Nu måste sanningen om Estonia fram!

Skrivit i Corren 29/9:

Pierre Isacsson hade med gruppen Family Four vunnit den svenska melodifestivalen två gånger i följd under 70-talets början (Vita vidder och Härliga sommardag, ni vet). Han fortsatte som soloartist och fick 1974 en stor hit med Då går jag ner i min källare. Den låten var en av de sista han 20 år senare någonsin skulle sjunga.

Pierre Isacsson var då trubadur och kryssningsvärd på M/S Estonia, som vid 18-tiden den 27 september 1994 löpte ut från Tallinn. Vädret är hårt och stormen river allt häftigare i vågorna.

Vid midnatt håller Pierre Isacsson just på att avsluta sin show i färjans Pub Admiral när ett våldsamt dån hörs. Det är som ett skott går genom skrovet, ska överlevande vittnen säga. Isacsson tillhör inte dem. Innan skeppet försvinner i Östersjön klockan 00.50 den 28 september ses han heroiskt rädda passagerare till livbåtarna, men hittas efteråt själv drunknad.

Pierre Isacsson blev 46 år gammal och vilar idag på Bromma kyrkogård. Bland Estonias förolyckade var hans kropp en av de få som inte följde med i djupet. 989 människor fanns ombord. 852 miste livet, varav 501 svenskar. Det är en fartygskatastrof som under fredstid saknar motstycke i nordiska vatten.

Vad var det som dömde Pierre Isacsson att tillsammans med så ohyggligt många andra offer möta döden i den mörka, otäcka Östersjönatten hösten 1994?

Det officiella beskedet levererades 1997 av Sveriges, Finlands och Estlands gemensamma haverikommission. Bogvisiret slets loss av det kraftiga ovädret, vatten strömmade in på bildäck, Estonia kapsejsade. Är det hela sanningen? Ett flertal mer eller mindre fantasifulla alternativteorier har lanserats, exempelvis att fartyget utsatts för attentat på grund av en hemlig militär vapenlast, etc.

Faktum är att det runt förlisningen kvarstått en rad besvärande frågetecken, som seriöst och utan vilda konspirationsmisstankar påtalats av bland andra Estoniaöverleveraren Kent Härstedt, sedermera profilerad S-politiker och numera diplomat.

Vid ceremonin till 25-årsminnet av katastrofen förra året konstaterade han det märkliga i att Estonia kunde sjunka så snabbt och att aldrig något straffrättsligt ansvar utkrävts. En ny och oberoende internationell utredning borde tillsättas för att skingra oklarheterna, menade Härstedt.

Hans krav kan nu svårligen tillbakavisas. Dokumentärfilmare har med en dykrobot sensationellt upptäckt att Estonia har ett tidigare okänt stort hål i skrovet. Vad har orsakat det mystiska hålet?

Myndigheterna måste se till att alla Estoniakort läggs på bordet för granskning. I en rättsstat kan det omöjligen accepteras att omständigheterna kring 852 människors död förblir dunkla och att ingen ställs till svars.

Livflotte från M/S Estonia.

Snöra dina vandringskängor

Skrivit i Corren 28/9:

Ett expertråd att begrunda från Louis Améen, Svenska turistföreningens ordförande när förra seklet var ungt: ”Innan man begynner dagens marsch gnider man in fötterna, i synnerhet under och kring tår och hälar, med tvål, låter tvålen löddra sig som vid rakning och pådrager omedelbart därefter strumporna”.

Men detta gäller fjällvandringar och till sådana äventyrliga höjder behöver vi inte gå (den gode Améen igen: ”Antag till exempel att du vrickar foten eller bryter ett ben och är ensam på fjället. Ja, där ligger du”).

Hemmaplan duger mer än väl. Snöra kängorna, ta på dig oömma kläder. Lägg mackor, kexchoklad och en termos kaffe i din lilla ryggsäck. Så, nu är det bara att ge sig iväg och uppsöka Guds fria natur. Vi har 140 mil variationsmättad vandringsled i Östergötland. Det är sannerligen inte dåligt och ger många härliga etapper att välja på för dagsutflykten.

Vad sägs om att pröva Östgötaledens senaste tillskott, som Corren skrev om förra veckan? Det är en nyinvigd slinga på lagom långa 15 kilometer genom lummiga beteshagar och intagande skogspartier, från Vifolkavallen i Mjölby till Sya via Solberga naturreservat. Inget avancerat, kanhända.

