(S)igtuna visar vägen

Häromdagen lät Socialdemokraterna i Stockholms stad meddela att partiet ämnar höja skatten om man får makten efter nästa val. 

”Kvaliteten i välfärden är viktigare än fortsatta skattesänkningar. Vi höjer skatten med 60 öre”, förkunnade Carin Jämtin (S) tillsammans med sina rödgröna kartellkamrater Yvonne ­Ruwaida (MP) och Ann-Margrethe Livh (V) i SvD den 27/10. 

Hör ni hört den förut? I Socialdemokraternas tankevärld har ju måttet på ett gott samhälle blivit mer eller mindre synonymt med graden av skattetryck. Ju högre desto bättre, desto mer ”solidariska” är vi. 

Eftersom människors behov i princip är oändliga, finns det ständigt tusen behjärtansvärda argument för att skruva upp skattetrycket ännu lite mer. Den offentliga välfärden kan egentligen aldrig få nog av resurstillskott om man är på det humöret – ty alltid finns det hål att fylla, kvalitetssäkringar att göra, garantier att utsträcka. 

Att arbetarrörelsen en gång i avlägsen forntid motsatte sig att medborgarna skulle digna under tunga skattebördor är för länge sedan glömt.

Nja, inte riktigt… 

Inte långt från Stockholms stad ligger Sigtuna. Det är en kommun med Socialdemokraterna vid det politiska rodret. Och där sänks nu skatten.

Ja, ni läste rätt. Mitt i deppigaste lågkonjunkturen lättar en S-märkt kommun på skatteuttaget. Hade en kommun med borgerlig majoritet ens vågat tänka tanken? 

I Sigtuna har Socialdemokraterna regerat klokt. Man bejakar alternativa lösningar i välfärden, gillar friskolor (som gärna får gå med vinst), är aktivt verksamma för att locka till sig företagsinvesteringar, satsar på att ha en bra kommunal service och ge sina anställa hyfsade löner – samt lägger undan i ladorna för sämre tider. 

Det är en balanserad och framåtsyftande politik som lönat sig väldigt bra. Som Sigtunas starke man Anders Johansson (S) förklarar i dagens DN:

”Vi avsatte 27 miljoner för att klara oväntade utgifter, vi avsatte pengar för att möta effekterna av lågkonjunkturen och vi räknade fram ett överskott på 33 miljoner. Efter det fanns det ändå pengar kvar till att sänka skatten med 12 öre.” 

Carin Jämtin borde nog göra ett studiebesök hos Anders Johansson. Det skulle heller inte skada om många borgerliga kommunalpolitiker i vårt avlånga land slog henne följe.

Moderaterna har också KGB-lik i garderoben

Sedan avslöjandet om att han under åren 1967-1972 varit informatör åt KGB, har Jan Guillou envist bagatelliserat sin insats i Sovjetunionens tjänst. Det hela rörde sig bara om några allmänna politiska rapporter och löst snackande med en kontaktman.

Vad är sant? Många har krävt att att Guillou utan omsvep lägger alla korten på bordet, däribland statsminister Fredrik Reinfeldt.

Till Expressen den 27/10 säger Reinfeldt:

 ”Jan Guillou möter ett berättigat ifrågasättande. Det bästa han kan göra nu är att reda ut vad som egentligen har hänt… I övrigt kan jag notera att det som har hänt kanske ger litet perspektiv på uttrycket att ha lik i garderoben.” 

Men även Reinfeldts parti har tydligen sina egna KGB-lik i garderoben. I alla fall om man får tro uppgifterna i Lars Tobissons välskrivna och intressanta memoarer Främling i folkhemmet. Ett högerspöke ser tillbaka (2009).

Tobisson berättar där om följande episod när han i mitten av 70-talet tog över uppdraget som partisekreterare från sin företrädare Bertil af Ugglas. Ugglas var partisekreterare åren 1969-1974, alltså ungefär samtidigt som vänsterextremisten Guillou stod i KGB:s sold. Den ryska underrättelsetjänstens tentakler sträckte sig emellertid även högerut på den politiska skalan. 

