Farväl till Lincoln

Inför det amerikanska presidentvalet har PBS (USA:s motsvarighet till SVT, fast mycket bättre) lagt upp ett ”Political Party Quiz” på sin hemsida. Genom att besvara tolv frågor ges en fingervisning om var man passar in det amerikanska partipolitiska spekrat.

Själv fick jag resultatet ”Moderate Republican”, alltså liberal i sociala frågor och mer konservativ i ekonomiska. Det är en tradition som exempelvis företräddes av presidenterna Dwight D. Eisenhower, Richard Nixon och Gerald Ford. Men som, tyvärr, för en tynande tillvaro i det polariserade och alltmer hätska politiska klimatet som numera råder i USA.

Efter att gjort PBS-testet ser jag att moderata republikaner är vanligast förekommande i åldersgruppen ”65+”. Onekligen symptomatiskt. ”The Party of Lincoln” är utdöende. Fram stormar istället Tea Party-rörelsen och de radikalkonservativa knäppisarna. Vad kan man säga mer än ”God Bless America”? Oavsett valutgången i november lär USA behöva det.

Kreativitet kontra kontroll

”Marx hade rätt i att samhällshistorien är en kamp. Men i grunden är det inte en kamp mellan motsatta klasser, utan en kamp mellan motsatta mentaliteter – den ena är kreativiteten och den andra är kontrollen, den ena är skapandet och den andra är bevakandet.”
Johan Norberg, liberal debattör och författare, sammanfattar enkelt och briljant den grundläggande konflikten i samhället (ur boken När människan skapade världen, 2006).

Låt euron krascha

Krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

”Ett sammanbrott för euron skulle kunna få EU att fungera bättre”, sa Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja nyligen. Det var förstås som att svära högt och ljudligt i EU-kyrkan. Vilket inte behöver utesluta att han har rätt.

Personligen har jag alltid varit en varm Europavän och tyckte länge att euron var en utmärkt idé. Inte främst som ett ekonomiskt projekt. Utan som ett politiskt. En gemensam valuta skulle knyta EU:s medlemsstater närmare varandra, främja den folkliga integrationen, samt stärka demokratins och frihetens värden på vår kontinent.

Men idag finns det goda skäl för oss gamla euroanhängare att betänka vad Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi 1976, en gång konstaterade: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat.”

Och resultatet för euron är, trots intentionerna, knappast upplyftande. Tvärtom håller EU på att slitas sönder mellan de lågproduktiva, skuldtyngda ekonomierna i söder och de högproduktiva, finansiellt robustare ekonomierna i norr.

Man kan säga att euron medförde en skadlig dopingeffekt på Medelhavsländerna (och Irland) genom att det dynamiska Tyskland tryckte ner deras räntenivåer. Konsekvensen blev överhettning, växande fastighetsbubblor, stigande produktionskostnader och statsfinansiell störtdykning. Inte olikt Sveriges situation under slutet av 80- och början på 90-talet.

Vi kunde dock återställa vår konkurrenskraft genom att släppa den fasta växelkursen och låta kronan flyta (alltså att valutans värde bestäms på marknadsmässiga grunder). Den vägen är emellertid stängd för eurozonens sorgebarn.

Istället är det vilsna krisreceptet en kombination av hårda svältkurer och improviserade stödpaket för astronomiska belopp, trots att det sistnämnda strider mot Maastrichtfördraget som förbjuder EU att lösa ut medlemsstater i finansiella trångmål. Samtidigt talar EU-eliten om behovet av en fiskal union och ökad maktcentralisering till Bryssel för att rädda euron. Bara detta borde få oss att dra i bromsen.

Det räcker nu. Överallt jäser den folkliga misstron mot EU, potentiellt farliga nationalistiska vindar blåser upp i eurohaveriets spår, Europatanken håller på att korrumperas. En upplösning av euron blir mycket smärtsam. Men i långa loppet är det nog den sundaste lösningen.

Håll tummen i ögat på makten!

”Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet skall vara till för den enskilde.”
Gunnar Helén, FP-ledare, kritiserar den offentliga maktfullkomligheten (ur debattboken Frihet i gemenskap, 1974). Ord som knappast har förlorat sin aktualitet.

Mona skulle mosas

På tisdag den 28/8 är det lansering för boken Tobleroneaffären, skriven av Mona Sahlins förre pressekreterare Mikael Romero. Tidigare i somras mötte jag honom för en längre artikel, som publicerades på Correns kultursida den 21/8:

”Om bara några timmar ska en politisk epok ta slut. Statsminister Ingvar Carlsson kommer att avisera sin avgång. Allt kommer att ställas på huvudet. Alla landets journalister kommer att jaga åt samma håll. Ett vilddjur kommer att släppas lös…”

Så skriver kommunikationskonsulten och tidigare S-tjänstemannen Mikael Romero i sin kommande bok Tobleroneaffären. Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister. Morgonen den 18 augusti 1995 jobbar han som pressekreterare åt Sveriges vice statsminister Mona Sahlin och är intet ont anande på väg till sin arbetsplats i Rosenbad.

Sedan knappt ett år är Socialdemokraterna tillbaka vid makten med 45 procent av väljarna bakom sig. Carl Bildts borgerliga regering är historia. Ingvar Carlsson har tagit revansch, Sverige är på väg att återhämta sig efter den svåraste ekonomiska krisen sedan 30-talet, finansdepartementet hålls i hårda tyglar av Göran Persson.

Det är i detta läge som Ingvar Carlsson tycker sig kunna lämna över rodret. Han utlyser en presskonferens till kl 12.30 samma dag och förklarar att han slutar vid nästa partikongress – som ligger ett halvår fram i tiden. Beskedet kommer som en överraskning. Men vem efterträdaren blir anses nästan givet: Mona Sahlin, av många sedd som Carlssons kronprinsessa. I all hast startar processen som ska ge både Socialdemokraterna och Sverige en ny ledare.

Mikael Romero skakar på huvudet åt minnet. Jag träffar honom över en lunch på Södermalm i Stockholm. Semesterlugn härskar. Den fridfulla sommaridyllen i kvarteren kring Vita bergen är en total kontrast till dramatiken som då utspelade sig.

– Jag var själv en ung parvel, 32 år gammal. Hela skeendet präglades av en oerhörd naivitet från partiledningen och rörelsen i övrigt. Man trodde att Ingvar Carlsson bara kunde annonsera sin avgång och att vi sedan kunde vänta i sex månader till nästa person var på plats… 

Boken som han skrivit är något av det svettigaste jag läst i den politiska genren. Det är en rapp, hudlös och oavbrutet fascinerande skildring direkt från orkanens öga i Tobleroneaffären. Att ta del av denna berättelse, som bygger på Mikael Romeros egna dagboksanteckningar, är nästan som att uppleva allting själv.

Romero stod Mona Sahlin nära, inte bara som medarbetare utan också som vän. De bägge talar samma språk, delar samma politiska vision, är så professionellt samkörda man kan bli. Snart kan ansvaret att föra partiet och landet in i framtiden falla på deras axlar. Sahlin har chansen att bli den första kvinnliga statsministern i Sverige någonsin.

– Alla vi som var inblandade i partiledarskiftet förstod inte svårighetsgraden i en sådan grej. Mona var den populäraste kvinnan efter drottning Silvia och Astrid Lindgren på den här tiden. Men hon var samtidigt kontroversiell, bland annat var hon övertygad feminist och profilerad i toleransfrågor. Hon hade skaffat sig många fiender, inte minst i fackföreningsrörelsen. Mona var ung, bara 38 år, och utmanade strukturer och fördomar, även bilden av hur en politiker ska se ut. Det var mycket rock and roll över henne, säger Mikael Romero.

Bakom ryggen börjar det uppenbarligen slipas det knivar. Den 6 oktober söker Expressens reporter Leif Brännström honom. Det gäller uppgifter om att Mona Sahlin har använt regeringens kontokort för privat bruk. Bollen är satt i rullning till det som blir fem veckors stenhårt mediadrev. 

