Monopolets baksmälla

Skrivit i Corren 29/9:

Med den politiska klassens goda minne har Systembolaget länge flitigt fyllt reklambyråernas konton med svenska folkets pengar, i syfte att övertyga samma folk om det förträffliga i att butiksförsäljning av alkoholdrycker ska vara evigt statligt monopoliserat.

Dessa påverkanskampanjer har varit framgångsrika, det måste erkännas. Systembolaget, som själva pejlar opinionen regelbundet, har lyckats uppbåda ett mycket stort gillande bland allmänheten.

Utan tvekan en bedrift, sett till det normala i övriga Europa där de flesta länder betraktar vuxna människor som vuxna nog att inte tvunget behöva hänvisas till någon statlig monopoljätte för inhandling av starkvaror.

En prestation är också, eller kanske snarare ett bevis på fattigdomen i vår alkoholkultur, att konsumenterna intalats att tro på Systembolagets skryt om det förment fenomenala sortimentet. Men så marknadsför man heller inte gärna att flera succésäljande viner tillverkats av importerat råblask som blandats, smaksatts och tappats på box i ett industriområde i Simrishamn (SvD 4/11 2013).

Emellertid tycks det till sist slagit slint i propagandamaskineriet.

Det är en sak att Systembolaget hökaktigt slår vakt om sin monopolställning i propagandakampanjer mot folket. En annan sak är att lobba direkt mot den lagstiftande makten. Då har uppenbarligen en gräns passerats för politikernas välvilja.

Nyligen, inför motionsperioden i riksdagen, köpte Systembolaget annonser i 56 svenska dagstidningar med budskapet att de förtroendevalda inte skulle tänka tanken att tillåta gårdsförsäljning av vin i Sverige. Systembolaget skickade även ett särskilt brev till alla riksdagsledamöter med samma krav. Ett statligt organ som försöker skriva demokratiskt tillsatta politiker på näsan och diktera sitt eget lagrum?

Då finns föga respekt för basala spelregler i ett civiliserat land. Att Systembolaget agerat som en stat i staten har fått åtskilliga centerpartister som nu är samlade till partistämma i Malmö att resa ragg och ifrågasätta monopolet. C-ledningens linje är fortsatt bevarande, men som partitoppen Anders W Jonsson säger: ”Vi kommer att få det tuffare på grund av detta, för det har verkligen retat upp många av våra företrädare” (Expressen 28/9).

Ser vi äntligen början till slutet för Systembolagets privilegium att slippa konkurrens? Vilken utomordentligt rättvis baksmälla för lådvinskrängaren i så fall.

Föredömet Demirok

Skrivit i Corren 28/9:

Beröm åt Muharrem Demirok. Centerns kommunalråd i Linköping har resningen att bland aktiva politiker göra något mycket ovanligt. Ett beslut fick dåliga konsekvenser. Det borde inte fattats. Han inser det, medger det öppet och tar sitt ansvar för det.

Intentionen var god. Genom att inrätta en bussfil på Hamngatan i centrala Linköping skulle kollektivåkandet underlättas. Vad hände? Demirok är karl för sin hatt och säger utan omsvep: ”Hela trafikapparaten har fått infarkt. Det blev inte rätt. Så är det. Beslutet har bidragit till att trafiksituationen i stan inte mår bra” (Corren 27/9).

Det är föredömligt rakryggat av Demirok. Hellre än att hålla fast vid en position som visat sig ohållbar, intar han en prövande och självkritisk hållning, är villig att i pragmatisk anda korrigera beslutet efter hur utfallet blivit i verkligheten. Så agerar en politiker som sätter medborgarnas bästa framför den egna prestigen.

Tänk om det bland riksdagspartierna fanns samma mognad att ta vuxenansvar för alla felgrepp som gjort att hela den svenska bostadsmarknaden drabbats av svårartad infarkt. I tidskriften Ekonomisk Debatt (7/2016) var domen från nationalekonomen Assar Lindbeck inte nådig: ”Mot bakgrund av de ekonomiska, sociala och psykiska skadeverkningarna av stor bostadsbrist är det inte någon överdrift att karaktärisera svensk bostadspolitik som en social katastrof, skapad av svenska politiker av alla färger”.