Lars Tobisson skriver på sidan 193:

” Tidigt märkte jag också ett utländskt intresse för min person. Det hade inte gått många dagar efter mitt tillträde, förrän det ringde i telefonen. En röst förklarade på god men bruten svenska, att han var tjänsteman på den sovjetryska ambassaden och ville bjuda mig på lunch. Jag frågade min företrädare till råds.

– Det är min KGB-spion, sade Bertil af Ugglas. Nu har även du fått honom som överrock.

Det förvånande mig att höra att Bertil hade ställt upp för regelbundna samtal med denne man. Förbindlig och väluppfostrad som han var hade han inte förmått tacka nej, men ansåg sig endast ägnat sig åt kallprat. Jag var mindre artig och mera rädd för att försäga mig, så jag avböjde kontakten…”

Endast kallprat? Tog också Bertil af Ugglas emot någon form av betalning för sina tjänster  – som de famösa flaskorna från den ryska ambassadens välförsedda spritförråd? 

Troligtvis rörde sig alltihop om ganska substanslösa och oskyldiga samtal. Men i denna världen finns ingenting som är helt säkert. Bertil af Ugglas går inte att fråga, han avled redan 1977. Däremot borde det finnas rapporter bevarade i KGB:s arkiv om vilka slags informationer Ugglas egentligen lämnade. 

Fredrik Reinfeldt kan väl försöka få upp några av dessa kort på samma offentliga bord som han uppmanat Jan Guillou att redovisa sina. 

SD-ledare: ”Islam är långt värre än nazism och kommunism””

Förra måndagen (19/10) fick Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson publicera en brett uppslagen debattartikel i Aftonbladet, där han påstod att den muslimska invandringen till Europa representerade:

”…vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

Debattartikelns nakna avsky mot mulismer ansågs visa att SD nu kastat masken och öppet blottade sin verkliga rasistiska natur.

Åkessons muslimattack väckte så stort uppseende att moderatledaren Fredrik Reinfeldt till sist tvingades bekänna färg om hur han skulle ställa sig om SD blev vågmästare i riksdagen efter nästa val: 

”Jag tänker inte försätta mig i ett läge där jag blir beroende av Sverigedemokraterna eller ger dem något inflytande. Vi tänker inte hamna i ett läge där vi behöver aktivt röststöd av SD för att fortsätta regera Sverige.” (SvD 23/10)

I samma veva friade Folkpartiets Jan Björklund till Miljöpartiet som ett tänkbart stödhjul åt den borgerliga alliansen om olyckan skulle vara framme. Miljöpartisterna var dock inte roade av utsikten att agera röstunderlag åt en moderatledd regering. Och så rullade debatten på med spekulationer om diverse regeringsalternativ, kombinerat med närmast yrvakna fördömanden av SD:s islamfientlighet. 

Men Jimmie Åkessons brutala åsikter om ”det muslimiska hotet” som triggade igång förra veckans debattstorm utgjorde ingen nyhet. Detta fascistiska synsätt var redan etablerat i SD:s partistyrelse. 

Där sitter Richard Jomshof, som dessutom ingår i SD:s innersta kärna tillsammans med Åkesson, partisekreteraren Björn Söder och pressekreteraren Mattias Karlsson. Detta ”de fyras gäng” är hjärnorna bakom SD:s strategi och mobilisering de senaste åren. 

Jimmie Åkessons argumenterade helt i samma anda som Richard Jomshof gjorde på sin egen blogg den 28/9 – alltså redan tre veckor innan Åkessons famösa artikel i Aftonbladet. 

Så här skrev då Jomshof om islams framväxt, vilken ansågs innebära:

”…en mörk framtid där den Europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism.”

Richard Jomshof avslutade sitt blogginlägg med följande ord:

”Den låga nativiteten bland Europas folk kombinerat med en ökande massinvandring och en betydligt högre nativitet bland vissa invandrargrupper, kommer att ”fundamentalt” förändra vad vi i dag kallar Europeisk kultur och samhälle, om ingenting drastiskt görs.”

Alltså. Observera hur grovt alla människor med muslimsk trosbekännelse klumpas samman och avhumaniseras. De utmålas som ett exempellöst ondskefullt kollektiv, som till och med överträffar nazisterna. Därmed lämnas också fältet fritt för radikala lösningar – notera: ”om ingenting drastiskt görs”.

Vad brukar sådant betyda när fascister är i farten?

Fråga judarna. 