Var det ett tips inifrån partiet?
– Det är jag ganska säker på. Inte helt säker, det kan jag inte vara. Men borde inte någon journalist varit nyfiken på att kolla vilka som hade intresse av att Mona ska falla? Ingen journalist intresserar sig för detta, varken då eller nu.

Istället jagas Mona Sahlin mer eller mindre dygnet runt. Allt hon rört vid hamnar i det mediala strålkastarljusets obarmhärtiga sken. Socialdemokratins framtidshopp framställs som en notorisk slarver och fifflare, om inte rent av kriminell. Hon har förvisso använt statens kontokort för egna inköp. Men har sett det som förskott på lönen och återbetalt varenda krona.

Juridiskt är reglerna motsägelsefulla. Man både får och inte får hantera kontokortet som Mona Sahlin, och tidigare även andra statsråd, har gjort. Sahlin frias också från brottsmisstankar. Fast vad spelar det för roll? Mona ska mosas.

– För mig är journalistiken ett fundament i en fungerande demokrati. Drevjournalistiken däremot, den är farlig! Drevet har en egen berättarmodell där dramaturgin är överordnad sanningen. Allt som talade till Monas fördel sköts åt sidan, allt som var till hennes nackdel lyftes fram. Folks uppfattning om hennes person och politiska varumärke deformerades kraftigt för varje nytt avslöjande i media. Både hon och regeringen blir handlingsförlamad. Det är som i filmen Die Hard, där skurken Hans Gruber måste dö. Det finns inget annat slut, konstaterar Mikael Romero.

Den 16 oktober håller Mona Sahlin den berömda presskonferensen där hon bemöter anklagelserna, kritiserar de mediala övertrampen och förklarar att hon tar time-out. Retoriskt är det mästerstycke som analyseras grundligt av de politiska kommentatorerna. Exempelvis hävdas att Sahlin tagit på sig en vit blus för ge intryck av oskuld. Mikael Romero suckar när jag för klädvalet på tal.

– Jag måste göra många besvikna: Det är inte som i någon CIA-film med Gene Hackman där allt är i detalj planerat. Framför allt inte Monas kläder! Hon har vit blus, hon har blåa jeans. Varför pratar då ingen om jeansen? Som skulle kunna tänkas signalera folklighet. Hon sätter på sig det hon trivs med!

Den 10 november går det inte att hålla emot trycket längre. Mona Sahlin kastar in handduken och lämnar även regeringen. 

Gick det verkligen inte att rida ut stormen?
– Nej, kraften i drevet var för stark. Jag har blivit ännu mer övertygad om det så här efteråt. Men det tog mig ett år att komma över sorgearbetet. Då kände jag mig inte vatten värd, att jag var medskyldig till att ha pajat det för Mona. 

Ingvar Carlssons efterträdare blir alltså ingen ung, nytänkande kvinna. Utan en mycket traditionell man: Göran Persson. När denne säkrat sin upphöjelse till statsminister säger han med ett brett leende till den krossade Sahlins lika förkrossade pressekreterare: ”Det här Romero. Det gjorde du bra.”

Jag studsade när jag läste det avsnittet. Hade Persson ett finger med i spelet för att störta Sahlin?
– Jag vet uppriktigt inte varför han säger som han säger. Läsarna får göra sin egen tolkning.

17 år har passerat. Varför har du väntat till nu att ge ut denna bok?
– Flera skäl. Det ena är att jag lämnade politiken efter valet 2010. Det andra är att också Mona kliver av som partiledare efter det valet. Idag är jag inte längre låst av gamla lojaliteter och förtroenden. Det tredje är att det finns något viktigt att säga om journalistiken. Medias försvarsmekanism är att de inte har någon makt, utan att de bara speglar och skildrar, trots att de helt kan köra sönder en människa. När drevet går finns inget utrymme för nyanser, bakgrund eller kontext.

