Skrivit i Corren 30/3:
Som bekant pratas det åtskilligt i politikerbranschen. Det hör förvisso demokratin till att livfullt låta olika meningar brytas, vändas på och skärskådas. Men handen på hjärtat, kan inte det ständiga snackandet stundtals bli en smula tröttande? Måttfullhet är ju en dygd, och finns inte risken att alltför utdraget munhuggande går ut över de politiska processernas effektivitet och kvalitet?
Linköpings store son Tage Danielsson berör frågan i berättelsen Sagan om den stora ordransoneringen (1964). Där har Gud fått nog av främst det manliga könets malande. Efter inrådan från sin fru Elvira bestämmer han att alla mäns prat nere i jämmerdalen ska begränsas till en viss mängd ord under livstiden.
Det visar sig fungera förträffligt. ”Till sin glädje märkte de att deras tal därigenom blev mera sammanhängande och intressant att lyssna till, och de hade stor framgång i livet tack vare Vår Herres beslut”.
Det gällde även en politiker som råkade göra slut på sin ordranson under en TV-debatt. Hans sista uttalande blev spontant: ”Jag har pratat så mycket strunt så jag håller käften”. Gensvaret? Politikerns popularitet gick genom taket, han valdes till regeringschef och som Tage skriver:
”Eftersom han inte längre kunde ägna en massa tid åt att prata omkull väljarna så hade han istället hela dagarna på sig till att tänka lite grann och uträtta en massa saker, så han blev allt den bästa statsminister som detta land någonsin haft”.
Se där, alla folkvalda! Tag lärdom och ni har en lysande karriär framför er! Skämt åsido, Tage Danielssons saga må vara mild och rolig satir. Men inte utan viss förankring i verkligheten.
Min egen favoritpolitiker Calvin Coolidge, som regerade USA på 1920-talet, brukade aldrig slösa med orden – vilket faktiskt blev ett framgångsrecept. Under perioden som Warren G Hardings vicepresident 1921-23 började han kallas ”Silent Cal” av högdjuren i Washington.
En känd anekdot från denna tidpunkt är när bordsdamen vid en middag påstås ha yttrat: ”Idag slog jag vad om att jag kunde få mer än två ord ur dig”. Coolidge höll färgen: ”Du förlorar”.
Kontrasten till den glatt frispråkige lebemannen Harding kunde inte varit större. Tyvärr förenades detta med en mindre lyckad egenskap hos Harding. Han hade svårt att säga nej till alla politiska krav och önskemål som en president överöses med, vilket skapade en hel del problem.
Efterträdaren Coolidges legendariska ordknapphet var uttryck för motsatsen. Det var ett medvetet sätt att stämma i bäcken och hålla kravställarna kort, i enlighet med hans filosofi om sparsamhet med de offentliga medlen och att minimera statens engagemang för att inte skada marknaden och civilsamhället.
Det hjälpte sällan hur oljigt behjärtansvärda önskemålen än framställdes, Coolidges tysta stenansikte rubbades inte. Det gick så långt att kongressledamöterna snart skydde presidentens regelbundna frukostmöten i Vita huset. I Amity Shlaes biografi Coolidge (2013) återges en smått obetalbar lista med återbud:
”Senator Heflin: beklagar, sjuk. Senator Norris: går inte att hitta. Senator Pittman: beklagar, sjuk. Senator Reed: beklagar, sjuk vän.”
Vid ett tillfälle avanmälde en viss senator Johnson sig med ursäkten att ladan på hans bondgård hade brunnit upp. Det lät så krystat att Vita huset inte förmådde avstå från att nyfiket kolla uppgiften. Som visade sig vara sann!
I vilket fall kunde 20-talets amerikanska skattebetalare vara nöjda. Taktiken från ”Silent Cal” att tiga ihjäl ”tax and spend”-gänget gick som smort. Men att inte prata vitt, brett och mycket hade för Coolidge även en annan betydelse. Nämligen respekt för ämbetens makt och värdighet. Som han själv förklarade: ”En presidents ord har en enorm vikt och bör inte användas urskillningslöst”.
Dock var Coolidge påfallande tillgänglig för massmedia. Under sin tid som president höll han över 500 presskonferenser. Fast å andra sidan kunde han vara ganska tillknäppt även då. När Coolidge 1927 beslöt att inte söka återval (delvis på grund av hälsoskäl) annonserade han detta genom att dela ut en handskriven lapp till den församlade presskåren. Budskapet var runstensmässigt korthugget: ”Jag kommer inte att kandidera som president 1928”.
Givetvis undrade de förbluffade journalisterna varför (Coolidge var mäkta populär, segern föreföll kassaskåpssäker). Presidenten replikerade stilenligt: ”Det är allt från detta kansli idag”.
För att kallas ”Silent Cal” kan det ändå tyckas paradoxalt att det inte funnits någon president före honom som så många amerikaner upplevt tala. Företrädarna tvingades kuska land och rike runt när de personligen ville påverka väljarna och göra sig hörda bland folket (något som exempelvis tragiskt knäckte Woodrow Wilson).
Detta slitsamma turnerande slapp Coolidge. Förklaringen var det nya genombrottet inom kommunikationstekniken. Presidentvalskampanjen 1924 – då Coolidge efter Hardings död året innan ställde upp i egen rätt – var den första som sändes i radio. ”Silent Cal”, som allmänt sett var förtjust i modern teknikutveckling, greppade villigt mikrofonen och höll flera kampanjtal.
Även presidentinstallationen 1925 blev historisk genom att premiärsändas till vardagsrummen hos miljoner radiolyssnare i USA. Och inte nog med det.
Den 11 augusti 1924 ägde en annan epokgörande händelse rum. ”Silent Cal” blev den första presidenten som fångades på ljudfilm. Klippet finns på Youtube, titta gärna. Direkt från Vita husets gräsmatta förkunnar han bland annat:
”Jag vill att det amerikanska folket ska arbeta mindre för staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukten av sina egna ansträngningar. Detta är frihetens främsta innebörd. Tills vi kan återetablera ett tillstånd där folket får behålla sina inkomster, är vi drabbade av en mycket allvarlig och tydlig inskränkning av vår frihet”.
När hörde vi någon, i övrigt pratglad, svensk politiker av format säga något liknande sist?
Christian Dahlgrens Blogg 