Snällheten lämnade ingen oberörd

Skrivit i Corren 27/2:

Den där eländiga augustidagen 1986. Kvällstidningarnas svarta budskap på löpsedlarna vid kiosken var lika överrumplande som hänsynslöst. Beppe Wolgers död! Marken gungade. Det var ju omöjligt. Beppe borta…?

Minnet skär ännu i mig, trots att det är länge sedan. Egentligen kände jag honom förstås inte. Ändå var det som om en nära anhörig plötsligt checkat ut och försvunnit. För så mycket betydde han faktiskt för mig, och massor av andra sextiotalistungar som växte upp i den gamla statliga monopoltelevisionens sken.

Godnattstunden. Jullovsmorgnarna med Scooby Doo. Långtradarchauffören på jakt efter Sagornas kungarike. Dunderklumpen. Han var inte bara Pippis sjörövarpappa och Baloos röst i Djungelboken. Beppe blev vår mysiga extraförälder, en underfundig allierad från vuxenvärlden med lekfullt glittrande ögon ovan det lurviga, trollgråa skägget.

Det är ingen överdrift att kalla Beppe för 70-talets barnkulturella gigant i Sverige. Hans unika, intima förtrogenhet med barns tankar och behov manifesterades i TV-rutan och på bioduken, i skivor och böcker. Denne vänlige jätte i nattmössa var en skön polare vi aldrig fysiskt träffade, men som på ett självklart sätt fanns ständigt närvarande.

”Han hade en snällhet, han andades snällhet och det smittade av sig. Man blir mjuk och varm själv”, säger TV-producenten Karin Falck i Klas Gustafsons fina Beppe-biografi från 2003. Om betydelsen av att vara snäll – detta tyvärr så missförstådda och föraktade ord, närmast synonymt med dum och mesig – visste verkligen Beppe personligen besked.

I sin egen barndom hade han fått möta motsatsen. Han var tjock, han stammade och hånades tidigt för det av elakt mobbande klasskamrater i skolan. Det var plågsamma erfarenheter som satte outplånliga spår. Han glömde inte hur det var att oförskyllt överösas med glåpord och förvisas till utsatthetens ensamma kyla.

”Beppe ansåg att det någonstans borde finnas ett land för skelögda, ordblinda, långnästa, överviktiga, folk som annars inte blir tagna på allvar, som alla skrattar åt”, skrev journalisten och TV-kollegan Edvard Matz i en minnesartikel på 90-talet.

Själv flydde Beppe till en värld fylld av amerikansk film, jazz och litteratur. Bröderna Marx, Benny Goodman, Fats Waller och Ernest Hemingway var några av idolerna. Han drömde om att bli en ny Charlie Christian, men gitarrspelet ville sig inte riktigt. Konstnär då? En sejour på Otte Skölds målarskola slutar i fiasko.

Men efter ett år på college i USA under det sena 40-talet kommer han hem till Stockholm som en cool man-about-town och satsar på poesin. Gerhard Bonnier refuserar honom sex gånger innan lyrikdebuten anländer 1953 med Jag sjunger i skon. Den milt allvarsamma naivismen som genomsyrar diktsamlingen är omisskännligt ”wolgersk”. Humlepoeten har funnit sitt tonläge och det bär honom livet ut.

Under följande år tar Beppe sin stora revansch och etablerar sig som mångsysslande underhållningsprofil i folkhemmets strålkastarljus. Beppe Wolgers och Olle Adolphson bildar för ett tag radarpar på krogscenen och i radio med visor som Okända djur, Det gåtfulla folket och Mitt eget land.

Beppe bryter också mark genom att sätta svensk text till en lång rad amerikanska jazzlåtar, exempelvis Walking my baby back home som får den blågula språkdräkten Sakta vi gå genom stan och förlöser Monica Zetterlunds artistkarriär.

I början av 60-talet lyckas Beppe bli en av landets mest kontroversiella personer. Han medverkar i en serie godmodigt satiriska TV-program, vilka gått till historien under begreppet ”Skäggen” och kan liknas vid en svensk föregångare till Monty Python. Publiken är inte beredd. Tittarstorm av orkanstyrka utbryter – till den grad att Aftonbladet kräver att TV-chefen måste ”stoppa skäggens diktatur”!

