Du blir vad du läser – eller?

”The child is the father of the man”, skrev den engelske poeten William Wordsworth. När det då gäller litteratur: vilken betydelse har böckerna vi läste som barn för vår senare utveckling?

Mina egna starkaste läsupplevelser från barnaåren är Pelle Svanslös, Jules Vernes Till jordens medelpunkt och Tintin. Eftersom den sistnämnde hade journalist som officiellt yrke, kan det möjligen ha influerat mig att själv slå in på samma bana. Annars har jag ingen aning.

Men hur är det för andra människor – som exempelvis akademiledamöterna Horace Engdahl och Per Wästberg? Eller barnboksförfattaren Annika Thor och Alfons Åbergs skapare Gunilla Bergström?

Dessa fyra sammanstrålade igår på bokmässan i Göteborg för ett panelsamtal om just barndomens läsning. Jag gick dit med anteckningsblocket för att få veta mer.

– När jag var nio år läste jag Homeros Illiaden i Sagabibliotekets bearbetning och den fascinerade mig oerhört, sade Horace Engdahl inför den fullsatta seminarielokalen.

Annika Thor berättade att hon gillade ”skräplitteratur” som Kittyböckerna och Anne på Grönkulla.

– De klassiska flickböckerna handlade ofta om ensamma, föräldralösa flickor. Det är nog ingen slump att den första bok jag skrev handlade om två ensamma flickor, menade hon.

Per Wästberg å sin sida slukade Wahlströms barnboksserie med röda och gröna ryggar, och hävdade att han läste samtliga som förlaget hade givit ut mellan 1903-44.

– Dessa var ofta kopiöst dålig litteratur. Men den gav mig en skjuts in i den ”riktiga” litteraturen. Det viktiga är att man läser. Som barn ser man inga gränser mellan bra och dåliga böcker, menade Per Wästberg.

Gunilla Bergström läste Kulla-Gulla, Enid Blyton och Biggles. Men fick även tidigt andra influenser:

– Min pappa var en slags estradör och deklamerade gärna dikter av Dan Andersson och Fröding i familjen. Vi hade mycket böcker i min omgivning. Och vi läste inte för att det var fint, utan bara för att det var kul.

Samtalet övergick till reflektioner kring om denna läsning kunde ha inverkat på deras val av sysselsättning i vuxen ålder.

– Tanken att skriva böcker var aldrig långt borta. Redan som nioåring ville jag bli författare, sade Annika Thor.

– Men jag ville aldrig bli författare som liten. Däremot hittade jag gärna på historier som jag berättade för mina vänner och vi brukade även rita teckningar. Käften och handen gick samtidigt, mindes Gunilla Bergström och tillade att hon fortfarande inte kan säga vad hon gillar bäst, att skriva eller att illustrera.

– För mig var skrivandet och läsandet en parallellaktion, sade Per Wästberg och berättade att han började skriva äventyrsböcker i nioårsåldern och skickade dem in till olika förlag. Manusen refuserades på löpande band tills hans novellsamling Pojke med såpbubblor antogs av Wahlström & Widstrand.

– När jag då blev publicerad kände jag mig som en ärrad veteran, sade Per Wästberg (som vid debuten var 15 år…).

Horace Engdahls erfarenhet var dock annorlunda. Han läste också många äventyrsböcker som liten, men drabbades snart av motvilja till all fiktion och började istället läsa facklitteratur, som militärhistoria och naturvetenskap.

– Det bröts i 16-årsåldern då musiken och litteraturen kidnappade mig. Jag kan inte säga att barndomens läsning pekade mot framtiden, sade Horace Engdahl.

Så den klassiska frågan. Blir man en bättre människa av att läsa böcker?

– Man får ett bättre ordförråd iallafall, tyckte Gunilla Bergström.

– Jag har definitivt haft ett roligare och mer spännande liv genom att läsa. Men om jag har blivit en bättre eller sämre människa kan jag inte bedöma, menade Per Wästberg.

Eller som Horace Engdahl formulerade det:

– Människan blir inte god av att läsa. Man kan läsa för att förstå människor i syfte att kunna dominera dem. Men visst spelar det roll. Jag kan exempelvis bli sittande med någon i en tågkupé i flera timmar. Och människor som inte läser är faktiskt ganska tråkiga.

