Gasledningen i Östersjön en jackpott för Kreml

Åren 1979-1985 brukar av historieskrivarna betecknas som ”det andra kalla kriget”. Efter en period av avspänning i världen var Sovjetunionen åter på offensiven. Det ryska imperiet gjorde framstötar i Afrika, invaderade Afghanistan, placerade ut nya kärnvapenmissiler (SS-20) i Europa. Frosten bet även kring Sveriges knutar.

I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstigningsövningen som någonsin skett i Östersjön. En massiv flottenhet, eskorterad av flyg, löpte ut från den baltiska kusten, strök längs svenskt territorialvatten och gick till fingerad attack mot kusten i dåvarande DDR. Manövern kallades Zapad 81 (”Väst 81”).

Signalen var tydlig: det är vi – ryssarna – som behärskar Östersjön!   

Kommande veckor sker en slags repris på manövern. Bara namnet ger en symbolisk fingervisning om vilka maktpolitiska ambitioner som råder i dagens Kreml: Zapad 2009.

Förutom landstigning, är ett av de uttalade målen med denna militära kraftdemonstration att öva försvar av gasledningar. Det är knappast ett sammanträffande.

Projekteringen för bygget av det rysk-tyska konsortiet Nord Streams 120 mil långa jättepipeline på Östersjöns botten, från Viborg till Greifswald, är i full sving. En del av sträckningen kommer att löpa inom svensk ekonomisk zon. Trots att regeringen Reinfeldt ännu inte gett klartecken, håller tusentals rördelar redan på att bunkras upp här i Karlskrona.

Att vår regering skulle klara av att stoppa bygget är dessvärre orealistiskt. Den pågående remissrundan har mest karaktären av en charad. Kanske är det just denna insikt som är det verkliga motivet bakom att länsstyrelsen i Blekinge inte ens formulerat någon åsikt om gasledningen? Det tjänar ändå inget till.

Tyskland är ett av EU:s kärnländer, Europas viktigaste ekonomi och har skriande behov av energi. Vad har Sverige att sätta emot när tyskarna går samman med stormakten Ryssland? Dessutom skulle även påtryckningar från andra energitörstande EU-länder göra ett eventuellt nej från regeringen Reinfeldt mycket svårt. I framtiden beräknas nämligen 80 procent av unionens förbrukning av fossilgas levereras från Ryssland.

Därför är det hög tid att vi ser sanningen om gasledningens maktstrategiska betydelse i vitögat.

För Kreml är det rena jackpotten. Nord Strems huvudägare är energijätten Gazprom, som kontrolleras av den ryska staten. Och Ryssland har glasklart formulerat att dess energiexport inte enbart handlar om att samla många sköna slantar i Kremls kassakista. Energin ska också vara ett offensivt verktyg i utrikespolitiken.

Vad detta innebär har vi bland annat tidigare sett i Ukraina och Georgien, när dessa länder fallit i onåd hos Kremls makthavare. Gasleveranserna stryptes, priserna chockhöjdes.

Genom Nords Streams gasledning kommer Tyskland praktiskt taget att bindas upp i ett långvarigt beroendeförhållande till Ryssland. De potentiella utpressningsmöjligheterna mot EU blir magnifika. Det behöver inte gå så långt som till öppen konflikt.

Blott det implicita hotet räcker för att Tyskland ska gravitera in i större anpassning till ryska positioner. Frågan gör sammanhållningen inom EU delikat. Medlemsstater som tills nyligen stått under sovjetisk dominans – som Polen, Estland, Lettland, Litauen – lär näppeligen ta lätt på att semidiktaturen Ryssland ånyo utökar sin maktsfär.

Den 9 november kan vi fira 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Något år senare upplöstes Sovjetunionen (en händelse som Vladimir Putin betecknat som 1900-talets största geopolitiska katastrof). Men den period av avspänning som då följde i Europa är nu på väg att förbytas till ett frostigare läge.

För Sveriges del borde det vara uppenbart vad Nord Streams gasledning och Zapad 2009 betyder. Ryssland har ingalunda gett upp sin sekelgamla strävan att muta in Östersjön och därmed ta kommando över Europas norra flank.

Vilka militära och säkerhetspolitiska slutsatser – om några – drar vi svenskar av det? 

Farväl, Ted Kennedy

For all those whose cares have been our concern, the work goes on, the cause endures, the hope still lives, and the dream shall never die.

Edward M Kennedy, 1932-2009

(Ikväll gravsätts den siste Kennedybrodern på Arlingtonkyrkogården, Washington DC. Han kommer att vila bredvid president John F Kennedy och senator Robert F Kennedy.)

Segregerande friskolor?

Länge vägrade socialdemokraterna att godta friskolor i Sverige. Under 90-talet lyckades dock förnyare som Widar Andersson ändra partiets ståndpunkt från motstånd till acceptans.

