Vad Silent Cal kan lära oss

Christian Dahlgren Corren

Skrivit i Corren 30/3:

Som bekant pratas det åtskilligt i politikerbranschen. Det hör förvisso demokratin till att livfullt låta olika meningar brytas, vändas på och skärskådas. Men handen på hjärtat, kan inte det ständiga snackandet stundtals bli en smula tröttande? Måttfullhet är ju en dygd, och finns inte risken att alltför utdraget munhuggande går ut över de politiska processernas effektivitet och kvalitet?

Linköpings store son Tage Danielsson berör frågan i berättelsen Sagan om den stora ordransoneringen (1964). Där har Gud fått nog av främst det manliga könets malande. Efter inrådan från sin fru Elvira bestämmer han att alla mäns prat nere i jämmerdalen ska begränsas till en viss mängd ord under livstiden.

Det visar sig fungera förträffligt. ”Till sin glädje märkte de att deras tal därigenom blev mera sammanhängande och intressant att lyssna till, och de hade stor framgång i livet tack vare Vår Herres beslut”.

Det gällde även en politiker som råkade göra slut på sin ordranson under en TV-debatt. Hans sista uttalande blev spontant: ”Jag har pratat så mycket strunt så jag håller käften”. Gensvaret? Politikerns popularitet gick genom taket, han valdes till regeringschef och som Tage skriver:

”Eftersom han inte längre kunde ägna en massa tid åt att prata omkull väljarna så hade han istället hela dagarna på sig till att tänka lite grann och uträtta en massa saker, så han blev allt den bästa statsminister som detta land någonsin haft”.

Se där, alla folkvalda! Tag lärdom och ni har en lysande karriär framför er! Skämt åsido, Tage Danielssons saga må vara mild och rolig satir. Men inte utan viss förankring i verkligheten.

Min egen favoritpolitiker Calvin Coolidge, som regerade USA på 1920-talet, brukade aldrig slösa med orden – vilket faktiskt blev ett framgångsrecept. Under perioden som Warren G Hardings vicepresident 1921-23 började han kallas ”Silent Cal” av högdjuren i Washington.

En känd anekdot från denna tidpunkt är när bordsdamen vid en middag påstås ha yttrat: ”Idag slog jag vad om att jag kunde få mer än två ord ur dig”. Coolidge höll färgen: ”Du förlorar”.

Kontrasten till den glatt frispråkige lebemannen Harding kunde inte varit större. Tyvärr förenades detta med en mindre lyckad egenskap hos Harding. Han hade svårt att säga nej till alla politiska krav och önskemål som en president överöses med, vilket skapade en hel del problem.

Efterträdaren Coolidges legendariska ordknapphet var uttryck för motsatsen. Det var ett medvetet sätt att stämma i bäcken och hålla kravställarna kort, i enlighet med hans filosofi om sparsamhet med de offentliga medlen och att minimera statens engagemang för att inte skada marknaden och civilsamhället.

Det hjälpte sällan hur oljigt behjärtansvärda önskemålen än framställdes, Coolidges tysta stenansikte rubbades inte. Det gick så långt att kongressledamöterna snart skydde presidentens regelbundna frukostmöten i Vita huset. I Amity Shlaes biografi Coolidge (2013) återges en smått obetalbar lista med återbud:

”Senator Heflin: beklagar, sjuk. Senator Norris: går inte att hitta. Senator Pittman: beklagar, sjuk. Senator Reed: beklagar, sjuk vän.”

Vid ett tillfälle avanmälde en viss senator Johnson sig med ursäkten att ladan på hans bondgård hade brunnit upp. Det lät så krystat att Vita huset inte förmådde avstå från att nyfiket kolla uppgiften. Som visade sig vara sann!

I vilket fall kunde 20-talets amerikanska skattebetalare vara nöjda. Taktiken från ”Silent Cal” att tiga ihjäl ”tax and spend”-gänget gick som smort. Men att inte prata vitt, brett och mycket hade för Coolidge även en annan betydelse. Nämligen respekt för ämbetens makt och värdighet. Som han själv förklarade: ”En presidents ord har en enorm vikt och bör inte användas urskillningslöst”.