(Borås Tidning 2007-09-28)

Plats på scen för Berenett

På lördag lyfts ridån för höstens stora teatersatsning i Borås: Angels in America. Gästande skådespelaren Lars-Erik Berenett har dock koll på premiärnerverna.

– De är helt OK, säger han lugnt när vi träffas uppe på stadsteatern.

Nej, inget nervdaller här inte. Lars-Erik Berenett är ju också en mycket rutinerad herre. Personligen gör han ett påfallande varmt och sympatiskt intryck. Raka motsatsen till den diaboliske rollfiguren Roy Cohn som han spelar i föreställningen.

– De säger att Cohn är ond, fast… Som en gammal vis man sa: ”Ni behöver inte känna någon skuld, för kom ihåg: då gjorde ni så gott ni kunde”.

Angels in America är skriven av den amerikanske dramatikern Tony Kushner och utspelar sig i Reaganepokens USA. Men budskapet är ändå rykandet aktuellt.

– Pjäsen vittnar om de stora frågorna i vår tid. Och den gör det på ett poetiskt och raffinerat sätt. Hela tiden under repetitionsarbetet har det avslöjats underliggande lager, som inte syns när man läser manus och utan upptäcker först när man arbetar på scenen, säger Lars-Erik Berenett och tillägger eftertänksamt:

– Det är en pjäs som gör att man själv känner sig sedd.

För regin svarar en av Sverige mest namnkunniga regissörer, Björn Melander.

Hur är det att jobba med honom?

– Det har alltid varit lustfyllt och oerhört spännande. Vi har tidigare arbetat både med TV och scenteater tillsammans, säger han och nämner föreställningar som Onkel Vanja och Drottning Kristina (som hade Lena Nyman i huvudrollen).

Lars-Erik Berenett och Björn Melander träffades redan på scenskolan i Göteborg under 60-talet. Bägge fick sitt konstnärliga genombrott i stor stil ungefär tjugo år senare på Göteborgs stadsteater med de legendariska Norénuppsättningarna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud (som även visades i TV-rutan).

– Bo Widerberg sa att nu har det fötts en ny stor regissör. Jag tror att Lars Norén också blev riks- och världskänd då, minns Lars-Erik Berenett som dock för egen del är tveksam till det där med konstnärligt genombrott.

– Jag vet inte. Har inte det perspektivet på mig själv.

Som skådespelare blev han iallafall känd för den breda allmänheten när han gjorde den hårdkokta polisen Hassel i elva TV-filmer mellan åren 1986-99.

– Hassel? En positiv kille som är socialt engagerad. Vi umgicks mycket med riktiga poliser för att skapa trovärdighet. Jag fick en väldigt stor respekt för polisens svåra arbete.

Apropå att bli förknippad med Hassel berättar Lars-Erik Berenett att han en gång stoppades vid vägkanten i en av polisens rutinkontroller. När konstaplarna såg vem som satt i bilen sa de bara: ”Jasså, här kommer du och hjälper till”.

Lars-Erik Berenett bor idag utanför Helsingborg sedan sju år tillbaka. Han hade tröttnat på Stockholm och ville byta livsmiljö. Mest på skoj ringde han gamle vännen Göran Stangertz och frågade om inte denne kunde bli teaterchef i Skåne så att de kunde flytta.

– Det blev helt tyst i luren. Så sa Göran: ”Du är konstig du, Lasse. De har precis ringt mig från personalklubben på Helsingborgs stadsteater och bett mig söka den utlysta tjänsten som teaterchef”.

Samarbetet med Stangertz i Helsingborg har bland annat resulterat i rolltolkningar i pjäsklassiker som Dödsdansen, Vem är rädd för Virginia Woolf och En handelsresandes död.

Men nu gästar Lars-Erik Berenett alltså Sjuhäradsbygden med Angels in America.

Vad tycker du om Borås?

– Jag är överraskad över hur charmig stan är. Jag har bara kört igenom Borås via motorvägen tidigare och tyckt att det verkade ganska trist. Men det är en mycket vacker och synnerligen njutbar stad. Dessutom med massor av fantastiska matställen.

(Borås Tidning 2007-09-27)

Bakom ridån med Eva Claar

Angels in America. Repetition pågår. Dunkelt ljus i salongen. På scenen: Gunilla Rydholm-Eriksson i en gul soffa och Lars G Svensson som slår på en boxningssäck. Björn Melander avbryter, ger instruktioner.