Men sedan en tid tillbaka förefaller det som om friskolornas vara eller icke vara åter blivit en het stridsfråga inom partiet.

Nyligen ville Carin Jämtin, ledande s-politiker i Stockholm, stoppa friskolor från att drivas med ekonomiskt överskott (DN 28/7 2009). Kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul hävdar att friskolor på ett dramatiskt sätt ökar segregeringen i samhället (Sydsvenskan 18/8 2008). Den ideologiske nestorn Enn Kokk kräver på sin blogg att partiets ”socialliberaler” – det vill säga friskoleanhängarna – borde lämna socialdemokratin (enn.kokk.se 30/7 2009). Och så vidare.

I höst ska socialdemokraternas kongress fastställa riktlinjerna för utbildningspolitiken. Ska ombuden tvinga Mona Sahlin att gå loss med hammare och skära på friskolesystemet efter en eventuell valseger 2010?

Den tilltänkte regeringskollegan Lars Ohly i vänsterpartiet lär knappast misstycka. Men vad säger miljöpartiet, som åtminstone förr varit varma förespråkare av friskolor?

I vilket fall kan vi nog förvänta oss att gamla vänsterretoriska påståenden kring friskolornas förmenta skadlighet kommer att eka i valrörelsen nästa år. Friskolor isolerar eleverna, tär på gemensamma resurser, hotar integrationen, befäster ogynnsamma sociala strukturer, etc.

Bara en kortare reflektion i sammanhanget. Både socialdemokraterna och vänsterpartiet borde nog – lite otippat kanske – betrakta USA som ett drömland. Där råder nämligen sedan åratal tillbaka en stark politisk uppslutning bakom det offentliga skolväsendets monopolliknande ställning.

Den rådande situationen försvaras också ivrigt av lärarnas lobbyorganisationer. Dessa motsätter sig även individuell lönesättning som ett sätt att stimulera till förbättrad utbildningsstandard. Man ogillar vidare idén att lärarna ska genomgå tester för att kontrollera deras kompetens.

Som Hans Bergström påpekat i sin utmärkta biografi över John McCain (Historiska Media 2008), var denne orädde republikanske senator och presidentkandidat mer eller mindre en ropande röst i öknen när han drev frågan om skolpeng (”vouchers”) och frihet att välja skola för alla.

Få politiker vågar utmana befolkningsmajoritetens stöd för det offentliga skolmonopolet. Ändå finns en tilltagande skara röster som tycker att ett slags friskolesystem liknande Sveriges vore i högsta grad önskvärt. Vilka är de?

Redan rika och välsituerade amerikaner i grönskande, burgna förorter?

Nix! Det är främst inom USA:s spansktalande och svarta minoriteter som förslaget om skolpeng vunnit popularitet.

För dessa traditionellt socioekonomiskt utsatta grupper skulle en förändring i frihetlig riktning tvärtom motverka den hårda segrationen i samhället. Ambitiösa föräldrar kunde då lyfta sina barn ur underpriviligerade miljöer och ge dem ökande möjligheter att lyckas i livet.

Men om svarta och latios strömmade till skolor belägna i vita medelklassområden? Blotta tanken verkar skrämmande för många i USA, där fortfarande underliggande rasistiska attityder frodas.

John McCains progressiva strävan illustrerar problemet. Han valdes in i senaten 1986. Under hela sin tid där har han försök få kongressen till att anta reformförslag om vouchers. Men förgäves.

Tycker verkligen svenska socialdemokrater som Nalin Pekul och hennes övriga meningsfränder att det är bra?

Eller stämmer måhända det amerikanska exemplet till viss form av eftertanke?

Reinfeldt, Bildt och den moraliska testfrågan

Det är nys att inte den svenska regeringen skulle kunna ta avstånd från Aftonbladets famösa artikel (17/8) om den israeliska arméns påstådda nattjakter efter ofrivilliga organdonatorer bland palestinska ungdomar. 

Mårten Schultz, docent i juridik, klargjorde detta på debattsajten Newsmill häromdagen. Även justitiekanslern Göran Lambertz har vädrat en liknande ståndpunkt. 

Regeringens Reinfeldts försvarslinje att kritik mot Aftonbladet – ökänd för notoriska återfall i antisemitismens träskmarker – skulle förbjudas av grundlagen, håller alltså inte enligt expertisen. 

Jag är dock inte särskilt förvånad över att statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt försökt komma undan denna ”obeväma” affär genom att huka bakom ett draperi av legalistiskt formalism. 

Att Fredrik Reinfeldt varken betraktar antisemitismens faror, eller synen på Israel, som avgörande moraliska testfrågor i vår tid (post-Auschwitz) torde vara ganska klart. 

