En rökare mot högern

Det är 1985 och och till hösten stundar val i Sverige. Landets statsminister heter Olof Palme, men kanske inte så länge till. De borgerliga partierna med moderatledaren Ulf Adelsohn i spetsen mobiliserar för att kasta socialdemokraterna ur regeringssadeln.

Men Björn Afzelius ställer sig i vägen. På våren släpper han skivan Nio liv, som innehåller låten Svarta gänget – ett rasande angrepp på den svenska högern:

Då var dom kompis med fascisterna
Då var dom bundis med nazisterna
Då var dom bästis med rasisterna
Då var dom ett med falangisterna
Det var då, det var länge sen

Men nu står samma Svarta Gäng
och har häng på ministertaburetterna igen!

Nu har dom putsat upp fasaderna
Nu ser dom ut som demokraterna
Nu går dom själva ut på gatorna
Nu vill dom kallas ”moderaterna”

Personligen kommer jag ihåg Svarta gänget som en av de mest omtalade rocklåtarna under den sommaren. I alla fall bland oss tonåringar och förstagångsväljare i Kungsbacka. Möjligen bidrog den också till att moderaterna snuvades på sin förväntade valseger.

– Jag tror att låten blev en hit bland en viss grupp ungdomar. Plötsligt kom ett gäng till konserterna som inte hade kommit tidigare. För dem blev Björn en hjälte.

Det säger Hannes Råstam, idag prisbelönt TV- journalist, som då spelade bas i Björn Afzelius kompgrupp Globetrotters.

Vilken betydelse fick Svarta gänget för valutgången?

– Sånt går inte att skatta. Däremot tror jag att Björn hade en stor betydelse för många människor. Folk som fått kraft och ork att fortsätta leva, eller andra som varit politiskt engagerade och fått energi av Björns musik. Han betyder fortfarande mycket för många människor.

Hannes Råstam förklarar vidare att Svarta gänget, med sitt raka politiska budskap, faktiskt är en ganska ovanlig planta i Afzelius produktion.

– Björn blev tidigt beskylld för att skriva plakattexter. Men ser man till hans skivor är plakattexterna ytterst, ytterst sällsynta. De flesta låtar handlar om relationer, kärlek och själstillstånd. Just anklagelsen om att skriva plakattexter kan ha sporrat honom ytterligare.

Hannes Råstam berättar om en pinsam händelse under sommarturnén 1985. Björn Afzelius och Globetrotters lirade på Gröna Lund i Stockholm. Pikant nog var nöjesparkens artistchef Ove Hahn även en välkänd moderat av den gamla stammen.

Svarta gänget blev konsertens extranummer. Björn Afzelius passade då på att tacka Gröna Lund för att det var första och sista gången han skulle få spela där, samtidigt som han från scenen nämnde artistchefen vid namn.

Ove Hahn tog mycket illa vid sig, och sa efteråt med gråten i halsen att han naturligtvis aldrig skulle låta sin politiska uppfattning styra vilka artister som fick uppträda på Gröna Lund.

– Vi i bandet skämdes oerhört. Hur Björn reagerade vet jag inte, säger Hannes Råstam.

Han tystnar en stund, verkar leta efter orden.

– Ju mer jag tänker på Björn… han är den mest motsägelsefulla människa jag stött på. Han var en stor humanist och såg sig själv som fritänkare. En anarkist i själ och hjärta.

Att socialdemokraterna tyckte det var toppen att få eldunderstöd av Afzelius är tämligen självklart. Men hur uppfattade måltavlan moderaterna det?

Ulf Adelsohn minns valrörelsen 1985 som hätsk och tuff. Dock säger han sig aldrig hört Svarta gänget, men hans uppfattning om Björn Afzelius är glasklar:

– Jag har alltid tyckt att han är en extrem person som pratar skit om andra, menar Ulf Adelsohn.

Svarta gänget riktar väldigt hård kritik mot moderaterna.