Här kan man tala om ett praktexempel på hur goda intentioner stenlagt vägen till eländets portar. Assar Lindbeck har i decennier försökt väcka politikerna om nödvändigheten av att avskaffa hyresregleringen, införd under andra världskriget, som förstört balansen mellan utbud och efterfrågan.

Resultatet är en hyresmarknad som påminner om den konkursade kommandoekonomin i de gamla öststaterna med oändliga köer, ruffel och svartkontrakt. Underskottet på hyresrätter i tillväxtkommunerna är en tungt bidragande orsak till dagens bostadsbubbla.

Följderna för normalinkomsttagare som gett sig in i detta prisrally riskerar att bli fatala, varnar Lindbeck: ”Bostadsbristen lockar också familjer med begränsade ekonomiska resurser till att dra på sig stora skulder för att finansiera köp av bostadsrätter eller småhus, vilket kan skapa oro hos många över att inte kunna klara av skulderna i framtiden”.

Situationen med extremlåga räntor som eldar på hushållens skuldsättning gör inte precis saken bättre. Varje parti skulle behöva en Muharrem Demirok som ser verkligheten i vitögat, resolut erkänner att bostadspolitiken lett åt skogen och inte hukar för att lösa problemet som man själv kokat ihop. Okej, vi ville väl. Det fungerade inte. Nu ska vi fixa det. Den attityden.

Det har börjat pratas om att avskaffa ränteavdragen för att kyla av skuldboomen. Utmärkt. Kompensera med sänkt skatt på arbete, och undvik att höja skatten på sparande. Fasa ut hyreskontrollen (vilket Socialdemokraterna ville göra redan 1967) och inled en övergång till sund marknadsmässighet, som får bort de artificiellt låga hyrorna i attraktiva områden, återställer balansen och sätter fart på flyttkedjorna så att människor i olika livsfaser får möjlighet att bo vettigare eller överhuvudtaget kan starta en bostadskarriär.

Förr eller senare synes en sådan reform ändå oundviklig. Är det inte lika gott att gripa tillfället nu?

Nej till tvångsavgift!

Skrivit i Corren 27/9:

Nittioniotusen svenskar har statsmedias indrivningsbolag Radiotjänst skickat till Kronofogden för förfallna licensskulder. Det totala kravbeloppet är inte kattskit: 1,1 miljarder kronor. ”Just skulder som avser obetalda TV-avgifter är oerhört ofta förekommande. I princip alla måste ju betala den och kommer man efter med andra räkningar är det säkert så att den får vänta också”, säger Karl Stjerna, vd på kreditupplysningsföretaget Syna (Folkbladet 15/9).

Det är förstås tråkigt för dem som hamnar i Kronofogdens klor och får sina namn fläckade av betalningsanmärkningar. Men det är faktiskt inget tvång att hosta upp pengar till den svenska statsmaktens TV-organ. Licensavgiften är trots allt frivillig. Den som inte vill se på TV och äga en televisionsapparat kan hälsa Radiotjänsts snokande kontrollanter adjö.

Tiderna har dock förändrats sedan staten fortfarande kunde monopolisera etern. Teknik- och medieutvecklingen har sprungit förbi det gamla licenssystemet. I var mans hand finns numera nätuppkopplade mobiler, datorer och surfplattor som totalt revolutionerat utbudet. Ett dignande smörgåsbord av information, nyheter och underhållning från en hel värld är lika tillgänglig som vatten ur kranen. Gränslösheten gjorde Radiotjänsts uppgift svårare.

Vad var egentligen TV på 2000-talet och hur hantera det faktum att även statsmedierna expanderat ut på webben? Lösningen blev att kräva licens av all slags utrustning som kunde ta in SVT:s sändningar. Men drabbade medborgare trilskades och fick Radiotjänsts datorjakt underkänd i domstol.