Du menar att medias kåranda är lika bergfast som polisens.
– Det finns en underförstådd överenskommelse mellan journalister att man aldrig kritiserar eller granskar varandra. Under ”Tobleroneaffären” stod det aldrig i Aftonbladet att Expressen hade fel, att de till och med ljög. Det borde varit en stark nyhet, men sånt sker aldrig.

Jag blev mycket berörd av din språkliga förmåga att mejsla fram en sån gripande närvarokänsla.
– Jag är en förortsunge från Skärholmen med trasslig bakgrund. Skrivandet tillägnade jag mig först i 25-årsåldern. I politiken har jag rört mig i en värld där språket används som ett maktmedel, till att utestänga vanliga människor och istället påverka eliter. När jag skrev såg jag min lillasyster framför mig, hon är arbetarklass och jag vill att sådana som hon ska kunna ta till sig hur politiken fungerar.

Vad tror du Mona Sahlin säger om boken?

– Vet inte. Jag är spänd och nyfiken på vad hon kommer att tycka. Om hon blir förbannad får vi väl prata om det (skratt).

Comeback i tiden

Vilka domedagsprofeter var det som larmade och gjorde sig till om ”peak oil”? Suckers! Gissa vilket land som idag är världens tredje största oljeproducent? USA.

Tillgångarna har ökat med 15 procent de senaste fem åren. Knappast konstigt att JR och hans oljefamilj nu är back in business i Dallas.

Takida lever för sin publik

Takida är rockbandet som kritikerna avskyr. Inte för att publiken bryr sig ett skvatt. Gruppen har en stor och hängiven beundrarskara. Den 25 augusti spelar Takida på Linköpings stadsfest och den här intervjun gjorde jag med Robert Pettersson i Corren den 21/8:

Fyra succéartade studioalbum på drygt tio år har det blivit för killarna i Takida. Senaste skivan heter The Burning Heart och sålde guld på bara två veckor. I januari seglade deras singel You Learn upp som etta på Digilistan. Denna sommar har gruppen åkt Sverige runt på en festivalturné och mött konsertbesökarnas jubel.

– Det är fantastiskt roligt. Sommaren öppnar upp människor på ett annat sätt. Folk äter och dricker gott, tycker det är härligt att leva, precis som det ska vara på en festival.

Det säger en nöjd Robert Pettersson, bandets sångare, som minns när Takida rockade senast i Linköping:
– Det var förra sommaren, då vi gjorde en tältturné med Europe som gick jättebra. Annars har jag ingen särskild relation till Linköping, mer än att jag är hockeyintresserad och då håller man förstås koll på laget i stan. Men mitt lag är Färjestad!

Ni är från Ånge i Medelpad. Har den platsen präglat er på något särskilt sätt?
– Nja… Fördelen är att vi förblivit precis samma människor som vi var från början. Vi bor i en liten by och är ganska typiska norrlänningar. Kanske alldeles för jordnära i vissa hippa stockholmares ögon. Det finns ingen mystik eller hype kring oss.

Det som slagit mig är stråket av vemod som finns i er musik. Håller du med om den iakttagelsen?
– Absolut. Vi är kända för vemodiga låtar, även om det är hårdrock. Någon annan får skriva glad musik. Vi själva pratar sällan om känslor och uttrycker sånt genom musiken istället. Kanske är detta också en förutsättning för att vi har så roligt tillsammans och trivs bra ihop. Det är inte roligt om det bara är roligt, om du förstår vad jag menar.

Ett kännetecken för svensk musik, oavsett genre, tycks just vara vemodet. Allt från jazzpianisten Jan Johansson till Imperiet och framåt. Ser ni er som bärare av den traditionen?
– Nej, det gör vi inte. Vi är starkt influerade av den amerikanska rocken. Framför allt när vi startade bandet runt milliennieskiftet. Jag har alltid lyssnat mycket på tidiga Nickelback, Cold och Creed. Också grungen, även om Takida inte låter så. Samt tysk metal som Accept, Scorpions och Helloween. Det är väldigt blandat.