Själv sitter hon vid scenkanten, strax bredvid sufflösen och väntar på sin tur att agera. Det verkar dock dröja ännu några minuter. Hon nickar åt mitt håll, tillsammans smyger vi ut bakom ridån och slår oss ned för ett samtal.

Eva Claar. Beskriv din roll.

– Jag gör en kvinna som heter Harper, gift med Joe (Lars G Svensson). Vi är ett mormonpar från Salt Lake City som flyttat till New York och bott där i flera år. Vi är det enda heterosexuella paret i föreställningen. Det är viktigt för pjäsen att även skildra den heterosexuella sidan.

– Men i grunden handlar det om människors kärlek och då spelar könet ingen större roll.

Relationen med Joe är något problematisk.

– Ja, det kommer fram att min man är bög och hur handskas man med det? Det är inte självklart att man måste gå skilda vägar, om det ändå finns en djup kärlek där.

Parets religion gör det knappast lättare?

– Vi är mormoner som är besatta av olika skamkänslor över vad man får och inte får göra. Inte dricka alkohol, inte dansa… Mormoner lägger vikt vid att hålla samman familjen och då tror jag inte det heller är populärt att vara homosexuell.

Harper verkar vara en utsatt person som missbrukar tabletter och…

– Nej, nej! Jag är en frisk, stark och sund människa – fast jag käkar valium och har lite ångest.

Eva Claar fortsätter med att insisitera på att hon verkligen inte har några större problem, hennes situation är faktiskt ganska normal, i stort sett. Vad då valium? Det är väl inte så farligt. Hon är minsann OK.

Som intervjuare börjar jag känna viss förvirring.

Vänta nu. Är det du eller din rollfigur som talar?

– Det är Harper (skratt). Man kan välja att poängtera olika sidor av karaktären, förstår du? Stark eller svag. Men hon har ett jävla skav i sitt förhållande. Harper står för den amerikanska drömmen, fint yttre, snygga kläder, snygg frisyr och med ett bitvits krackelerat inre.

– Men det är viktigt att inte göra kvinnorna som är med i pjäsen till offer och det tycker jag inte att vi gör.

Att arbeta med Björn Melander?

– Inspirerande! Han ger oss analysen av texten, så vi vet vad som ligger bakom den och kan driva detta i alla våra repliker. Man måste veta i tanken vad man vill, det är grundläggande för skådespeleriet.

Ditt yrke, hur ser du på det?

– Jag tycker det här jobbet är ett forskningsarbete, i människor och i mig själv. Man måste våga möta sin roll och låta sig bli drabbad. Och sen kan man lyckas mer eller mindre. Men det handlar inte om att lyckas egentligen, snarare att göra försök på vägen.

Säger Eva Claar och kikar bort mot scenen. Där tycks hennes kolleger vara färdiga. Regissören ser sig om. Vi tar adjö. Dags för Harper att göra entré.

(Borås Tidning 2007-09-14)

Vernissage med italiensk doft

Monica Sangberg-Moen är i full färd med att hänga sina målningar inför vernissagen när jag hälsar på i galleriet vid Österlånggatan. Tavlornas motiv är närmast drömska till sin karaktär – som färgrika, poetiska associationer ur det undermedvetnas tankeströmmar.

– Jag tycker hennes konstnärskap har två sidor. Dels det ljusa och lätta anslaget. Dels det kraftfulla, säger galleristen Jeanette Ölund.

Monica Sangberg-Moen är född i Sundsvall, men är sedan länge bosatt i Italien där hon och hennes make har en lantegendom i Toscana, strax utanför Florens.Hon har haft utställningar på många håll ute i Europa, dock aldrig tidigare i Borås.

– Det är faktiskt första gången jag är i Borås överhuvudtaget. Det är jättefint här. Mycket skulpturer. Jag upplever Borås som en rofylld, levande stad med mycket… vad säger man på svenska… ”nu-energi”. Inte alls som i Florens, som är mer som ett museum.

Säger Monica Sangberg-Moen stillsamt. Vi går runt i lokalen och betraktar några av hennes konstverk. Inspirationen till tavlorna kommer från skilda håll. Poesi, olika händelser i livet, klassisk musik.

