Långö som det var då (50)

BLT lördagen den 26 mars 1960.

Ge ålen en chans

Skrivit i Corren 30/12:

Den moderna kosmologin förkunnar att universum uppstod ur ingenting. En slumpartad fluktuation bara, en stor smäll och så var allting igång. Ska vi tro Aristoteles, den gamle filosoferande greken, är det i princip på samma sätt med ålen. Den skapar sig själv, hux flux, från noll och intet.

Ännu idag är ålen, dess ursprung och livscykel faktiskt något av ett mysterium. Den föds som en larv i det skummande Sargassohavets djup, simmar över Atlanten till våra kuster och vattendrag, innan den vandrar åter till ursprungsplatsen vid Kuba och Bahamas igen. Det är åtminstone vad den aktuella forskningsteorin pekar på.

Vi vet inte riktigt säkert. Levande ål har nämligen aldrig observerats i Sargassohavet, som kulturjournalisten Patrik Svensson konstaterat. Han är författare till succéboken Ålevangeliet – berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, belönad med Augustpriset 2019 och i sin amerikanska utgåva upptagen på New York Times prestigefyllda lista över de hundra bästa böckerna 2020.

Men en sak är glasklar. Rundrökt ål, skurna i fem centimeter långa bitar och gärna serverad med timjankryddad äggröra á la Tore Wretman, räknas av tradition i min familj till julbordets läckraste delikatesser. Släkten har inte för inte anor från de svenska sydstaterna Blekinge och Skåne där ålen alltid stått gastronomiskt högt i kurs och ålfisket är en del av kulturarvet.

Rökt ål har dock saknats på faten hemma de senaste åren. Med gott samvete kan ju inte länge den goda ålen konsumeras. Det har blivit trist men nödvändigt att avstå – i likhet med ålevangelisten Patrik Svensson som själv inte heller äter ål. ”Den är listad som akut hotad och då ska man låta bli helt enkelt”, sa han i SVT strax före jul.

Endast den som litar på Aristoteles halsbrytande tes att ålen materialiserar sig ur intet kan numera hysa förtröstan. Ty ingenting är vad ålbeståndet är på väg mot. Sedan 70-talet har mängden ål i Nordsjöområdet minskat med 98 procent. Om inte ålen klarar tricket att trolla fram sin existens ur ett nolläge och på så vis sköta återhämtningen för egen biologisk maskin, lär den snart göra dronten och andra utrotade djurarter sällskap.

Alternativet är annars att följa Internationella havsforskningsrådets uppmaning och tills vidare införa ett totalt fiskestopp. Det är också vad expertisen på Östersjöcentrum vid Stockholms universitet rekommenderar. Fortfarande fiskas hundratals ton ål varje år i Sverige och det sker med myndigheternas tillstånd.

Vill vi ge ålen en sportslig chans att överleva borde regeringen, där jag hört att Miljöpartiet ingår, ge nya direktiv som omprövar tillståndsgivningen innan det är försent.

Ny singel från Lustans!

En idolbild på Lustans Lakejer från 1982. Och nyromantiken lever än, precis när vi behöver den som mest. Johan Kinde & Co har precis släppt en rykande färsk låt, Lyx, som finns att avnjuta på Spotify. Ett nytt album kommer att levereras under 2021. Håll ut. Det ljusnar vid horisonten.

Långö som det var då (49)

Vad hittar vi bakom busshållsplatsen bland höghusen på Norra Långö? En liten oansenlig byggnad – dock inte utan kulturhistoriskt värde, vilket en minnesskylt på högra gaveln erinrar om.

På 1940-talet kom den djupfrysta revolutionen till Sverige. Fryst mat började säljas i livsmedelsaffärerna. Men det dröjde framåt 60-talet innan egna frysboxar blev vanliga i hemmen. Innan dess skedde ofta frysförvarandet i kollektiva former, som här på Långö.

BLT fredag den 1 april 1960.