Något annat krävs inte heller för den sällsamma njutning det är att sträcka ut benen längs terrängens stigar. Det är en fysisk aktivitet som har klart meditativa dimensioner. Kroppen får röra sig behagligt trött. Sinnet blir lugnare och världens nyansrikedom större.

”Det äkta miraklet är inte att gå på vatten eller i luften, utan att vandra på jorden”, menar buddisten och fredsaktivisten Thich Nhat Hahn. Han förkunnar den kontemplativa vandringens väg till ökad närvaro, harmoni och självinsikt. ”Med medveten andning, värdig hållning och med ett leende på dina läppar ska du sätta din fot på jordens yta som en kejsare sätter sitt sigill på kungliga dekret”.

Eller som poeten Roger Melin formulerat det: ”Att vandra är gott för själen. Gåendet reder ut”.

Går vi möjligen därmed också mot ett bättre Sverige i år? Mitt under denna dystra, ovissa coronatid må det låta som en vågad förhoppning. Men pandemin har fått naturen att trenda som ett hett fritidsalternativ och det folkliga vandringsintresset har skjutit fart ordentligt.

Ju fler som upptäcker konsten att gå, nog borde det bära på ett vackert löfte – vars innebörd pregnant summerats av Olle Hammarlund, den fine essayisten från Lund: ”Vandra, känna vidden av livet och glädjas åt tron att runt nästa hörn av vägen ligger Paradiset”.

Svensk politik á la Marx

Skrivit i Corren 25/9:

Ryktet om Marx död måste vara starkt överdrivet. På den svenska politiska arenan verkar han vara vid tämligen god sprattlande vigör och åtnjuta ett icke ringa partiöverskridande inflytande.

Groucho Marx, alltså. Han som deklarerade sin djupt kända övertygelse enligt den obetalbara devisen: ”Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra”.

Denna marxistiska tes visade sig icke minst Stefan Löfven besjälad av i veckan, när han anklagade Vänsterpartiet för att legitimera Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiets nya sannolika partiledare Nooshi Dagostar är nämligen på krigsfot mot regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Hon vill riva ut den ur budgeten, ge pengarna till ”välfärden” istället, och har fått SD att axla stridsrustningen tillsammans med henne.

V:s förhoppning är nu att även M och KD ska ansluta sig till denna Grouchopakt mellan riksdagens ideologiska motpoler på ytterkanterna. M och KD, som vanligen säger sig gilla skattesänkningar fast tydligen inte just den här, har hittills lämnat avvaktande svar på det oheliga frieriet.

Men att den borgerliga oppositionsduon tvekar, beror knappast på att M och KD skulle vara principiellt främmande för varken sällskapet eller att torpedera budgetordningen. I början av året hade de inga bekymmer att slå sina påsar ihop med V och SD i syfte att stoppa ett liknande förslag från regeringssidan.

Eller snarare från S/MP-regeringens samverkande borgerliga januaripartier C och L, om man ska vara mer petig. Tanken om en generell sänkning av ungdomars anställningskostnader har sitt ursprung hos dom. Socialdemokraterna har tidigare – men det var uppenbarligen förr det – dömt ut idén som ineffektiv och bortkastade pengar. Den åsikten delar M och KD fortfarande.

Men Svenskt Näringsliv applåderar förslaget som ett viktig krisinsats i coronapandemins mörka kölvatten. Och en mäktig organisation som Svenskt Näringsliv, traditionellt närstående borgerligheten och kanske främst M, är ju lite jobbig att komma på kant med.

Något sådant problem har förstås inte V, ej heller SD och att kampera ihop som vapenbröder när det passar möter inga principiella hinder för dessa ärrade gamla budgetpirater. Det borde väl Stefan Löfven veta. Ska vi snacka om att legitimera SD? Låt oss friska upp minnet.

Vem var det som först gick i bräschen för att hissa Jolly Roger i riksdagsmasten och gå till attack mot praxis att budgeten måste antas (eller förkastas) i sin helhet?

Trots löftet att aldrig samarbeta med SD, mönstrade S villigt ombord Jimmie Åkesson i den rödgröna båten hösten 2013 och sköt glatt sönder Alliansregeringens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten. Hej, Groucho!