Hans tal på Förintelsens minnesdag den 27/1 2007 inför den judiska församlingen i Stockholm tjänar som belysande illustration (anförandet finns obarmhärtigt nog fortfarande att läsa på regeringens hemsida). Maken till löjeväckande plattityder och rutinartade formuleringar får man leta efter, bristen på passion och inlevelse är nära nog total. 

Jag har själv träffat och intervjuat Reinfeldt några gånger utan att lyckas begripa vad som egentligen driver honom, vad hans inre övertygelser i grunden består av. Efter våra möten har titeln på Robert Musils klassiska roman från Habsburgsmonarkins sista dagar ständigt kommit upp i huvudet: Mannen utan egenskaper.

Så vad har vi att förvänta oss av en dylik politisk ledare när valörerna prövas? 

Vad sedan gäller Carl Bildt har denne aldrig gjort sig känd som någon ljusgestalt i kampen mot antisemitismen, precis. 

Att Bildt i samband med stormen mot Aftonbladet känt sig manad att på sin privata blogg formulera några självklara, allmänna fraser om att regeringen minsann arbetar ”för att bekämpa fördomar och främja förståelse” förtar inte det intrycket. 

Bland andra Per Ahlmark har upprepade gånger kritiserat Carl Bildts oförmåga att se allvaret i den antijudiska hetsen. Strax efter senaste riksdagsvalet, då Bildt gjort politisk comeback som utrikesminister, gav Ahlmark följande vittnesmål i Dagens Nyheter:

Första gången jag själv insåg att dåvarande moderatledaren hade en kylig inställning till det judiska var 1991. Tre av oss som drev fram rättegången i Stockholm mot den nynazistiska radiostationen Radio Islam – Håkan Holmberg, Henrik Bachner och jag – bad att få träffa de stora partiernas ledare.

Inför den kommande valrörelsen ville vi varna dem för den uppblossande antisemitismen samt beskriva dess faror och tanketrådar.

Socialdemokraterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna var tacksamma för den möjligheten. Domen mot Radio Islam hade ju fört Ahmed Rami till fängelse och fällt honom på ett tjugotal punkter för hets mot folkgrupp. Vi gav vår analys av det intima samarbetet också i Sverige mellan nazistiska och islamistiska judehatare.

Men Carl Bildt sade nej. Han vägrade att träffa oss trots att han själv fick välja plats och tidpunkt. I stället lät han oss på ett kränkande sätt förstå att han var totalt ointresserad av fakta om modern antijudisk hets. Moderater i Svenska Kommittén Mot Antisemitism var minst lika chockerade som vi andra över arrogansen hos deras dåvarande partiledare.

Nonchalans inför hat mot judar leder lätt till slappa slutsatser. Numera säger Carl Bildt gärna något förstående om Hamas. Han tycks inte veta att den organisationens stadga från 1988 är öppet antisemitisk. (DN 2006-10-24)

I samma artikel hänvisade även Per Ahlmark till en intervju som tidskriften Neo gjort med Bildt i mars samma år. Där förklarade Bildt att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.

Ahlmark skrädde inte orden:

Det ”monoetniska” som Bildt tycker illa om är tydligen judarna, landets majoritet. Judar på flykt har ju alltid rätt att bli israeler, en sorts garanti för att nazismens förintelse av det judiska folket inte ska kunna upprepas.

Bildt anser alltså att detta skydd mot antisemitiska förföljelser har gjort Israel till ett ”tråkigt område” som han inte är ”förtjust i”. Utrikesministerns okunnighet om detta lands historia, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en fientlig attityd.

”Det är dags för moderaterna att erbjuda väljarna ett långvarigt, ansvarigt regeringsansvar”, deklarerade Fredrik Reinfeldt på moderaternas stämma i Västerås idag.

Själv hoppas jag att den oansvariga duon Reinfeldt och Bildt inte blir långvarigt inkluderade i det moderata erbjudandet. 

Israel, Aftonbladet och tryckfriheten

Jag kan sannerligen förstå den massiva upprördhet som publiceringen av Donald Boströms famösa artikel i Aftonbladet den 17/8 orsakat – bland judar som icke-judar, hemma och utomlands, icke minst i Israel. 

Den som inte ser att detta alster är en löst sammanvävd konspiratorisk smörja i klassisk antisemitisk tradition är förmodligen blind.

Eller saknar basala kunskaper om vad antisemitism innebär (tyvärr inte ovanligt, av egen erfarenhet vet jag att många aningslösa svenskar föreställer sig antisemitism som något vrålande SS-officerare sysslade med i Hitlertyskland – men som därefter i stort sett bortdunstat med befrielsen av Auschwitz ungefär).  

