Herr Gustafsson och liberalismen

Skrivit i Corren 18/7:

”Ända sedan Upplysningstidens filosofer, ända sedan trumpetsignalen i Beethovens Leonoraouvertyrer har liberalismen velat ha ett bestämt slags människa. Hurudan? Enkelt uttryckt: en som växer. Utvecklar sina latenta möjligheter. Som är i stånd att erbjuda omvärlden överraskningar. Liberalismen vill alltså inte frihet i allmänhet, den vill ha en frihet som alltid kommer att te sig utmanande, frihet att växa.”

De smått briljanta orden tillhör förstås författaren, poeten och filosofen Lars Gustafsson. Han nedtecknade dem i pamfletten För liberalismen – en stridsskrift, som utkom 1980. Gustafsson var uppenbarligen på inspirerat liberalt humör.

Samma år började han växla brev med förre folkpartiledaren Per Ahlmark. Deras samlade tankeutbyte publicerades 1985 i boken Frihet och fruktan. Ämnena spände över vida fält, bland annat det eländiga tillståndet i Sverige. Vilket i mycket var den demokratiska socialisten Olof Palmes fel, om man fick tro herr Gustafsson själv:

”…han intresserar mig enbart som en obehaglig geting kan göra en sommardag. Han skulle vara mig likgiltig om det inte vore för att jag har ett intryck av att han kan skada mig, mina vänner, de värden jag tror på – och dit hör de fundamentala rättigheterna”.

Om den illvillige Palme hotade fundamentala rättigheter, så var det dock annat med vad den fullfjädrade rödgardisttyrannen Mao Zedong gjorde i Kina. Bara några år innan Lars Gustafsson vältaligt tog strid för liberalismen, hade han varit på studiebesök i det då fortfarande kulturrevolutionära riket i öster.

Intrycken förmedlades i reseskildringen Kinesisk höst (1977): ”Här blev jag slutgiltigt övertygad om att den socialistiska revolutionen faktiskt har varit i stånd att skapa inte bara frihet från nöd, utan – under optimala förhållanden – också livskvalitet, verklig solid livskvalitet för en stor del av Kinas massor.”

Det var väl tur att Lars Gustafsson sedan började lyssna på Beethoven och växte ifrån den övertygelsen.

Isande vindar från öst

Skrivit i Corren 17/7:

Att vara ett litet land bredvid Putins Ryssland är ingen avundsvärd situation. Skåda exemplet Litauen. En färsk rapport från tankesmedjan Frivärld belyser hur den ryska regimen bedriver ett omfattande informationskrig mot den före detta Sovjetrepubliken i Baltikum.

Det handlar om att misskreditera och störa Litauens relationer med EU och Nato, delegitimera landets nationella historia och dess frihetskamp, binda upp inflytelserika personer i ekonomiska nätverk genomsyrade av den ökänt korrupta ryska affärskulturen, göra Litauen än mer beroende av Rysslands redan starka ställning på energi- och infrastrukturområdet, etc.

Målet är inte svårt att räkna ut: att undergräva Litauens självständighet och förvandla landet till vad som i praktiken måste betecknas som en rysk vasallstat. Ungefär som i fallet Ukraina, men under något mindre spektakulära former. Aggressionspolitikens syften är likafullt densamma.

Även mot oss finns tydliga tecken av informationskrig från Kremls sida, vilket också påpekas i Frivärlds rapport. Svartmålningen av utrikesminister Carl Bildt, som varit en av Rysslands tuffaste kritiker i Ukrainakonflikten, bär syn för sägen.

Han har bland annat i den ryska propagandan påståtts vara CIA-agent och att drivas av revanschbegär för Karl XII:s nederlag i Poltava. Fientliga skildringar av Sverige som dekadent och i moralisk upplösning är heller inte ovanliga.