Kvar låg dock problemet hur statsmedierna skulle få en mer hållbar finansiering. Regeringen tillsatte förra året en politisk kommitté i syfte att utreda frågan. Samtliga riksdagspartier lär idag ha enats om vad som komma skall. De anställda på Radiotjänst i Kiruna får söka sig annan sysselsättning. Deras jobb tas istället över av Skatteverket.

Licensavgiften omvandlas nämligen enligt partiernas förslag till en inkomstrelaterad skatt som ingen kommer undan. Det spelar alltså föga roll om du är komplett ointresserad av vad SVT erbjuder. Du måste ändå ovillkorligen böja dig för statens våldsmonopol och snällt betala för en tjänst du inte efterfrågat. Annars sparkas dörren in hos dig och du tvingas på knä av den politiska maktens knektar, rått uttryckt.

Är detta ett rimligt sätt att finansiera något media överhuvudtaget? Möjligen i det forna DDR. Men knappast i ett land som gäller för att vara fritt och demokratiskt.

Detta är ingen kritik mot innehållet som public service (SVT, SR, UR) svarar för. Mycket av journalistiken, nyhetsförmedlingen, kulturprogrammen och underhållningen håller utmärkt kvalitet. Många svenskar skulle säkert inte önska att alltihop gick i graven, även om man kan ifrågasätta lämpligheten i att staten ska bedriva egen medieverksamhet. Så varför inte behålla avgiftsmodellen?

Inte i Radiotjänsts antikverade och frånstötande licensskepnad, naturligtvis. Utan i form av att public service-utbudet kodas och läggs bakom en betalvägg, helt eller delvis. Det gör konkurrensen neutralare på mediemarknaden och TV-tittande konsumenter får bestämma själva om de vill öppna sina plånböcker för SVT eller inte. Liberalt och rättvist.

Bygga eller fridlysa?

Skrivit i Corren 26/9:

Bostadsminister Peter Eriksson var imponerad. ”Det är roligt att se hur Vallastaden har utvecklats och blivit en plats där många vill bo”, sa han efter sitt besök i Linköpings uppmärksammade flaggprojekt på bostadsfronten. Ett föredömligt innovativt exempel för andra att ta efter, menade statsrådet: ”Öppnar vi upp för fantasi skapas en mångfald som saknas i de flesta svenska bostadsområden” (Corren 25/9).

Nog är det ett gott kvitto på hur idéer blir verklighet i vår kommun. Det kan vi vara stolta över.

Inte bara Vallastaden är en plats där många vill bo. Trycket på att överhuvudtaget bo i Linköping är starkt, vilket är mycket positivt. Här finns expansionskraft, dynamik, en löftesrik framtid. Linköping växer och behöver växa för att kunna nå sin fulla potential.

Vallastaden är ett utmärkt steg på den vägen, men det räcker förstås inte. Det måste byggas mer. Klarar vi inte att möta efterfrågan på bostäder hämmas våra möjligheter. Det är ett problem som Linköping sannerligen inte är ensamt om bland svenska tillväxtkommuner. Att lösa bristsituationen på bostadsmarknaden är definitivt en ”utmaning”, som det eufemistiskt brukar heta på dagens politikerspråk.

Problemet blir heller inte lättare av att statsmakterna krånglar till det som på Ekängen. Linköpings kommun vill köpa loss den statligt ägda marken vid den tidigare Roxtuna-anstalten och bygga en ny blomstrande stadsdel med 1200 bostäder. Men att öppna upp för den sortens skapande fantasi är centralmakten i Stockholm inte lika välvilligt inställd till. Det är dock ingalunda Peter Erikssons fel.

Projektet har hamnat i en lång malande byråkratistrid, eftersom Riksantikvarieämbetet slår vakt om den närliggande kungsgården Tuna. Den är byggnadsminnesförklarad, vilket förstås är rätt och riktigt. Stötesten är att samma myndighet även hävdar att hundratals hektar av kungsgårdens anslutande historiska odlingsmark också måste skyddas.