Dock var Coolidge påfallande tillgänglig för massmedia. Under sin tid som president höll han över 500 presskonferenser. Fast å andra sidan kunde han vara ganska tillknäppt även då. När Coolidge 1927 beslöt att inte söka återval (delvis på grund av hälsoskäl) annonserade han detta genom att dela ut en handskriven lapp till den församlade presskåren. Budskapet var runstensmässigt korthugget: ”Jag kommer inte att kandidera som president 1928”.

Givetvis undrade de förbluffade journalisterna varför (Coolidge var mäkta populär, segern föreföll kassaskåpssäker). Presidenten replikerade stilenligt: ”Det är allt från detta kansli idag”.

För att kallas ”Silent Cal” kan det ändå tyckas paradoxalt att det inte funnits någon president före honom som så många amerikaner upplevt tala. Företrädarna tvingades kuska land och rike runt när de personligen ville påverka väljarna och göra sig hörda bland folket (något som exempelvis tragiskt knäckte Woodrow Wilson).

Detta slitsamma turnerande slapp Coolidge. Förklaringen var det nya genombrottet inom kommunikationstekniken. Presidentvalskampanjen 1924 – då Coolidge efter Hardings död året innan ställde upp i egen rätt – var den första som sändes i radio. ”Silent Cal”, som allmänt sett var förtjust i modern teknikutveckling, greppade villigt mikrofonen och höll flera kampanjtal.

Även presidentinstallationen 1925 blev historisk genom att premiärsändas till vardagsrummen hos miljoner radiolyssnare i USA. Och inte nog med det.

Den 11 augusti 1924 ägde en annan epokgörande händelse rum. ”Silent Cal” blev den första presidenten som fångades på ljudfilm. Klippet finns på Youtube, titta gärna. Direkt från Vita husets gräsmatta förkunnar han bland annat:

”Jag vill att det amerikanska folket ska arbeta mindre för staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukten av sina egna ansträngningar. Detta är frihetens främsta innebörd. Tills vi kan återetablera ett tillstånd där folket får behålla sina inkomster, är vi drabbade av en mycket allvarlig och tydlig inskränkning av vår frihet”.

När hörde vi någon, i övrigt pratglad, svensk politiker av format säga något liknande sist?

Tanke i deklarationstider

DollarAntag, rent hypotetiskt, att du meddelar Skatteverket att du, under hänvisning till den negativa föreningsrätten, utträder ur de politiskbyråkratiska organisationerna stat, landsting och kommun. Därför avser du fortsättningsvis inte att betala skatt längre.

Du har tröttnat på att den politiska klassen tar 7 av 10 kronor ifrån dig varje månad, år ut och år in (utan att ens ha anständigheten att redovisa det verkliga skattetrycket som drabbar vanligt folk). Nu vill du istället behålla alla dina egna pengar, klara dig själv som en vuxen och fri människa, bara vara ifred och ha det trevligt, tack och hej!

Vad skulle hända? Tillåts du att i vårt svenska samhälle bli din egen herre? Knappast. Förr eller senare kommer systemets anställda knektar – med de våldsmonopolkontrollerande partiernas välsignelse – att sparka in dörren på ditt hus och med gevärspipan som yttersta argument tvinga dig till underkastelse.

En stilla undran: är detta att klassa som demokrati eller tyranni? 

Före centralismen och allstatligheten

Träldomen i Norden Emil Sommarin

Small is beautiful! Stycket ovan är från Verdandiskriften Träldomen i Norden (andra upplagan 1917, första gången publicerad 1902). Tanken att återuppliva denna modell för Sverige som ett folkfrihetens land i motsats till centralmaktens kontrollbesatta och överbyråkratiserade nationsbygge låter inte så tokig, tycker jag.

Den libertarianske filosofen Hans-Hermann Hoppe argumenterar för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, i sin intressanta essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).

Författaren till raderna på fotot är dock Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid universitet i Lund, gav ut Adam Smith på svenska, var anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan och organiserad socialdemokrat. Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting.