Nå, även om jag anser att Israels regering dragit på väl häftigt i sina reaktioner mot Aftonbladet, har premiärminister Benjamin Netanyahu ändå väsentliga poänger när han går hårt åt Sverige. 

Betänk följande sammanhang:

1) Aftonbladet är Sveriges största tidning.

2) Aftonbladet har sedan tidningen hyllade Adolf Hitler under 30- och 40-talen notoriskt återfallit i spridandet av antijudiska schabloner, oavsett ägare eller politisk kulör, ända fram till dags dato. 

3) Sverige har tidigare, under Göran Perssons regering, internationellt profilerat sig som en banerförare i kampen för att hålla Förintelsens lärdomar levande. 

4) Sverige är nu EU:s ordförandeland och har därmed – för en gångs skull – verklig realpolitisk tyngd på den globala arenan. 

Sett i ljuset av dessa faktorer, spelar det faktiskt roll hur det officiella Sverige hanterar detta faktum att rikets upplagemässigt ledande publikation ånyo ger spridning åt antijudisk propaganda. 

Att israeler undrar över hur situationen egentligen är i det där avlånga, kalla landet i norr borde således inte förvåna. Att Netanyahu kräver ett klargörande om den svenska regeringens ståndpunkt i ”Aftonbladet-gate” är heller knappast konstigt. 

Svårbegriplig är dock kören av svenska röster som menar att vår regering ABSOLUT ICKE får ta ställning i frågan med hänvisning till tryck- och yttrandefriheten.

Ska man tro dessa debattörers argumentationslinje väntar tydligen annars den osaliga vålnaden av Karl XIV Johan och hans ökända indragningsmakt på att åter drabba Aftonbladet. 

Men detta snack låter i grunden bara som brännvinsadvokatyr och taskiga undanflykter. Skulle hot om statlig censur föreligga i ett moget demokratiskt land med fri debatt om regeringen deklarerar en åsikt rörande en tidningsartikel?

Exakt VAD är det som hindrar eller förbjuder att utrikesminister Carl Bildt gjorde ett uttalande i denna stil:

Sveriges regering ser med djupaste allvar på antisemitismens faror. Därför tar vi självfallet bestämt avstånd från de antijudiska schabloner som uttrycks i Donald Boströms artikel i Aftonbladet den 17/8. Men för publiceringen svarar Aftonbladets ansvarige utgivare och ingen annan. Tryck- och yttrandefriheten är skyddad i vår konstitution.

Jag vet verkligen inte. Men jag misstänker.

Jag misstänker att detta handlar om annat än att ”värna tryckfriheten” för en del svenska opinionsbildare.

Jag misstänker att de spelar med falska motiv. 

Jag misstänker att många helt enkelt inte gillar den judiska staten. 

Och innerst inne anser att lite antisemitism, ja det kan väl en jude gott tåla. 

Är du demokrat, Mikael Wiehe?

Under helgen som gick spelade Mikael Wiehe på musikfestivalen Tyrolen utanför Alvesta. Inför konserten gav Wiehe en intervju för Smålandsposten där han bland annat talade om sin senaste skiva, Sånger från en inställd skilsmässa. 

Men som den politiskt engagerade artist Mikael Wiehe alltid varit, meddelade han även att hans ”största mål” var att ”störta den borgerliga regeringen”. 

Eller som Wiehe också uttryckte det: ”Nu är min ambition att lägga krokben för de jävlarna” (Smp 21/8). 

Mikael Wiehe har aldrig hymlat med sin socialistiska övertygelse. Att han vill verka för ett politiskt majoritetsskifte i Sverige är således fullt naturligt och helt legitimt. Inget att säga om detta.

Dock skvallrar hans hätska språkbruk om bristande respekt för det fria folkstyre vi har i Sverige. Man kan förvisso tycka väldigt illa om den politik som dagens moderatdominerade regering företräder. En stor del av Sveriges befolkning gör det i varierande grad.

Men därifrån till att utslunga epitet som ”de jävlarna” mot Fredrik Reinfeldt & Co är knappast förenligt god takt och ton sanna demokrater emellan. 

När Wiehe dessutom använder ett våldsamt begrepp som att ”störta” regeringen (istället för exempelvis ”byta ut”) ligger misstanken till hands att det är något slags revolutionärt maktövertagande han vill se.

Att Mikael Wiehe också håller fast vid 68-vänsterns revolutionsromantiska ideal framgår tydligt i samma intervju. På frågan vad han läser blir svaret: ”Tal av Fidel Castro. Han har mycket vettigt att säga”. 

Själv tycker jag att Wiehe har mycket vettigt att säga genom sitt musikaliska konstnärskap.

