Stå upp för frihetens Europa

Skrivit i Corren 27/11:

Ni har väl inte glömt? Den 25 maj nästa år är det val till Europaparlamentet.  Förra gången, 2009, brydde sig inte ens hälften av den svenska väljarkåren om att rösta (45,5 procent).

Å andra sidan var det den högsta deltagarsiffran som Sverige haft i dessa sammanhang, vilket bröt den sjunkande trenden sedan premiären 1999. Måhända ökar motivationen ytterligare inför 2014 års EU-val? Det saknas sannerligen inte skäl.

En mörk våg av främlingsfientlighet sveper över Europa. Nyfascistiska partier planerar att bilda en gemensam ultranationalistisk grupp i Europaparlamentet för att stärka inflytandet. Marine Le Pen från franska Nationella Fronten besökte nyligen Stockholm i syfte att locka med Sverigedemokraterna i samarbetet (om SD kommer in i parlamentet alltså, och den risken måste betraktas som överhängande).

Den som inte tycker att islamofobi, intolerans och järnrör är framtidens melodi, bör ta tillfället i akt att lägga sin röst på något parti står för motsatsen. Och då även gärna välja en kandidat som också anser att offentlighetsprincipen är värd att kämpa för.

Under trycket av EU har öppenheten successivt krympt sedan Sverige blev medlem, trots våra politikers löften om så aldrig skulle bli fallet. Nyligen gjorde riksdagen en stor, svepande inskränkning i vår rätt till insyn i den offentliga maktapparatens verksamhet. Nog av detta!

Öppenhetens försvarare får inte reduceras till en liten betydelselös minoritet. Vi behöver tuffare Europaparlamentariker som kan sätta press på EU-byråkratin, slåss för större transparens i unionen och värna medborgarnas intressen.

Samtidigt måste det sättas gränser för vad EU egentligen ska syssla med. Frihandelsfrågor, mänskliga rättigheter och miljöpolitik är tre exempel på nationsöverskridande områden som lämnar sig för Europaparlamentet. Sådant som kvotering av bolagsstyrelser gör det definitivt inte.

Ändå har Europaparlamentets majoritet, däribland svenska socialdemokrater, nu bestämt att börsbolagen i EU måste ha minst 40 procent kvinnor i styrelserummen inom 7 år. Lagen lär knappast träda i kraft eftersom stöd saknas i ministerrådet.

Men varför ska Europaparlamentet överhuvudtaget ge sig på att diktera skötseln av privata företag? Det strider mot näringsfriheten och mot äganderätten, det är ett flagrant missbruk av den överstatliga makten. Förutom att det urholkar respekten för jämställdhetsarbetet. Vilken person, man eller kvinna, vill bli objektifierat föremål för politisk tvångskvotering till en position utifrån sitt könsorgan som främsta merit? Befängt.

Europaparlamentariker som inte har några problem med att bidra till EU:s svällande regleringsiver bör man akta sig för. Ju fler befogenheter Bryssel tar sig, desto mindre blir utrymmet för självbestämmande på det nationella och lokala planet – vilket i sin tur hotar att slå tillbaka mot själva grundidén om ett förenat Europa i fred och frihet.

Något att tänka på inför nästa år. Det är värt att bry sig. Mer än på mycket länge.

When you get caught between the moon and New York City

Georgia O’Keeffe, New York City With Moon, 1925.

När makten sluter portarna

Skrivit i Corren 26/11:

”Offentlighetsprincipen har inte varit föremål för förhandlingar med EU, och kommer att vara kvar vid ett EU-medlemskap.” Glasklara ord ur Utrikesdepartementets informationsskrift EU-avtalet från 1994.

Den gavs ut inför folkomröstningen samma år, då det politiska etablissemanget på jasidan – från moderater till socialdemokrater – bedyrade sin orubblighet om öppenheten.

Och mer än så. Sveriges offentlighetsprincip (förklarad som ett ”omistligt värde” under medlemskapsförhandlingarna av dåvarande Europaminister Ulf Dinkelspiel 1993) framställdes som något av ny exportvara.

Visst var det ett problem att EU:s franskinspirerade myndighetskultur var så glad i hemligstämplar. Men med Sverige i unionen skulle vi aktivt arbeta för att modernisera spelreglerna och göra Europasamarbetet mer transparent.

