Jimmy Giuffre jazzar loss

Helt frälst på Jimmy Giuffre. Faktiskt tack vare Claes Dahlgren (no relation) i New York, vars gamla Jazzglimtar i public service-radion jag fann på nätet. Giuffre var en musikalisk pionjär i klass med Miles Davis och Ornette Coleman, men fick märkligt nog aldrig det erkännande som han förtjänade.

Rekommenderar särskilt den äventyrliga skivan Free fall (1962), totalt banbrytande för sin tid och fortfarande häpnadsväckande fräsch och radikal. Alla seriöst hängivna musikvänner borde ha den. Finns också på Spotify.

Men här är en annan klassiker av Giuffre: låten The Train and The River från den sköna festivalfilmen Jazz on a Summer´s Day (Newport 1958). Håll till godo!

Pengarna åt folket!

Skrivit i Corren 27/2:

Mötet i Maramö var, precis som väntat, knappast en kioskvältare. Vi fick se fyra borgerliga partiordförande grilla korv. Om detta gav någon nytändning under den falnande Alliansglöd som Annie Lööf talat om, får väl framtiden utvisa. Svaret torde komma från de fem nytillsatta arbetsgrupper som Alliansens ledarkvartett presenterade mellan korvtuggandet.

Resultatet av arbetsgruppernas ansträngningar är tänkt att bli programmet vilket ska vinna en tredje mandatperiod åt Fredrik Reinfeldt & Co. Ett politiskt hat-trick som ingen annan borgerlig regering lyckats med i mannaminne. Alltså lär det krävas ett riktigt sprakande valmanifest för att ro i land en sådan triumf.

Vi har ett anspråkslöst förslag till den arbetsgrupp som ska syssla med jobb och ekonomi. Ett angeläget problem denna församling borde hugga tag i är svenska folkets risiga ekonomiska marginaler.

Högskattesamhället har kraftigt försvårat svenskarnas möjligheter att spara pengar och bygga upp egna buffertar som trygghet i privatlivet. Istället har människor gjorts beroende av statens välvilja när det krisar och hushållskassan sinar. En liberal frihetsreform vore att bryta denna bundenhet och hjälpa medborgarna till ökad självständighet.

En genomsnittlig inkomsttagare klarar i dag bara att spara 500 kronor i månaden till oförutsedda utgifter, enligt en undersökning från Swedbank nyligen. Ni kanske minns den gamle finansministern Anne Wibbles uttalande om att alla skulle ha en årslön på banken? Helt rätt, men med en femhundralapp per månad tar det nästan ett halvt sekel att nå dit (beräknat på en årsinkomst om 288 000 kronor).

Alliansen kan utlova fortsatta skattesänkningar som en åtgärd, vilket vore utmärkt. En kompletterande insats vore löftet att fortsatta sälja statliga bolag under nästa mandatperiod. Det finns ingen anledning till att regeringen ska ansvara för exempelvis bank-, tele- och energiverksamhet. Privatisera!

Statens aktieinnehav i Nordea står redan på den planerade försäljningslistan. Det skulle ge runt 40 miljarder kronor. Staten äger även 37 procent av aktierna i skandalbolaget Telia Sonera. Sälj rubbet, det blir cirka 70 miljarder.

Stycka sedan upp Vattenfall och bjud ut koncernen på marknaden. Eftersom Vattenfall inte är börsnoterat är det knepigt att beräkna värdet. Men en kalkylerad gissning baserad på de senaste tio årens vinstutdelning landar på omkring 350 miljarder kronor.

Totalt inkasserar Alliansen då 460 miljarder kronor från bolag som åtminstone nominellt är hela svenska folkets egendom. Om varje svensk (9,5 miljoner) får sin beskärda andel insatt på ett bankkonto blir det 48 000 kronor per skalle. Det kan man grilla väldigt många korvar för.

Men framför allt hade det betytt en konkret förbättring av medborgarnas ekonomiska andrum i vardagen, och kunnat utgöra en stimulerande startplåt på vägen mot att spara ihop till den där årslönen.