Jag håller honom för en av våra främsta låtskrivare och artister, både som ledare för 70-talsgruppen Hoola Bandoola Band och i egen rätt. Bland hans många fina soloskivor  – jag äger själv ett drygt tiotal – vill jag särskilt rekommendera Elden är lös (1979), Sevilla (1998) och Främmande land (2005). 

Jag har även som journalist haft förmånen att intervjua honom. Som person är Mikael Wiehe varm, generös, välformulerad, humoristisk. Och utan tvekan mycket intelligent. Hans solidaritet med utsatta människor världen över är äkta och djup.

Okej att Wiehe är socialist. Det har jag inga problem med. Så länge han tillhör den demokratiska familjen. Men på denna avgörande punkt finns uppenbarligen starka skäl till tvivel. Vilken övertygad demokrat vurmar väl för en diktator som Fidel Castro? 

Häromåret medverkade Wiehe till och med på en stödgala i Malmö för Kubaregimens fromma.

Bland arrangörerna fanns Svensk-kubanska föreningen, Kommunistiska partiet och Revolutionär kommunistisk ungdom. Det uttalade målet med galan var att samla in ekonomiska medel till att flyga hit unga representanter för Castrodiktaturen och låta dem bedriva propaganda i Sverige. 

Inför denna minst sagt dubiösa konsert slog Mikael Wiehe fast: ”Kuba är bäst på mänskliga rättigheter i regionen”. 

Och bagatelliserade förekomsten av politiska fångar i landet med följande ord: 

De värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantanamo. Det är fel att fängsla politiska motståndare. Men när jag besökte revolutionsmuseet på Kuba för första gången 1979 såg jag revolutionen som en önskvärd självklarhet. Den önskan är inte ogjord. (Expressen 18/2 2007)

Bäst på mänskliga rättigheter i regionen? Castrorevolutionen som en önskvärd självklarhet? 

I den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watchs världsrapport för 2009 summeras situationen på Kuba så här: 

Cuba remains the one country in Latin American that represses nearly all forms of political dissent. The government continues to enforce political conformity using criminal prosecutions, long- and short-term detentions, mob harassment, surveillance, police warnings, and travel restrictions.

Det oberoende forskningsinstitutet Freedom House rankar Kuba som en av världens hårdaste diktaturer, något bättre än Nordkorea och Burma, men fullt i klass med notoriska flåbusar som Saudiarabien, Vitryssland och Syrien.

Jag finner det uppriktigt sagt gåtfullt varför en i övrigt skarpsinnig man som Mikael Wiehe fortfarande inte förmår befria sig från ungdomsårens antidemokratiska vänsteridéer. Upptäcker Wiehe inte förnedringen han utsätter sig för genom att agera kolportör åt den kubanska förtryckarapparaten? 

Mikael Wiehes gamle parhäst Björn Afzelius visste bättre.

Även denne tjusades länge av Fidel Castro och gick naivt i god för den kubanska revolutionens ”landvinningar”. Dock föll fjällen från Afzelius ögon när han på plats konfronterades med det omänskliga system Kubas folk tvingades leva under.

Björn Afzelius erkände sig inte bara duperad. Han skrev en hel roman om saken (En gång i Havanna, 1993). Och gjorde konkreta insatser för att undergräva Castrotyranniet genom att smuggla in pengar – i sitt gitarrfodral (!) – till den kubanska oppositionen.

Tragiskt nog avled Björn Afzelius för tio år sedan. Om inte annat hade han annars kanske kunnat lära Mikael Wiehe något. 

Metro och tyranniet

Metro International, med Kinnevik som dominerande ägare, brottas sedan några år tillbaka med förluster och aktiekursen kan räknas i ören, inte kronor. 

Affärsidén att ge ut gratistidningar med snuttifierade artiklar på barnspråk funkar tydligen inte så bra längre. Och det är väl ett hälsotecken för den allmänna intellektuella medvetandenivån. 

Förr var motivet bakom att starta tidningar tvåfaldigt. Att tjäna pengar, naturligtvis. 

Men också att tidningsmakarna brann för något högre – att förmedla nyheter, avslöja missförhållanden, påverka samhället, kämpa för vissa grundläggande idéer. Tidningarnas betydelse för demokratins genombrott och upprätthållande kan knappast överskattas.

Till denna publicistiska tradition hör inte Metro. 

Motivet bakom Metro är bara enfaldigt. Stålar. I övrigt står inte Metro för någonting. Dess enda raison d’être är att vara en sedelpress. 

Fast nu går det som sagt ganska knackigt med det. Dock tror sig Metro Internationals VD Per Mikael Jensen hittat en väg att få ordning på bokföringen igen. Och den går till Kina, där han ser gyllene expansionsplaner. 

Världens största diktatur och människorättsbuse skulle nämligen passa Metro som hand i handske. Intervjuad i tidskriften Medievärldens affärsbilaga förklarar Per Mikael Jensen lyriskt:

Jag tror Metro-konceptet passar Kina extremt bra. Du har en form av censur i Kina, men Metro som opolitiskt – vi säger inte till världens ledare vad de ska göra – är ett mycket starkt koncept för Kina.

Några skrupler att göra tidning under en totalitär diktaturregims överinseende finns alltså inte. Metro som”opolitisk”. Vilken cynism! Hur naiva tror Per Mikael Jensen att vi är? 

I praktiken skulle förstås inte Metro kunna trycka en bokstav utan Pekingledarnas gillande. Därmed riskerar tidningen också bli ett slags språkrör för tyranniet. På sitt patenterade lättsmälta vis. 

Fast pengar luktar förstås inte för den amoraliske sedelpressaren. Kinneviks Cristina Stenbeck är bara att gratulera.

Vad Sverige kan lära USA om sjukvården

Ska Barack Obama gå samma nederlag till mötes som sin demokratiske föregångare Bill Clinton? Bägge hade i sina valprogram löften om att reformera det amerikanska sjukvårdssystemet så att det skulle omfatta samtliga USA:s medborgare. 

Så fort Clinton satte sig bakom Ovala rummets skrivbord i januari 1993 försökte han förverkliga planerna. Och förlorade snart efter hårdnackat motstånd. 

Även Barack Obama har sedan han blev president lagt in högsta växeln i frågan. Motståndet är lika hätskt denna gång. Vilket för en stillsam betraktare på andra sidan Atlanten kan tyckas märkligt. 

Är det inte uppenbart att USA:s sätt att organisera sjukvården genom huvudsakligen privata lösningar nått vägs ände? 

Kostnaderna både för den enskilde, och för landet som helhet, är en allt tyngre börda. Vården slukar 17 procent av USA:s BNP, mest i världen. Men landet leder inte VM i folkhälsa för det. Därtill kommer att dryga 45 miljoner invånare står utanför systemen. De statliga komplementen Medicaid och Medicare från Lyndon Johnsons tid på 60-talet är dyra och ineffektiva. Och så vidare. 

Det finns också en stor medvetenhet om att något måste göras. Häromåret visade exempelvis en undersökning att 75 procent av alla vuxna amerikaner ansåg en grundläggande förändring nödvändig (Public Views on Shaping the Future of the U.S. Health Care System, The Commonwealth Fund, August 2006).

Barack Obamas föreslagna reformpaket är ett steg i rätt riktning. Men ett modest sådant. Även om Obama lyckas få kongressen med på noterna (tveksamt) innebär det inte någon direkt revolution, precis. Man lappar och lagar på ett slitet malätet täcke, istället för att sy ihop ett helt nytt och bättre.

Men antag att USA gav en kommission av skräddare ett sådant uppdrag. Då borde de ta en titt på Sverige.

Här finansieras vården genom en allmän, skattebaserad sjukförsäkring. Det är en principiellt klok och rationell konstruktion. Hela befolkningen delar de potentiellt mycket höga riskerna och därmed kan premierna hållas nere. Sveriges sjukvårdskostnader är ungefär nio procent av BNP, alltså åtta procentenheter lägre än i USA.

Vad får vi då för pengarna? Fakta är följande: bland Europas länder är Sverige ledande när det gäller behandlingsresultat, läkemedel och vårdens omfattning.

Sämre är det dock med tillgängligheten. Sverige är faktiskt bottenkasst på det. Bara i Lettland – som har sämst sjukvård i Europa överhuvudtaget – får människor vänta längre utanför lasaretten. Sverige uppvisar också risiga resultat inom kategorierna patienträttigheter och information. 

Allt detta enligt analysföretaget Health Consumer Powerhouse som årligen rankar vården i Europas länder. Senast hamnade Sverige på en sammanvägd femte plats (överst på prispallen var Holland, följt av Danmark och Österrike). 

Konklusion: svenska patienter erhåller en utmärkt, högt kvalificerad vård till ett hyfsat pris. Men den enskilde sjuklingen har en svag ställning gentemot vårdapparaten och tvingas stå i långa köer för att nå dit, med uppenbar risk för förvärrat lidande (till och med död, i värsta fall).

Den reform som vi borde riva tag i, är att skapa ökad mångfald av aktörer inom den allmänna sjukförsäkringens ram. Tyvärr har en ogin, ja rent fientlig syn på privata vårdgivare från socialdemokraternas sida bromsat utvecklingen av enskilda alternativ. Istället har den offentliga vårdapparaten fått breda ut sig. Och monopoltendenser är sällan hälsosamt.

Mer konkurrens skulle inte bara göra att resurserna utnyttjades effektivare, vilket ytterligare kan pressa kostnaderna. Framför allt skulle patientens egenmakt stärkas och tiden i väntrummen hade kunnat kortas. 