– Jag vet aldrig hur det skall bli när jag börjar. Motiven växer fram medan jag målar.

Du väver gärna in textfragment i tavlorna också?

– Jag bara känner att jag vill ha det. På vissa tavlor är det enbart skriven text. Det kan röra personliga saker. Eller exempelvis handla om myten Parisfal, säger hon och visar en målning som hänger strax innanför dörren till galleriet.

– Men åskådaren behöver inte begripa vad det står. Man skall egentligen inte förklara. Var och en måste själv skapa sig ett eget intryck. Annars pratar man sönder verket.

Monica Sangberg-Moen är inte främmande för text även i andra sammanhang. För tio år sedan skrev hon en barnbok, Fellini’s Dreams, baserad på en berättelse hon hörde av den berömde filmskaparen Federico Fellini.

Du kände honom. Hur var han?

– En väldigt nyfiken människa. Också en stor lögnare. Han berättade gärna historier om sig själv som inte var sanna. Men det visste alla, ler Monica Sangberg-Moen.

En annan av dina bekanta är författaren Umberto Eco.

– Han har skrivit förord till flera av mina utställningskataloger. Jag har även illustrerat en av hans böcker, Döda fågeln!. Han har en rolig, burdus humor.

Förhoppningar inför denna utställning?

– Jag tycker bara det skall bli trevligt. Nu när jag har fått se Borås är det en ära att få ställa ut här.

(Borås Tidning 2007-09-07)

Per Wästberg om livets glödpunkter

Riddarfjärden glittrar i den sena augustisolen, lätta slöjmoln seglar långsamt över hustaken på Nedre Östermalm. Jag promenerar längs fashionabla Strandvägen i Stockholm, söker mig in på en lugnare tvärgata och stannar framför en vacker stenbyggnad från 1880-talet. Kontrollerar att portnumret stämmer, sedan några raska trappor upp och ett par knackningar på dörren.

Här bor författaren Per Wästberg i en smakfullt inredd våning som andas frihet, ljus och rymd. Hans ansikte är något fårat, rösten vänlig och tillmötesgående. Inte sällan bjuder han på en härligt torr, underskruvad humor i sina repliker. Men så är Per Wästberg också, akademiledamot och allt till trots, en hängiven beundrare av Richmal Cromptons evigt unga busfrö Bill Brown.

– Jag läser alltid om en Bill-bok varje sommar. Han är en fantasifull rebell mot allsköns engelsk villastadsordning, samtidigt som han vill så oerhört väl. Det är just genom Bills enorma välvilja som han ställer till sådant kaos och allting blir… hemskt.

– Jag har precis skrivit om mitt möte med Bills skapare. Blev så förtjust i henne. Besökte henne många gånger innan hon dog. En låghalt latinlärarinna med ett väldigt hjärtligt skratt. Hon borde ha spelat Miss Marple i Agatha Christies romaner. Richmal Crompton var barnlös, därför visste hon desto mer.

Detta möte finns – bland många, många andra – alltså skildrat i Per Wästbergs andra memoardel, Vägarna till Afrika, som ligger färsk på bokhandelsdiskarna. Den första kritikerrosade volymen De hemliga rummen utkom ifjol och behandlade uppväxtåren i Stockholm. Det var då han som 15-åring debuterade med den fina novellsamlingen Pojke med såpbubblor (1949).

Nu har turen kommit till den omvälvande perioden 1953-65. Liksom i föregående del är enbart personregistret imponerande, 17 sidor.

– Jag tycker också att det skall vara en social krönika över en ganska försvunnen värld, förklarar han.

Att skriva sina memoarer, vad är drivkraften? 

– Det är att få fatt på sitt liv, för att i efterhand urskilja vilka glödpunkterna var. Ser man ett mönster eller ser man bara en virvel av olika händelser och influenser? Jag tycker kanske att jag har sett väldigt mycket kontinuitet, en sorts målmedvetenhet. Men också att slumpen brutit den många gånger.

Måhända har Per Wästberg lättare att återkalla sitt förflutna än många andra av oss. Ända sedan elva års ålder har han nämligen flitigt fört dagbok.

– Mest är det för att rida spärr mot en flyende tid. Om jag inte skriver vad som hänt varje dag, har jag känslan av att den dagen på något sätt försvunnit ut i tomma rymden. Annars förstår jag fullständigt de som inte skriver dagbok. Jag kan själv inte riktigt förstå varför jag gör det. Är väl någon slags perversion.

Under memoarförfattandet har han valt att först skissa ner sina minnen i datorn och därefter konsulterat dagböckerna.

– I dagboken, som ofta skrivs samma kväll, lägger man gärna tyngdpunkten på saker som sedan kanske inte visar sig särskilt viktiga. Och tvärtom. Vissa möten som i efterhand blivit betydelsefulla är bara nämnda i förbigående. Fördelningen av dagbok som är nu-uppfattning, och minnet 40-50 år senare, den är verkligen intressant.

Vägarna till Afrika tar sitt avstamp på Harvarduniversitetet i kalla krigets USA, dit fadern Erik Wästberg skickat sin son för att denne skulle få en tillflyktsort undan det hotande Sovjetväldet i Europa.

Per Wästberg ägnar dock störst energi åt studier utanför kursplanen och insuper massor av lärdomar på kort tid. Bara lyckoruset att få botanisera fritt i det väldiga Wiednerbiblioteket och läsa Alexander von Humboldt, Mungo Park, Joseph Conrad, Karen Blixen.

– Jag har verkligen försökt skriva en lovsång till ett stort bibliotek, läsandets extas som jag kände där. Det var som Rönnells antikvariat i universalformat.

Du möter även många intressanta människor på Harvard, bland annat lunchar du med poeten TS Eliot. 

– Han satt där i stärkkrage och dubbelknäppta knappar. Han blottställde sig inte. Hade en sardonisk humor och påminde väldigt mycket om sina dikter på det sättet.

Du träffar också en av mina egna favoriter, Georges Simenon – mannen bakom Parisdetektiven Maigret. 

– En otroligt egocentrisk person, på en gång skrytsam och självklar. Fullständigt amoralisk med hur många älskarinnor som helst.

Själv älskar jag Maigret, annars läser jag knappast deckare. 

– Det gör inte jag heller. Men Simenon är ett bra namn. Och Agatha Christie. Jag gillar inte spännande böcker, jag blir för uppslukad av dem. Jag vill läsa för språkets skull. Men jag undantar de här två. De har förföljt mig en del för sina stämningar.

I slutet av höstterminen 1954 anländer ett sorgebesked per telegram från Sverige: ”Pappa död. Kom genast hem. Mamma”. Publicisten Erik Wästberg har gått ur tiden, endast 49 år gammal.

Det var han som gav dig självförtroende att bli författare, menar du. 

– Han stod mig så oerhört nära. Han lyckades hitta en passionerad balans mellan att vara en vuxen kamrat och kritiserande yrkesman i den profession som jag mycket tidigt ville ägna mig åt, författare eller journalist.

– Han har ett starkt grepp om mig fortfarande, i god mening. Jag drömmer, minst var tredje månad, att han lever och att jag går väldigt lugnt i dessa rum eftersom jag vet att han egentligen inte lever. Det gäller att inte störa honom för att hålla honom kvar.

Efter begravningen återvänder Per Wästberg till USA för den sista terminen våren 1955 och färdigställer sin stämningsfulla, närmast sagoaktiga stockholmsroman Halva kungariket. Boken blir en stor succé, både bland kritiker och läsare, när den senare samma år ges ut i Sverige.

– Halva kungariket är helt skriven i Harvard och kunde bara ha skrivits där. Jag hade Sverige på ett romantiskt, oändligt avstånd. På så sätt kunde jag inbilla mig ett Stockholm och Saltsjöbaden som en exotisk värld. Själva poängen med boken var att skriva den med etnografisk distans, huvudpersonen är en upptäckare som kommer till Stockholm.

Tiden efter hemkomsten från Amerika ägnar Per Wästberg bland annat åt att skriva en uppföljande roman, Arvtagaren (publicerad 1958). Boken handlar om en ung man från ett neutralt land i mötet med efterkrigstidens Europa. Även denna mottas välvilligt, men…

– Jag hade känslan av att jag skriver nog bara en roman, sedan är det slut. Jag tvivlade väldigt mycket på min förmåga att skriva kontinuerligt. Egentligen är jag ingen epiker, betraktar mig som prosapoet i grunden. Det gjorde att jag trots all den goda kritiken kände förväntningar som jag på den punkten inte kunde infria.