Julen är en sinnesstämning

Skrivit i Corren 24/12:

Julfirandet är en gammal goding på våra nordiska breddgrader. Hur gammal vet ingen riktigt bestämt. Första gången det germanska ordet ”jul” finns historiskt belagt lär vara för 1700 år sedan i en gotisk kalender och ska ha använts i betydelsen ”fest”.

Man kan nog tämligen tryggt påstå att vårt behov av att komma samman och besvärja vintermörkret med fryntligt glammande, värme och kulinariskt överdåd är uråldrigt. Särskilt efter ett svårartat lugubert år som detta känns behovet extra starkt.

Sällan har Adolphson & Falks vanligtvis sönderspelade 80-talsdänga låtit mindre uttjatad och mer aktuell än just nu: ”Jag vill ha snötyngda hus, tusentals ljus / Kulörta kulor i drivor / Bjällerklang som ackompanjemang / På alla julens skivor, jag vill ha / Mer jul, ge mig / Mer jul…”

Javisst, mer jul! En jul i kubik, likt det grandiosa Fanny och Alexander-idealet med långdansande familj, släkt och vänner – så många som möjligt! Men sådant firande i det större formatet måste vi tyvärr låta anstå tills nästa år. Coronapandemins elaka realiteter går ju inte att traditionsenligt festa bort. Omsorgen om våra nära och kära kräver, något paradoxalt, att samlingen kring den tindrande granen hålls på sparlåga och att fysisk distans är av nöden.

Det här blir en konstig julhelg i isoleringens tecken. Jag har själv tvingats ställa in min egen familjs planerade firande, som skulle ägt rum hemma hos pappa på västkusten. Han fyller 81 år i januari. Att riskera hans hälsa är givetvis uteslutet, även om det är väldigt bistert att inte kunna umgås som tänkt.

Det bara att finna sig och söka tröst i den bästa julklappen: sedan EU:s godkännande i måndags är ett vaccin klart för användning. Kavla upp ärmarna allesammans – gissa vilken julafton vi har att ta igen, att längta efter och att se fram mot 2021! Långt dit?

Tiden går ändå ganska fort och från Correns ledarsida vill vi gärna erinra om vad USA:s ikoniske president Ronald Reagan sa om julen. Den är ”mer än en högtid, den är en sinnesstämning. Den finns hela året när tro övervinner tvivel, när hopp besegrar misströstan och kärlek triumferar över hat. Den är närvarande när vi, oavsett trosbekännelse, visar våra medmänniskor omsorg och förståelse”.

Ta hand om er. Tänd ett godhetens ljus och låt det brinna. Mörkret kommer snart att vara besegrat.

God jul från Långö

Till minne av en konstpopens elegant

Vi lever utanför / Vi tittar på vår värld / Vi trivs nog bäst så här / – ett liv i exil.

– Major Tom Wolgers (1959-2020), eskapist, estet, lustans lakej, geni.

Linköping borde återfå sin egen polis

Skrivit i Corren 22/12:

Carl Persson var Sveriges förste rikspolischef och mannen bakom förstatligandet av polisen 1965. Innan dess hade polisväsendet huvudsakligen varit en kommunal angelägenhet. Men i den allmänna centraliseringsvågen under efterkrigstidens uppbyggnad av det ”det starka samhället” (Tage Erlanders uttryck) ansågs det nödvändigt att modernisera och effektivisera polisen.

I sina memoarer Utan omsvep (1990) berättar Carl Persson stolt om 60-talets historiska omorganisering och noterar spefullt: ”Endast en polisman vägrade gå över till staten. Vi kunde naturligtvis inte tvinga honom, han fick gå kvar som kommunalanställd fram till pensionen”.

Denne ståndaktige konstapel förefaller varit en klok yrkesman. Det ser vi inte minst nu långt senare i Linköping. Alliansen har tvingats anslå skattemedel till att anställa kommunala ordningsvakter, som hösten 2019 började patrullera i centrum. Med gott resultat, uppges det. Tryggheten har förbättrats, vilket gett mersmak.