Alltså: varken en dominerande stat (Sverige) eller en dominerande marknad (USA) är receptet. Tricket är att finna den balanserande mellanvägen.

Men trots att vi svenskar gärna klagar över långa vårdköer, ses ändå flerfaldigande av privata sjukhus med djup skepsis. Decennier av socialdemokratisk indoktrinering mot ”vinstintressen i välfärden” handikappar vår förmåga att reformera systemet här hemma. 

I den kollektiva amerikanska mentaliteten finns å andra sidan en ännu större skepsis mot staten och dess myndigheter. Ofta sund förvisso, och historiskt förklarlig. Nationen USA bildades ju en gång av flyktingar från det politiska och religiösa statsförtrycket i Europa. 

Men därav härrör också Obamas svårigheter att nu omvandla sina ord till handling. Det räcker med att han nämner begrepp som ”stat” och ”skatt” för att folk ska rygga tillbaka, larma om socialism och inskränkt frihet.

En åskådlig bild av problematikens kärna gavs i ett DN-reportage häromdagen (17/8) från ett ”town hall meeting” i den fattiga småstaden Wheeling, West Virginia. Invånarna hade samlats för att diskutera Obamas reformpaket med sin lokale kongressman Alan Mollohan:

En späd kvinna uppmanade Mollohan att se till att reformen genomförs snabbt:

– Jag har en tonårsdotter som är svårt sjuk i reumatism. Hennes behandling kostar tusentals dollar i månaden. Jag fasar för hur det blir när hon blir vuxen. Hon kommer aldrig att kunna teckna en egen sjukförsäkring, inget försäkringsbolag vill ha henne som kund.

Kvinnan fick svar på tal av en ung kortklippt man i välstruken blå skjorta:

– Varför ska jag betala skatt för din dotter?

Om utopismens förbannelse

Herbert Tingsten skrev en gång om ideologiernas död. I den mogna demokratin hade de eldfängda ideologiska striderna falnat till förmån för den upplysta och toleranta kompromissen för det gemensamma bästa. 

Kanske inte så jättekul samhälle att leva i för brinnande själar med radikala politiska idéer.

Men bara något år efter Tingstens förkunnelse rullade 1968 års värsta vänstervåg igång med tillbedjan av Marx, Mao, Lenin och Castro. Per Ahlmark har i sin bok Vänstern och tyranniet (1994) förtjänstfullt åskådliggjort hur dessa stollerier förpestade Sverige under ett galet kvartsekel. 

Idag har kommunismens träldomsläror gjort bankrutt och dess företrädare kan stå där med skammen (om de har någon). Å andra sidan har vi fått en värld där vildskäggiga islamister i samvetslös fanatism sprider terror och förintelse för att uppnå sin medeltidsmässiga gudsstat på jorden.

Svensk militär deltar på FN:s mandat i Afghanistan just för att hindra dessa fundamentalister från att på nytt göra landet till en mänsklig avgrund – och exportör av blint slående massdöd (11/9!). Att en gammal Berlinmursnostalgiker och Lenindyrkare som Lars Ohly kräver att Sverige måste retirera från detta uppdrag är följdriktigt. 

Samhällsomstörtande utopister har, trots att deras visioner må skilja sig åt, släktband som sällan förnekar sig. Radikalt blod är tjockare än ideologiskt vatten. 

En närmast övertydlig illustration är Hitler och Stalin, som aldrig upphörde att känna djup beundran för varandra, även när deras stater drabbade samman i det vidrigaste krig som historien dittills skådat. 

Valet i Afghanistan den 20 augusti är ett litet stapplande steg på den svåra vägen mot demokratisering, frihet, jämlikhet och försoning för ett plågat och utsatt folk. Det kommer med all sannolikhet att dröja mycket lång tid innan målet uppnåtts. Men tills dess är det avgörande att USA, FN och Sverige är uthålliga och håller fast vid sitt engagemang. 

Här hemma kan man förvisso ofta uppleva leda vid politiken. Fredrik Reinfeldts teknokratiskt inriktade moderater och den tilltagande partiträngseln i mittfåran inger sällan känslan av entusiasm och lidelse.

Tingstens tes om ideologinernas död verkar på svensk botten vara lika aktuell nu som när den först formulerades. 

Men även idag vet vi inte vad som väntar runt hörnet. En ny form av 68-vågen, fast med andra förtecken? Utanför våra gränser räcker det att kasta blicken mot det samhälle som talibanerna gjorde av Afghanistan. 