Varför denna förvåning över Guillou och KGB?

Avslöjandet om att Jan Guillou varit betald informatör åt den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB under fem år, från 1967 till 1972, tycks ha slagit ner som en bomb i folkhemmet.

Och nog är det anmärkningsvärt att mannen som av många beundras som en av Sveriges främsta journalister haft ett sådant maffigt skelett i garderoben.

Men är det förvånande? 

Jan Guillou har under sin karriär med stor iver och betydande framgång försökt framställa sig som Riddaren av Det Fria Ordet. Ändå har han konsekvent befunnit sig långt ute på extremismens vänsterkant där pressfrihet (och demokrati) knappast stått särskilt högt i kurs.

Guillou har varit aktiv medlem i den militanta kommunistiska sekten KFML, senare SKP. Han har stött, sympatiserat med och propagerat för samvetslösa palestinska terrororganisationer som DPFLP och PFLP. Han har samtidigt med aldrig sinande entusiasm förbannat Israel – Mellanösterns enda demokrati, liksom USA – världens viktigaste demokrati. Och så vidare. 

När kalla kriget rasade valde han inte stå upp för frihetens och demokratins värden. Han valde de facto att liera sig med krafter, vilka spottade på och ville krossa det öppna samhälle som Sverige, USA, Nato och Israel representerade. Detta är redan känt sedan åratal. 

Är det då så underligt att en figur med Guillous värderingar och politiska meriter även återfanns i KGB:s sold? Oavsett hans pudlar och slingerbultar i denna affär, torde väl nu skammens stigma ohjälpligt ha hunnit upp honom.

Mannen var – och är – en humbug. Om något kan sägas överraskande, är det väl snarare att inte fler sett detta tidigare. 

Norskt privatkapital räddade Bergmans Fårö när regeringen svek

Skammen blev till En lektion i kärlek.

När kvarlåtenskapen efter Ingmar Bergman hotade att skingras för höstvindarna, ryckte en kapitalstark doldis från Norge ut för att rädda en unik del av vårt kulturarv. 

Den skygge IT-mångmiljonären Hans Gude Gudesen har klivit ur kulisserna som köpare av Bergmans fastigheter på Fårö. Det var även han som via bulvaner ropade in större delen av demonregissörens prylar, vilka auktionerades ut på Bukowskis nyligen. 

Tanken är nu att omvandla Fåröegendomen till en ideell stiftelse och ett konstnärscentrum. Bergmans dotter Linn Ullman, som samverkat med Gudesen i räddningsaktionen, säger i dagens DN:

”Jag tycker det är en underbar lösning för alla parter, och det är underbart att det finns människor som kan och vill göra det möjligt.”

Det är inte svårt att hålla med henne om det. Kärleken till konsten kan stundtals försätta berg. Förutsatt att det finns resurser… Tveklöst är detta en av årets mest överraskande som positiva kulturnyheter. 

Dock är det ironiskt att skulle krävas privatkapital från Norge för att värna minnet av Sveriges främste dramatiker sedan Strindberg. I en kulturnation värd namnet kunde man annars tro att exempelvis den egna regeringen hade engagerat sig i frågan. 

Men från det hållet uppvisades snarare en demonstrativ likgiltighet när Bergmans världsberömda Fåröegendom skulle gå under klubban. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) flydde undan frågan med krystade hänvisningar till att man från statligt håll ”av princip” inte ville ta hand om några egendomar av detta slag. 

Nu trumpetar hon emellertid ut följande kommentar i ett färskt pressmeddelande: 

”För regeringen är det viktigt att Ingmar Bergmans konstnärliga arv bevaras och görs tillgängligt.”

Jasså? Bullshit, för att tala klarspråk.

En klassisk Balderson i höstmörkret

Vad göra under gråsega höstdagar när kyliga vindar sveper runt husknuten? Tja, man kan ju alltid damma av en gammal Bo Balderson i bokhyllan.

Förutom seriens roliga deckarparodier bjuder böckerna även på smått geniala stycken av politisk satir. 

