En gråkall tisdag i Stockholm. Sara Mannheimer kommer cyklade till Skeppsholmen där vi bestämt träff vid Moderna museet. Hon ställer sin cykel utanför huvudingången.
I museets restaurang spelar ett jazzband för lunchgästerna. Vi söker en lugnare plats och slår oss ned i ett hörn på det angränsande kafét.
– Ett tag gick jag hit ganska mycket i början av min period i Stockholm. Jag minns några fina utställningar under David Elliots tid som chef. Men nu har jag backat lite från konsten. Jag var betydligt mer på gallerier förr, säger hon.
Sara Mannheimer är konstnär till yrket och driver sedan några år tillbaka en egen glashytta, Stockholm heta glas. Ursprungligen är hon från Lund, men växte upp i Göteborg. Till huvudstaden flyttade hon 1998 efter tio år av studier utomlands. Amsterdam, Tjeckien, USA. Var även ett år i det småländska glasriket.
Det låter som du haft ett kosmopolitiskt liv?
– Ja, det råkade bli det. Jag levde nog väldigt impulsivt och följde den väg som kom.
Förra våren debuterade Sara Mannheimer med romanen Reglerna, som lovordades av många kritiker. ”Intagande och övertygande… oavlåtligt underhållande för läsaren”, tyckte exempelvis BT:s recensent Peter Viktorsson. Och sedan blev boken dessutom nominerad till BT:s debutantpris.
Hur gick din väg från glas till skrivande?
– Det var snarare från skrivande till glas och sen till skrivande. Skrivandet har följt mig i alla år mer eller mindre intensivt.
Sara Mannheimer berättar att det företrädesvis var dikter hon tidigare ägnat sig åt. Och nämner sedan att hon efter skoltiden i Göteborg faktiskt studerade ett år på Jack Kerouac School of Disembodied Poetics i Colorado.
– Jag hade tågluffat och träffat någon från den skolan. Det lät häftigt… Direkt från gymnasiet till den miljön. Allen Ginsburg och William Burroughs kom och föreläste. Men jag hade aldrig haft beatnickarna som idoler under mina tonår. Det var inte därför jag sökte mig dit. Det var mer för att ge sig iväg från något känt till något okänt.
Men oj, hur var det att träffa en legend som Allen Ginsburg?
– Ginsburg var väl inte världens bästa pedagog. Han var lite trött då. Han hade redan haft sitt roliga och kände nog inte någon stor entusiasm.
Vad tycker du då om Jack Kerouac?
Sara Mannheimer svarar med ett leende:
– Det pinsamma är att jag aldrig egentligen har läst honom. Han är lite för förutsägbar.
Det kan man emellertid inte säga om Reglerna, som är en säregen skildring av en ung kvinnans utvecklingshistoria. Vi får i bokens tre avsnitt följa hennes försök att bemästra och kontrollera sitt liv från intagandet av föda, till kärleken och erotiken, till rollen som mor och sedan det konstnärliga skapandet.
I allt följer det namnlösa jaget ett egenhändigt uppställt regelsystem, vars komponenter inte sällan är motstridiga och orsakar en hel del förvecklingar. Det hägrande målet för romanjaget är att ”skapa skapelsen levande” för att kunna ”ta emot det fantastiska som kan komma att komma”.
– Jag hade aldrig planerat att jag skulle skriva en ”roman”. Det var vad texten till slut kom att kallas. Jag är fortfarande tveksam till genren för egen del. Jag ser mig inte som någon romanförfattare. Det var mer som att jag följde texten. Den avgränsade sig inte på det sättet som dikterna hade gjort. Och sedan gick texten in i en allt mer narrativ form…
Mitt intryck av Reglerna är att den är påfallande välkomponerad. Men du har alltså inte haft något schema?
– Nej, faktiskt inte alls. Det var bara slutet som kom i ett tidigare skede. Annars var skrivandet väldigt successivt, jag var öppen för infall och vägar som dök upp. Jag kan nog inte tänka mig något annat sätt att arbeta, även om det skulle vara skönare att vara mer rationell. Det skapar mindre ångest.