Man kan ju fråga sig vart den frihetligt liberala grenen av arbetarrörelsen tog vägen. När den marxistiskt påverkade statssocialismen numera så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det väl rimligt att möta framtiden genom att plocka fram Emil Sommarin ur det förflutnas skattkammare? Bara som litet ett anspråkslöst tips till det idéfattigdomens vilsna regeringsparti som Löfven försöker leda. 

Emil Sommarin

Emil Sommarin, 1874-1955.

Zappas tes bekräftad

Twitter fyllde visst tio år tidigare i veckan. Om internet och de sociala medierna har betytt något för mänskligheten, så är det att förtydliga hur fantastiskt mycket dålig stil, obildning och ren stupiditet som finns bland oss. Frank Zappa tycks ha fått rätt när han hävdade att väte inte är det vanligaste grundämnet i universum. Utan dumhet.

Kvinnan bakom Winston

Recenserat i Corren 16/3:Corren.

Bok: Clementine Churchill. En biografi
Författare: Sonia Purnell
Översättning: Claes Göran Green
Förlag: Historiska media

När Nancy Reagan, USA:s första dam 1981-89, nyligen avled var det många som lyfte fram hennes stora betydelse. Ronald Reagan hade inte blivit president utan stödet från sin briljanta hustru. Hon tjänstgjorde i det tysta som viktig rådgivare och var utåt en vinnande profil som bidrog till den optimistiska bilden av Reaganåren då det åter blev ”morgon i Amerika”.

Något liknande erkännande har kvinnan bakom en annan av 1900-talets främsta statsmän aldrig fått, trots att hennes roll snarare var av än större vikt i formandet av förra seklets öden. Ändå är hon knappt synlig i historieböckerna, pikant nog även i de prominenta verk om första och andra världskriget som skrevs av hennes man: Winston Churchill.

Detta vill den brittiska journalisten och författaren Sonia Purnell behjärtansvärt ändra på i sin färska biografi om Clementine Churchill (1885-1977).

Det har sagts att Winston var en hopplös loser innan Hitler gav honom en karriär som frihetens och civilisationens räddare. Frågan är om denne märkligt unika personlighet – av Labourledaren Clement Attlee karaktäriserad som ”femtio procents geni och femtio procents dåre” – haft chansen till någon karriär alls, om inte Clementine funnits vid hans sida.

Till mycket var ju den aristokratiske äventyraren Winston Churchill ett vuxet barn; egofixerad, impulsiv, manisk och inte sällan omdömeslös. Belysande är regeringsansvaret för det katastrofala fälttåget vid Dardanellerna 1916, som länge sänkte Winstons rykte och vidare ambitioner.

Lyckligtvis för både honom och oss fungerade Clementine som en balanserande kraft. Hon försökte hålla den turbulente Winston på rätt köl och gjorde ansenliga lobbyinsatser inom det politiska livet till hans förmån, senare även till Storbritanniens och Europas när det gällde att få med USA i kampen mot nazityranniet.

Hon var lika charmigt intagande som klarsynt, bestämd och bitsk. Utan tvekan fanns kapaciteten att nå höga positioner i egen rätt om inte epokens nedlåtande kvinnosyn varit.

Istället fick Winston bli hennes biljett till makt och inflytande. Kärleken dem emellan var äkta och tillgiven. Men det var också ett utpräglat politiskt partnerskap med ärelystet sikte på det gyllene målet: premiärministerposten.

Fast det privat mänskliga priset blev omfattande. Parets barn försummades tragiskt, själv led Clementine av återkommande djupa utmattningsdepressioner som inte tycks upphört förrän Winston gick ur tiden 1965.

Purnells bok är rappt och underhållande skriven. Tyvärr känns den ungefär som att äta en påse chips. För stunden smaklig, men som näringsrik kost finns åtskilligt övrigt att önska. Som läsare saknar man fördjupande analyser och perspektiv vilka kunnat ge skildringen mer märg och relief. Synd. Clementine Churchill hade förtjänat ett fullödigare porträtt.