– Det är inte så ovanligt för att komma från en person som varit kommunist. Det kanske han är fortfarande, jag vet inte.

Björn Afzelius dog för snart tio år sedan…

– Där ser man. Jag har inte saknat honom. Det får du gärna skriva (skratt).

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2008-03-30)

Ett musikaliskt serve-ess

Båstad, september 1975. Sverige ska spela semifinal i tennisturneringen Davis Cup. Många svenskar reagerar med avsky. Vilket är fullt naturligt. Motståndarlaget till vårt eget blågula team (där bland andra Björn Borg ingår) representerar Chile. Två år tidigare hade general Pinochet störtat den socialisxtiske presidenten Allende och infört en blodig militärdiktatur i landet.

Var det verkligen rätt att ha idrottsligt utbyte med en sådan regim?

Debattens vågor gick höga, tusentals demonstranter samlades utanför tennisarenan i den lilla skånska idyllen. I samma veva dök det upp en stenhårt rockande vinylsingel från proggrörelsens flaggskepp Hoola Bandoola Band. Vad gruppen tyckte i frågan rådde ingen tvekan om:

Fascisterna regerar
med terror och tortyr
Sen snackar dom om laganda
Ja, det är nästan så man spyr

Medan bönderna och jobbarna
hålls i schack med militär
så kan dom rika spela tennis
Men dom ska jävlar inte spela här

Stoppa matchen!

Själv har jag alltid haft låten som personlig favorit i Hoolas produktion. Oemotståndligt riviga elgitarrer, catchy melodi och ett budskap som dryper av indignation i varje ton och textrad.

– Det var det närmaste punk vi kunde komma 1975. Vi spelade väldigt arrogant, minns Hoolas gamle förgrundsfigur Mikael Wiehe nöjt. Det var han som skrev Stoppa matchen.

– Det behövdes en låt och det skulle gå snabbt. Den är uppenbart influerad av John Lennons Power to the people och Give Peace a Chance.

Mikael Wiehe berättar att Hoolas föregående album På väg (1973) på det musikaliska planet präglats intrikata arrangemang och diverse experiment, som inneburit en låsning i försöken att sedan nå vidare till nya uttryck. Enkelheten kom som en förlösande kraft.

– Stoppa matchen befriade oss från våra bojor om man kan uttrycka det så, säger han.

Mindre glad blev Wiehe över att det klickade i distributionen av bandets hastigt inspelade protestsingel.

– Som vanligt på den tiden blev det strul. Plattan kom ut för sent. Jag tror den gavs ut dagen innan, eller rent av samma dag som matchen i Båstad. Givetvis borde den kommit ut en vecka tidigare för kunna hjälpa till i agitationen. Den blev allmänt bekant först i efterhand.

Hur gick det då med tennisen? Demonstranterna i Båstad möttes av ett massivt polisuppbåd. Av säkerhetsskäl tilläts ingen publik – förutom konstaplar och pressfolk – på läktarna. Farhågorna om våldsamma kravaller kom dock på skam, allt avlöpte fredligt. Sverige spöande dessutom Chile med 4-1 (och vann sedan även den historiska finalen mot Tjeckoslovakien).

Mikael Wiehe var själv inte på plats i Båstad, men konstaterar idag:

– Matchen stoppades inte. Men protesterna utanför arenan hördes i chilensk radio och TV. Det är många chilenare som efteråt berättade att detta stärkte dem.

Sveriges dåvarande Davis Cup-kapten Lennart Bergelin kommenterade protesterna med följande ord: ”idrott och politik hör inte ihop. Fortsätter det så här kommer politiken att mörda idrotten”.

– Om vi ska se på OS i Kina så verkar de flesta mena att idrott och politik hör ihop. Skillnaden är att diktaturen i Chile var USA-stödd, medan diktaturen i Kina inte är det. Och det tror jag gör att förutsättningarna nu blir större för att diskutera sånt i bredare kretsar än det var då.

Bör OS i Kina bojkottas?

– Om jag säger så här: jag tänker inte åka dit.