Deras utopi var mycket extrem, dock visar exemplet vad brinnande, radikala idealister är kapabla att utföra när de får fritt spelrum. Tänk tanken om även de unga svenskar som okritiskt hyllade Mao fått samma obegränsade utrymme att stöpa om Sverige när det begav sig… 

Trots allt är jag benägen att hålla med Svenska Dagbladets förträfflige Richard Swartz, som i dagens tidning (18/8) ger oss följande memento för framtiden:

I Bibeln står att de ljumma skola utspys. Men för ett samhälle är just de ljumma och milda att föredra. Redan de gamla grekerna visste att metron– måttfullhet och jämvikt – är både individens och gemenskapens ideal. Utopin eller Trotskijs permanenta revolution är andra beteckningar för Helvetet.

Måste Bergmans Fårö dela Polarstudions öde?

På Sankt Eriksgatan 58 i Stockholm ligger ABBA:s legendariska Polarstudio. Hit kommer idag människor från hela världen för att insupa atmosfären där den svenska gruppen skapade genialiska popmästerverk, väl i klass med Beatles och Beach Boys.

I anslutning till studion finns ett museum med scenkläder, instrument och andra artefakter från ABBA:s sagolika karriär. Den enorma succén för musikalen Mamma Mia har knappast dämpat intresset. Polarstudion är numera en av Stockholms främsta turistmagneter.

Så kunde det ha blivit.

Polarstudion finns dock icke mer. Våren 2004 stängdes dörrarna för alltid. Studion revs, lösöret slumpades bort på auktion. Inspelningsverksamheten var visserligen fortfarande lönsam. Det var fastighetsägarens chockhöjning av hyran som knäckte ekonomin. 

Om Led Zeppelin var 70-talets största rockband, så var ABBA decenniets regenter på den internationella poptronen. Money, money, money flödade in som resultat av framgångarna. Delar av vinsten investerades i bygget av en egen stuperstudio, state-of-the art, som invigdes 1978. 

Polarstudion med sin unika ljudbild blev genast mycket eftertraktad. Zeppelin spelade exempelvis in sitt sista album där, In Through The Out Door, 1979. ABBA själva sålde studion 1983 i samband med att gruppen gick skilda vägar. Men dess gamla inspelningsmarker fick med tiden en nimbus som var i partiet med Sun Studios i Memphis eller Abbey Road i London. 

Det saknades heller inte upprörda röster när rivningen hotade. 

Riksantikvarieämbetet granskade ärendet, men trasslade in sig i en sällsynt formalistisk tolkning av regelverket och förklarade sig oförmögna att agera. På kulturdepartementet lät man någon ointresserad tjänsteman dra saken i byråkratisk långbänk tills det var för sent. Det ansvariga statsrådet Marita Ulvskog brydde sig inte.

I Polarstudions urblåsta lokaler huserar numera ett gym. 

Lärdom? Ingen.

Ty sorgligt nog har det fysiska arvet efter Ingmar Bergman drabbats av ett liknande spektakel. Om två dagar, den 20 augusti, ska Bergmans hus och egendomar på Fårö gå till försäljning på den engelska auktionsfirman Christie’s. Den 26 september har turen kommit till lösöret, som klubbas bort av Bukowskis. 

Att så sker är helt i enlighet med Ingmar Bergmans testamente, och att hans familj följer mästerregissörens sista vilja är väl inget att moralisera över. Dock kan man tycka att det ligger i vårt gemensamma nationella intresse att inte ännu en del av det nutida svenska – och internationella! – kulturarvet skingras.

Det är dokumenterat bortom all diskussion vilken roll egendomen på Fårö spelade i Bergmans liv och för hans konstnärskap. Här fanns hans hjärta och själ. Här hämtade han inspiration och kraft. Här skapade han verk som berört och påverkat miljoner människor. Och kommer att fortsätta göra så för många generationer efter både honom och oss själva. 

Borde vi därför inte ha ett kollektivt ansvar att för framtiden bevara och säkra tillgängligheten till detta sällsamma konstnärsresidens? Polarstudions öde var illa nog. Gällande Bergman, där det handlar om än tyngre kulturell dignitet, är det riktigt läskigt.  

Men även nu har vädjanden och protester klingat ohörda.

Att kulturdepartementet skiftat färg från rött till blått har inte haft någon inverkan. Statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth tvår sina händer. Hon hänvisar till ”principen” om att staten inte ska gå in som köpare i fall som dessa (även kulturkonservatismen är tydligen ett minne blott i de ”nya” moderaterna). 

Återstår Stiftelsen Bergmancenter på Fårö, som dock uppenbarligen saknar nödvändiga finansiella muskler. Resultatet lär därför sannolikt bli att avgörande bitar försvinner från det prisma varigenom eftervärlden har att tolka, förstå och uppleva Ingmar Bergman. 

Kulturpolitiskt är det en skandal. 

Historiskt en tragedi.