Tag bara följande rader ur  Statsrådet i tiden (1980):

”Om en vanlig politiker ser en medmänniska råka i livsfara, till exempel genom att falla i en strid ström, så stannar han själv sannolikt kvar på trygga stranden, håller tal och brännmärker regeringen som tillåter sådana drunkningstillbud inträffa, kräver omedelbar lagstiftning till skydd för denna eftersatta grupp – de drunknande -, hänvisar till egna motioner i ämnet, yrkar på höjda anslag i allmänhet och till sjöräddningen i synnerhet samt ses senare vältaligt trösta änkan.” 

Mona Sahlin hycklar om SD

Hotet om att Sverigedemokraterna inte bara ska komma in i riksdagen, utan även bli vågmästare efter valet nästa år, hänger som ett svart moln över det politiska landskapet. 

Om det värsta blir verklighet ställs både den borgerliga alliansens, liksom den rödgröna trepartikartellens, mödosamt utmejslade planer på huvudet. Hur ska de anständiga partierna hantera en sådan situation? 

Från Socialdemokraternas sida har beskedet till väljarna varit glasklart. När Mona Sahlin talade i Almedalen den 8 juli förra året slog hon fast:

”Aldrig gör vi oss beroende av ett parti som SD – i någon politisk församling, någonstans, någon gång.” 

Även den 2 juli i år när Sahlin framträdde på samma plats, förkunnade hon:

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, någonstans, någonsin, någon gång göra oss beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Aldrig!”

Budskapet upprepades ånyo i samma reservationslösa ordalag av Sahlin under sitt sommartal i Nacka den 15 augusti:

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång att göra oss beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig!”

Inte en millimeters utrymme för tvivel, alltså. I de beslutande församlingar där Socialdemokraterna är representerade – oavsett om det är riksdag, kommunfullmäktige eller landsting – ska det vara totalt otänkbart för Monas Sahlins parti att gå i armkrok med SD. 

All heder till henne för detta. I Aftonbladet idag (20/10) låter Sahlin även meddela att hon är öppen för en blocköverskridande regeringskonstellation om de främlingsfientliga Sverigedemokraterna får en utslagsgivande roll i riksdagen 2010:

”Jag säger nej till samarbete med odemokratiska partier, men inget av de andra partierna i riksdagen är odemokratiska.”

Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet förklarar sig tydligt stå på samma linje som Sahlin. Mycket bra. Dåligt uppsminkade fascister som SD, vilka hetsar mot muslimer i termer snarlika 30- och 40-talens judefientliga hatpropaganda, ska inte ges något inflytande över regeringsmakten i Sverige. 

Hur är det då på den borgerliga planhalvan? Tyvärr har statsminister Fredrik Reinfeldt (M) satt i system att offentligt vara notoriskt oklar på denna avgörande punkt. Kommer en eventuell borgerlig minoritetsregering efter valet 2010 att luta sig mot SD eller inte? 

Att låta den frågeställningen sväva i dimma är inte bara ett svek mot väljarna. Utan lämnar också fältet fritt för gnagande misstankar om hur pass engagerad borgerligheten egentligen är i kampen mot intoleransens mörkermän. Man saknar onekligen en idéburen företrädare av Bengt Westerbergs kaliber på detta område. 

Enligt vad en källa i Folkpartiets riksdagsgrupp nyligen sade mig, har det aldrig ens seriöst diskuterats vilka handlingsvägar som kan bli aktuella om SD tar plats som riksdagens vågmästare. Uppenbarligen litas det på att detta otäcka scenario ändå inte kommer att inträffa. En ganska vågad nonchalans. Någon slags beredskap borde man väl ändå rimligen kunna begära?

Men snack – eller inte snack – om hypotetiska situationer är en sak. Hur partierna handlar i skarpa lägen är en annan. Trots Mona Sahlins kategoriska uttalanden och Fredrik Reinfeldts fluffiga undanflykter kan vi redan nu dra vissa slutsatser om vad deras ord är värda.

I vissa kommuner är ju SD vågmästare. Som exempelvis i Karlskrona, där SD har hela åtta mandat och de fyra borgerliga partierna jämte Miljöpartiet försökt styra i minoritet sedan valet 2006. Det har ärligt talat gått ganska knackigt. Det politiska klimatet mellan borgerligheten och Socialdemokratin är sedan länge förgiftat, misstron från bägge håll är kraftig. 