Det finns inget skäl att misstro de från början goda intentionerna. Tyvärr ser vi med dagens facit i hand att EU-systemets tyngd och tröghet malt ner dem. Istället är det Sverige som gradvis anpassat sig till unionen, inte tvärtom. Förra veckan kom den stora smällen.

Då röstade riksdagen igenom en lagstiftning som på ett svepande sätt ger myndigheterna möjlighet att hemligstämpla allt som kan misstänkas försämra internationella samarbeten och avtal där Sverige är deltagande part. I princip har en blank check utfärdats till byråkratin att låsa in handlingar som de behagar.

Bakom lagändringen, hårt kritiserad av bland andra Tidningsutgivarna och Journalistförbundet, står en bedövande politisk majoritet. Endast V och MP röstade emot. Heder åt dem, men nog är det märkligt inga kraftfulla röster till öppenhetens försvar höjts inom varken de borgerliga partierna eller från Socialdemokraternas sida.

Offentlighetsprincipen har ändå gamla svenska traditioner och funnits sedan frihetstiden på 1700-talet. Den är ett fundament för att kunna granska makten, förhindra korruption, avslöja rättsröta och värna en sunt fungerande demokrati.

Sekretess kan absolut vara befogad, men då ska hemligstämpeln användas som ett välmotiverat undantag och inte utifrån rutinartad regelmässighet. Det är faktiskt chockerande att riksdagen antar en gummiartad lag som ger så stort utrymme för godtyckliga inskränkningar i medborgarnas rättighet att kontrollera den offentliga maktens verksamhet.

Offentlighetsprincipen är även utan EU:s försorg naggad i kanten. Journalistförbundet och fackförbundet ST larmade i söndagens SvD om att JO-anmälningarna mot svenska myndigheters ovilja lämna ut offentliga handlingar ökat dramatiskt de senaste åren.

Ofta beror det på att tjänstemän i stat och kommun saknar grundläggande kunskap om vilka skyldigheter de har gentemot medborgarna. Vi bevittnar nu en tendens av att maktapparaten blir allt mer sluten för oss, samtidigt som den kräver allt större befogenheter att få insyn i våra privatliv. Det rimmar lika illa som det är oroande.

Rakt på sak med Dirty Harry

John F Kennedy i myt och verklighet

Skrivit i Corren 22/11:

John F Kennedys knappa tre år i Vita huset liknas ibland med sagans skimrande Camelot, kung Arthurs legendomsusade hov. Inte konstigt. JFK:s korta presidentperiod inföll strax före USA slets sönder av raskravaller, brinnande storstadsgetton, studentuppror, Vietnamkrig och Watergateskandaler.

Vid sidan av de vanärade efterträdarna Lyndon B Johnson och Richard Nixon framstår den glamouröse Kennedy i desto ljusare dager – en bild som de senaste årens mindre smickrande avslöjanden om hans amoraliska privatliv inte nämnvärt kunnat rubba.

I det amerikanska folkdjupet symboliserar Kennedy ett förlorat USA, väglett av höga ideal och storstilade visioner, innan illusionerna brast i konfrontationen med 60- och 70-talets turbulenta verklighet. För mytbildningen har det traumatiska mordet den 22 november 1963 naturligtvis spelat en avgörande roll.

Lee Harvey Oswalds kulor gjorde att Kennedy blev evigt frusen i tiden som en ung och attraktiv gestalt, bärande på grandiosa löften han aldrig fick chansen att infria. I döden är Kennedy större än han någonsin var som levande. Det är begripligt, men bortom myten är han kanske inte fullt så imponerande.

Hårt drillad av sin ärelystne far, den skrupelfrie rufflaren och multimiljonären Joseph P Kennedy, valdes JFK in i representanthuset 1946. Fyra år senare avancerade han till senaten. Sakpolitiskt var hans insatser bleka.

Kongressens lagstiftningsarbete tråkade ut honom. Dessutom var han ofta frånvarande på grund av sjukdomar, vars allvar och omfattning Kennedyfamiljen noga hemlighöll från press och allmänhet.