– Jag har alltid suttit mellan en massa stolar och skrivit i olika genrer. Före Arvtagaren skrev jag boken om stadsdelen Klara, en dokumentär med litterära medel. Det gav mersmak.

1950-talets Stockholm skimrar smått legendariskt. Kabarén förnyas, visan kommer tillbaka, Evert Taube hyllas efter att tidigare setts över axeln. Kring bordet på Teatergrillen samlas varje eftermiddag det unga gardet av ivrigt groggande och blossande kulturpersonligheter vilka lystrar till namn som Petter Bergman, Bengt Ekerot, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Lars Forssell, Olle Adolphson.

Personligen är jag mycket förtjust i denna epok med Beppe & Co. Men du var något skeptisk till dessa gamänger? 

– Jag tyckte de var för självupptaget lekfulla och för mycket påverkade av Lars Forssells väldiga charm. Jag höll mig lite på avstånd för att jag såg en ljus demoni hos Forssell som attraherade dem så enormt. De härmade hans röst och skratt. Och ringde Petter Bergman eller Beppe visste jag inte om det var dem eller Lars Forssell.

Ditt eget förhållande till Forssell? 

– Ensamma hade vi en väldigt bra relation. Han fascinerade mig väldigt mycket. Inte hans person och röst, utan hans idéer om att skriva rolldikter och att vara en god hantverkare.

50-talet lider mot sitt slut, Per Wästberg berättar att han kämpar med några romanuppslag som kollapsar. Han är osäker om framtiden. Då griper slumpen in i form av ett Rotarystipendium till Rhodesia (Zimbabwe). Sedan unga år har han drömt och romantiserat om Afrika. Nu får han se en bister verklighet med rasförtryck och terror. De svarta betraktas närmast som boskap av de vita kolonialherrarna.

– Det var en chock. Men det väckte en vrede i mig som jag knappast trodde att jag ägde. Och jag fann en oerhörd lust och drift att skriva som det var, att förändra och väcka en opinion som absolut var sovande på den tiden.

Du hävdar att tystnaden kring kolonialismen är svår att fatta idag. 

– Det var ingen konspiration i vanlig mening, men ett totalt ointresse. Synen på Afrika då sammanfattas väl i titeln på prins Wilhelms stora skildring från Östafrika, Bland dvärgar och gorillor. Dvärgar var alltså pygméer.

Per Wästberg ger ut böcker, publicerar artiklar, håller hundratals föredrag runt om i Sverige om situationen på den afrikanska kontinenten. Inte minst blir han en förgrundsfigur i kampen mot apartheidregimen i Sydafrika.

– Jag gav upp det skönlitterära skrivandet under lång tid, frånsett små diktsamlingar. Jag ägnade mig nästan helt åt Afrika från det jag kom hem 1960 tills dess jag gav ut romanen Vattenslottet 1968 – och jag fortsatte med det hela vägen. Det händer ännu att jag pratar om Afrika och afrikansk litteratur, men inte så ofta numera.

En annan genomgripande erfarenhet som skildras i memoarerna äger rum på det djupt personliga planet. Äktenskapet med Anna-Lena (född Eldh), som varit med honom både i Harvard och Afrika, sätts på svåra prov när han häftigt förälskar sig i vännen Margareta Ekström. Det hela blir en lång, utdragen affär som slutar i skilsmässa och nytt giftemål.

Per Wästberg har aldrig skrivit om detta förr och medger att det har varit mycket svårt.

– Jag vet inte hur Anna-Lena och Margareta kommer att ta det. Men jag har försökt att ge en vacker bild av dem. Jag skriver inte ner dem på något sätt, trots att det var en smärtsam övergång. Jag har verkligen försökt ge min sanning, inifrån mig själv, som en klargörande bild av det som i mångas ögon måste te sig som ett konstigt beteende och i hög grad svekfullt.

Det verkar sannerligen som ett drama. 

– Ja, fortlöpande. Jag borde gjort ett mycket snabbare uppbrott. Men Anna-Lena och jag var så symbiotiskt fast i varandra i detta resande, barnlösa förhållande. Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle gå för henne om jag gav mig av.