Alltså vill/kan inte Statens fastighetsverk släppa den till Linköpings kommun och där tycks förhandlingarna om bostadsplanerna på Ekängen kört fast, enligt vad Corren senast rapporterade om saken i måndags.

Det finns högt vettiga skäl till bevarande av äldre kulturlandskap (ämnets vikt förtjänar faktiskt sin egen ledare). Men hur rimligt är det i just detta specifika fall? Sverige är stort med massor av skyddsklassad mark, ibland närmast in i absurdum – ta bara konsekvenserna av nuvarande strandskyddslagstiftning – där ivern till konservering på ett fatalt sätt inte sällan tenderar att hindra resursutnyttjande och utveckling.

Ekängen är tyvärr illustrativt för denna rigiditet. Meningen kan väl knappast vara att vi ska göras till fångar i förflutenheten? Hur vore det med ett större inslag av pragmatism, flexibilitet och förståelse för nödvändigheten att prioritera bland olika mål?

Linköping har ett pockande behov av bostäder till nu levande människor. Väg detta mot statens deklarerade intresse av att fridlysa ett gammalt åkerområde i kommunen från byggande. Är det då förnuftigast att Linköping bör ge sig för staten, eller tvärtom?

Bergmans bästa!

Skrivit i Corren 25/9:

”Vår andes dalahäst i världen” kallade Bo Widerberg ilsket Ingmar Bergman i 60-talets början. Giftigt och kul formulerat, inte osant heller. Bergmans betydelse för Sverigebilden utomlands går knappast att överskatta.

Nästa sommar är det prick ett sekel sedan han föddes, vilket uppmärksammas med otaliga event jorden runt. Det internationella intresset för Bergmanåret 2018, som redan dragit igång, är enormt. Man kan faktiskt tala om en global händelse.

Tydligen består även vår regering av entusiastiska Bergmandiggare. 13 miljoner skattekronor satsar cineasterna i Rosenbad på firandet av den gamle demonregissören. Att Stefan Löfven & Co var så hängivet arty, det kunde väl ingen tro. Laddar man möjligen rent av för att hotta upp det sammanfallande valåret med att utmana Alliansen på debatt om Bergmans främsta rullar? Det hade ju kunnat bli riktigt fängslande.

Nå, låt oss då ta den diskussionen! Härmed kastar jag handsken, håll till godo med följande tio-i-topp att okulärbesiktiga.

1) Nattvardsgästerna, 1963.
Bergman är tveklöst bäst i svartvitt! Jag vet ingen som med sådan självklar auktoritet behärskar och utnyttjar de visuella nyanser som detta format ger. Skådespelarna framträder som närmast skulpterade på filmduken. I detta asketiska drama gör Gunnar Björnstrand en ångestfylld landsortspräst som kämpar med Guds tystnad och har en komplicerad relation till lärarinnan Märta, lika oförglömligt gestaltad av Ingrid Thulin. Här snackar vi blytung söndag. Väl värd att se bara för känslan. Det lutherska Sverige i destillat.

2) Det sjunde inseglet, 1957.
”Jag är Döden! Jag har redan länge gått vid din sida”, säger den schackspelande liemannen till Max von Sydows medeltidsriddare. Ingmar Bergman var ängslig att filmpubliken skulle svara: ”Sällan! Du är ju bara Bengt Ekerot med vit färg i ansiktet”. Bergman hade inte behövt vara orolig, ingen har personifierat Döden så lysande varken förr eller senare. Det sjunde inseglet är en sällsam blandning mellan mörker och ljus, förtvivlan och hopp.

3) Persona, 1966.
Ett djärvt formexperiment, av kritiker ofta hyllad som Bergmans magnum opus. Ett starkt reducerat, psykologiskt kammarspel mellan två kvinnor (Liv Ullman och Bibi Andersson) vars identiteter glider över i varandra. Persona har analyserats sönder och samman, men filmen är precis som god lyrik eller bra konst överhuvudtaget. Man behöver inte förstå allt, det räcker med ett öppet sinne. Tål att ses åtskilliga gånger.