Kan vi lita på teknikens under?

Skrivit i Corren 23/9:

”Maskinerna är våra vänner / utan dom inget paradis”, sjöng den underbart säregne musikpoeten Kjell Höglund på det glada 80-talet. Till skillnad från Malmöbandet Wilmer X, som i samma veva vädrade en kritisk hållning i den ironiskt betitlade rockrökaren Teknikens under, uttryckte Höglund genuin utvecklingsoptimism.

Låt maskinerna ta över arbetets bördor. Det ger oss alla och envar möjligheter att leva det goda, bekväma livet som andens aristokrater. Inte olikt hur gamle Marx tänkte sig idealtillvaron i den kommunistiska utopin.

Men Kjell Höglund pekade på en betydligt humanare väg att nå dit, via teknikens underverk: ”Du ska inte längre släpa / på Sisyfos sätt / du ska ägna dig åt kärlek och kultur / har jag fel eller rätt?”.

En bra fråga. Sedan låten spelades in har det tekniska framåtskridandet accelererat i oförminskad styrka. Resultatet är en effektivare, produktivare ekonomi. Trots det snurrar vår mänskliga jobb- och stresskarusell vidare i ett tempo som snarare tycks öka, än minska.

Maskinerna har gjort arbets- och vardagslivet annorlunda. Men knappast befriat oss från att släpa upp Sisyfos sten på berget om och om igen. Man kan ju då, i enlighet med Höglunds måhända romantiska men inte orimliga syn, undra om vi verkligen valt att utnyttja teknikens landvinningar på det optimalaste viset.

Och med tanke på hur fastklistrade vi blivit i de evigt närvarande smartmobilerna och tech-jättarnas beroendeframkallande (a)sociala nätverk, har 80-talets häcklande samtidskommentar av Wilmer X fått en profetiskt aktuell dimension: ”Luta dig lugnt tillbaks, välj rätt apparat / Glöm all dötid, lägg pengarna på ny teknik / Ja, så enkelt, köp dig fri, billigt för ett fint liv”.

Är maskinerna våra vänner egentligen eller är vi snarare dess fångar? Det bestämmer vi själva! Så klart. Även om paradiset alltid kommer att vara en fåfängt undflyende hägring, känner jag stark sympati för Höglunds ljusa teknikuppfattning och är övertygad om att maskinerna på det hela taget gör mycket mer gott än ont.

Med den ständigt kraftfullare AI-tekniken väntar en revolution runt hörnet som faktiskt kan leda till en huvudsakligen automatiserad arbetsmarknad och skänka oss högre välstånd, större frihet och jämlikhet. Allt beror på hur vi vill organisera samhället och använda teknikens vinster.

Problemet är dock, som forskaren Stephen Hawking varnade för, att AI-tekniken på längre sikt kan bli så avancerad och superintelligent att vi riskerar förlora bestämmandemakten över våra skapelser. Maskinerna får egen vilja som inte nödvändigtvis rimmar med människans. Tänk HAL 9000 i Kubrickfilmen 2001 och ni förstår vad som kan hända om fartblindheten med framtidens verktyg segrar över varsamheten.

Skål för von Platens succéprojekt

Skrivit i Corren 21/9:

Den 26 september 1832 var det dags! Göta kanal, Sveriges genom tiderna väldigaste byggnadsverk, stod äntligen klar att invigas. Kung Karl XIV Johan utbringade en skål för initiativtagaren Baltzar von Platen ”som ägt mod att åtaga sig det stora företaget”.

Tyvärr kunde von Platen inte själv närvara. Han hade avlidit tre år tidigare och hann aldrig uppleva fullbordandet sitt drömprojekt – att förbinda Kattegatt och Östersjön med en vattenled genom Sveriges inland.

Han lade fram den djärva planen 1806. Bergsbruk, jordbruk och andra näringar skulle få ett rejält uppsving, menade von Platen. Kung och riksdag var snart med på noterna.

De första spadtagen på Göta kanal togs i maj 1810. Åtskilliga tusen indelta soldater tjänstgjorde med att för hand gräva de 87 kanalkilometrarna, av sträckans totalt dryga 19 mil från Vänern till Östersjökusten. 8 miljoner kubikmeter jord lassades upp. 200 000 kubikmeter berg sprängdes. 250 000 kubikmeter murbruk gick åt. 58 slussar byggdes.