Hotet mot assistansreformen

Skrivit i Sydöstran 27/2:

Strax efter nyår rapporterade radions Ekoredaktion om en stor bedrägerihärva i Södertälje. Ett bolag, specialiserat på personlig assistans för funktionshindrade, misstänktes ha svindlat till sig betydande belopp. Bolaget hade satt i system att ange falska tidrapporter gällande assistanshjälp som aldrig utförts. Även anställda på såväl Försäkringskassan som inom Södertälje kommun skulle varit delaktiga.

I Linköping pågår just nu en rättegång mot en man som spelat svårt handikappad, anställt sina familjemedlemmar som assistenter och under några års tid lurat till sig över fem miljoner kronor i ersättning. Tyvärr är detta inga ovanliga fall.

Totalt uppskattas denna typ av cyniskt fuskande uppgå till mellan 9-15 procent av hela den svenska assistentverksamhetens kostnader, enligt regeringens egna utredare. Kriminaliteten måste betecknas som särskilt hjärtlös, eftersom brottslingarna skor sig på skattemedel avsett för en av samhällets mest utsatta grupper.

LSS-reformen för personlig assistans har betytt enormt mycket för de funktionshindrades möjligheter till ett friare liv. Det omfattande fusket gör nu många oroliga för att hela reformen ska ifrågasättas. Hårdare kontroller är nödvändiga. Men handikapporganisationerna befarar samtidigt att detta leder till snävare bedömningar från Försäkringskassans sida och att de funktionshindrades sociala rättigheter naggas i kanten.

Bilden kompliceras av att LSS-reformen, vilken sjösattes i början av 90-talet, var kraftigt underfinansierad. Kanske dessutom medvetet så, för att beslutet skulle accepteras av riksdagen under den svåra ekonomisk strukturkris som då rådde i Sverige.

1993 beräknades LSS kosta 2,3 miljarder kronor. 2012 översteg summan 25 miljarder. 2017 kalkyleras beloppet till 32 miljarder och ökningen visar inga tecken på att plana ut. Frågan är känslig och hittills har inga politiker på allvar vågat ta i den heta potatisen.

Kommer fusket bli en anledning till att smygvägen dra ner på assistansen? Och hur mycket är vi villiga att prioritera av samhällets begränsade resurser i syfte att ge våra funktionshindrade medmänniskor en värdig tillvaro? Det är ingen lätt diskussion.

Men desto angelägnare att den förs. I värsta fall tvingas politikerna till en oordnad reträtt och LSS trasas sönder av panikartade besparingskrav. Det scenariot får inte bli verklighet.

Tre heta boktips det svänger om

Jazz är farligt, punk är trevligt. Och tvärtom. I Corren den 26/2 tipsade vi om de bästa fynden på årets bokrea. Jag svarade för det musikaliska urvalet och rekommenderar varmt följde kap: 

Vincent Bessieres: Miles Davis – We Want Miles

Porträtt av jazzens främsta revolutionär, ständigt rastlöst sökande efter nya horisonter att nå. Jag säger bara Bitches Brew! Dessutom den tveklöst coolaste mannen som någonsin stått på en musikscen.

Ed Van Der Elsken: Jazz
Jazz gör sig lika bra i bilder som i toner. Om ni inte tror mig, kolla in nyutgåvan av denna klassiska fotobok från 1959. Det svänger, det är superläckert, närvarokänslan är total. Vem behöver skivor?

Hugh Fielder: Punk – The Brutal Truth

70-talet var grått och trist. Tills punken räddade showen. Säkerhetsnålar, skinnjackor, provokationer, massor av hård, kul och snabb musik. Vuxenvärlden förfasades, ungdomen jublade. Upplev allt igen!

Kanonisera inte Strindberg!

Skrivit i Corren 26/2:

I den pågående politikerkampen om vem som kan stjäla Folkpartiets paradfråga, har turen kommit till KD att ge sig ut i trängseln på skolgården. Just nu arbetar partiet med sin egen frälsningsplan för det svenska utbildningsväsendet, som är tänkt att presenteras i maj.

Bland annat vill KD lyfta fram vikten av läsning, kultur och bildning för verklighetens folk i klassrummen. Det låter ju finemang. Tyvärr funderar KD:s skolgrupp också på att återvända FP:s gamla usla idé om en statligt sanktionerad kanon av litterära klassiker.