Rena hot har även förekommit. Nyligen varnade det ryska utrikesdepartementet för ”farliga, negativa förändringar” om Sverige skulle göra Finland sällskap som medlemmar i Nato. Avsikten här är knappast lika långtgående som gällande Litauen eller några andra tidigare delar av Sovjetimperiet. Kreml strävar snarare mot att passivisera oss, göra Sverige till en tyst och undfallande nation i Rysslands skugga.

Men aldrig att får vi låta Sveriges suveränitet sakta vittra bort och prisge vår framtid till en främmande stormakts intressen, eller låta några av Sveriges grannar gå ett liknande öde till mötes. Rysslands ambition att dominera Östersjön är uppenbar, vilket är en utmaning mot oss alla.

Därför är Litauens sak vår. Därför är det nödvändigt att vi tar gemensamt säkerhetspolitiskt ansvar i vårt närområde. Vilket inkluderar en stärkt försvarsmakt som väcker respekt, och som visar att vi både kan och vill hävda vår integritet i en orolig tid. Trots mycket politiskt snack lämnar dock Sveriges militära kapacitet åtskilligt övrigt att önska. Vem vinner på det?

Fria vingslag med Gunnar Ekelöf

Skrivit i Corren 16/7:

Den sista skiva Cornelis Vreeswijk gjorde innan sin bortgång 1987 kallade han Till Fatumeh. Definitivt ingen slump. Titeln var en blinkning åt favoritpoeten Gunnar Ekelöf och dennes diktsamling Sagan om Fatumeh (1966).

Vreeswijk och Ekelöf – nog finns ett tydligt släktskap mellan dem. Bägge särlingar, eleganter och outsiders med smak för rumlande, som aldrig kunde få riktigt fotfäste i vårt genomorganiserade svenska samhälle.

Ekelöf kunde rent av uttrycka avsky mot det blågula folkhemmet, där han istället för trygghet och solidaritet såg fyrkantiga moln, öde frisksportarskogar och könlösa vitaminarbetare (Till de folkhemske).

Men vägen till svenskarnas hjärtan fann de, trots allt har vi ju en viss svaghet för rebelliska konstnärssjälar (sådana vi möjligen själva skulle vilja våga vara…). I egenskap av trubadur och visdiktare må Cornelis vara mera lättillgänglig. Ändå går det knappast att ifrågasätta Gunnar Ekelöfs ställning som den moderna svenska lyrikens portalfigur.

Skänka gärna en semesterdag åt att besöka hans poetiska universum. Här finns något för oss alla att ösa inspiration, tröst och njutning ur. Surrealism och mystik – men även folklighet, lätthet och svärta. Samt, icke att förglömma, humor.

Tag bara följande absurditet, från samlingen Strountes: ”Ett stort kålhuvud tänker / men inte på kålsoppa: / Det tänker på Afrikas milda frikadeller / hoppande lätt över savannen”.

Det vore förstås orättvist och fel att försöka klistra en politisk etikett på Ekelöf. Med det sagt, tycker jag att han tolkat innebörden av liberalismens ideal om frihet och jämlikhet bättre än någon annan. Som den berömda raden ur samlingen Färjesång: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” I grunden är vi alla lika, i vår skröpliga, ömtåliga mänsklighet.

Och känn de stolta vingslagen i dikten Fåglars liv, en frihetens trosbekännelse: ”Inte en skymt av uppgivelse / finns det i fåglarnas liv, / hos dem är liv och rättmätighet / ett och detsamma. / Man kan inte besegra en fågel, / den ger sig aldrig. / Det är kanske därför vi skjuter dem / eller beundrar dem.”

Israel, den eviga skurkstaten

Skrivit i Corren 15/7:

Det var inget särskilt märkvärdigt uttalande. Tvärtom närmast pliktskyldigt, ganska kort, lite platt kanske. Men balanserat och nyktert, enligt regelboken 1 A. Sånt en svensk oppositionsledare från ett parti med statsbärande ambitioner förväntas säga om en aktuell internationell konflikt som fångat rubrikerna.