Vid decenniets växling till 70-tal har den känslige Beppe lämnat nöjesestradernas hetluft i Stockholm och flyttat till jämtländska Öhn utanför Strömsund. Han fokuserar åter på poesin och måleriet. ”Inga dolda budskap! Mitt måleri är en oskyldig värld. Jag vill förmedla glädje, vitalitet”, säger Beppe inför en vernissage.

Samma hållning går igen när han nu även – och framför allt – axlar rollen som den av svenska barn omåttligt älskade kompisfarsan, så uppenbart en av oss i hjärtat av sin resliga gestalt. Men bland vuxna möter han ofta snobbigt oförstående kritik. Beppe beskylls för trams, pretentiös vardaglighet, löjliga humledikter, falsk djupsinnighet. Det är som skolgårdsmobbarna aldrig upphör att förfölja honom.

”Många tycker att jag är töntig och larvig. Jag tror att alla människor behöver snällhet och godhet. Men de flesta vågar inte stå för det”, svarar Beppe avväpnande. Vad jag önskar att det fanns fler av hans varmt inspirerande humanistiska sort idag, envisa försvarare av ett i genuin mening snällare Sverige. Hur kan det någonsin vara fel?

Ann Linde i säkerhetspolitikens dimbank

Skrivit i Corren 25/2:

Varför bör Sverige gå med i Nato? USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger förklarade den saken för svenska folket med elegant självklarhet i SVT 1993: ”Det finns inget land som Sverige kan föra ett separatkrig mot. Om Sverige blir angripet är det av en stormakt och då behövs allierade”.

I en DN-artikel 1997 beskrev han med samma lättfattliga pedagogik vad som gjorde Nato till en omistlig garant för freden i Europa: ”1) Snabba, säkra och uppriktiga konsultationer mellan likasinnade nationer om kritiska internationella frågor. 2) Effektiv krishantering. 3) Ett trovärdigt avskräckningssystem underställt ett effektivt integrerat militärt kommando”.

Henry Kissinger, en förebild i tydlig formuleringskonst! Man knappt tro att han varit såväl verksam politiker som akademiker i den högre skolan. Nå, 90-talet var en formativ säkerhetspolitisk period i Europa. Kalla kriget hade upphört. Nya förutsättningar gällde. Sovjetunionen upplöstes, dess kommunistiska träldomsimperium var borta och de forna Warszawapaktsländerna i östblocket sökte medlemskap i Nato.

Sveriges gamla officiella doktrin om ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” föreföll mer tom och meningslös än någonsin. Det naturligt logiska hade förstås varit om även vi tagit det raka klivet in i Natokretsen. Ungefär som det plötsligt ansågs möjligt med en EU-anslutning, vilket länge innan varit usch och tabu på grund av den blågula neutraliteten.

Men icke. Sverige missade tåget. Ändå var det noll problem att inleda ett helt öppet nästan-allierat militärt samarbete med USA och Nato. Aldrig har det utvecklats till den intima, entusiastiska och kärvänliga nivå som under nuvarande försvarsminister Peter Hultqvist. Med Rysslands aggressiva Putinregim flåsande i nacken vore det snarast tjänstefel annars.

Fast finns det någon inom Socialdemokraterna som på ett rationellt och enkelt vis kan begripliggöra varför Sverige fortfarande inte bör bli riktig Natomedlem? En riksdagsmajoritet (de borgerliga partierna + SD) ville nyligen att Sverige följer Finland och uttalar en option att eventuellt-kanske-måhända ansöka om medlemskap i händelse av ett allvarligt hotande läge.

Inte ens det kan Socialdemokraterna acceptera. Att hoppa i säng med Nato går utmärkt, bara inte det andas giftermål och formella ömsesidiga förpliktelser? Är det så vi ska tolka regeringslinjen? Och lite mer exakt vad skulle då göra denna lösare relation så överlägset toppen?

Ann Linde är utrikesminister, dock ingen Henry Kissinger. Under onsdagens utrikespolitiska riksdagsdebatt mässade hon den sedvanliga retoriska figuren: ”Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till fred och säkerhet i norra Europa”. Glasklart. Goddag yxskaft!