Om väljarna fått veta att den skenbart kärnfriske Kennedy var ett vandrande apotek, som bland annat led av den potentiellt dödliga Addisons sjukdom, hade drömmen om Vita huset med säkerhet kvävts redan i sin linda.

Men mörkläggningen höll. 1960 segrade JFK med hårfin marginal över president Eisenhowers kronprins Richard Nixon. Starka indicier talar för valfusk i avgörande delstater, men direkta bevis saknas.

Politiskt dominerades valkampanjen av kalla krigets kommunistiska utmaning. Kennedy positionerade sig som en om möjligt ännu tuffare politiker än den mer erfarne och kunnige Nixon. JFK hann sedan knappt äntra skrivbordet i Ovala rummet, innan det monumentala fiaskot i Grisbukten anmälde sig.

Fidel Castro hade nyligen gripit makten på Kuba. Eisenhower svarade med att förbereda en invasion av oppositionella exilkubaner för att störta den skäggige despoten. Kennedy satte planerna i verket, dock med en kraftigt reducerad styrka som blev ett lätt byte för Castros milis. Kennedy erkände privat att det svidande nederlaget skulle tvingat honom att avgå, om han varit premiärminister i ett parlamentariskt system.

Samtidigt hotade Sovjetunionens diktator Nikita Chrusjtjov att kasta ut västmakterna ur det delade Berlin, vilket var liktydigt med storkonflikt i Europa. Vid denna tidpunkt var Berlin ännu en öppen stad, förtryckta människor i öst kunde nå friheten genom en enkel promenad över gränsen. Flyktingströmmen dränerade DDR på arbetskraft.

Kennedy trodde att han med charm och rationella argument kunde prata Chrusjtjov till rätta. Sommaren 1961 möttes de bägge i Wien. Sovjetledaren uppfattade dock den unge presidenten som vek och naiv. Kort därpå höjde Chrusjtjov insatserna i kalla kriget genom att bygga Berlinmuren.

Kennedy accepterade det, men inte att Chrusjtjov året efter placerade kärnvapenmissiler på Kuba. USA satte nu hårt mot hårt, ryssarna tvingades till reträtt. Kubakrisen 1962 var Kennedys finaste stund, han höll huvudet kallt i ett extremt pressat läge, men så nära ett globalt kärnvapenkrig har världen aldrig varit.

En ständigt debatterad fråga rör Kennedy och Indokina. Presidenten eskalerade USA:s engagemang i Sydvietnam för att bistå sin allierade mot det totalitära Nordvietnams försök att – uppbackat av Kina och Sovjet – krossa den auktoritära regimen i Saigon.

Men hade JFK låtit konflikten utvecklas till det fullskaliga krig som skedde under Johnson? Det är en vanlig kontrafaktisk spekulation bland Kennedys beundrare att han förmodligen skulle avvecklat det militära engagemanget efter 1964 års val.

Tecknen pekar dock snarare i motsatt riktning. Kennedy var förvisso en ganska ambivalent politiker, ofta trevande. Dock såg han Vietnam som platsen där USA måste demonstrera sin beslutsamhet att hålla kommunistblocket stången.

Om JFK övergivit Sydvietnam under sin andra ämbetsperiod, skulle både Kennedy och det demokratiska partiet hamnat i samma situation som när Harry Truman anklagades för att ha förlorat Kina till kommunismen 1949. En repris hade varit förödande. Massiv kritik från Republikanerna och inte minst från huvudfåran inom Kennedys eget parti hade sannolikt förlamat Vita huset.

Hur var det med inrikespolitiken då? Trots Kennedys bländande retorik och inspirerande personlighet, var resultaten magra. Kennedys sociala reformprogram körde snabbt fast i kongressen, blockerat av republikaner och konservativa sydstatsdemokrater.

I synnerhet ogillade denna majoritetskonstellation JFK:s modesta lagförslag för att häva diskrimineringen av USA:s afroamerikanska befolkning. Kennedy å sin sida var mest besvärad av de svartas krav på fullvärdiga medborgerliga rättigheter.

Han ville inte riskera sin ställning med att ta egentlig strid i en kontroversiell fråga, som kunde kosta honom stöd bland vita medelklassväljare och ytterligare förstärka oppositionen i kongressen.

