Högerkrafterna mobiliserade. Rolf Wikström kände sig bekymrad. En morgon när han rakade sig föddes idén till låten som blev ett glödande svar på nyliberalernas frammarsch:
Vi äger inga gruvor
och har inte penningars makt
men det finns något annat
som är en väldig kraft
Vi har inget annat
än vår solidaritet
Budskapet är enkelt, men oerhört effektivt framfört. Wikströms märgfulla röst över de muskulösa funkrytmerna når direkt in i själen på lyssnaren. Om James Brown hade varit del av den svenska proggrörelsen skulle det nog låtit ungefär så här.
– Musikaliskt är den väl en av de första funklåtar som gjorts i Sverige. Uppbyggnaden är egentligen bara ett enda ackord, en åttataktsrefräng och ett åttataktsstick. That’s it!
Säger Rolf Wikström, ofta kallad för Sveriges okrönte blueskung. Funk började han lyssna på redan i mitten av 60-talet och betecknar den som en naturlig utveckling av rythm&bluesen.
Solidaritet är med som ett spår på plattan Jävla måndag. Skivan släpptes 1978 då vänstervindarna, särskilt bland ungdomen, börjat utmanas från konservativt håll.
– Sedan 1973 hade jag sett hur högern i Sverige samlat kraft. Timbro startades, det var kampanjer i DN om att det måste löna sig att arbeta och sånt där. Historiskt hade högern varit i ideologiskt underläge sedan 30-talet, men nu bestämt sig för att gå till motattack. Det gjorde mig väldigt oroad.
Rolf Wikström förklarar med sin något raspiga stämma i telefonluren att solidariteten är det enda maktmedel som arbetarklassen har till sitt förfogande. Intellektuellt hade han förstått det tidigare. Men låten föddes ur en rent känslomässig insikt.
– Jag såg mig själv i spegeln när jag rakade mig en morgon. Då slog det mig: ”vi har inget annat än vår solidaritet”. Det är ju precis så det är! Jag var 28 år och hade inte råd att köpa färdigrullade cigaretter.
Hela sången skrevs på en timme. Texten och musiken bara fanns där, menar han och berättar sedan om ett dråpligt konsertminne från 70-talets sista år.
Rolf Wikström och kompbandet Hjärtslag hade en spelning på nattklubben Alexandra i Stockholm. Då ett glassigt vattenhål för modeller och businessfolk, även kungen brukade dyka upp ibland.
Knappast den mest idealiska publiken, alltså. När Wikström & Co började lira blev också reaktionerna därefter: totalt stendöda.
Lika bra att avbryta konserten, tänkte Wikström uppgivet.
– Vi hatar dom. Dom hatar oss. Varför ska vi hålla på? Men innan vi slutar, så jävlar! Nu ska vi sticka upp Solidaritet i häcken på dom.
– Då reser sig alla dessa affärsmän och kreditkorts-Ivars och studsar upp på dansgolvet. Det visar att det inte finns något facit i livet. Man blir ständigt överraskad, säger Rolf Wikström och garvar.
Är du fortfarande socialist?
– Ja, det är jag. Marxist är jag i första hand vetenskapligt. Jag är utbildad ekonom och samhällsplanerare, så jag tror mig vara tillräckligt insatt i de här grejerna. Åtminstone mer än vår finansmarknadsminister…
Men låten Solidaritet är inte med på din senaste liveskiva. Spelar du den inte längre?
– Nej. Jag skulle verkligen älska att spela den om du ser till budskapet. Men i det sammanhang jag spelar nu får vi inte till den på ett sätt som känns bra. Det måste vara James Brown, annars får det vara.
Ordet solidaritet hörs sällan i den politiska debatten numera.
– Så tillvida har väl högerkrafterna segrat. Solidaritet ses som ett jäkla mossigt begrepp. Men utan den är det som det står i sista versen: ”då står vi nakna där i kylan / med hela rumpan bar”
(Borås Tidning 2008-04-07)
Christian Dahlgrens Blogg 