Prislappen? 9 miljoner riksdaler, en extremt dyr utgift i relation till Sveriges blygsamma BNP på den tiden. Och vad hände?

Det dröjde inte länge förrän järnvägarna kom och revolutionerade 1800-talets transportväsende. Göta kanal blev kort efter invigningen hopplöst obsolet och står som monument över Sveriges värsta felinvestering någonsin.

Det snacket har jag ofta hört. Myten att Göta kanal skulle varit en flopp har dessutom fått ny aktualitet i debatten om höghastighetstågen, även det ett enormt resursslukande projekt och som riskerar att bli kvickt passé av utvecklingen (elektrifierade motorvägar, fossilfritt flyg). Jag är heller ingen tillskyndare av några robust olönsamma snabbtågsbanor. Men glöm jämförelsen med 1800-talets Göta kanal-satsning. Argumentet är falskt.

Som historikern Dick Harrison framhållit var Göta kanal en omedelbar succé, vilken betydde mycket för att sätta fart på näringslivet (icke minst här i Östergötland) och den gryende industrialiseringen av Sverige. Först i ett senare skede gjorde järnvägarna entré och då snarare som ett komplement som tog över persontrafiken. Kanalfrakterna av tyngre gods – timmer, spannmål, kol, malm, etc – spelade en viktig ekonomisk roll ända in på 1930-talet.

I våra dagar har Göta kanal fått en renässans som turistmagnet, en kulturhistorisk attraktion som lockar 3 miljoner besökare årligen. Just nu pågår de mest omfattande insatserna på den statligt ägda kanalen sedan invigningen 1832. Regeringen har precis anslagit ytterligare budgetmedel till välbehövlig renovering och underhåll.

Sveriges blåa band är absolut värd att återställas i sin forna glans. Nog lär vi många gånger om fått valuta för de 9 miljoner riksdaler som Baltzar von Platens dröm kostade att realisera. Skål för honom!

Göta kanals inlopp i Motala anno 1872.

Massarbetslöshet är livsfarligt

Skrivit i Corren 18/9:

Hastigheten. Det är vad som utmärker 2020 års kris, säger vice riksbankschef Henry Ohlsson – att ekonomin rasade utför så snabbt, så kraftigt, när coronapandemin slog till:

”Under 1990-talskrisen i Sverige hade vi fallande bruttonationalprodukt tre år i rad, och när vi ackumulerar dem då kommer vi upp i ungefär samma tal som vi ser idag. Men här tog det inte tre år utan ett kvartal” (DN 11/9).

Svindlande, eller hur? Under fredstida förhållanden liknar heller inte nedgången i världsekonomin något vi upplevt sedan depressionen på 1930-talet. Hårda bud för ett litet exportberoende land som Sverige, även om det nu tycks skönjas flimrande tecken på återhämtning.

Det är dock från en väldigt låg och osäker nivå. Optimisternas förhoppningar om en kvick räddande rekyl uppåt vill man gärna dela, men vilka är oddsen realistiskt sett? Ingen vet.

Däremot vet vi vad det mörka scenariot av en långvarig kris med hög arbetslöshet innebär. Henry Ohlsson varnar särskilt för detta. Att förlora jobbet betyder kastas ut på ett gungfly i tillvaron, det blir ont om pengar, det fräter på människors relationer, deras psyke och hälsa.

475 000 personer är idag registrerat arbetslösa, konstaterar Svenskt Näringsliv i sin nya konjunkturprognos (17/9) som föga optimistiskt visar på fortsatt usla tillväxtsiffror. ”Läget är mycket allvarligt. Den höga arbetslösheten riskerar att bita sig fast”, hävdar organisationens chefsekonom Bettina Kashefi i ett pressmeddelande.

Den risken är av central vikt att undvika. Januaripartierna i regeringskretsen lägger åtskilliga miljarder i höstbudgeten på att bland annat stimulera företagens investeringsvilja och sänka kostnaderna för anställningen av ungdomar. Håll tummarna för att åtgärderna får effekt.

Politiskt är det redan dystert så det räcker. En svårhanterbar, grov våldsbrottslighet breder ut sig, vilken i debatten alltmer ogenerat sammankopplas med invandringen som sådan. Främlingsfientlighet, olösta integrationsproblem, en utmanad rättsstat, ett växande inflytande för auktoritära högerpopulistiska krafter.