4) Smultronstället, 1957.
Sveriges första roadmovie! Den åldrige doktor Isak Borg (Victor Sjöström) bilar genom Sverige och sitt eget förflutna. Som sällskap bakom ratten har han Ingrid Thulin – och snart även andra mer eller mindre sympatiska reskamrater. Vacker och gripande. Även de som vanligtvis inte gillar Bergman brukar ofelbart trilla dit. Slutscenen är nog den finaste i svensk film.

5) Viskningar och rop, 1973.
Men den här är inget för ömtåliga själar! Gastkramande relationsdrama mellan tre systrar i herrgårdsmiljö vid förra sekelskiftet. Så psykologiskt tät och stark att man kan skära stämningen i kuber. Men med ett försoningens tröstande hopp inbakat. Särskilt Harriet Andersson imponerar i vad som måste vara hennes livs roll. Svindlande snyggt foto av Sven Nykvist (denna gång i färg).

6) Scener ur ett äktenskap, 1973.
Liv Ullman och Erland Josephson skildrar ett äktenskapligt förfall i sex avsnitt och inspirerade många äkta makar i verkliga livet att för första gången tala ut med varandra. Skilsmässofrekvensen lär ha ökat markant när TV-serien sändes första gången – något som Bergman var mycket belåten med. Blev förebild till ”Dallas”, tro’t eller ej.

7) Skammen, 1968.
Kriget kommer! Påverkad av Vietnamkonflikten gjorde Bergman detta drama om ett musikerpar (Max von Sydow och Liv Ullman) som försöker dra sig undan annalkande invasionstrupper på en ö i havsbandet (givetvis Gotland, var annars?). Bergman var missnöjd med det konstnärliga resultatet, fast strunta i honom. Det är suverän film om krigets grymhet och förvirring, sedd ur den ”lilla människans” perspektiv. En nedtonad Hasse Alfredson – javisst, klart att denne mångbegåvade underhållare även varit med i en Bergmanrulle – äger birollslistan som vinlangande antikvitetshandlare.

8) Sommaren med Monika, 1953.
Lars Ekborg och Harriet Andersson i en bitterljuv kärlekshistoria. Frihet, sommar, skärgård – men allt går i moln när höstens trista vardag tränger sig på.

9) Fanny och Alexander, 1982.
Bergmans grandiosa avsked till biofilmen. En storslagen, publikfriande släktkrönika som är Bergmans mest älskade verk i hård konkurrens med Smultronstället. Hela den svenska skådespelareliten medverkar. Men är det Jan Malmsjö som stjäl showen i rollen som biskopen från helvetet, Edvard Vergérus. Give him a big hand!

10) Ormens ägg, 1977.
Sorgligt underskattad film från Bergmans västtyska exilperiod. Liv Ullman och David Carradine försöker hanka sig fram i Weimarrepublikens kaos. Spännande historia med massor av tidsatmosfär. Fritz Lang kunde inte gjort det bättre.

Håll järnvägen igång

Skrivit i Corren 22/9:

Han har fått nog. Måttet är rågat. På DN Kultur häromdagen uttryckte journalisten och författaren Johan Hilton sin frustration över hur omöjligt det blivit att åka tåg i Sverige: ”Jag skissar just nu på ett plattitydbingo i pocketformat över de fel som ständigt drabbar tågtrafiken och Trafikverket och som jag tänker sälja i vagnarna. Det skulle göra toksuccé bland resenärerna i störtskuren av ursäkter från högtalarna: Nedriven kontaktledning, check. Kabelbrand, check. Signalfel, check. Mötande tåg, check. Vagnfel, BINGO för helvete!”.

Någon som inte känner igen sig? Till saken hör att Johan Hilton verkligen gillar att åka tåg, eller snarare, vill gilla. Han är knappast ensam om det. Tåg är ett populärt kommunikationsmedel bland svenska folket. Men tålamodet prövas onekligen av den bristande pålitligheten.