Spelar du själv tennis förresten?

– Det har väl blivit en och annan badmintonboll genom åren. Men inte mer än så.

(Borås Tidning 2008-03-28)

Gränslös Wiehe på besök

Två av Nordens största artister har slagit sina påsar ihop. Mikael Wiehe från Sverige. Åge Aleksandersen från Norge. Nu är det konsert i Borås.

– Det blir en föreställning med två herrar, en gitarrsamling och ett knippe bra låtar. Och så lägger vi ut texten kring världen och livet. Det har funkat jättebra i Norge.

Säger Mikael Wiehe som precis är hemkommen från en månadslång turné på andra sidan Kölen. Han låter glad. Vilket det onekligen finns skäl till. Turnén har varit en kanonsuccé.

– Vi har gjort 23 konserter i Norge. Och vi är bäst i världen i Norge. Alla konserter har varit utsålda.

Nu väntar nio spelningar i Sverige för duon Wiehe och Aleksandersen. Först ut är Borås. Ikväll står de bägge på Sagateaterns scen.

– Det är en sak som irriterar mig, säger Mikael Wiehe och förklarar att många svenska artister har en stor norsk publik. Men här i Sverige är det väldigt få som har koll på den norska musikscenen.

– Det vill jag göra något åt. I Norge är Åge lika stor som Ulf Lundell, men han har ett politiskt engagemang som Björn Afzelius. Hans mest kända låt heter Ljus och värme som jag har nyöversatt.

Mikael Wiehe träffade Åge Aleksandersen första gången 1985 när denne spelade in Hoola Bandoola-låten Jakten på Dalai Lama på skiva. Wiehe medverkade på några verser och en vänskap var född. Alexandersen brukade även jobba mycket med Wiehes gamle parhäst Björn Afzelius (som för övrigt var hur populär som helst i Norge).

Wiehe tycks arbeta mycket i par numera. Före den aktuella akustiska turnén med Åge Aleksandersen gjorde han några spelningar med poeten Jacques Werup i Skåne.

Och innan dess gjorde han en Dylanplatta med Ebba Forsberg, samt en skiva med Totta Näslund.

Du verkar blivit mer av samarbetsartist än soloartist idag.

– Jag har lagt märke till detta också. Och som vanligt är det ofta tillfälligheterna som styr. Men i maj ska jag in i studion och göra en alldeles egen platta med alldeles egna låtar.

Wiehe avslöjar att albumet är planerat att släppas till hösten, annars är han förtegen om projektet. Tills dess kan vi alltid lyssna på hans gamla skivor, det har ju blivit en försvarlig bunt genom de 45 år (!) Mikael Wiehe hittills varit verksam som artist.

Hur ser du på musikutvecklingen sedan du startade? Var det bättre förr?

– Jag tror att musiken spelar större roll idag än för 45 år sedan. Folk lyssnar på musik överallt och fler identifierar sig med musiken. Det finns många fler ställen att spela på också, i alla fall upplever jag det så i Malmö.

Därefter tillägger han:

– Men det mesta av musiken är skit. 90 procent är inget att ha. Så har det alltid varit.

Känner du igen följande citat? ”Jag har inte skrivit den bästa sången och jag har inte skrivit flest sånger. Men jag har banne mig skrivit flest bra sånger i det här landet”.

– Det sa jag för 15 år sedan. Nu skulle jag vilja modifiera det: jag är en av dem som skrivit flest bra sånger i det här landet.

Vilka fler inkluderar du då?

– Tja, Ulf Lundell är en. Thåström, Eva Dahlgren. Och Dan Hylander, Lars Winnerbäck…

Titanic har blivit något av din signaturlåt, ungefär som Deep Purple har Smoke on the Water. Tröttnar du aldrig på den?

– Nej. När jag sjunger en sång är jag djupt koncentrerad på den, just då. Det är precis som att vara med en kvinna. Man tänker aldrig på hur många gånger man gjort det förut.

(Borås Tidning 2008-03-08)