Lägg till detta massarbetslöshet, djupt lågkonjunktur och turbulent ekonomi. En explosiv brygd, påminner den inte om…?

Med hänvisning till 30-talskrisens ödesdigra följdverkningar, som torde vara bekanta, skrev den liberale publicisten Herbert Tingsten i en ofta citerad DN-ledare 1957:

”Vi må vara högermän, liberaler eller socialdemokrater, det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd eller arbetslöshet i den demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten”.

Plastkassen är värd att försvara

Skrivit i Corren 16/9:

Miljöpartiet har, av mindre nöjda medborgare i debatten, gärna anklagats som den huvudsakligt sinistert skyldige till att butikernas plastpåsar blivit så rasande dyra. Det är lite oschysst.

Plastpåseskatten, som regeringen drabbade vårt arma land med under våren, har ju sitt egentliga olycksaliga ursprung i Bryssel och bygger på ett av alla dessa EU-direktiv som Sverige jämt ska vara så himla bäst i klassen på att underkasta sig.

Direktivet förkunnar att unionens medlemsstater av miljöskäl ska minska förbrukningen av tunna plastbärkassar till maximalt 40 stycken per person vid utgången av 2025. Svenska regeringsföreträdare torde snart kunna avlägga rapport inför Brysselbyråkraterna och förvänta sig att få en guldstjärna i ordningsbetyg.

Ty bara några månader efter den beramade straffskattens införande är Sverige på fartfylld väg att nå EU-direktivets mål. Inom dagligvarujätten ICA har försäljningen av plastbärkassar störtdykt med 70 procent, samtidigt som åtgången av det icke-straffbeskattade alternativet papperspåsar skjutit i höjden med 60-70 procent (fPlus 15/9).

Det är en egendomlig ordning, en bakvänd utveckling som regeringen låtit EU diktera för oss. Särskilt som den moderna plastbärkassen faktiskt är en svensk skapelse – därtill med stolta östgötska anor, om man får vara en smula lokalpatriotisk. Och det tycker jag att man i detta fall har goda skäl att vara.

Sten Gustaf Thulin (1914-2006) är uppfinnaren till plastpåsen du från hökaren på hörnet brukade kånka hem dina varor i. Han var ingenjör, verksam på företaget Celloplast i Norrköping som i 1960-talets gryning revolutionerade marknaden med sin nya produkt, en stark plastkasse med bärhandtag. På glansdagarna under början av 70-talet tillverkade Celloplast som mest 760 miljoner kassar om året.

Vet ni vad Thulins motiv till konceptet med plastkassar i handeln var? Att förbättra miljön. Han ville konkurrera ut de dittills dominerande pappers- och tygpåsarna, som var mycket värre miljöbovar. Jämfört med dagens svenska plastkassar, vilka främst består av återvunnen eller förnybar biobaserad plast, gäller det i än högre grad.

Kalla fakta: en papperspåse är 43 gånger så miljöbelastande totalt sett, och en tygpåse av bomull måste användas 20 000 gånger för att matcha plastkassens sammanlagda avtryck på miljön.

Varför ska vi då gynna något som är mycket sämre för naturen och våra levnadsbetingelser? I synnerhet det regeringsparti som har ”miljö” i sitt namn borde protestera allt vad de orkar mot EU:s stolliga påhitt och slå ett rejält grönt slag för Sten Gustaf Thulins epokgörande innovation.

Vad hånet mot krigshjältarna 1918 säger om Donald Trump

Skrivit i Corren 15/9:

Sedan augusti 1914 hade de tyska arméerna kämpat på västfronten i Frankrike. Under våren 1918 hade en sista, väldig offensiv dragits igång för att nå det gäckande Paris och avgöra det långa, malande, bittra kriget. Resultaten tycktes inledningsvis lovande.

Men Tyskland hade samtidigt precis fått en ny motståndare som intervenerat i Europa på de brittiska och franska fiendernas sida. Den 4 juni mötte tyskarnas anfallsvåg den amerikanska marinkåren vid Belleauskogen, ditskickad som förstärkning åt hårt pressade franska trupper. Frontavsnittet sviktade. Fransmännen rekommenderade ett tillbakadragande. Den amerikanske officeren Lloyd Williams svarade: ”Retirera? I helvete heller, vi har just kommit!”.