För att bryta dödläget satte sig kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) i förhandlingar med SD:s gruppledare Richard Jomshof hösten 2007. Moderaterna i Karlskrona sökte alltså aktivt stöd från SD. Men tvingades abrupt avbryta alltihop. Från Stockholm kom nämligen en otvetydig order från Fredrik Reinfeldt: inga överenskommelser med SD!

I Trelleborg råder en liknande parlamentarisk situation. SD är vågmästare, en borgerlig allians med Moderaterna i spetsen regerar sedan förra valet i minoritet. Pressad av lågkonjunkturens risiga ekonomi föreslog nyligen den styrande alliansen att skolmaten på gymnasiet skulle avgiftsbeläggas. 

Det ledde förstås till protester från eleverna. Men också till att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna fann varandra. För några veckor sedan gick oppositionsrådet Catherine Persson (S) arm i arm med SD:s lokala representanter i ett demonstrationståg genom staden. 

Tillsammans har S och SD majoritet i fullmäktige. Under gårdagens sammanträde när avgiftsfrågan diskuterades, avlöste de bägge partierna varandra i talarstolen med gemensam kritik mot alliansens sparförslag. 

Trelleborgs Allehanda ger idag en ögonblicksbild av stämningen: 

”Åhörarplatserna i Trelleborgssalen på Parken var välfyllda. Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas argument för att skrota avgiften följdes av applåder.”

Samstämmigheten i debatten utmynnade i votering, där S och SD röstade ihop för att fälla borgerlighetens skolmatsavgift. Röstsiffrorna blev triumfatoriska 29-22 i Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas favör. 

Till Trelleborgs Allehanda kommenterade Folkpartiets Lars Hemzelius efteråt: 

”Det är ju märkligt att Mona Sahlin har sagt att Socialdemokraterna aldrig någonsin ska samarbeta med Sverigedemokraterna och att man sen ändå gör det i Trelleborg.”

Exakt! Jämför exemplen från Karlskrona och Trelleborg. Vem är det som då har störst trovärdighet i hur SD ska behandlas: Sahlin eller Reinfeldt? Den saken tål att tänkas på… 

Östersjön hade ringa betydelse under kalla kriget

Det är inte varje dag man får träffa amerikanska toppmilitärer, om än pensionerade sådana. Men ett gyllene tillfälle gavs igår på Marinmuseum i Karlskrona, där amiralen William J Holland höll ett föredrag om USA:s marina strategi under kalla kriget. 

För oss som är vana att betrakta Östersjön som den stora frontlinjen i kampen mellan öst och väst, blev det hela ett nyttigt perspektivbyte.

Holland, som under sina aktiva år var expert på ubåtsjakt och även arbetade med kärnvapenstrategi, förklarade frankt att USA:s eget engagemang i området var starkt begränsat. 

Visst hade man intresse av att hålla koll på de sovjetiska baserna. Men Östersjön var för USA:s del ett litet, närmast perifert innanhav. Det militära ansvaret delegerades här till Danmark och Västtyskland, som även hade uppgiften att stänga utloppen till Atlanten vid händelse av konflikt. 

Det var kanske inte heller så konstigt. USA hade ju världshaven att bevaka, i synnerhet norra Atlanten där den enorma armadan av sovjetiska ubåtar gärna opererade. Men enligt Holland höll ryssarnas ubåtar tekniskt sett ganska dålig standard. De lyckades aldrig nå samma höga klass som tyskarnas ubåtsflotta under andra världskriget, eller jänkarnas under kalla kriget. 

USA skilde också i sitt strategiska tänkande mellan ”The NATO Navy” och ”The Real Navy”. Den sistnämnda var alltså USA:s egen marin som gjorde det verkliga jobbet, medan de europeiska allierades flottenheter mest var att betrakta som hjälptrupper till havs. 

Hade då USA utfört några egna ubåtsoperationer i Östersjön? Sånt kommenterar vi aldrig, sade Holland. 

”Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem…”

”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, förklarar i Aftonbladet (19/10) att människor som kommit till Sverige med muslimsk trosbekännelse är huvudfienden i SD:s världsbild. 

På 30-talet var det judiska flyktingar som hotade att rasera landet med sina osvenskt kosmopolitiska influenser och därför måste stängas ute. Sverige och Schweiz bad exempelvis Nazityskland att stämpla ett rött ”J” i tyska judars pass så att de effektivare kunde avvisas direkt vid gränsen. Det fungerade så bra att judarna bokstavligen gick upp i rök. 