Istället föll det på Lyndon B Johnsons lott att lösa problemen efter skotten i Dallas. Och Johnson, i Kennedykretsen föraktad och illa sedd som vicepresident, gjorde det med sådan politisk bravur att han måste räknas som en av USA:s främsta sociala reformister. Som progressiv president utklassar han JFK med hästlängder. Men vem kan tävla mot en myt?

John F Kennedy 1917-1963.

Hyckleribolaget

Skrivit i Corren 21/11:

Sugen på öl, vin och sprit i novembermörkret? Men du orkar inte gå ut? Inga problem! Sätt dig vid datorn och beställ från Systembolagets sajt. Upp till 96 flaskor på ett bräde kan du få bekvämt levererade till din dörr.

Denna generösa service är ännu en försöksverksamhet i några områden som Stockholm, Göteborg och Skåne (inte Östergötland, sorry). Men det är nog bara en tidsfråga innan hela svenska folket får möjlighet att klicka hem 96 helrör vodka (eller vad man nu föredrar) från statens handlare i alkoholsvängen.

Fast ve den som på internet beställer en färdigpackad matkasse från City Gross och samtidigt vill ha en flaska vin till middagen. Sådan hemkörning gillar inte Systembolaget och polisanmälde livsmedelskedjan i somras, trots att City Gross försäljningsupplägg (ett samarbete med danska företaget Winefinder) inte stred mot EU:s regelverk. I fredags lade också åklagaren ner fallet.

Systembolagets vd Magdalena Gerger laddar istället om genom krav på att regeringen ändrar lagen för att stoppa City Gross. Annars kan det få ”ödesdigra konsekvenser för folkhälsan”, menar hon. Riksdagsledamoten Carl B Hamilton (FP), som råkar extraknäcka i Systembolagets styrelse, instämmer med samma motivering.

Beställa vin i samband med matinköp på nätet hotar alltså folkhälsan? Men inte statliga massleveranser av rusdrycker direkt till tröskeln hos folk? Lägg av.

Livsvisdom

Mitt i musiken

Heinrich Nauen, Still life with Musical Instruments, 1927.

Vårt devalverade privatliv

Skrivit i Corren 20/11:

Äntligen stod moderatledaren i talarstolen. Han hade många gånger varnat för att den svällande statsapparaten hotade att äventyra de medborgerliga rättigheterna. Nu tog han upp ämnet igen, ur perspektivet av USA:s datoriserade bevakning av telekommunikationerna över Atlanten:

”Visst kan sådan verksamhet vara legitim. Man kan spåra utländsk underrättelseverksamhet, förhindra sabotage eller komma åt narkotikalangare eller andra som försöker kasta grus i ett allt känsligare samhällsmaskineri.

Men den kan också missbrukas. Och läggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.”

Orden kommer inte från Fredrik Reinfeldts mun. De är från Gösta Bohmans anförande på MUF-stämman i Rättvik, den 22 november 1975. Nästan exakt på dagen 38 år senare berättar SR:s Ekoredaktion att Säpo sitter i ljusskygga förhandlingar med svenska teleoperatörer. Syftet?

Att skaffa sig helautomatiserad direktåtkomst till inhemsk dator- och mobiltrafik. Det nya systemet för att Säpo snabbare ska komma åt våra mejl och telefonsamtal är i detta nu under inkörning hos Linköpingsföretaget Maintrac.

Det säger en del om utvecklingen. Den amerikanska övervakning som Bohman talade om 1975 är en stilla vindpust jämfört med masslyssningen i 11 september-attackernas kölvatten.

USA har sitt NSA, som samlar och lagrar svindlande mänger information om vanliga, enskilda personer. Och Sverige har Försvarets Radioanstalt, en viktig länk i västvärldens spionerihandelskedja.

När FRA-lagen klubbades sommaren 2008 föregicks den av en stormig diskussion om integritetsriskerna. Vi försäkrades att signalspaningen var av begränsad natur, riktad enbart mot utländsk trafik och att avlyssningen stod under säker parlamentarisk kontroll.

Oron över att vi skulle passera en kritisk gräns, och beträda det sluttande planet mot något slags orwellskt 1984-samhälle, avfärdades som hjärnspöken hos finniga ynglingar i Piratpartiet.