Det hela är tragiskt, våldet måste upphöra, oskyldiga civila drabbas hårdast, parterna ska sluta kriga och börja förhandla. Hade Stefan Löfven kommenterat människoslakten i Syrien eller Irak, som krävt hundratusentals offer, hade antagligen få tagit notis. Snarast gäspat och glömt orden i samma stund som de läst dem.

Men i lördags gjorde Löfven en statusuppdatering på Facebook om Gaza och då blev det rödglödgat liv i luckan. Det som utlöste raseriet var hans tydligen totalt förkastliga formulering om att ”Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig”.

Där har vi den Israelhatande vänstern i ett nötskal. Sedan 2007 har de islamistiska fanatikerna i Hamas hållit Gazas invånare i ett järngrepp, begått systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, skoningslöst förföljt oppositionella, trakasserat homosexuella, förvägrat kvinnor något som ens avlägset liknar frigörelse, nonchalerat grundläggande sociala behov för befolkningen och istället föredragit att satsa Gazas magra resurser på att bygga allt mer avancerade missiler riktade mot civila mål inne i Israel.

Nu regnar dessa dödliga raketer över den demokratiska judiska staten som Hamas och deras rivaliserande jihadorganisationer svurit att utplåna. Och vem utmålas som den eviga skurken? Israel, alltid Israel. Bara att Israel försvarar sig mot attackerna är uppenbarligen en provokation i vänsterns ögon. Ja, att Israel överhuvudtaget finns är väl det värsta.

Kan några egentligen ganska banala självklarheter från Löfvens sida trigga sådana floder av hätska reaktioner, är en befogad fråga vilka känslor vänsterfolket i grunden drivs av. Är det i första hand solidariteten med de utsatta palestinierna?

Eller är det mest en förvändning till att få kasta alla hämningar och frossa i avsky mot den judiska stat man av någon anledning har så förtvivlat svårt att acceptera?

Ur alternativ synvinkel

 Thaddeaus Russell, A Renegade History of the United States, 2010.

Innan världsbranden

Det stolta torn som hade byggts under den europeiska civilisationens storhetstid kännetecknades av prakt och lidelse, av rikedom och skönhet och mörka källare.

Dess invånares tillvaro kännetecknades, i jämförelse med en senare tids människors, av större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera, större orättvisor och hyckleri, större fattigdom och nöd, större känslosamhet och falsk sentimentalitet, mindre fördragsamhet med medelmåttorna, mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje.

Den gamla världen ägde mycket som sedan dess har gått förlorat, oberoende av vad man kan ha vunnit istället.

– Barbara W Tuchman, Det stolta tornet – världen före första världskriget 1890-1914, 1962.

Stay cool

Sometimes nothing is a real cool hand.

– Paul Newman, Cool Hand Luke, 1967.

Homo Politicus brandskattar Sverige

Carl Gustaf Hellqvist, Valdemar Atterdag brandskattar Visby, 1881.

Jag tycker målningen är en ovanligt träffsäker aktuell kommentar till dagens politiska klass, som i genomsnitt tar närmare 70 procent av vanliga arbetande svenskars inkomster varje månad, året om.

En person med 25 000 kronor i månadslön avtvingas 17 200 kronor till Valdemar Atterdags moderna motsvarigheter vid makten, enligt Institutet för Privatekonomi, Swedbank (se rapporten Vart går våra skattepengar, oktober 2012). Rättvist, rimligt, riktigt?

Läxa för gudfruktiga moralister

Vad Gud har skapat måste vara gott.
Vad människorna nämna synd och brott
Är synd och brott i deras ögon blott.
Det är himlens röst, som jorden falskt
förstått.

– Verner von Heidenstam, Vallfart och vandringsår, 1888.

Råd till arbetssökande

Om du måste jobba för brödfödan, gosse, och priset de vill få dig att betala är din lojalitet, bli då dubbelagent och låt ingendera sidan veta ditt riktiga namn.

– Graham Greene