Vissa politiker lär sig tydligen aldrig. En sådan kulturkonserverande pekpinne visar inte bara bristande förståelse för litteraturens väsen, utan fungerar sannolikt rent kontraproduktivt när det gäller att väcka elevernas läslust. Begrunda Vladimir Majakovskijs förskräckande öde.

Efter hans tragiska självmord 1930 blev denna briljanta och nyskapande ryska poet upphöjd till statlig författarikon i Sovjetunionen. Gator och torg över hela det röda imperiet fick bära Majakovskijs namn. Kommunistpartiets kulturkommissarier hyllade honom i alla möjliga och omöjliga sammanhang. I skolorna tvingades varenda elev traggla hans dikter.

Följden? Numera är Majakovskij stendöd i sitt hemland. Ingen ryss läser honom frivilligt. Det är utanför Ryssland han har sin stora och hängivna publik i dag, bland dem som sluppit utsättas för den politiska kanoniseringen. Hemska tanke om August Strindberg eller Hjalmar Söderberg drabbades av samma sak i Sverige!

Vill man hålla litteraturen levande och angelägen kan man inte behandla den som någons slags kulturell kostcirkel, kommenderad av Socialstyrelsen. Fokusera istället på att generellt stärka lärarnas status och kompetens, så fixar nog dessa utmärkt själva att förmedla ingångarna till litteraturens värld – utan politisk dirigering.

Electric Miles!

Häftigare kan ingen vara. Miles Davis inkarnerar den perfekta kombinationen mellan jazzgud och rockstjärna, därtill en av 1900-talets främsta musikaliska banbrytare. Aldrig nöjd, ständigt ivrig att ömsa skinn och söka sig vidare mot nya uttryck. Kolla bara detta suveränt hippa klipp från 1971. Vem annan än Miles kommer på idén att spela trumpet med wah-wah pedal?

Behövs kulturpolitiken?

Råkar upptäcka att någon fantastisk person laddat upp Ken Burns berömda PBS-dokumentär Jazz från 2001 på Youtube. Alla avsnitt. Nästan 20 timmar. Play it again, Sam… Ännu ett bevis på att kulturutbudet är rikare, bättre och lättillgängligare än någonsin tidigare. Dessutom har människor numera generellt sett mera tid, mera möjligheter och större ekonomiskt utrymme att lägga på väsentligheter. Som jazz då exempelvis. Don’t worry, be happy!

Susanna Lundin osäkrar tillvaron

I somras gav hon ut sin första bok som möttes av lysande recensioner. I torsdags belönades hon med Borås Tidnings prestigefyllda debutantpris. En ny stjärna från Motala är född: Susanna Lundin, författare till den prisade romanen Hindenburg. (Intervju i Corren 23/2): 

Det är förmiddag i Borås, dagen efter den stora debutantgalan i stadens kulturhus. Fem nykläckta författare var nominerade av Borås Tidnings litteraturjury. Bara en kunde vinna. Det blev Susanna Lundin. Motiveringen löd: ”För en roman som med nyfikenhet och precision osäkrar gränserna för människans villkor och litteraturens möjligheter”.

Under tordagskvällen fick hon champagne, blommor och en rejäl check på 100 000 kronor. Nu har hon precis blivit intervjuad i radio, är lite stressad. Hon är på språng mot stationen, tåget hem ska strax gå, men hinner ändå med ännu en nyfiken journalist.

Den klassiska sportfrågan: hur känns det?
– Det känns jättekul! Särskilt om man tänker på vilka som fått Borås Tidnings debutantpris innan.

Det är ingen dålig krets som Susanna Lundin numera tillhör. Bland tidigare vinnare märks Lotta Lotass (som senare hamnat i Svenska akademin), Daniel Sjölin, Jonas Hassen Khemiri, Martina Lowden…

– Ja, man är verkligen i ett fint sällskap! Och det är här priset kan man ju dessutom bara få en gång.

Vad ska du göra med pengarna?
– Jag ska nog ta mig tid att skriva. Men hittills jag har inte riktigt kommit gång med någon ny bok.