Hör min enkla bön, kära politiker som begär vårt förtroende att styra och ställa i samhället. Kan ni inte bara fokusera på ett enda mål för ett tag? Att grundläggande verksamheter ska funka. Som polisen. Som sjukvården. Som tågen. Ni måste inte nödvändigtvis bygga futuristiska höghastighetsbanor för en astronomisk summa skattemiljarder. Det finns redan befintligt dragna järnvägar som era väljare gärna använder, men som lider av svåra kapacitets- och underhållsproblem.

Är det inte kapitalförstöring att låta det existerande nätet falla i bitar? Tänk om det rustades upp, och vanliga tåg faktiskt gick som tåget, prickfritt och i tid. Det hade varit attraktivt nog. Ni talar gärna om att människor borde köra mindre bil, för miljöns skull. Ni talar gärna om att hela landet ska leva, för landsbygdens skull. Vill ni göra konkretion av orden? Ge Stångådalsbanan en chans!

Modernisera, helsvetsa spåren, elektrifiera. Med snabbare och tätare turer för person- och godstrafik mellan Linköping och Kalmar hade villkoren i den sydöstra delen av Sverige kunnat bli betydligt bättre. En öppning för regionförstoring med potential.

Må regeringen därför ompröva Trafikverkets beslut att vända ryggen åt Stångådalsbanan. Varken den, eller anslutande Tjustbanan till Västervik, är förklarad som aktuell för renovering i myndighetens senaste investeringsplan. Sotdöden nästa?

Vill man underblåsa avfolkningen av mindre orter är ett säkert sätt att lämna infrastrukturen till förfall. Skulle det bli Stångådalsbanans framtid drabbas även – nota bene – Linköping och Kalmar, riskerar att bli likt öar i allt ödsligare omkringliggande trakter. Hur skulle det gynna utvecklingen av våra respektive län? Urbanisering är positivt ur många aspekter, men utan ett syresättande samspel mellan stad och landsbygd går något väsentligt förlorat, vi blir fattigare.

Goda skäl finns alltså att värna Stångådalsbanan. Fast ska regeringen väckas till en satsning bör åtminstone berörda kommuner längs sträckan hålla ihop. Olyckligtvis har Linköping nu valt att överge samarbetsorganisationen Infrastrukturkansliet som lobbar för Stångådals- och Tjustbanan. Majoriteten i Linköpings kommunstyrelse vill hellre koncentrera sig på Ostlänken. Som om det fanns en motsättning!

Det tycker i vilket fall inte kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) som är kritisk till avhoppet: ”Jag tror att man har lite av ett storstadskomplex och inte förstår att vi måste också se till att stärka landsbygden för att se till att både regionen ska fungera – men också att Linköping ska stärkas som stad” (P4 Östergötland 20/9).

Precis.

Nu ska väljarna fångas

Skrivit i Corren 21/9:

Finansminister Magdalena Andersson förklarar att hon i sin rödgröna budget betalat av rejält på statsskulden. Den är nu den lägsta sedan 1977, påpekar hon glatt. Just året 1977 borde också vara ett memento mori för regeringen. Då knakade folkhemmets fogar, den höga tillväxt som tagits närmast för given under efterkrigsperioden var definitivt över, konjunkturen störtdök, Sverige hamnade i en omskakande strukturkris.

När vi idag står på toppen av en febrig högkonjunktur, våghalsigt eldad av rekordlåga räntor, bör man betänka vad som brukar komma efteråt. Baksmällan. Och den lär bli smärtsam. Således är det utmärkt att finansministern pressar ner statsskulden i beredskap åt den regering vilken sedan – kanske snarare än vi tror – måste låna upp säckvis med pengar igen för att parera kraschen.

Bra är även att finansministern, som under mandatperioden höjt skatterna med 65 miljarder kronor, faktiskt sänker skatten med några miljarder. Främst är det pensionärerna som får denna lättnad till del. Det är dom väl unt. Trist är bara hur regeringen motiverar den minskade pålagan. Nämligen att dom som slutat jobba missgynnats i förhållande till dom som ännu arbetar.