Idag är du åter omgift. Det har skvallrats en del i media om ditt nya förhållande… 

– Massor av larv och felaktigheter. Det är en stor och kraftfull upplevelse sedan två år tillbaka, vilket jag också antyder i den här boken. Det kastar ett sorts ljus över det som varit tidigare, som gör det lättare för mig att skriva om de starka känslorna den gången. Ändå är varje sådan upplevelse unik och olik den andra. Men nu känns den mer definitiv, kan man säga. 

(Borås Tidning 2007-09-07)

En svensk vintersaga

Det vimlar av journalister i utställningshallen en trappa ner på Moderna Museet i Stockholm. Klockan är några minuter efter tio, pressvisningen av Lars Tunbjörks nya utställning Vinter har precis börjat.

På väggarna hänger en serie fotografier av hyreshusfasader, gator, pizzerior och inomhusmiljöer från olika delar av vinterlandet Sverige. Det är årstiden då vi huvudsakligen måste förlita oss till det artificiella ljuset från gatlyktor, glödlampor och lysrör för att hålla stånd mot mörkret.

Lars Tunbjörks stämningsfulla bilder, samtliga tagna med snapshotsteknik, är ett försök att gestalta det mentala tillstånd vi befinner oss i under dessa kylslagna vintermånader.

– Om det är ljuset, jag vet inte… Ångest är ett starkt ord, men ofta har jag en väldig downperiod i januari-februari, säger Lars Tunbjörk när jag lyckas haffa honom för en kortare pratstund i havet av pressfolk.

Han berättar om upprinnelsen till projektet. En tidning gav honom uppdraget att göra ett bildreportage om just vintern. Men det var lättare sagt än gjort.

– Det första veckorna fick jag fullständigt panik, var nära att ge upp. Men när jag hittade ett förhållningssätt drabbades jag nästan av eufori. Jag började resa runt vind för våg, väldigt improviserat.

– När det fungerar är kameran ett fantastiskt sätt till nya möten. Bakom varje bild finns en berättelse, men jag valde att inte säga någonting om det. Betraktaren får själv skapa sina egna historier kring bilderna, förklarar han.

Ibland har du fått kritik för att vara kylig och cynisk i ditt uttryck?

– Jag kan förstå det. Men jag känner inte igen mig. För mig är det snarare medkänsla. Cynisk… det är korkat tycker jag.

Parallellt med Vinter visar Moderna Museet även en bildserie från 90-talet av Lars Tunbjörk kallad Hem. Med sin kameralins har han där fångat svenska stadsomgivningar och bostadsområden.

Tanken bakom?

– Att bearbeta barndomsminnen och pubertetsåren. Egentligen handlar Hem om Dammsvedjan i Borås där jag växte upp, säger Lars Tunbjörk lågmält och tillägger:

– Vinter är också Borås i grunden. Ju äldre man blir desto mer förstår man hur uppväxten präglat de viktigaste referensramarna. Jag har bott i Stockholm i 30 år och skulle inte vilja flytta tillbaka. Ändå känner jag mig fortfarande som boråsare. 

– När jag fotograferade bilder till Vinter försökte jag verkligen med Stockholms city och Göteborgs city, men nej… det är småstaden som jag bär inom mig.

Lars Tunbjörk började sina bana på Borås Tidning under 70-talet (”det var jättekul att jobba där”), fortsatte till Stockholms-Tidningen och blev sedan frilansande fotograf och konstnär. En tidig förebild i hans skapande var den legendariske fotografen Christer Strömholm.

– En stor inspiration var hans fotobok Poste Restante som jag lånade på Stadsbiblioteket i Borås. Det var liksom ”wow, kan man göra så här?”.

Själv fick Lars Tunbjörk sitt genombrott inom fotokonsten med boken Landet utom sig. Bilder från Sverige (1993). Sammantaget har han ett fyrtiotal separatutställningar bakom sig, både i Sverige och utomlands. Men Vinter/Hem är hans första egna på Moderna Museet.

– Det känns stort, det är ju ett speciellt ställe. Fast Moderna Museet var bättre innan man byggde om här på Skeppsholmen. Jag minns hur man kunde sitta i den gamla restaurangen och lyssna till David Byrne som spelade ute i trädgården… 

(Borås Tidningen 2007-09-01)