Långölandet

Långö strand Danmarksfjärden

Vore det möjligt, skulle jag muta in ett hem här vid stranden. Bli kvar, låta dagarna fredligt löpa och leva utom tävlan, i tillvarons sidoljus. Att sakta ned världens varvtal för att göra den större, i det mindre och det inre. Vad bekommer mig då rovdjurens röster? En mumlande kakafoni allt längre bort, eroderad av vind och vågor, upplöst av milda solstrålar. Ön är sitt eget kungarike, fjärden en ocean. Kom, korsa den om du vill. Asyl ska ständigt vara beviljad.

Tacka Gustav IV Adolf för Jas Gripen

Skrivit i Corren 11/3:Corren.

I ett torftigt rum på det schweiziska värdshuset Vita hästen dog han. Under närmare tre decennier hade den alltmer förtvivlade, ensamme mannen rastlöst irrat Europa runt.

”Jag har intet mål, ingen sysselsättning; mitt huvud förvirras stundom, mina tankar bliva oklara, då jag tänker på mig själv”, sa han som kallade sig överste Gustafsson. Men alla visste vem han var. Barn kastade snöboll på honom, hånfullt ropandes ”Schwedenkönig”.

Fram till avsättningen den 13 mars 1809 hade han varit Gustav IV Adolf, konung av Guds nåde. Efter detta datum blev han onämnbar i sitt forna rike. Namnchiffret utplånades systematiskt i offentligheten, dokument han undertecknat gömdes, inga tidningar tilläts rapportera om hans vidare öden.

Nationalistiska historieskrivare skulle villigt tjäna segrarnas intressen och utmåla honom som en galenpanna, ett sätt att rättfärdiga statskuppen och legitimera den nya kungaätten Bernadotte.

Gustav IV Adolf hade avskytt Stockholm. Ett förgiftat näste av politiskt besatta ränksmidare, makthungriga medelmåttor utan heder, svindlare med lömska avsikter. Kungens misstro var så stark att han inte ens lät kröna sig där. Den äran fick istället Norrköping, ceremonin skedde i St Olai kyrka. Under sin regenttid vistades han gärna och länge på behörigt avstånd från Stockholm i det mer idylliska Skåne.

Att Gustav IV Adolf arresterades av en upprorisk militärfalang just på Stockholms slott den där marsdagen, visade med svart ironi att hans mindre smickrande uppfattning om huvudstadens statstjänare inte var ogrundad.

Hans far, Gustav III, hade trots allt mördats på operan i Stockholm 1792, en livslång traumatisk händelse för den vid tillfället blott 13-årige kronprinsen. Mordet var resultatet av en konspiration inom dåtidens politiska klass, adeln.

De såg sin privilegierade ställning vid maktens köttgrytor som hotad av Gustav III, och det var samma sak med Gustav IV Adolf. Bland annat hade bägge monarker fått den kätterska idén att meriter före börd borde gälla inom aristokratins traditionellt skyddade karriärdomän: ämbetsmannakåren och militären.

Det institutionella motståndet briserade i samband med Rysslands erövring av Finland 1808-09. Kriget blev en katastrof, en tredjedel av svenskt territorium förlorades, Gustav IV Adolf kunde lastas som syndabock och skickas i exil.

Även om den politiska klassen önskat att denne kung skulle glömmas likt en tokig faster på vinden, har han ändå lämnat efter sig ett storslaget och fortfarande levande minnesmärke: Göta kanal.

Den monumentala infrastruktursatsningen var en slags Ostlänken innan järnvägarna, som djärvt tänkts ut av Baltzar von Platen. Men det var Gustav IV Adolf som visionärt beslöt att ”i hela dess vidd företaga och fullborda det riksgagneliga ärendet”.

Kanalen gav inte minst Östergötland en viktig ekonomisk injektion. Exempelvis betydde det starten för Motala verkstad, ursprungligen tillverkare av slussportarna vid bygget, senare var det lokomotiv som gällde, verksamheten fick en avläggare i Linköping som kompletterades med flygplan och blev dagens Saab.

På sätt och vis är det alltså Gustav IV Adolf vi kan tacka för denna industriella utveckling. Knappast fy skam, va?