Nu är det alltså muslimernas tur. Hur har då SD tänkt sig att dessa icke-önskvärda element ska hållas borta från att förgifta den äktsvenska folkstammen? 

Richard Jomshof, ledamot av SD:s partistyrelse och gruppledare för SD i Karlskrona, gav följande svar på frågan under partiets landsdagar i Ljungbyhed den 17/10:

”Vi har en aldrig sinande ström av människor som vill ta sig hit. Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem, men jag företräder absolut inte den vägen. Då är det bättre att hjälpa dem där de bor.”

Det är således bistånd istället för kulor som ska förhindra dagens förföljda och lidande människor att knacka på folkhemmets dörr. Det var ju väldigt generöst av SD.

Därmed skulle det väl vara bevisat att dagens fascister är mycket mer civiliserade än förr. De bär till och med kostym och lackskor numera, hellre än uniform och svarta stövlar. 

SD utsätter Astrid Lindgren för litterär våldtäkt

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder har en fenomenal förmåga att rekrytera folkkära svenskar till sin främlingsfientliga rörelse.

Bedriften är desto mer imponerande då dessa berömdheter samtidigt råkar ha lämnat tillvaron som vi känner den. SD besitter en unik konkurrensfördel i förhållande till alla andra partier: livliga kontakter med världen på andra sidan graven. 

Förra året meddelande exempelvis Björn Söder på SD:s riksårsmöte i Karlstad att tidigare statsministern Per Albin Hansson (S) överlåtit sin folkhemsvision i Sverigedemokraternas händer. Snacka kioskvältare. 

Björn Söder förklarade vid samma tillfälle att författarinnan Selma Lagerlöf nu blivit Sverigedemokrat på grund av hennes ”betoning av hembygden och den folkliga kulturen”. Även det måste betecknas som en sensationell ideologisk omsvängning. 

Senast Selma Lagerlöf hörde talas om sig politiskt, var hon nämligen en aktiv liberal som bland annat tog initiativ till Folkpartiets bildande 1934 och förespråkade ett europeiskt statsförbund liknande våra dagars EU. 

Andeskådaren Björn Söder fortsätter att leverera avlidna svenska ikoner till partiet även i år. Vid SD:s landsdagar i skånska Ljungbyhed lät han förklara att Astrid Lindgren anslutit sig, rapporterar Sydsvenskan (17/10). 

Enligt Söder har den världsberömda barnboksförfattarinnan idag ett Sverigedemokratiskt synsätt, eftersom hon har ”ett stort hjärta och var samhällsintresserad”. 

Detta stora hjärta hos Astrid Lindgren rymmer dock inte utsatta unga människor med rötter i andra kulturer. Om vi ska tro hennes talesman Björn Söder ifrågasätter hon tvärtom skarpt utvecklingen:

”När invandrarungdomar som, till skillnad från Emil i Lönnebergas små hyss, kastar sten på brandkår och polisen för nöjes skull och bränner byggnader och bilar i förorterna? Hon hade säkerligen ställt sig frågan: Hur kunde det gå så här fel?”

Vidare fick SD:s ombud veta att Bröderna Lejonhjärta egentligen är skriven som en allegori över den kamp som Sverigedemokraterna bedriver. Partiet ”står upp mot orättvisor och förtryck” på samma sätt som Skorpan och Jonatan Lejonhjärta. 

Vi får väl då rimligtvis förmoda att den grymme Tengil som ockuperat Törnrosdalen är en symbol för alla invandrare och flyktingar, vilka härtagit vårt blågula fosterland. Och vad ska då göras åt dessa oönskade människor? Kasta dem åt Katla?

Denna ondskefulla SD-tolkning av Astrid Lindgrens mest älskade verk vinner knappast några nya anhängare åt partiet. Snarare är det en litterär våldtäkt som väcker instinktiva känslor av vämjelse och tydligt visar vilka skamlösa politiska charlataner som Sverigedemokraterna består av.  

Om Björn Söder avser att värva historiska svenskar till sitt medlemsregister även framöver, tycker jag att han ska ta personer som bättre passar in i partiets ideologiska fålla. Som Fredrik Böök, Sven Hedin och Per Engdahl.