Kritikerna öser lovord över dig, debutantpriset är ytterligare en bekräftelse. Finns inte risken att detta även kan bli en slags ”kiss of death”?
– ”Kiss of death”, haha! Du menar att det skulle vara hämmande? Nej, jag tror inte att det blir det. Jag tar väldigt lugnt på allt det där, egentligen. När man skriver sin första bok har man ingen sådan kontakt med omvärlden, det finns ingen press utifrån eller några förväntningar från andra. Jag ska försöka hålla fast vid den känslan och inte bara skriva en uppföljare för att få det hela överstökat.

Du använder ett mycket poetiskt och associativt språk i Hindenburg. Hur vill du själv beskriva boken?
– Hmm… (tystnad)…  Jag har svårt att beskriva den själv. Men på bokens omslag står att den är ”en roman om jordens undergång och om hur man blir människa”. De orden täcker berättelsen väldigt bra, tycker jag.

”Film är intressantare än böcker”, har du sagt. Förklara!
– Jag gillar att se film mer än jag gillar att läsa böcker. Det går att uttrycka andra saker, andra känslor i film än i text. Bilder är starkare. Jag tycker att upplevelsen blir mer direkt av filmer.

Ändå blev du författare?
– Jag vet inte om jag vill titulera mig författare än…

I dag bor du i Malmö, men är född och uppvuxen i Motala. Vad har den staden betytt för dig?
– Det är främst skogen, jag vistades mycket i skogen när jag bodde där. Skogen spelar också en stor roll i min bok. Det kanske känns hemskt att säga, men jag tyckte faktiskt det var ganska tråkigt att växa upp i Motala. Det var väl därför jag började skriva. Det fanns inte mycket annat att göra. Men numera har jag försonats med Motala.

Susanna Lundin
Ålder: 26 år
Familj: mamma, pappa, syskon
Bor: Malmö
Oanad talang: bra på imitationer
Inspireras av: film, musik, böcker
Favoritfilm: Lars von Triers Melancolia
Favoritförfattare: Margaret Atwood

Sluta överbeskatta Linköping!

Skrivit i Corren 21/2:

”Väljarna i Linköping förtjänar bättre”, anser Svensk kommunrating i en färsk analys av kommunens ekonomi. Den är inte dålig, tvärtom. Den är förträfflig.

Svensk kommunrating ger för tredje gången i rad Linköping högsta finansiella betyg och menar att kommunens starka resultat utgör en förebild. Vi har lägre skatt än många övriga kommuner och ändå blir ekonomin bara muskulösare. För detta är våra styrande politiker i stadshuset onekligen värda en eloge.

Vad är då problemet? Jo, andra sidan av det gyllene myntet är att samma styrande politiker överbeskattar oss. Ekonomin är så robust, överskotten så höga, kassabalanserna så goda, att den rådande skattesatsen är omotiverat betungande för Linköpings invånare – även om vi i relation till andra städer kan kallas en lågskattekommun.

I ett land som har det näst värsta totala skattetrycket i världen, blir varje chans att pressa ner skatterna angelägen. Eller borde åtminstone vara det.

Svensk kommunrating föreslår i sin rapport att politikerna skulle kunna stärka Linköpings attraktionskraft genom en satsning på ett årligt skattesänkningsprogram, och skriver: ”kalkylmässigt börjar argumenten för ett sådant nu bli så övertygande att de når närmast pinsamma nivåer”.

Det går alltså knappt att stänga locket på stadshusets stinna kassakista. Varför ska då de lokala makthavarna fortsätta att håva in mer än nödvändigt av medborgarnas pengar?

Den frågan besvarade kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (M) i onsdagens Corren. Han säger sig behöva handlingsutrymme för långsiktiga investeringar, punkt!

Lindvall lät därmed snarare som en byråkratisk förvaltningskamrer, vars perspektiv är värnet av det egna reviret och dess hägrande expansionsmöjligheter, än som en ideologiburen borgerlig förtroendevald i folkets tjänst.

