Vår Gud är oss en väldig skog

Skrivit i Corren 30/1:

Det är smått svindlande när man tänker på det. Mitt i staden har den majestätiskt tronat i 800 år – Linköpings domkyrka, en verklig katedral av kontinentalt snitt. Att vandra under dess valv ger förnimmelser av södern, Italien, Frankrike. I arkitekturen finns ännu stämningen inkapslad av den katolska kultursfär som band samman Europa tills Gustav Vasa drog ner rullgardinen för Sveriges del.

Men hur religionen tog sig uttryck på våra nordliga breddgrader innan kristendomen gjorde entré är höljt i dunkel. Förmodligen ägnade vi oss åt naturdyrkan och tillbad diffusa gudomar. Den romerske historikern Tacitus skriver år 98 om hur de germanska stammarna uppe i obygderna vördar skogen som hemvist för den utomvärldsliga högre makten. Några tempel syns inte till. Särskilda heliga lundar tjänstgör som kultplatser.

Asatrons mustiga galleri med Tor, Oden & Co är sannolikt mestadels fabulerat av islänningen Snorre Sturlasson, som på medeltiden ville skapa en motsvarighet till den antika grekiska och romerska mytologin. Då var vårt land redan kristnat.

Gud som vi brukar känna honom importerades gissningsvis av lokala hövdingar, som rest på kontinenten och tagit intryck av dess långt mer utvecklade samhällsorganisation. Vilka möjligheter till makt, rikedom, handel och kontakter! Kristendomen var en variant på 1990-talets EU-anslutning.

Sverige intog rollen som en perifer, men relativt blomstrande provins i katolska kyrkans storslagna nätverk. Civilisationen kom till byn, kan man säga. Ganska snabbt tycks Gud i sin katolska skepnad blivit en folklig succé. Hela paketet med det religiösa budskapet, helgonen, kyrkornas prakt med sånger och spektakulära ritualer, svarade väl mot människans eviga längtan efter tröst, hopp, glam och gemenskap i jämmerdalen.

Mindre skojigt blev det när vi pådyvlades Martin Luthers bokstavstroende protestantism. I katolska kyrkans ställe etablerades en statlig övervakningsapparat av närmast totalitärt snitt. Sverige kom länge att likna fundamentalisternas Iran efter den islamistiska revolutionen 1979. Det var bara för folket att anpassa sig och underdånigt böja knä.

Den karga lutherska ortodoxin punkterades dock av trycket från upplysningen och romantiken. Frikyrkor andades morgonluft medan det statliga prästerskapets ledande skikt tappade övertygelsen och hamnade på ständig teologisk reträtt. Slutstationen representeras av förre ärkebiskopen K G Hammar, en allmänt hygglig och välmenande pastor Jansson-figur utan bestämda åsikter om någonting på det religiösa området.

Men oavsett om Sverige varit katolskt eller lutherskt, har vår blågula kristna Gud burit på vissa speciella särdrag genom seklerna. Den beklagligen alltför tidigt bortgångne bildningsnestorn Göran Hägg har sin underhållande bok Gud i Sverige (2010) gjort fyndiga jämförelser mellan uttolkare som heliga Birgitta, kyrkomålaren Albertus Pictor, Emanuel Swedenborg och August Strindberg.

Det är en kärv, materiellt handfast, straffande och förbluffande småaktig Gud som träder fram. Fixeringen vid sex och pengar är markant. Men det är också en socialt medveten herre, som verkar lova sina rättrogna något slags försonande välfärdssamhälle bortom molnen. Onekligen en intressant återspegling av föreställningarna och önskemålen i folkdjupet. Samt av det svenska kulturklimatets torftighet. Inga avancerade mysterieteorier här inte!

Numera, då den traditionella religionen förlorat greppet om befolkningsmajoriteten, bor Gud allt ensammare i sin magnifika Linköpingskatedral. Eller ska vi snarare se det som att han taggat ner på anspråken, genomgått en transformation till friluftsentusiast och flyttat ut i skog och mark?

Det är ju främst där, vilket religionshistorikern David Thurfjell skriver fascinerande om i boken Granskogsfolk (2020), som den moderna svensken söker stilla sitt behov av lugn, sinnesro och existentiell reflektion. Ungefär som våra förfäder hedningarna. Thurfjell påpekar för övrigt att ”hedning”, från början kristna européers beteckning på de germanska stammarna under 300-talet, har sitt språkliga ursprung i ett indoeuropeiskt ord för ”vild skog”.

Kyrkans inomhusreligion passar kanske egentligen det nordiska kynnet dåligt. Vår slitstarka original-Gud finns i den besjälade naturen och dit vallfärdar vi urbana, nygamla hedningar igen. ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill, jorden vi ärvde och lunden den gröna”, som nationaltrubaduren Evert Taube bejublat sjöng. Den uråldriga andliga skogskänslan förnekar sig inte.

Bort med tyrannen, frihet åt Belarus!

Skrivit i Corren 17/8:

I sina mustascher må Aleksandr Lukasjenko likna Tintinfiguren marskalk Plekszy-Gladz, envåldshärskare i den fiktiva östeuropeiska staten Bordurien. Tyvärr är Lukasjenko på riktigt och det förtryck han bedriver i Belarus är som en verklighetstrogen imitation av det gamla Sovjetväldet.

Efter flera hundra år under rysk stövelklack återfick Belarus sin självständighet 1991 när Moskvas röda kommunistimperium upplöstes. Invånarna i Belarus märkte nog föga praktisk skillnad. När Lukasjenko kom till makten 1994 började han styra landet som den tidigare kolochospamp han var.

Här föll aldrig Berlinmuren i egentlig mening. Här cementerades istället det totalitära systemet med sin kvävande gråa DDR-tristess, enfaldiga personkult, maktfullkomliga partiapparat, rättslöshet och brutala batongterror.

Ändå spirar motståndet. Människorna i Belarus är sedan länge innerligt trötta på att tvingas leva i ett enda stort kolochosfängelse. Protester har flammat upp förr i samband med Lukasjenkos rituella fuskval. Men vreden över den senaste charaden den 9 augusti, då den djupt impopuläre tyrannen med Plekszy-Gladz-mustascherna påstod sig ha segrat med 80-procentig majoritet, har varit ovanligt utbredd och ihållande.

Regimen har också slagit tillbaka med råbarkad hänsynslöshet. Svetlana Aleksijevitj, Nobelpristagare i litteratur 2015, menar att Lukasjenko har förklarat krig mot sitt eget folk och så är det. Han är idag en desperationens man som känner marken gunga under fötterna och han skyr inga medel.

Men trots det vidriga våldsregemente han släppt loss, låter sig inte oppositionen klubbas ner i tystnad. Under söndagen samlades uppskattningsvis 200 000 demonstranter i huvudstaden Minsk med kravet på att diktatorn måste avgå.

Det skulle naturligtvis inte vara en dag för tidigt om Lukasjenko äntligen försvinner från scenen. Sverige och övriga EU kan, tillsammans med USA, bidra till detta genom att sätta hårdare press på regimen och kraftfullt stödja Belarus väg till frihet och demokrati. Allt annat vore ett oacceptabelt svek.

Frågan är bara om Vladimir Putin i Kreml är beredd att svälja ett Lukasjenkofritt Belarus som tar klivet ur Rysslands dominerande skugga. Minns vad som hände med Ukraina när den korrupte Putinpolaren Viktor Janukovytj störtades. Krim annekterades, östra Ukraina blev ett ryskkontrollerat militärt slagfält. Dessvärre måste vi nog räkna med att Putin lär agera på något otäckt vis för att hålla kvar Belarus i bojor. Och hur svarar övriga världen då?

Än har 1900-talet inte gjort sorti

Skrivit i Corren 13/5:

Nej, VE-dagen den 8 maj blev inte riktigt som tänkt. Coronapandemin lade sordin på förra veckans 75-årsjubileum av Victory in Europe, märkesdagen av Nazitysklands villkorslösa kapitulation och andra världskrigets slut på vår kontinent.

Å andra sidan hade många européer svårt att fira segern med ogrumlad glädje redan när det begav sig 1945. Låt oss aldrig glömma att krossandet av det barbariska Hitlerväldet, med dess historiskt exempellösa förintelseapparat, skedde till priset av fortsatt slaveri under flera decennier för miljontals människor.

För Östeuropas invånare betydde VE-dagen att befrielsen från det nazistiska tyranniet byttes mot ett kommunistiskt. Hitler startade andra världskriget i en djävulspakt med Stalin. De bägge styckade Polen och övriga Europa mellan sig, innan Hitler svek sin trogne partner i Moskva och vände vapnen även mot Sovjetunionen.

Utgången av denna titaniska kamp beseglade Nazitysklands öde. Den innebar också att Stalin kunde behålla sitt byte han tagit i maskopi med Hitler – och utvidga det. Ur det perspektivet kan man säga att det inte blev någon riktig, fullständig VE-dag förrän Östeuropa fick sin frihet 1989 med Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott.

Två östblocksländer spelade viktiga roller som bidrog till det sovjetryska kommunistimperiets kollaps. Solidaritetsrörelsens uppror i Polen 1980/81 undergrävde på ett förödande sätt diktaturens anspråk på makt och legitimitet.

Muren började ohjälpligt spricka sönder. Och det var Ungern som först gav vika för det folkliga trycket och monterade ner järnridån, sommaren 1989. Några månader senare tvingades den överrumplade DDR-regimen att följa exemplet i Berlin.

Mot den bakgrunden är det en svart ironi att Polen och Ungern numera utmärker sig med allt annat än frihetliga förtecken. Dessa länder har blivit EU:s värstingar i förtrampandet av de grundläggande värden som unionen ska garantera: demokratiskt styre, oberoende domstolsväsende, fri press, medborgerliga rättigheter, et cetera.

Med coronapandemin som ursäkt har tendenserna snarast förstärkts, mest notabelt genom de undantagslagar i Ungern som på obestämd tid satt parlamentet ur spel. Det verkar som historiens långa linjer ånyo gör sig påminda.

Starkare än EU-medlemskapet är uppenbarligen det politiska arvet från Polens och Ungerns mellankrigstid, innan de föll offer för Hitler och Stalin. Då styrde auktoritära nationalistregimer, antisemitism och främlingsfientlighet florerade. Nu är Polen och Ungern där igen. 1900-talet är inte över. Hur det hårt prövade EU ska lyckas hantera det är en besvärande öppen fråga.

Än lever general Charles de Gaulle

Skrivit i Corren 11/2:

Tro ingen som påstår att Charles de Gaulle är död. Den store generalen och skaparen av den femte franska republiken kanske avled rent fysiskt 1970. Men gått ur tiden har han aldrig gjort. Vill ni ha ett slående aktuellt bevis?

Nato är hjärndött och USA går inte att lita på, menade den nuvarande franske presidenten Emmanuel Macron i slutet av förra året. I fredags höll Macron ett anförande på militärhögskolan i Paris, där han insisterade på att Europa måste definiera sina egna säkerhetsintressen, utgöra en motvikt till såväl USA som Kina i världen, och bygga upp ett självständigt försvar. Detta givetvis under Frankrikes ledning – EU:s enda kvarvarande kärnvapenmakt sedan Storbritannien lämnat unionen.

Javisst, Charles de Gaulle lever. Macon kunde varit hans buktalardocka. I sommar är det 80 år sedan de Gaulle, en då för allmänheten okänd general, flydde till London för att fortsätta kampen mot Nazityskland som invaderat hans hemland. Han vägrade acceptera Frankrikes skamliga kapitulation och den Hitlervänliga marskalk Pétains lydregim i Vichy.

Med Winston Churchills stöd bildar de Gaulle organisationen ”Det Fria Frankrike”, blir en hoppets eldande röst i radion och den framväxande franska motståndsrörelsen korar honom snart till sin ledare. Han förmår även flera franska kolonier att avsvära troheten till Pétain och gå över på de Gaulles, det äkta Frankrikes, sida.

Men när USA äntrar andra världskrigets scen i december 1941 uppstår svåra spänningar mellan de allierade som kommer att få en avgörande betydelse för framtiden.

Roosevelt avskyr de Gaulle, även vänskapen med Churchill sätts på hårda prov. USA och Storbritannien föredrar nämligen att satsa på en uppgörelse med det fascistiska Vichy, i den groteska illusionen att landsförrädaren Pétain ska lockas att bryta med Hitler. För de Gaulle är det naturligtvis ett fullständigt hån mot allt han representerar.

Som lök på laxen planerar USA inför landstigningen i Normandie 1944 att själva ockupera och styra Frankrike efter befrielsen, istället för att överlämna makten till de Gaulles exilregering. Bara i sista stund lyckas en rasande de Gaulle tvinga amerikanerna att avstå från denna huvudlösa idé och kan sedan tåga in i Paris som den moraliske segerherren.

Det är här vi finner en viktig förklaring till följande decenniers komplicerade franska relation till USA, Storbritannien och Nato som bestått ända in i denna dag. Oviljan underkasta sig anglosaxiska ledband blev föga förvånande ett utmärkande drag hos Charles de Gaulle, generalen och presidenten som personifierar det moderna, orubbligt stolta Frankrike. Så när Macron talar om säkerhetspolitik och försvar, är det egentligen de Gaulle ni hör.

Pekpinnarnas Europa

Skrivit i Corren 2/5:

Bland EU:s 28 medlemsländer ligger Sverige på topp tio-listan över de mest förmyndarivriga. Detta enligt den brittiska tankesmedjan IEA:s ”State Nanny Index”, som nu för tredje gången sedan 2016 rankat hur hårt politikerna runt om i unionen utnyttjar sin kontroll av samhällets våldsmonopol till att reglera medborgarnas konsumtion av tobak, alkohol, mat, läsk och e-cigaretter.

Finland är fortfarande ohotad vinnare på att behandla vuxna som barn med livsstilsinskränkande statliga förbud och pekpinnar. Näst värst i glädjedödarligan 2016 var Sverige. 2017 hamnade vi på femte plats. Idag, 2019, placerar sig vårt land som nummer åtta.

Skämmigt det också, men tendensen för Sverige tycks ändå sakta gå i liberalare och mer avspänd riktning. Eller? Tyvärr tvingas vi vänta med att förhoppningsfullt tända Havannacigarren på groggverandan (särskilt som det lagom till sommarens semestersäsong blir förbjudet att ta sig ett bloss utomhus och det gäller även e-cigarretter!).

Att Sverige dalat något på den paternalistiska rankingen beror snarare på att andra länder – som de baltiska staterna och Ungern – blivit ännu nitiskare. Friast från folkuppfostrande ingrepp är Tyskland, följt av Tjeckien, Slovakien och Österrike.

Men som IEA dystert konstaterar har det blivit allt populärare bland Europas politiker att försöka styra människors privata konsumtionsvanor, exempelvis genom straffskatter på socker och moraliserande alkoholregleringar (på den senare punkten utmärker sig Sverige föga överraskande med skyhöga pålagor och statligt butiksmonopol).

Det är svårt att i närtid kunna se en hejd på den växande förmynderivågen i EU, menar IEA. Till och med i de traditionellt toleranta Nederländerna märks en ökad politisk entusiasm för att lagstiftningsvägen kommendera fram en sundare befolkning som inte syndar med allehanda okynnesnöjen och onyttigheter.

I detta ligger faktiskt något totalitärt på lur. Det är som medborgarnas egna kroppar är statens egendom att förvalta och gränsen till den civila sfären helt börjat upplösas.

Om makthavarna så till den grad misstror enskilda människors ansvarsförmåga att det anses nödvändigt att klåfingriga inskränka vardagliga njutningar och politiskt diktera vad hederligt folk bör stoppa i munnen, kan man fråga sig hur demokratin egentligen är tänkt att fungera.

Nato gav Europa freden

Skrivit i Corren 25/4:

I dessa Europavalstider hör till det standardretoriken bland unionens tillskyndare att prisa EU:s oskattbara betydelse för freden. Det är dock en sanning med modifikation.

Realpolitiskt spelar EU snarare en komplementär roll som fredsskapande projekt. Absolut inte oviktig, det bör understrykas. Men fundamentet för tryggandet av freden i Europa vilar på en annan organisation: Nato.

Alliansen bildades denna aprilmånad för 70 år sedan under trycket av hotet från Sovjetunionen och med andra världskrigets bistra erfarenheter i färskt minne. I grunden var Nato en vidareutveckling av det transatlantiska partnerskap som i 40-talets början slöts mellan Storbritanniens Winston Churchill och USA:s Franklin D Roosevelt för att besegra nazisternas skräckvälde.

Lord Hastings Ismay, Natos första generalsekreterare, formulerade i ett berömt uttalande alliansens syfte som att ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Alltså att värna Europa från rysk aggression, motverka USA:s återkommande fallenhet för isolationism och hindra nya utbrott av stridslysten – då främst tysk – nationalism på vår kontinent.

Se på Putin, Trump och hur de politiska vindarna blåser i dagens Europa. Natos kärnuppdrag kan knappast sägas ha förlorat i aktualitet. Utan det starka, historiskt unikt framgångsrika sammanbindande europeisk-amerikanska kitt som Nato utgör, är det svårt att tänka sig att EU ensamt skulle klara påfrestningarna i turbulenta lägen.

De baltiska staterna hade exempelvis i praktiken varit helt utlämnade åt Putins glupskt revanschistiska stormaktsregim. EU är ingen trovärdig säkerhetsgarant när det kommer till kritan. Unionen saknar både muskler och politisk förmåga att fungera avskräckande mot Ryssland.

Det är en helt annan sak med Nato, vars ursprungligen 12 och numera 29 medlemsländer är traktatsmässigt förpliktigade att försvara varandra vid ett angrepp och står under skydd av USA:s kärnvapenparaply.

Nato är också mer än en defensiv militärallians. Dess stadga förklarar uttryckligen att Nato är en värdegemenskap för främjande av demokrati, rättsstatliga principer och individuell medborgerlig frihet.

Det är bra att Sverige samarbetar nära – och efter kalla krigets slut även öppet – med Nato. Men varför vi fortfarande skyr att helhjärtat ansluta oss till Europas centrala fredsorganisation är faktiskt ganska märkligt.

Ett historiskt svek

Skrivit i Corren 30/11:

Skulle Putin vågat angripa Ukraina om landet varit bestyckat till tänderna med kärnvapen? Det är väldigt svårt att tro.

Ett tag satt Ukraina faktiskt på den tredje största nukleära arsenalen i världen. Detta avskräckande förråd av domedagsmissiler var ett arv från den olyckliga epoken som delrepublik i det konkursade sovjetiska kommunistimperiet.

Men med Budapest-memorandumet, undertecknat den 5 december 1994, gav Ukraina upp kärnvapnen och skickade dem till… Ryssland!

I utbyte lovade Kreml – där Boris Jeltsin då styrde – att respektera Ukrainas självständighet och territoriella integritet. Avtalet signerades även av USA och Storbritannien, som nervöst hotat Ukraina med internationell isolering om inte missilerna försvann och kom under bättre kontroll.

Ett oroande problem som kalla krigets rustningsfrenesi efterlämnat var således löst. Ukraina kunde å sin sida känna sig tryggt genom att dess gränser garanterades av tre samarbetande stormakter i öst och väst, tillika permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd. Ukraina kom lojalt att delta i FN:s fredsbevarande operationer jorden runt och inlemmades i Natos partnerskap för fred.

Vad skulle rimligen kunna gå fel?

Idag har Ukraina utelämnats åt ett revanschistiskt Ryssland i Vladimir Putins våld. Krimhalvön är ockuperad. I de östra delarna av landet bedriver ryssarna ett blodigt proxykrig. Och nu har konfliktnivån trappats upp ytterligare i Kertjsundet mellan Svarta havet och Azovska sjön.

Det tycks som nästa steg i Putins styckningsprogram är att blockera sundet, stänga två av Ukrainas viktigaste exporthamnar (Bardiansk och Mariupol) och i realiteten göra Azovska sjön till ett ryskt mare nostrum.

I Kiev har president Petro Porosjenko utlyst militärt undantagstillstånd och vädjar till väst om stöd. Kan inte Nato skicka örlogsfartyg till Svarta havet? Kan inte EU skärpa sina sanktioner mot Ryssland?

Svaren är svala och svävande. Någon mer hjälp utöver ord i senfärdiga, fördömande deklarationer synes inte vid horisonten från det ryggradslösa och splittrade västlägret.

Värdet av de kollektiva säkerhetsstrukturer som Ukraina hade att lita på har prövats och resultatet: en europeisk nation är kastad åt vargarna. Vanära och skam över alla demokratiska ledare som i vår tid låtit det ske.

Ukraina bit för bit

Skrivit i Corren 28/11:

Snart har det gått fem år sedan Ukrainas president Viktor Janukovytj tvingades lägga benen på ryggen, bortjagad av ett provästligt folkligt uppror mot hans korrupta och Kremlvänliga vanstyre. Den utmaningen tog inte Putin lätt på.

Hans ambition att få tillbaka den forna sovjetrepubliken i fållan som en vasallstat inom den ryska intressesfären hotades om Ukraina sökte sig närmare EU och Nato. Svaret kom snabbt.

Ryska soldater, i omärkta uniformer, ockuperade Krimhalvön som efter en folkomröstningscharad annekterades av Moskva. En separatistrevolt orkestrerades i östra Ukraina, där regionerna Donetsk och Luhansk med uppbackning av den ryska krigsmaskinen förklarade sig som självständiga utbrytarrepubliker – naturligtvis i realiteten styrda och kontrollerade från Kreml.

Skyndsamt byggdes också en 19 kilometer lång motorvägsbro mellan det ryska fastlandet och Krimhalvön över Kerjsundet i Svarta havet. På andra sidan denna smala passage ligger Azonvska sjön vars stränder tillhör Ryssland och Ukraina. Bron demonstrerar den ryska orubbligheten att behålla Krim och mer än så.

Den ger en utmärkt förevändning att stänga sundet för ukrainska fartyg, vilket var precis vad den ryska militären gjorde i helgen med dundrande kanoner. Mönstret är tydligt. Putin sliter åt sig Ukraina bit för bit, slugt och målmedvetet.

Men varför väljer han att höja insatserna i konflikten just nu? Förmodligen är det en kombination av inrikes- och utrikespolitiska faktorer. EU befinner sig i ett försvagat och splittrat tillstånd, likaså USA.

Tysklands Angela Merkel hänger på repen. Storbritannien är uppslukat av Brexit. Washington i Trumps osaliga skugga är polariserat som aldrig förr. Vilken motståndskraft orkar väst mobilisera i det läget? Putin ser rimligen ett bra tillfälle att pröva.

Samtidigt är Rysslands ekonomi hårt pressad av omvärldens sanktioner och sjunkande oljepriser. Befolkningen knorrar, missnöjet med Putinregimen växer. Ett klassiskt recept att rädda det egna skinnet är då att iscensätta konfrontationer mot andra länder och piska upp berusade stämningar av nationell chauvinism.

Ockupationen av Krim 2014 lyckades förträffligt i det avseendet, men det är som att ta en drink. Effekten klingar snart av och du måste ta en ny. Frågan är vad Putin gör när Ukraina inte längre räcker.

Kansler på slutvarvet

Skrivit i Corren 31/10:

Det är aldrig sunt med en ledare eller ett parti som regerar för länge. Makten bör alltid växlas regelbundet i en välfungerande demokrati. Angela Merkel har varit partiordförande för CDU i 18 år, hon har varit förbundskansler i 13 år.

Det borde således vara dags att snart tacka för sig. Vilket hon också nu gör – delvis.

Lokalvalen i Bayern och i Hessen blev ytterligare två smärtsamma bakslag för Tysklands kristdemokrater som redan är sargade av vikande opinionsstöd och inre splittring. Den stora koalitionen med socialdemokratiska SPD, som tog en evighet att mangla fram efter det misslyckade förbundsdagsvalet förra året, är ett knackigt resonemangsäktenskap på bristningsgränsen.

Merkels ställning har tydligt eroderat. Medveten om detta har hon annonserat sin avgång som partiledare i december, vilket ter sig likt ett taktiskt bondeoffer för att kunna stanna i kanslerämbetet tills mandatperioden löper ut 2021.

Satsa dock inga pengar på det. Merkel är förvisso en skicklig maktspelare, men hennes auktoritet är inte vad den har varit. Det skulle förvåna om hon som en allt lamare anka lyckas bita sig kvar ens över nästa år. Det faktum att Angela Merkel är nere för räkning kommer samtidigt ytterst olägligt.

Kalibern av hennes statsmannaskap är en rar företeelse i dessa skymningsartade dagar av tilltagande politisk osäkerhet och förbittrad polarisering. Det Merkel representerat vid rodret för Europas mäktigaste nation och ekonomiska motor, är en kombination av pragmatisk mittenorientering och försvar av liberala kärnvärden som vi behöver mer än någonsin.

När USA under Donald Trump kapitulerat som den fria världens banérförare och den internationella rättsordningens garant, vändes inte utan skäl blickarna mot Angela Merkel. Tomrummet efter USA kan ingen fylla, men Merkel var åtminstone det bästa av otillräckliga substitut som fanns till hands. Hur ska det gå utan henne på den europeiska scenen? Orosmolnen är inte få.

EU-projektet skakas av Brexit, Ungerns och Polens auktoritära träskvandring, det vanstyrda Italiens budgetkris som kan få eurozonen att brista. Lägg till detta starka vindar av främlingsfientlig högerpopulism, ett aggressivt tyranniskt Ryssland och Turkiet i Erdogans våld. Som lök på laxen väntar även en sannolikt bister lågkonjunktur.

Tyskland har i detta stormiga läge en nyckelroll som stabiliserande ankare. Men med Merkel borta? Håll i hatten.

Trump leker med elden

Skrivit i Corren 9/10:

Få har pläderat så väl för frihandelns betydelse som Östergötlands berömde son, den katolske kyrkomannen och humanisten Olaus Magnus. I det fantastiska verket Historia om den nordiska folken (1555) skriver han med sitt karaktäristiska schvung:

”Ty så har den gudomliga försynen ordnat det, att människorna underhåller varandra genom ömsesidigt utbyte av varor, då olika förmåner av naturen är dem beskärda. Somliga har överflöd på fisk, andra på vilda djur, andra åter på åkerfält, för att glatt kunna leva tillsammans med varandra, så att de just i olikheterna av sina produkter finner anledning till en angenäm och glad användning av livets goda och en eftersträvansvärd enhet i sinnena”.

Kan det sägas bättre? Hos Olaus Magnus finns egentligen i koncentrat det som skotten Adam Smith senare vidareutvecklade i Wealth of Nations (1776). Största möjliga rikedom nås genom arbetsfördelning och fri handel, något alla tjänar på.

Det visade Storbritannien i praktisk tillämpning på 1840-talet när parlamentet avvecklade spannmålstullarna efter den förödande irländska svälten. Några år senare, 1852, kunde feministen Fredrika Bremer rapportera hem till svenska läsare i Aftonbladet:

”Handelsfriheten hade burit frukt, och under dess flagga hade slöjder och näringar uppblomstrat till nytt liv. Överallt hörde jag samma talan av alla klasser; välståndet var allmänt där, var i stigande. Den bleka nödens anlete, som förr hade synts mig så förfärande, det såg jag ej mer så som förr”.

Det lyckade resultatet fick britterna att gå i bräschen för att skrota protektionismen och öppna sina gränser. En drivande kraft bakom denna politik var Manchesterliberalen Richard Cobden. Han kom också att lägga grunden till det europeiska frihandelssystem som Sverige anslöt sig till 1865.

Aldrig tidigare i den mänskliga historien nådde välståndet sådan omfattning och började spridas så brett. Storbritannien erövrade positionen som världskapitalismens centrum och i Sverige inleddes befrielsen från fattigdomens bojor.

Den som tror att tullmurar och isolationism skapar något gott har alltså överväldigande empiriska skäl att tänka om. Tyvärr styrs USA nu av en notoriskt frihandelsfientlig president, vars faktaresistenta inbillningar inte ens Olaus Magnus lär kunna rubba.

Trumps internationella handelskrigande under stridsropet ”America First” riskerar att få katastrofala globala konsekvenser, menar den amerikanske stjärnekonomen och nobelpristagaren Robert Shiller. Han varnar för fallande tillväxt, minskade investeringar, uppblossande nationell självtillräcklighet jorden runt och att världsfreden äventyras (SvD 8/10).

Det är som Frédéric Bastiat, en annan av de klassiska frihandelskämparna, kärnfullt uttryckte det: ”Om inte varor korsar gränserna gör soldater det”. 1930-talet gav Bastiat deprimerande rätt.

USA reagerade på Wall Streets börskrasch genom att chockhöja tullarna i syfte att skydda sin industri. Europa svarade med samma idiotiska mynt. Exporten avstannade, världshandeln krympte drastiskt. Det blev depression och massarbetslöshet. Ideologiska vettvillingar fick vind i seglen och 1939 bröt helvetet lös.

Bevare oss för att Trumps dumheter utlöser en upprepning!