Rimmar Mellon med public service?

Skrivit i Corren 24/2:

”Den skamlösaste exploatering av ett legitimt nöjesintresse som jag någonsin upplevat”, skrev Aftonbladets gamle kultur- och chefredaktör Allan Fagerström om Melodifestivalen. Året var 1967. Vad skulle han inte ansett om dagens utdragna orgie i konfetti, glitter och själlös skvalmusik?

Coronans samhällsförlamande farsot kunde naturligtvis inte stoppa SVT från att rulla ut ännu en omgång av det som blivit public service-televisionens stora slagnummer. Frågan är om ens ett kärnvapenkrig skulle lyckas med den saken numera. Turnén fick visserligen ställas in, deltävlingarna sändas utan upptrissade åskådare i salongen, men the show must go on!

Att den statliga mediejätten gjort ogenerad dygd av Bert Karlssons famösa devis att ”ge folk vad folk vill ha” möter sällan eller aldrig några invändningar längre. Ty hur kan det vara så fel? Särskilt mitt i en rasande pandemi är det väl snarast lovvärt att SVT håller schlagerjippot igång som avlastande verklighetsflykt för hårt prövade medborgare?

Men det finns ändå skäl att fundera över det kulturpolitiskt rimliga i att en skattefinansierad public service-koncern driver runt denna hyperkommersialiserade Melodifestivalapparat år efter år.

Kjell Andersson, legendarisk skivbolagsguru på EMI under den svenska popens guldålder, skräder inte orden om hur ”Mellon” fördärvat vår lands musikklimat. Anderssons känsligt kvalitetsmedvetna hand fanns bakom artister som Ulf Lundell, Gyllene Tider, Marie Fredriksson, Wilmer X och Eldkvarn.

I sina memoarer Ingen går hel ur det här (2021) menar han sig identifiera stunden då allt började tippa över. Det var när fenomenet Carola sopade hem full pott med låten Främling i Melodifestivalen 1983:

”Vi förstår att något betydelsefullt händer inför våra ögon, något som kommer att påverka vår verksamhet i grunden. Men vi förstår inte att festivalen ska växa okontrollerat, som en svårartad cancer, under de närmaste trettiofem åren, att den ska ta över den svenska barn- och populärmusikpubliken totalt och skoningslöst. Att SVT ska hårdexploatera programformatet till, och långt förbi, dess bristningsgräns.”

Mellon blir underhållningsbranschens kvävande monster som alla – ”kulturprogram i TV och tidningar som DN och SvD” – ryggradslöst gör sig till publikfriande megafoner för. Marknaden dräneras. Seriösare artister, av det slag som Kjell Andersson ägnat sitt kreativa yrkesliv åt, får kärvare att ta plats och komma fram. Kritiken saknar inte fog.

Hur vore det om SVT överlät Melodifestivalen till någon av de privatägda reklamkanalerna? Skulle det inte rimma bättre med public service-uppdraget att försöka vara en balanserade motvikt och fokusera på att visa folk vad som finns av ny, högklassig populärmusik? Bara en tanke.

Överste Gustafsson kallar

Skrivit i Corren 20/2:

Vem är Peter Renner? En PR-man med oklar bakgrund och identitet. Om sin nationella hemvist säger han: ”Det beror på vem som vinner krigen. Jag är europé”. Att han ens heter Peter Renner är knappast att lita på. Enligt honom själv har han ”levt under falskt namn i många länder”.

Den uppgiften synes bekräftad av polisen, som meddelar att det finns ”skäl att misstänka att sagde Peter Renner var identisk med Pierre Riefell alias Peter Renshaw som tidigare utvisats ur landet för illegal politisk verksamhet. Intet av namnen torde dock vara den efterlystes riktiga”.

En skum typ, alltså. Vi kan notera att initialerna i hans samtliga föregivna namn genomgående är likadana och sammanfaller med beteckningen på hans yrke: PR. Dubbeltydigheten blir inte mindre intressant av att dessa initialer även råkar vara identiska med upphovsmannen till Peter Renner – den kosmopolitiske författaren och übercoola journalisten Pär Rådström (1925-63).

Peter Renner är huvudperson i Rådströms roman Översten från 1961. Han hävdar sig tillhöra ”de stora människorna, de som villigt offra sitt jag”. Renner strävar efter nollställd individualism, komplett identitetslöshet. Lyckan ser han i att tjäna, att underkasta sig en högre makt. ”Det finns ingen trygghet som går upp mot att följa”, påstår han.

Ska vi tolka honom som monstret i författarens mardrömmar, en undertryckt sida som Rådström funnit hos sig själv, intensivt avskydde och försökt bearbeta i skönlitterär form? Handen på hjärtat, nog hyser vi alla ett sådant litet monster inom oss.

Så förrädiskt skönt att sälja sig åt någon ideologi eller religion, skåda ljuset och falla in i ledet, slippa ta ansvar, i hängivelsens berusning sudda ut verklighetens motstridigheter och komplikationer. Inte sant? Den frivilliga omyndigförklaringen, den uniformerade lydnaden har alltid haft en märkligt trollbindande dragningskraft och naturligtvis utnyttjats i de mest förfärliga syften.

”En sekt lika väl som ett parti är ett elegant inkognito, ägnat att frälsa människan från frestelsen att tänka själv”, skrev 1800-talsfilosofen Ralph Waldo Emerson. Kommande sekel skulle onekligen visa åtskilliga fasansfulla prov på detta.

Pär Rådström, vars generation märkts av andra världskrigets erfarenheter och epokens totalitära rörelser, intog en programmatiskt avvisande hållning till dogmer och doktriner. ”Jag tror på den receptlösa tillvaron, på den kollektivlösa, där man utan regler förmår applicera vanlig hygglighet som leder till en gemenskap, som verkligen kan vara något värd”, deklarerade han 1954 i Aftonbladet.

Samma år som utgivningen av Översten sa Rådström i en Expressenintervju att det ”fega sättet är att hänvisa till något mystiskt som man går ärenden åt, folket, fosterlandet, partiet. Det är motsatsen till objektivitet och leder vart som helst, till nazism till exempel”.

Peter Renner – Rådströms antites – har vigt sin tomma lakejsjäl åt överste Gustafsson, pseudonym för ingen mindre än vår bortkuppade och landsflyktige Gustaf IV Adolf. Jodå, han lever fortfarande som kringflackande exilmonark i 1960-talets Europa. Skulle det vara konstigt?

Kungens dödsår saknas ju i den svenska regentlegenden. Förvisso har han ”en gång blivit berövad rätten att styra över människorna”, men – som majestätet understryker – ”detta gör inte att människorna berövats sin rätt att tjäna mig”. Hos Pär Rådström personifierar överste Gustafsson rubbet som människan trälat under: ”Jag är allting. Krig, drömmar, idéer, de förverkligade paradisen, utopierna, jag är hela historien”.

Peter Renners megalomaniska plan för att skänka den gudomlige Översten totalt herravälde är att radera individualitetens värde genom kopiering. ”Jag såg att om jag kunde göra en värld som var exakt lika dan som den existerande så skulle det innebära den existerande världens undergång. Det skulle ju vara meningslöst att leva och sträva och ävlas i en värld som kunde kopieras”.

Handlingen kretsar kring det första testet på planens hållbarhet: att öppna en kedja internationella nattklubbar med dubbelgångare till decenniets hetaste populärkulturella ikoner som Sophia Loren, Ingrid Bergman och Gina Lollobrigida. Hur det avlöper?

En nyutgåva av Översten finns på årets bokrea som startar nästa vecka. Köp och läs! Detta är en oumbärlig psykologisk studie i maktens mekanismer, flyktmentalitet och den kommersiella masskulturens nivellerande konformism. Rådströms roman har inte förblivit lika aktuell 2021 som 1961. Nej, snarare mycket mer.

Länge leve den fria semlan!

Skrivit i Corren 17/2:

Jaha, där kom och gick fettisdagen. ”Underbart är kort, alldeles för kort”, som Povel Ramel sjunger. Men det får stå för honom. Jag, däremot, fortsätter gärna att äta semlor länge än. Och jag börjar hjärtans gärna äta semlor tidigast möjligt också.

Min kära gamla mor, som i bästa konservativa anda höll stadigt på traditionerna, försökte fostra mig till att uppröras över konditorier vilka – Gud förbjude! – saluförde fastlagsbullar så snart som kring trettondagen. Det gick inget vidare. Jag växte upp till att välkomna tidernas fortlöpande urartning och kan skamlöst redan före jul kalasa på semlor som kommer i min väg.

Svenska folket äter vanligtvis 40 miljoner semlor årligen, 94 procent säljs under januari-mars. Särskilt i år tycker jag att vi sträcker ut säsongen och mumsar lite extra. Det finns i dubbel bemärkelse goda skäl till det.

Coronapandemin har ekonomiskt slagit hårt mot kaféer och bagerier. Ett förträffligt sätt att hjälpa dem genom ekluten är förstås att stödhandla lokalt tillverkade semlor. Varför inte som krisåtgärd anamma Ture Sventons manér och låta semmelätandet fortsätta utan invanda säsongsbegränsningar?

Okej, Sventons ivriga konsumtion drar väl åt rena missbruket. Men att författaren Åke Holmberg gav sin berömda läspande privatdetektiv gimmicken att hungra efter ”temlor” jämt och ständigt har en tänkvärd kulturhistorisk aspekt.

Som bekant frekventerar Sventon exklusivt Rotas konditori på Tegelbacken i Stockholm. Ty hör och häpna. Enligt böckerna är konditoriet det enda som säljer semlor året runt. Det var ingen liten grej 1948 när Ture Sventon gjorde debut i tryck. Faktiskt ett lagbrott. På riktigt.

I efterkrigstidens socialdemokratiskt styrda folkhem var det knappt om godsakerna. Statliga jordbruksnämnden reglerade marknaden med järnhand. Äta semlor hur som helst var Ture Sventons privilegium. Vanliga svenskar fick bara göra det under den ytterst snålt tilltagna period som staten fastställde (även priset på semlorna bestämdes av överheten).

Illustrativt är en notis i Göteborgs-Tidningen den 23 januari 1952. Ett par bagare i Skåne rapporteras ha börjat saluföra fastlagsbullar långt före fettisdagen, upptäckts av polisen och fått bötesstraff att vänta. ”Frihet åt fastlagsbullarna är ett rimligt krav, säger Skånes konditorier, men jordbruksnämnden vill inte höra på det örat”.

Förmynderiet i dess prydno. Kom inte och säg att det var bättre förr. Numera är det åtminstone ingen statlig myndighet som hindrar oss från att i full frihet inmundiga semlor likt de Ture Sventon köpte på Rotas – ”stora, lagom bruna och med mycket grädde, som pöste över åt alla håll”. Sådana underverk, förkunnar Sventon levnadsklokt, ”är just vad man behöver, när man känner sig nere”. Eller hur?

Utmärkt att S tar fajten mot SD

Skrivit i Corren 16/2:

Med en lätt travestering av Tage Erlander i klassisk värmländsk högform: ”Gubber å kärringer, huk er i bänkera, för nu laddar Socialdemokraterna ôm!”. Krutröken har legat tung kring partiet sista tiden. Det har skjutits skarpt mot den svenska högerflanken så man nästan känner sig återflyttad till O.K. Corral.

Särskilt förra veckans duell i SVT:s Aktuellt mellan försvarsminister Wyatt Earp – förlåt, jag menar Peter Hultqvist – och Jimmie Åkesson blev en minnesvärd shootout, där SD-ledaren förgäves försökte ta slingrande betäckning undan Hultqvists hårdknallande salvor.

Övertygade liberaler med frihetlig kompass som bekämpat SD i åratal kan knappast vara missnöjda med det kraftiga eldunderstödet. Men varför rider S ut som tungt beväpnade sheriffer mot den auktoritära högerpopulismen och dess medlöpare så offensivt kompromisslöst just nu?

Är det för att dra uppmärksamheten från den fiaskoartade hanteringen av coronapandemin, besvärligheterna med att få massvaccineringen att fungera tillfredsställande och andra överhängande samhällsproblem som våldsbrottsligheten, vargavinterns energiförsörjningsbekymmer, et cetera?

Säkert spelar dylik taktik in. Partipolitik förblir partipolitik hur man än vänder på det och regeringen är otvivelaktigt pressad. Men det vore också mer än lovligt cyniskt att helt frånkänna S ärligt menade avsikter. Stormningen av Kapitolium i USA chockade en hel värld. Kan tydligare bevis krävas på vilket hot som vår tids högerextrema strömningar representerar?

Trots Donald Trumps valfusklögner och uppvigling till statskupp fortsatte hans blågula fanclub Sverigedemokraterna att bedyra sin trohet. Och ändå förklarade oppositionsledaren Ulf Kristersson att SD utvecklats till en acceptabel samarbetspartner för en M/KD-regering. Hur blind och naiv, alternativt maktlysten bort i tok, får man bli! Det vore gravt historiskt tjänstefel av det som kvarstår av det anständiga politiska fältet att INTE samlas i ett motreaktionens uppbåd.

I Aftonbladet (15/2) säger statsminister Stefan Löfven om Ulf Kristerssons och Ebba Buschs alliansbyggande med SD: ”Poängen är att man inte kan ge sig in i ett samarbete med ett sådant här parti och tro att det partiet bara kommer säga okej till det man själv vill. Det kommer kosta, och det kommer kosta där de vill göra skillnad.”

Löfven lär väl ha en hum. Priset han själv fick betala för statsministerposten var Januariavtalet – en borgerlig Grand Slam till C och L rent sakpolitiskt med avskaffad värnskatt, rejält utökade Rut-avdrag, marknadshyror i nybyggnation, moderniserad arbetsrättslagstiftning och så vidare. Vilket pris kommer då Ulf Kristersson tvingas betala till det uttalat liberalfientliga SD? Jimmie Åkesson planerar näppeligen att sälja sig billigt.

Oss schackspelare emellan

Skrivet i Corren 13/2:

Antag att du glad i hågen invaderar Ryssland, åker på däng så blodet stänker om det vid Poltava, och sedan schappar till Turkiet med resterna av din illa tilltygade armé för att slicka såren i några år. Situationen känns förstås ganska deppig.

Vad gör du då för att skoja till det lite medan skymningen smyger på? Karl XII fann råd. Han plockade fram schackbrädet.

”I Bender sitter den hjältekung / Med hågen tung / Av krigets bekymmer många. / Från landsflyktens tankar i fjärran land / Till schack ibland / Han flyr timmar långa”, som Johan Gustaf Schultz på det nationalromantiska 1800-talet skaldade hellre än bra i eposet Carl XII:s schackparti.

Att hjältekungen tillhörde de schackbitnas ädla skara är belagt. Mitt under den ryktbara kalabaliken i Bender lär han till och med varit så hängivet upptagen av ett parti att han knappt märkte att turkarnas kulor ven runt honom.

Men huruvida Karl XII var lika vass (eller kass) på att flytta träpjäser över det svartvita rutnätet som på att manövrera sina soldater genom Europas länder, det har vi tyvärr ingen närmare kunskap om. Kanske ansåg hovfolket det opassande att till historien protokollföra hans matcher. Av källdokument som vittnar om majestätets spelstyrka gapar arkiven tomma.

Dock kom åtskilligt senare diverse kluriga schackproblem att smickrande tillskrivas Karl XII, vilka bland andra Johan Gustaf Schultz gärna spred i tryck med sina grötrimmade verser till konungens ära. Denne Schultz fuskade inte bara i poesi.

Han var även redaktör för den legendariskt retsamma skämttidningen Söndags-Nisse och tog 1866 initiativet till bildandet av Stockholms Schacksällskap, stolt verksam än idag som Nordens äldsta schackklubb.

Karl XII:s schackintresse må fascinerat eftervärlden, men frånsett honom är Gustaf III vår mest internationellt profilerade utövande monark. Det beror inte på att han förknippas med några kända partier eller fiffiga schackgåtor. Tjusarkungens berömmelse i schackkretsar åvilar istället hans egenhändiga försök att reformera själva spelet.

Gustaf III vurmade för att schackbrädet borde få en extra ruta i varje hörn och på dem nya pjäser, vilka han titulerade ”generaladjutanter”. Deras rörelserättigheter skulle vara mycket kraftfulla: en kombination av dam och springare.