Denna ”orättvisa” är en chimär, uppfunnen av Socialdemokraterna för att misstänkliggöra lanseringen av Alliansens jobbskatteavdrag en gång i tiden. Det där snacket, epitetet ”pensionärsskatt”, retoriken om pension som ”uppskjuten lön”, är direkt vilseledande och det vet naturligtvis Magdalena Andersson.

Visst förtjänar även pensionärerna att få behålla mer i plånboken, det gör deras villkor rimligare. Men för att det ska bli något innehåll i sedelfacket krävs att andra människor hålls motiverade till att stämpla in på jobbet varje morgon. Pensionssystemet är ju konstruerat enligt kedjebrevsprincipen.

Bland annat därför hade det varit klokt om regeringen fokuserat skarpare på att rätta till strukturproblemen i svensk ekonomi – inte minst på arbetsmarknaden med dess höga trösklar för nyanlända, yngre och lågutbildade. Om dessa grupper har svårt att få jobb nu, hur blir det då inte när konjunkturen vänder? Och vad blir konsekvenserna av ett prisfall på den groteskt uppblåsta bostadsmarknaden? Varningsklockorna ringer, röda lampor blinkar – men regeringen tycks föredra att slå dövörat till.

Tyvärr ligger det mycket i kritiken att Andersson & Co huvudsakligen agerar tämligen oansvarigt genom att blåsa på med rader av utgiftsstimulanser i ett redan stekhett läge. Finansministern verkar även överskattat det så kallade reformutrymmet. Medan hon talar om 40 miljarder, säger sig det oberoende Konjunkturinstitutet räknat fram en summa långt under det.

Men vilken sittande regering av någon kulör vill inför ett valår, när hjulen snurrar så det brinner i naven, framstå som buttra festbromsare? Det ligger i den gängse politikens röstmaximerande natur att låta det vara föräldrafritt, smälla av champagnekorkarna och avfärda oppositionen som hopplöst svartmålande dysterkvistar.

Allt är, som sagt, inte dåligt i budgeten. Försvaret och polisen för ökade anslag exempelvis. Vad som skaver är intrycket av kalkylerad lättsinnighet, den illa dolda misstron mot väljarnas förmåga att begripa nödvändigheten av att bädda för en glåmig morgondag när kalaset tagit slut.

Hade Alliansen uppträtt helt väsensskilt om finansministerposten vore deras? Svårt att tro. Men det är ingen ursäkt.

Grattis, Jimmie Åkesson!

Skrivit i Corren 20/9:

En god regel är att aldrig ställa ultimatum om man inte är beredd att fullfölja det. Annars framstår man som patetisk och ynklig. Det är bilden som obarmhärtigt tonar fram av Alliansen nu. Säkerhetsläckaget på Transportstyrelsen, lagbrotten, mörkläggningsförsöken, den bröderna Marx-artade förväxlingskomedin till krishantering – allt borde varit en massiv sjunkbomb för regeringen.

Men Alliansen har lyckats med prestationen att själva kapsejsa på IT-skandalen. Tisdagens misstroendeomröstning mot försvarsminister Peter Hultqvist demonstrerade haveriet inför hela svenska folket. Centern och Liberalerna fegade precis som aviserat ur. Hultqvist kunde lugnt sitta kvar.

Oavsett hur man må bedöma Hultqvists skuld i sakfrågan, är det ofrånkomligt att Alliansen förlorat i respekt och trovärdighet genom att inte palla för trycket att löpa linan ut. Men det mest harhjärtade i sammanhanget är att Alliansen låtit statsministern slippa undan i Transportgate och föredragit att skjuta på hans underhuggare.

Varken Hultqvist, eller de bägge avpolletterade statsråden Anders Ygeman och Anna Johansson, eller den plötsligt avgångne statssekretaren Emma Lennartsson (som var Stefan Löfvens närmaste medarbetare), bär huvudansvaret för regeringens förbluffande dysfunktionalitet i vaktslåendet om rikets säkerhet. Det ansvaret faller på mannen som är anförtrodd att hålla alla trådarna i sin hand; regeringschefen.