Vad är drivkraften?
– Det är publiken. Om vi inte har folket på vår sida kan vi inte fortsätta.  Vi vill fortsätta att skriva låtar som publiken gillar. Målet är att nå större framgång utomlands. Eftersom vi sjunger på engelska känns det naturligt att söka oss utanför gränserna. Vi har gjort fyra turnéer i Tyskland. Det har gått bättre för varje gång vi varit där.

Förklara detta för mig. Takida säljer drösvis med plattor i Sverige och har en hängiven skara fans. Ändå spyr kritikerna på er. Vad är det som provocerar recensenterna så mycket?
– Antagligen att vi har tagit oss upp på egen hand. Kan inte journalisterna vara med att upptäcka något så blir de väl provocerade av det. Sen gör vi kommersiell rock, vilket är tacksamt att skriva ner. Det är som tidningarna tävlar i att hitta på den fyndigaste sågningen. Men vi är luttrade och tar det kallt.

Musiktidningen Gaffa recenserade ert senaste album med att ställa frågan hur länge man måste sitta i fängelse för överlagt mord. Ni gjorde en polisanmälan.
– Jag vill inte ens kommentera det. Vi ville bara säga ifrån. Och det gick bra.

När släpper ni nästa album?
– Det är lite svårt att svara på. Vi håller på att skriva nya låtar och har kommit ganska långt. Vi vill behålla det vinnande konceptet från förra skivan, men tyngre och mer gitarrbaserat.

Sista spelningen på sommarturnén efter Linköping blir på Gröna Lunds stora scen, har jag förstått.
– Ja, det blir en bra avslutning. Mörkret faller, då kan vi ha bra ljus och därefter blir det att krypa under täcket ett tag, säger Robert Pettersson med ett garv.

TRE BÄSTA FESTLÅTAR:
1. Our Own Revolution (Brainpool)
2. So Lonely (The Police)
3. F.I.N. (Ozzy Osbourne)

TRE OUMBÄRLIGA SAKER I TURNÉVÄSKAN:
1. ”Deodorant, det kan gå några dagar utan dusch.”
2. ”Tandborste, så man håller sig hyfsat respektabel.”
3. ”Ett par kalsonger, med sådana kommer man långt.”

TRE OTIPPADE FANS:
1. Ernst Kirschsteiger
” Han såg oss spela i TV4 en gång och sa att han fick gåshud.”
2. Peter Forsberg
”Mattias i bandet är god vän med honom och Forsberg har även hälsat på oss i studion. Takida och hockey går bra ihop, många hockeyspelare gillar oss.”
3. Agneta Sjödin
”Hon har varit på flera konserter och vi har festat ihop några gånger.”

De oförbätterliga golfarna…

I helgen var jag på Särö och försökte, som synes, göra en insats på golfbanan. Jag förstår att man kan bli biten av denna sport, flera av mina vänner är helt oförbätterliga golfare. De spelar i ur och skur, en del vägrar ens att låta sig hindras av snö och is på vintern.

Frågan är dock om några slår medlemmarna av ärevördiga Richmonds golfklubb i hängivenhet. Richmond ligger tio mil utanför centrala London och när tyskarna inledde sin bomboffensiv under blitzen 1940 införde klubben kompletterande krigstidsregler för att hantera situationen:

”Under tävling är det tillåtet för spelarna att söka skydd vid artillerield eller bombfällning utan att behöva plikta för uppehåll. Lägen för kända bomber med fördröjd utlösning är utmärkta med röda flaggor på rimligt, men ej garanterat säkert, avstånd…

En boll som rubbas genom fientligt anfall får utan plikt flyttas till ursprunglig plats; om den gått förlorad eller förstörts får den ersättas av en annan boll, dock ej läggas närmare hålet. Spelare, vars slag påverkas av att en bomb exploderar samtidigt, får slå en ny boll från samma plats. Plikt: ett slag.”

Bomber eller inte, personligen håller jag mig nog hellre kvar på de här banorna: