D Train

Richard Estes, 1988.

Var är liberalismen, FP?

Skrivit i Corren 27/3:

Det var inte fel att FP gick ihop med S och MP efter det oklara valresultatet i Linköping. Kommunen garanterades en styrande majoritet och ansvarsutkrävandet blev tydligt. Ytterkantspartierna SD och V isolerades.

FP:s ”svek” mot sina tidigare Allianskamrater är egentligen inte mycket att orda om. Det är idéerna, sakpolitiken och resultatet som räknas. Givet omständigheterna är det knappast dåligt med liberalt inflytande på den politiska kursen under mandatperioden.

Men ska man döma av två aktuella beslut som blocköverskridande ”Koalition för Linköping” står bakom, ser det tyvärr mindre hoppfullt ut på den fronten.

Var är liberalismen i att Linköpings flora av kommunala bolag belastats med ett batteri av nya klåfingriga ägardirektiv? Detaljstyrningen ökar och politiseringen förstärks i den redan olyckliga företeelse som det offentliga intrånget på näringslivsområdet är.

”Den kommunala bolagssektorn bör i huvudsak avvecklas. Detta skall ske genom att bolagen återgår i förvaltningsform, säljs till privata ägare eller då så är lämpligt helt enkelt läggs ned… Folkpartiets uppfattning är att svenska kommuner skall koncentrera sig på kommunala kärnverksamheter och undvika att bedriva affärsverksamhet, särskilt om den bedrivs och stöttas med skattebetalarnas pengar”.

En utmärkt politik, formulerad i en riksdagsmotion 2003 som bland andra undertecknades av dåvarande partiledaren Lars Leijonborg. Tyvärr inget som FP hållit fast vid, allra minst i Linköping. Inte nog med att föga gjordes för att upplösa kommunens bolagsimperium under Alliansåren. Nu medverkar FP till att ytterligare fördunkla gränserna mellan kommun, företag och marknad.

Än märkligare är hur FP kunnat godta beslutet att införa något som påminner om socialistisk kommandoekonomi i byggandet. Kommunen vill plötsligt styra fastighetsägarna att bebygga vissa områden utifrån en egen årsvis vald prioriteringslista.

Det rimmar inte ens med trepartikoalitionens samverkansprogram och dess skrivningar om ökad takt i byggandet genom samarbete med företagen. Exploatörer ska själva kunna ta fram planer genom att anlita av kommunen godkända planprojektledare, förkunnas det uttryckligen på sidan 25 i dokumentet.

Vad hände? Har politikerna givit upp och låtit den av tradition starka byggbyråkratin i stadshuset avgå med segern? Förklara gärna, FP!

Tomas Tranströmer 1931-2015

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur För levande och döda, 1989.

Liberal livsvisdom

Rainy Day, Queens

Martin Lewis, 1931.

Att krossa ett bageri

Skrivit i Corren 26/3:

Livsmedelsarbetarförbundet, gren av Sveriges mäktigaste särintresseorganisation LO, spänner musklerna mot Ingeborgs bageri i Linköping som inte vill ha deras kollektivavtal. Sedan några dagar är det lilla företaget på Hunnebergsgatan försatt i blockad.

Fackliga vakter i brandgula västar patrullerar med sammanbitna miner utanför entrén. ”Vi ger oss inte förrän vi har ett avtal påskrivet”, säger LO-Livs förhandlingschef Gerald Lindberg, som hotar att trappa upp striden genom att strypa leveranserna till bageriet och begära sympatiåtgärder från övriga fackförbund (Corren 25/3).

Facket är i sin fulla rätt att statuera exempel på detta Jimmy Hoffa-liknande vis. Men är det rimligt? Ingeborgs bageri har ägts i ett halvår av Ahmed och Sema Mehdi.

Lönsamheten är ännu inte på den nivån att fackets dikterade lönekrav går att uppfylla. ”Vi är inte uppe på noll än. Det är därför vi inte har råd att skriva på kollektivtal”, förklarar Sema Mehdi till Corren. Fast varför skulle facket ta sådana hänsyn?

Uppenbarligen driver LO hellre bageriet i konkurs och spär på arbetslösheten, än avstår från att utnyttja sin fulla vapenarsenal – inte minst i avsikt att skrämma andra företagare till lydnad och underkastelse. Dagens kollektivavtalssystem är både principiellt stötande och strukturellt osunt.

Modellen fungerar som en kartell, där arbetsgivarnas och fackets särintresseorganisationer sluter bindande överenskommelser som gäller alla företag och anställa inom en viss bransch.

De enskilda aktörerna A och B kan inte ställa sig vid sidan av med egna uppgörelser, utan att drabbas av stenhårda repressalier från den utomstående och resursstarka aktören C. Därmed sätts en fundamental regel i marknadsekonomin ur spel, nämligen den fria och individuella kontraktsrätten.

Att facket kan pressa företagare att skriva kontrakt mot deras vilja blir en form av tyranni, som borde vara väsensfrämmande i ett öppet och modernt samhälle.