Förra veckan meddelades från stadshuset att polismyndigheten tillåtit kommunens egna ordningsväktare att ”arbeta i ett större område i citykärnan men också vid behov i Berga, Ryd och Skäggetorp”. Det är ju bra. Men också beklagligt. Ty varför har behovet av kommunala ordningsvakter alls uppstått?

Redan kort efter den stora omorganisationen 1965 hördes kritiska röster om att polisens avstånd till medborgarna ökat illavarslande. Förstatligandet gjorde Sverige apart internationellt med en poliskår som saknade lokal förankring. Carl Persson, som avled 94 år gammal 2014, hade sina goda förtjänster. Men hans avskaffande av den kommunala polisen var på många sätt olycklig.

Trots åtskilliga försök till nya organisationsreformer, den senaste 2015, har de gamla bekymren som 60-talets kritiker pekade på kvarstått och förvärrats. I studien Hur kan polisen tackla gängskjutningarna? (Linköpings universitet 2020, redaktör Stefan Holgersson) dras slutsatsen att polisens hårt centraliserade organisation och styvnackat hierarkiska ledningsfilosofi varit till allvarligt men för brottsbekämpningen.

Bland annat blundade höga statliga polischefer i åratal för fältpersonalens varningar om utvecklingen i landets socioekonomiskt utsatta områden. Om inte arbetsmetoder, strategier och prioriteringar förändrades – exempelvis gällande narkotikakriminaliteten – skulle det kunna leda till ”att den grova organiserade brottsligheten växte sig starkare och att konflikter mellan grupperingar eskalerade med grova våldsbrott som följd”.

Fältpersonalen fick rätt. Där är vi nu. Hade polisorganisationen varit plattare, flexiblare och ansvarigt knuten till lokalsamhället kunde nog utvecklingen blivit en annan. Och Linköpings behov av ordningsvakter i polismaktens ställe varit ringa.

The Bridge

Wilhelm Lachnit, 1922.

Sjöwall Wahlöö och det stora folkhemsbrottet

Skrivit i Corren 19/12:

Får vi aldrig nog av Martin Beck? Nyligen hade två färska Beckrullar premiär på C More. Efter årsskiftet väntar oss ytterligare två. Peter Haber har därmed troget knegat i rollen som Sveriges populäraste kriminalkommissarie i 42 filmer sedan 1997. Att han orkar.

”Går det fortfarande att hitta något? Absolut. Människan är outgrundlig. Man måste söka i djupet. Och inte hitta på koko saker, som att Martin Beck blir nudist eller något sånt dumt”, säger den slitstarke gestaltaren Haber i Johan Erlandssons Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for (Piratförlaget 2020).

Martin Beck lever numera sitt eget liv. Filmerna där han figurerar i Peter Habers tolkning är ett frikopplat universum från den litterära förlagan, skapad av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. De var radikaler på yttersta vänsterkanten, stålblankt övertygade kommunister som hade idolaffischer på Mao, Lenin och Stalin i författarlyan. De förpackade sitt politiska budskap i en serie om tio böcker, utgivna mellan 1965 och 1975, som kom att revolutionera den svenska deckarlitteraturen och gjorde internationell braksuccé på kuppen.

Inspirerade av hårdkokta anglosaxiska förebilder som Raymond Chandler och Ed McBain sopade Sjöwall Wahlöö mattan med den borgerligt kodade pusseldeckaren som dittills dominerat i Sverige. Ut med Maria Langs, Stieg Trenters och H K Rönnbloms orimliga intriger och ständigt över lik snubblande amatördetektiver. In med realistiskt polisarbete, grådaskig vardag, dokumentärt anslag och trovärdig mänsklig psykologi. Genren ”Nordic noir” var född.

1971 gick deckarvärldens Nobelpris, Edgar Award, för första gången till ett verk bortom den engelskspråkiga kretsen: The Laughing Policeman som utkommit i USA året innan. Maj Sjöwall och Per Wahlöö kunde triumfatoriskt åka till New York och motta den prestigetunga utmärkelsen. Den skrattande polisen från 1968 var deras fjärde gemensamma alster med Martin Beck, Lennart Kollberg & Co som luttrade brottsutredare i det förment progressiva folkhemmet, vars bistert skildrade verklighet bara ter sig solkigare och solkigare.

Från debuten Roseanna och framåt hade Sjöwall Wahlöö ändå hållit sin illröda samhällskritik och marxistiska maktanalys i tyglar. Det politiska ärendet märks, dock snarare som en lagom besk och icke ointressant krydda i parets högklassigt berättade kriminalhistorier.

Men när den allvetande agitatoriska propagandarösten skruvas upp börjar den konstnärliga kvaliteten bli lidande. Vildsint demagogiskt basunerande skämmer de tre sista böckerna i serien – Det slutna rummet (1972), Polismördaren (1974) och särskilt den avslutande delen Terroristerna (1975). ”Politiken får inte sällan och allt mer också en biton av ren kverulans”, skriver Johan Erlandsson i sin journalistiskt rappa och läsvärda genomgång av Beckfenomenet.

Sjöwall Wahlöös dekalog bär den tematiska undertiteln Roman om ett brott, vilken förstås syftar på det stora överskuggande brottet som författarna vill avslöja: den styrande socialdemokratins förräderi mot det arbetande folket.

Välfärdsstaten är egentligen en bluff, den korrumperade elitens infernaliskt iscensatta system för att gynna sig själva på de breda massornas bekostnad. Samhällsmaskineriets onda hjul klämmer sönder den lilla människan och producerar den kriminalitet som är Martin Becks och hans kollegors lott att hantera. Men de i vidare mening skyldiga skurkarna sitter i toppen av utsugarpyramiden och slipper alltid undan. Med ett prominent undantag…

Nog kan man hysa begränsad sympati för Socialdemokraternas dominanta maktutövning som präglade Sverige under Sjöwall Wahlöös aktiva period på 60- och 70-talen. Fast att det var så bottenlöst folkhemskt djävligt som det vittnas om i Det slutna rummet kunde man väl aldrig tro! Hör här, exempelvis: ”Det så kallade välfärdssamhället överflödar nämligen av sjuka, utfattiga och ensamma människor, som i bästa fall lever på hundmat och som lämnas utan tillsyn tills de tynar bort och dör i sina råtthål till bostäder”.

Samtidigt ökar våldsbrottsligheten explosivt. Polisen vågar knappt visa sig ute, står handfallen inför alla bankrån som sker på löpande band och klarar, vad värre är, heller inte av att skydda vanliga enskilda medborgare: ”Oändligt många fler överfall utfördes mot privatpersoner, som varje timme klubbades ner på gator och torg eller i sina butiker eller i tunnelbanan eller hemma hos sig, över allt och var som helst”.

Ingen tvekan om att kollapsen närmar sig: ”Det rådande samhällssystemet var uppenbarligen föga gångbart och kunde väl endast med den största välvilja betecknas som nätt och jämnt funktionsdugligt”. I den efterföljande romanen Polismördaren heter det att ”varje medborgare skämdes över sin ringa, helt formella delaktighet i den svenska pseudodemokratin och dess snart totala bankrutt”. Och så vidare.

Ni fattar trallen. Dystopiska teser i den ideologiska avgrundsstilen är Sjöwall Wahlöö väldigt pigga på att hamra in. Och låter inte det alarmistiskt anklagande predikandet märkligt aktuellt bekant? Det som var gårdagens vänsterextrema konspirationsretorik återbrukas av dagens vulgärnationalistiska högerpopulister. Hej Trump, SD och gänget!

Hur Sjöwall Wahlöö i Terroristerna hämndlystet låter Sveriges statsminister anno 1975 betala för elitens ”brott” lämnar också en synnerligen dålig smak i munnen. Han skjuts ihjäl. En profetisk dom. Det dröjde bara till 1986 innan Olof Palme faktiskt mötte detta öde.