Men nyligen beskrev Mark Klamberg, doktor i folkrätt vid Uppsala universitet, i en Expressenartikel (7/11) hur FRA kommit att agera i praktiken. Man trålar mer eller mindre fritt i all information som finns tillgänglig, med regeringens goda minne.

Lägg till detta Säpos automatiserade massfiske i telenäten, och vi anar konturerna av en statsmakt som i fartblind iver att stävja brottslighet och terrorism invaderar medborgarnas privata sfär som det blott vore gäspig rutin. Det är inget beteende som vanligen brukar utmärka demokratier, utan snarare totalitära stater. Ska vi verkligen vänja oss vid att tolerera sånt?

”Alla tjänar på om debatten lägger sig”, sa Fredrik Reinfeldt efter att han fått igenom sin kontroversiella FRA-lag. Dom som tror att Gösta Bohman instämt kan väl räcka upp en hand.

Ryck undan mattan för Åkesson

Skrivit i Corren 19/11:

Vem bildar regering med vem och hur? Det verkar bli den stora frågan inför riksdagsvalet 2014. Politikens inriktning hamnar i skuggan av spelteorier om maktens taburetter.

Varken det rödgröna eller blåa laget tycks heller kunna formera något annat än en svagare minoritetsregering än dagens, konstaterar Fokus politiska reporter Torbjörn Nilsson i tidskriftens senaste nummer. Och tillägger dystert: ”Handlingskraft och mandat för reformer ser inte ut ingå i något av alternativen”.

Orsaken är naturligtvis Sverigedemokraternas frammarsch. Redan deras intåg i riksdagen 2010 betydde att Alliansen förlorade sin majoritet, vilket delvis förklarar ministären Reinfeldts klena prestationer sedan dess. SD hovrar numera kring 10 procent i opinionsundersökningarna och är på väg att etablera sig som tredje största parti.

En kil har slagits in mellan blocken, det framtida parlamentariska läget blir en besvärande oviss thriller. Men i söndags försökte partiledaren Jimmie Åkesson ikläda sig rollen som försoningens man.

Intervjuad i SvD kunde han tänka sig att i en låst situation tillfälligt släppa invandringsfrågan som öppning till en ”långsiktig dialog” med någon av statsministerkandidaterna. Att Reinfeldt eller Löfven skulle låta Åkesson bli kungamakare, och sedan hållas som hans gisslan när det invandringsfientliga moratoriumet löpt ut, vore förstås lika knasigt som oacceptabelt.

Det blev också kalla handen direkt från de anständiga partierna. Åkesson mötte även, föga förvånande, kritik från sina egna led. Släppa invandringsfrågan?! SD:s hela världsbild och existens bygger ju på misstro, förakt och hets mot människor som kommer från andra kulturer än vår egen.

Åkesson backade snabbt från uttalandet, menade att han blivit felciterad och hävdade i Aftonbladet att han aldrig släpper fram en regering utan att få tillbaka något i invandringspolitiken.

Men det måste ändå sägas vara en smart testballong av Åkesson, ännu ett led i att hans slipade strategi att framställa sig som resonabel och salongsfähig. För att vinna ökat och stabilt opinionsstöd måste stigmat av aggressiv främlingsfientlighet bort.

Nyckeln till makt och inflytande är att ompaketera fördomar och intolerans till något mjukare, aptitligare – ett budskap som kan maskeras till statsmannamässighet, men där slutsatsen likafullt ständigt är densamma: allt är ”massinvandringens” fel. Så agerar nyfascistiska rörelser i hela Europa och de är framgångsrika.

SD går inte att tänka iväg, men de går att bemöta. Som den brittiske ekonomen, journalisten och författaren Philippe Legrain skrev i gårdagens DN är det hög tid att svenska politiker på allvar tar kampen mot SD, rycker undan mattan för deras argumentation genom att ihärdigt påvisa att en frisk, dynamisk ekonomi förutsätter invandring och mångfald.

Och detta samtidigt som man undanröjer de strukturella problemen (inom arbetsmarknaden icke minst) ur vilka SD hämtar sin näring. Axla ansvaret över blockgränsen. För Sveriges skull.