Även om idén inte slog an publikt, har varianten rönt viss uppskattning hos konnässörerna. Enligt vad gamle salige nestorn Gideon Ståhlberg hävdar i Stora schackboken (1961) ska faktiskt Gustaf III varit en föregångare till 1920-talets kubanske världsmästare José Raúl Capablanca, som lanserade en liknande innovation!

Det klassiska schackspelet kan väl, åtminstone för oss vanliga dödliga amatörer, tyckas tillräckligt perfekt och nöjsamt intrikat som det är. Ändå har uppslagen till ”förbättrande” moderniseringar varit talrika, fast sällan i Gustaf III:s begåvningsklass. Ett exempel ur den märkligare skolan är det strax efter andra världskriget introducerade ”atomschacket”.

Standardreglerna gäller, med skiftande drastiska tillägg beroende på vilken version av denna kärnvapenbestyckade avart som föredras. I varianten som åskådliggörs i Stora schackboken – en veritabel guldgruva för kulturhistoriskt begivna schackfantaster – blir en bonde vid en viss nådd position förvandlad till atombomb.

Spelaren får bara använda bomben en gång, varvid explosionen ”förintar alla pjäser, både de egna och motståndarens, inom ett visst område. Efter explosionen går spelet vidare. Om kungen omkommit, övertas hans funktioner av den förnämsta av de återstående pjäserna. Mattsättning förekommer inte. Det gäller att slå motståndarens alla pjäser”.

Låter det kul? Hmm… Men sökes omväxling i dessa coronaisolerade pandemidagar finns ju annars det dekadenta ”alkoholschacket”, som Alec Guinness gjorde populärt i 1959 års filmatisering av Graham Greenes satiriska roman Vår man i Havanna.

Guinness dammsugarförsäljare, som råkat bli brittisk bluffagent, får under en avgörande scen snilleblixten att byta ut pjäserna mot whiskyflaskor i miniatyr. Syftet är att supa en kubansk säkerhetspolis plakat. Vid varje vunnen flaska tvingas nämligen motståndaren dricka ur den.

Ett verkligt dråpligt ”alkoholschack” ska 1898 ha spelats i Ungern. Ett inrutat biljardbord fick då tjänstgöra som schackbräde, eftersom kungen representerades av en stor champagnebutelj och drottningen av en flaska rhenvin. Övriga pjäser motsvarades av flaskor med olika enklare vinsorter. Hur det slutade? Gissa.

Såväl vit som svart förlorade. Det krävdes givetvis inte många drag innan båda kontrahenter låg stupfulla på golvet. Sensmoral: varför alls experimentera? Spola kröken, håll huvudet klart. Kunde Karl XII glömma Poltava genom att spela vanligt hederligt schack, behövs nog inte mycket mer för att roa sig kungligt hemma i stugan.

Trump är vår tids viktigaste varning

Skrivit i Corren 11/2:

Efter att republikanen Mitt Romney förlorat presidentvalet 2012 gratulerade han rivalen Barack Obama till segern. Från en viss Donald Trump lät det annorlunda. I ett raseriutbrott på Twitter manade fastighetsmagnaten och dokusåpastjärnan till ”revolution”, påstod att valet var en ”stor och vidrig orättvisa”. USA ”är ingen demokrati”, hävdade han.

Året innan, i samband med att Trump vädrade egna ambitioner att ställa upp som republikansk presidentkandidat, gjorde han sig till megafon för den högerextrema ryktesspridningen att Obama varken var kristen eller född i USA. Alltså saknade den förste svarte presidenten i landets historia legitimitet. Lögnen fastade som en sanning i många amerikaners huvuden.

Under sin valkampanj 2016, då Trump lyckats knipa Republikanernas nominering, fortsatte han frenetiskt att fördöma USA:s folkstyre som falskt och genomruttet. Myndigheter och journalister var i maskopi med Demokraterna för att stjäla valet åt Hillary Clinton. Hon skulle slängas i fängelse, lovade Trump.

På valmötena hetsade han sina sympatisörer till den grad att åtskilliga anhängare hotade med revolutionärt våld om Clinton vann. Opinionsundersökningar visade att 8 av 10 Trumpväljare trodde på svadan om valet som redan riggat.