Linköping är enligt kommunens slogan staden där ”idéer blir verklighet”. Såvida det inte är några idéer om sänkta skatter. Det är i praktiken Paul Lindvalls budskap.

Men det bör vi förstås inte acceptera. Att prioritera allt bredare ekonomiska marginaler i kommunens budget framför att ge invånarna ökade egna marginaler i hushållskassan är helt enkelt dålig politik, sett ur liberala ögon. Det är inte den politikerkontrollerade sektorn som behöver större handlingsutrymme i dagens Sverige, utan de enskilda människorna i civilsamhället och näringslivets entreprenörer.

Därför vore det även hög tid att börja avyttra Linköpings flora av kommunala bolag, denna märkliga och osunda hybrid mellan politik och affärsdrivande verksamhet. Bolagen omsätter årligen mångmiljardbelopp och göra fina vinster. Men snedvrider samtidigt konkurrensen på marknaden, har kvävande effekter på privat företagsamhet, samt försvårar medborgarnas rätt till insyn och kontroll av den kommunala sfären.

Sälj och investera långsiktigt i en friare ekonomi istället. Det vinner Linköping mera på.

Liberala visioner som kom bort

Skrivit i Corren 19/2:

En gång var Centern borgerlighetens ledande parti. Det var länge sedan. Efter Thorbjörn Fälldins glansdagar på 70-talet har kräftgången varit obönhörlig.

Trendmässigt kan sympatiflykten förklaras av att Centern gick vilse i ett fundamentalistiskt kärnkraftsmotstånd och fick bära huvudansvaret för de kaotiska borgerliga regeringsåren 1976-82.

Förtroendet som det främsta alternativet för allmänborgerliga väljare förlorades till Moderaterna, som var skickligast på att fånga upp och formulera kritiken mot det socialdemokratiskt präglade samhällsbygget när 80-talets marknadsliberala vindar svepte in i folkhemmet.

Samtidigt gjorde den fortsatt starka urbaniseringen att Centerns gamla väljarbas på landsbygden vittrade bort. Till detta kommer den svåra konkurrensen med FP, och senare även KD, om positionen som mittenparti. Med de nuvarande Moderaternas och Socialdemokraternas väljarmaximerande böjelser har dessutom den klassiska mitten klämts ihop mellan Reinfeldts och Löfvens sköldar.

Dock fanns en spännande möjlighet att Centern åter skulle segla upp som borgerlighetens ledande parti. Inte i antalet väljare räknat. Utan i den viktiga egenskapen av idémässig förnyare och inspirerande visionär, som utmanar invanda tankestrukturer och visar vägen mot ett frihetligare Sverige.

Det hade också kunnat ge partiet en ny väljarbas genom att locka till sig moderna, liberalt sinnade grupper i storstadsregionerna. De statskritiska och individorienterade ansatserna i förslaget till nytt idéprogram som Centern nyligen presenterade var därvidlag helt riktiga.

Felet var att programmet kommunicerades uselt. Kontroversiella och i sammanhanget aparta frågor som månggifte och avskaffad arvsrätt blåstes skadeglatt upp av motståndare i den offentliga debatten. Hela idépaketet fick tyvärr ett löjets skimmer över sig. Partiets trovärdighet naggades allvarligt i kanten. Därtill hade Annie Lööf gjort ett dåligt förberedande arbete ute i Centerdistrikten.

Lokalföreningarnas medlemmar och funktionärer hängde inte med i svängarna, tydligast märkbart i Östergötland. Här höjde traditionalisterna upprorsfanan som samlade de interna kritikerna, vilket nu lett till att idéprogrammet kraftigt vattnats ur.

I den reviderade versionen, framlagd av Annie Lööf på en presskonferens i går, har exempelvis tankegångarna om platt skatt försvunnit. Istället återfinns bara en blek vision om att skatteskalan ska ”göras mindre brant”. Systemkritiken mot staten har tonats ned rejält.

Positivt är dock att Centern behållit idén om öppna gränser för migration. Men frågan är om det principförslaget överlever extrastämman i mars.

Dessvärre undgår man inte intrycket att Centern missat den lovande chansen att både själv ömsa skinn och bidra till att ge svensk partipolitik en välbehövlig vitalisering.