– Men en stor del av det konstnärliga arbetet för mig går ut på att finna något sant hos mig själv som legat gömt och osagt, att söka språk för det oformulerbara.
Du öppnar boken med ett kosherråd ur Andra Mosebok, att man ”inte skall koka en killing i dess moders mjölk”.
– Det kändes talande och ändå motsägelsefullt. Speglingen av modern och dottern i boken… att hålla i sär och inte hålla isär.
Jag uppfattar det som en nyckel. Citatet pekar mot de sista sidorna och knyter finurligt ihop berättelsen.
– Ja, en sådan koppling skulle man kunna göra. Det finns en skräck tror jag hos de flesta föräldrar att man ska föra över just det som man minst av allt vill föra över till sina barn. Men man måste lita på att alla människor hittar sin väg ur det svåra, även de som står en allra närmast.
Det är väl knappast en slump att antalet regler som huvudpersonen bundit sig vid är lika många som Bibelns tio budord?
– Nej. Jag fick tag på tonen i boken genom Talmud, den judiska traditionens kommentarer till Gamla Testamentet, Toran. Jag slogs av den enorma detaljrikedomen i Talmuds väldiga textmassa. Bara att man tillåts älta detaljerna på ett sådant sätt! Det fick mig att tänka på mitt eget förhållningssätt till de regler jag själv lever efter. Vad är det för saker som styr mina beslut, min ångest och ambivalens?
Kan man tolka din karaktär i Reglerna som driven av ett slags behov till mystifiering av tillvaron?
– Hurdå, menar du metafysiskt? Som jag tänker mig är det i ett mer konstnärligt perspektiv, förhållandet mellan människan och skapandet. Grundfiguren är den ganska banala idén att man någon gång ska skapa det ultimata konstverket. Att man någon gång ska komma ikapp sin eventuella kapacitet.
– Men i praktiken blir det problematiskt att projicera på framtiden, att ständigt gå med ett slags längtan och tilltro till det som ska komma. Det skapar en icke-närvaro i nuet.
Men det finns ändå en religiös känsla i texten.
– Jag har nog alltid på något sätt känt mig religiös, men jag är osäker, det är lätt att det blir väldigt otydligt vad man menar. Att min tillvaro står i kontakt med oöverskådliga rörelser, långt bortom min egen kontroll, det tror jag. Men jag betraktar mig inte som troende. Jag tillhör ingen församling.
– Kanske blir konsten och skrivandet ett sätt att söka den här gåtfulla dimensionen, kanske är det bara något undermedvetet jag letar efter. Men någon form av mening med livet, eller kanske bara ett sätt att bearbeta förlusten av mening, är det nog. Konsten ger ju också ett bräckligt löfte om att man lämnar spår efter sig vilka förhoppningsvis lever vidare för att möta de ännu ofödda.
Huvudkaraktären har vissa gemensamma drag med dig själv. Du är också glasblåsare, har en dotter…
– Jo. Men det är ingen självbiografi, ingenting dokumentärt. Boken skildrar snarare en inre språklig resa. Många händelser och karaktärer är helt uppdiktade.
Vi ska alltså inte göra det klassiska misstaget att förväxla Sara Mannheimer med bokens jag?
– Nej. Det är klart att den karaktären bor i mig. Men jag befolkas i så fall av betydligt fler, en människa är ju tröstlöst komplicerad.
Några favoritförfattare som inspirerat dig?
– Jag har fasat för den frågan. De är så många och disparata. Och det är nog bäst att vi inte går in på mina bildningskomplex nu när vi är i slutet av av den här intervjun.
Har du någon uppföljare till Reglerna planerad?
– Nej. Ingen uppföljare.
OK, fel ord. Jag menade en ny bok.
– Det hoppas jag. Jag skriver, men vet inte vad det kommer att bli än.
(Borås Tidning 2009-02-16)
Christian Dahlgrens Blogg 