Trump triumferade som bekant ändå, trots att Hillary Clinton fick tre miljoner fler röster totalt (men förlorade hårfint i tre delstater, vilket avgjorde saken). Men en knapp vinst dög inte för Trump. Han deklarerade att det i själva verket var en förkrossande jordskredsseger – ”om man räknar bort de miljontals människor som röstade olagligt”. Samma slita kort drog Trump vid förra årets förlust mot Joe Biden. Fusk! En övertygande valseger stals!

Och den 6 januari blev det revolutionära våldet verklighet, när Trump eldade en folkmassa i Washington att storma Kapitolium: ”Om ni inte slåss av bara helvete, då kommer ni inte att ha kvar ett land längre”. En uppvigling till statskupp som den förre presidenten idag står riksrättsåtalad för. Han lär knappast bli fälld, eftersom Republikanerna till övervägande del ännu sluter upp bakom honom.

Av ett gammalt ärorikt parti har blivit en samling simpla kollaboratörer. Världens starkaste demokrati har stått på randen till avgrunden. Det är resultatet av Trumps högerauktoritärt populistiska draksådd. I åratal har han systematiskt undergrävt förtroendet för demokratins grundvalar, framställt etablissemanget som massivt korrumperat, utmålat politiska motståndare som nationens förrädare.

Tecknen var tydliga från början. Vi borde sett det komma, vi trodde inte att det var möjligt. Men det hände i USA. Fast något liknande kan väl aldrig hända här. Eller vågar du svära på det?

Platsar östgötar på Moderna museet?

Skrivit i Corren 10/2:

När coronapandemin lagt en kvävande blöt filt över kulturlivet är många konstnärer hårt drabbade. Regeringen har därför nådigt ryckt ut med 50 miljoner kronor i extra anslag för offentliga inköp av samtida svensk konst.

Stödet är verkligen viktigt, faktiskt något av en tvingande nödvändighet, om vi vill ha kvar en aktiv och vital konstsektor efter krisen. Den stora vinnaren är allmänheten som får tillgång till fler spännande konstverk av skilda slag. Att investera skattepengar i dem som verkar i Apollons tjänst – konstens, diktens, vetenskapens och ljusets gud – är för oss mer räntabelt än vad regeringen måhända anar.

Ty som den brittiska författaren Jeanette Winterson skriver i sin underbara bok Konst. Essäer om extas och skamlöshet (1995): ”Om sanning är det som varar så har konsten visat sig mer sann än någon annan mänsklig strävan. Säkert är att bilder och poesi och musik inte bara är avtryck i tiden utan genom tiden, sin egen tid och vår tid, inte antika eller historiska utan levande som de alltid levt, överdådigt, oförtröttligt”.

Med detta principiellt och vackert sagt, så kommer vi till den praktiska fördelningssidan av saken. Dels är det Statens konstråd, dels är det Moderna museet i Stockholm, som fått ansvaret för konstinköpen med 25 miljoner friska extrakronor vardera i sina respektive budgetkassor. Statens konstråd har precis utlyst en öppen process där professionella konstnärer, gallerister och utställningsarrangörer landet runt är välkomna att lämna förslag.

Samma process ska Moderna museet initiera, heter det. Men i DN (8/2) tvivlar kulturjournalisten Dan Jönsson på att museet har kompetens för sitt nationella uppdrag. Till skillnad från Statens konstråd med sitt inarbetade regionala nätverk, har man på Moderna ingen koll på konstlivet ute i riket, menar han. Lämnar museets intendenter Stockholm åker de ”till Berlin eller New York. Inte Kalmar eller Borlänge”.

Inköpsstatistiken är symptomatisk. Förvärven sker nästan totalt uteslutande från andra länder eller innanför huvudstadens tullar. De senaste tre åren har Moderna museet bara köpt ett (1) samtida svenskt konstverk från ett galleri i landsorten. ”Det är inte statistik, det är apartheid”, fräser Jönsson.

Frågan är given. Klarar Moderna att ge skattebetalarna valuta för de 25 stödmiljonerna och vara ett museum för hela Sverige? Sanningar som varar torde väl även gå att finna hos representanter för det lokala konstlivet i Linköping och Östergötland. Vem vet, om intendenterna på Skeppsholmen äntligen tvingas börja hitta hit, kanske de blir riktigt överraskade!