Då Sverige saknar grundlagsfäst individuell kontraktsrätt som skydd mot fackliga övergrepp, missgynnar rådande kartellbildning särskilt den okvalificerade arbetskraften som inte tillåts konkurrera med realistiska löner. Kombinerat med det höga skattetrycket är konsekvensen att massor av jobb prissätts för högt och stora sysselsättningsproblem skapas.

Men viktigare är tydligen att LO:s maktställning förblir ograverad.

Fackets blockadvakter utanför Ingeborgs bageri i Linköping.

Kom inte här och stick ut med gult!

Skrivit i Corren 25/3:

Konstnären Bernth Uhno i Skänninge målade sitt hus i flera nyanser av gult. Därmed blev han, vilket nu är allmänt riksbekant, ett samhällsproblem för Mjölby kommuns byråkrater och politiker.

”Färgsättningen är inte svensk”, säger byggnadsnämndens centerpartistiske ordförande. Byggnadsantikvarien menar att det gultonade huset är ”främmande för Skänninge”.

Med den argumentationen förstår man att Bernth Uhno upprör de lokala makthavarna. Det rimmar inte med deras värdegrund och självbild att kommuninvånare har mage att måla sina egna hus på ett osvenskt och främmande sätt. Det måste hållas hårt på färgskalan.

Vad ska annars folk tro? Att de plötsligt hamnat i ett annat land, bortom Mjölbys äktsvenska bevakande konformism, där människor tillåts vara fria, skapande och kreativa? Skrämmande ju.

The Reach IV

Philip Koch, 2011.

Säkerhetsrisken Sverige

Skrivit i Corren 25/3:

Förra veckan hotade den ryske ambassadören i Danmark vårt grannland med atomkrig, om danskarna utrustar sina örlogsfartyg med luftförsvarsrobotar som är integrerade i Natos defensiva missilsköld. Ett makalöst grovt och chockerande rått uttalande.

Men en gangsterdiplomati som är helt i linje med Putinregimens extremt fientliga uppträdande i Östersjöområdet de senaste åren. Ryssland kränker inte bara systematiskt Sveriges gränser till sjöss och i luften. Ryska stridsflygplan har också simulerat kärnvapenangrepp mot svenskt territorium.

Även Baltikum och Polen har utsatts för nukleära anfallsövningar av den ivrigt upprustande ryska militärkolossen. Att Danmark nu fått göra andra Östersjönationer sällskap i den radioaktiva skottgluggen borde således inte förvåna.

Ryssland vill skrämma till anpassning och underkastelse, sannolikt med det långsiktiga målet att göra den strategiskt viktiga Östersjön till ett i praktiken ryskdominerat innanhav (en dröm som har gamla anor i Kreml).

Efter Ukrainakriget och stölden av Krim finns skäl att frukta att baltstaterna står i tur för Putins revanschistiska imperieplaner. Här har den ryske härskaren en gyllene chans att ytterligare förnedra och splittra det väst som redan fegat ur från att sätta hårt mot hårt i Ukraina.

Till skillnad från det olycksaliga ukrainska folket har invånarna i Estland, Lettland och Litauen Natomedlemskapets skyddsgarantier att luta sig emot. Problemet är att dessa länders utsatta geografiska position gör dem mycket svårförsvarade, och skulle Nato vilja riskera ett europeiskt storkrig för Baltikums skull?

Ska ett ryskt angrepp trovärdigt kunna avskräckas, har Sverige en oundviklig nyckelroll. I synnerhet om man tar Gotland i beaktande. Med denna ö i ryska händer kan militär kontroll över Östersjön snabbt etableras, och undsättande sjö- och flygstridskrafter från Nato till baltstaterna effektivt skäras av.

Omvänt kan ett starkt svenskt försvar, inkluderande Natobaser med insatsberedda styrkor, både på Gotland och längs vår övriga Östersjökust, sända signalen att priset för iscensättningen av ett nytt Krim på baltisk mark vore väldigt högt.

Men Sverige saknar dels egen militär kapacitet att tala om, dels ingår vi inte i Natos medlemskrets. Därmed är vi ingen stabiliserande aktör i regionen. Utan tvärtom en säkerhetsrisk, som snarast inbjuder Ryssland till fortsatta äventyrligheter och vidare aggression.

På sin blogg den 21/3 varnade Försvarshögskolans tidigare chef Karlis Neretnieks för att vårt allians- och försvarslösa land kan utnyttjas som ett presumtivt verktyg i Putins erövringspolitik:

”Den svenska försvarsmaktens oförmåga att idag, och inom överskådlig framtid, hindra Ryssland att tämligen enkelt och billigt besätta, ‘låna’, sådana delar av svenskt territorium som skulle göra det mycket svårt, kanske omöjligt, för Nato att ingripa till försvar av sina baltiska medlemmar har gjort ett isolerat angrepp mot Sverige till en tänkbar option”.

Men förståelsen bland ansvariga politiker i regering och riksdag tycks ytterst begränsad. Man kan inte ens ena sig om tillräckliga anslag till det famösa ”enveckasförsvaret”, som i bästa fall är stridsdugligt i mitten av nästa decennium. Ett svenskt Natomedlemskap är också långt borta.

Vad återstår? Att prova bönens makt om lugnare tider?

Ile Saint-Louis, Paris

Edouard Boubat, 1964.