Slaget om Belleauskogen varade till den 25 juni. USA förlorade 8000 man i sårade och döda, men marinkårens motanfall lyckades.

Teufelhunde! Det var öknamnet som tyskarnas härdade frontveteraner gav de nyanlända amerikanska soldaterna; ”djävulshundar”. Nog vittnar det om vilken stark respekt marinkårens tapperhet och stridsmoral väckte.

Slaget om Belleauskogen blev ett allvarligt bakslag för tyskarna som bidrog till att knäcka deras stora offensiv 1918 och därmed var Kaiserns segerchanser borta. På hösten tvingades Tyskland be om vapenstillestånd.

I november 2018, när hundraårsminnet av första världskrigets slut högtidlighölls i Frankrike, var det planerat att USA:s president Donald Trump skulle göra ett uppehåll via helikopter på den amerikanska militärkyrkogården i Aisne-Marne, där marinkårens stupade från Belleauskogen vilar. Ett kraftigt regnoväder gjorde att besöket ställdes in – av säkerhetsskäl, enligt vad Trump själv uppgav vid tillfället.

Men häromveckan publicerade tidskriften The Atlantic uppgifter, baserade på flera förstahandskällor, som tyder på något helt annat. Det egentliga orsaken var Trumps rädsla att regnet skulle förstöra hans frisyr! Trump ska också ifrågasatt varför han skulle besöka en kyrkogård fylld av ”losers”, och avfärdat de fallna marinkårssoldaterna i slaget om Belleauskogen som ”suckers”.

Trump har givetvis förnekat det hela som ”fake news” i syfte att skada honom i presidentvalet. Men bör vi förvånas om avslöjandet är sant? Narcissismen, föraktet mot människor som råkat illa ut och därför till sin karaktär anses som svaga och odugliga förlorare, hånet mot den amerikanska militären, avskyn för USA:s internationella engagemang – allt löper som en röd tråd genom Trumps karriär.

Är det märkligt att han vägrat hedra krigshjältarna från Belleauskogen 1918? De slogs på dåvarande president Wilsons uppdrag för att USA måste göra ”the world safe for democracy”, liberala politiska ideal som för den högernationalistiske ärkepopulisten Trump är lika djupt väsensfrämmande som förhatliga.

Wheat Field, USA:s marinkår i slaget om Belleauskogen, målning av Frank Schoonover 1919.

Håll kulturen igång!

Skrivit i Corren 11/9:

”Det är med stor marginal den största kulturbudget som någonsin presenterats”, lät biträdande finansminister Per Bolund meddela när han i onsdags tillsammans med kulturminister Amanda Lind höll hov för pressen.

Om Bolunds uppgift stämmer vet jag inte, men i vilket fall blir det extra miljardanslag till kultursektorn som tagit mycket stryk av coronakrisen. Det är bra prioriterat av regeringen.

Man kan förvisso tycka att kulturlivet i Sverige, särskilt då den mer kvalificerade delen, vanligtvis är lite väl beroende av modeideologiskt påverkade politiker och myndighetsbyråkrater. Den diskussionen kan vi ta senare.

Nu är det ju inte vanligtvis längre. Nu handlar det om att rädda och återvitalisera landets kulturella infrastruktur från de akuta följderna av en exceptionellt drabbande situation. Regeringens engagemang är bara att välkomna och kan faktiskt sägas rimma med det antika Greklands och Roms traditioner på området.

Där ansågs det vara de ledande skiktens förbannade skyldighet att värna, bevara och gynna de sköna konsterna. Ska samhället stå starkt och människan utvecklas, måste kulturen stå stark. Hur fattig, trist och horisontlös vore inte tillvaron eljest?

Ta exempelvis en sådan sak som offentlig konst. Tänk er ett Linköping utan den. Nog hade det varit hemskt torftigt och otrivsamt! Som Corren rapporterade om i veckan är två nya konstverk på gång vid Stångån, Spegelportal av Ebba Matz och Målarmusslan av duon Bigert & Bergström. Det är en mångmiljondonation från den Westman-Wernerska stiftelsen som möjliggjort bägge uppföranden.