Om ett företag gör brakfiasko och dess affärshemligheter sprids för vinden, vem är det då styrelsen nackar? Naturligtvis VD:n – om denne inte redan innan av omsorg om aktieägarna förstått att lämna frivilligt. Alliansen är dock skrajsen för utsikten att behöva ratta bolaget och låter den ogenerade Stefan Löfven vara. När SD väckte misstroende mot statsministern i fredags blev det också borgerlig fanflykt.

Ett undantag var riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M). I Dagens Industri 16/9 förklarade han sitt stöd för misstroendet: ”Förutom regeringens tillkortakommanden och flagranta misslyckande är Alliansens ovilja att driva konstruktiv oppositionspolitik SD:s bästa vapendragare”. Det sätter fingret på problemet.

Genom sin egen impotens adlar borgerligheten SD som det synbarligen enda oppositionsalternativet med verkligt bett i svensk politik. Ett främlingsfientligt parti med bakgrund i nazismen! Är det Alliansens mening att jaga regeringskritiska väljare i famnen på dessa charlataner? Herregud. Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.

Politikens Björn Borg?

Skrivit i Corren 18/9:

Stefan Löfven är svensk mästare i maktspel. Håller ni inte med mig? Löfven står ohotad som herre på täppan, trots att den regering han leder är den svagaste sedan Ola Ullsten försökte ratta Sverige ett olycksaligt år på 70-talet. Ingen behärskar idag minoritetskonstens styre som Löfven.

Det är som tyngdlagen knappt angår hans V-stödda S/MP-ministär. Gång på gång lyckas han parera oppositionsmajoriteten i riksdagen. Löfven påminner om Björn Borg som kunde ligga under med till synes hopplösa setsiffror och ändå vända matchen.

Vi såg det redan hösten 2014. Sicket raffel! Löfven förlorade sin första budgetomröstning och vilken statsminister kan sitta kvar efter en sådan stjärnsmäll? Löfven! Han kontrade iskallt med hot om nyval och Alliansen säckade ihop psykologiskt – ja, fullkomligt lät sig blåsas av banan. Borgerligheten har inte hämtat sig än, men fick en formidabel publikfriande chans på smash och setvinst när IT-skandalen på Transportstyrelsen briserade.

Oj, oj. Där tycktes sannerligen Löfven hamnat ordentligt på defensiven. Pinsamma avslöjanden kom som på rullande band om hur regeringen slarvat med den nationella säkerheten.

Alliansen ryckte upp sig, sprang fram från baslinjen för att sopa hem den givna poängen, vi höll alla andan – detta skulle väl inte Löfven rimligen kunna klara? Han var rejält pressad och planen låg öppen. Men! Vad händer? Alliansen snubblar, slår en snedträff i nät och faller!

Åter har mirakelgrabben Stefan Löfven kommit ut på topp. Inte illa för en kille som helt otränad kastats in i politikens elitdivision. Allvarligt talat. Även jag skulle kunna vinna Wimbledon – om det enda motståndet jag mötte var från småknattar utan bollsinne som spelade med träracketar. Mer imponerande än så är egentligen inte Löfven som champion.

Han har blivit mästare praktiskt taget på walk over därför att oppositionen är direkt tragikomiskt valhänt, vilsen, slapp och skotträdd. Genomklappningen med misstroendevotumet mot försvarsminister Peter Hultqvist är blott alltför symptomatisk. En episk stilstudie i klanteri och uselt fotarbete. Alliansen har sänkt sin trovärdighet som regeringsalternativ i Marianergraven.

Med ett år kvar till valet, hur ska man hämta sig från detta praktfiasko? Vid det här laget skulle det nog krävas att en bolltrollare i John McEnroes klass uppenbarar sig i Ulf Kristerssons gestalt som ny M-ledare. Om ens det räcker för att övertyga väljarna.