (2018) kom då arkitekturen att bli del av en funktionalistisk överideologi, syftande till att kallt rationellt och ingenjörsmässigt fostra ”en ny människa”.

Inflytandet på den svenska samhällsbyggnadsutvecklingen blev enormt. Det är fortfarande märkbart i arkitektkretsarnas och stadsplanerarnas starka motvilja mot nybyggnation enligt gammalt mönster (läs: allt innan 1930). Sådant avfärdas rutinmässigt som vulgära pastischer, medan det snävt applåderas fram ännu en av dessa eviga varianter på modernistiska och gärna mot övriga omgivningen skrikiga utropstecken till lådor.

Men utformningen av det offentliga rum vi gemensamt delar är en demokratisk angelägenhet för alla. Det är inte konstigt att så många ”vanliga” människor hellre föredrar arkitektur och stadsmiljöer av äldre snitt, skapad enligt den klassiska traditionens krav på att möta vårt naturliga behov av det estetiskt vackra, det trivsamma, det harmoniska.

Mer av den varan i byggandet skulle, icke minst, knappast skada för Linköpings del.

Morning in Pavlovsk Park

Gavril Pavlovich Kondratenko, 1924.