Från kommunen kommer också pengar till nya konstverk som är under förverkligande på olika håll i Linköping. Sånt gör mig genuint glad. Konsten bidrar till att vidga möjlighetsmedvetandet, förhöjer verkligheten och laddar staden med fantasi, blod och näring. Gör en tur i helgen och njut av den rikedom som Linköping redan erbjuder i offentlig konstväg.

Carl Milles klassiska Folkkungabrunnen med Folke Filbyter på Stora torget är värd att kolla in närmare (det är en riktig historieberättare). Eller Stina Opitz härliga Cirkulation II i Nygårdsrondellen, som gav upphov till begreppet rondellhund.

Eller Marie-Louise Ekmans melankoliska Det svenska tungsinnet i Gösta Ekmans skepnad utanför Östergötlands museum. Eller – som kontrast – KG Bejemarks Tage Danielsson-staty ett stenkast därifrån, den blir man alltid munter av att säga hej till.

Min egen absoluta Linköpingsfavorit är dock Ivar Johnssons Mannen och hans genius, denna fräcka och gravt daterade agitprop-skulptur vid Raoul Wallenbergs plats. Vilken atmosfär den utstrålar, vilken totalupplevelse, det är som att man hamnat i en bit förgånget Mellaneuropa, mitt i city.

Vad finns mer att tillägga? Håll kulturen igång! Det är en livsnödvändighet.

Kan Sverige längre tas på allvar?

Skrivit i Corren 10/9:

I den nyligen utgivna antologin Sveriges försvarspolitik framhåller Försvarshögskolans tidigare rektor, generalmajor Karlis Neretnieks:

”Sverige är den mittpunkt kring vilken försvaret av Norden och Baltikum rör sig. Sverige är nyckelspelaren i området, där vår militära förmåga starkt påverkar våra grannars möjligheter att försvara sig. Vad vi kan, eller inte kan, påverkar stabiliteten i hela regionen”.

Det är, kärnfullt sammanfattat, vad som ligger i vågskålen inför riksdagens kommande försvarsbeslut. De geopolitiska realiteterna går inte blunda för, ej heller det oroande faktum att den säkerhetspolitiska situationen i vår region blivit alltmer pressad, instabil och oförutsägbar.

Sista tiden har vi åter konfronterats med mörka påminnelser om detta. I den totalitära diktaturen Belarus fortsätter befolkningens heroiska frihetskamp. Men Rysslands Vladimir Putin har förklarat sig ha trupper beredda för att, om så krävs, rädda den avskydda Lukasjenkoregimen kvar vid makten.

Det kan knappast avfärdas som ett tomt hot, i synnerhet mot bakgrund av Kremls militära övergrepp på Ukraina och ockupationen av Krim 2014. Vidare tvingades bara häromveckan Sveriges försvarsmakt gå upp i skarpt insatsläge – till sjöss, i luften och på land – sedan den ryska Östersjöflottan demonstrerade sina aggressiva muskler och med stora landstigningsfartyg strök förbi öster om Gotland.

Det borde markera nödvändigheten av en nationell politisk samling kring försvaret. Sveriges nuvarande militära förmåga lämnar, som alla vet, mycket övrigt att önska efter den naiva nedrustningsiver som följde på kalla krigets slut.

Den olyckan till missgrepp betydde att Sverige, osminkat uttryckt, i praktiken abdikerade från sitt säkerhetspolitiska ansvar i Östersjöregionen och försvagade inte endast vårt eget skydd mot yttre hot, utan även våra demokratiska grannländers utsikter att värna sitt territorium och sin integritet.

Ska Nato exempelvis trovärdigt kunna försvara de baltiska medlemsstaterna från angrepp, måste Sverige fungera som ett starkt basområde och bidra med kapacitet att motverka ryska styrkors försök att tillskansa sig herravälde över Östersjön (vars största strandägare, om någon glömt det, råkar vara vi!).

Icke minst därför är det obegripligt att regeringen låtit försvarsförhandlingarna haverera i en segdragen partipolitisk träta, och vägrat anslå pengarna som behövs till en någorlunda hyfsad och långsiktigt pålitlig militär förstärkning perioden 2021-30.

Vi har inte längre råd att schabbla med ytterligare ett underfinansierat försvarsbeslut och splittrande intrigspel i riksdagen där landets säkerhetsintressen ligger i potten. Signalen till omvärlden lär annars bli att Sverige inte kan tas på allvar, inte ens när det är allvar.