Beethoven överfallen och mörbultad

Kulturen ska ha stryk. Det tycks vara tidens lösen. Exemplet Dagens Nyheter är illustrativt. Inte nog med att dess välrenommerade kulturredaktion ska hårdslaktas. Nu ger sig DN även på att misshandla Ludwig van Beethoven. 

Av någon bisarr anledning har man låtit ”electronicaveteranen och radioprofilen” Håkan Lidbo köra några takter ur Beethovens berömda femte symfoni genom en industriell cementblandare. Det hela ingår i tidningens webbsatsning att ”presentera klassisk musik i modern tappning”.

Fast om baktanken är att försöka locka yngre lyssnare till de gamla mästarna, undrar jag om det framstår särskilt lyckat att presentera Beethoven blåslagen med järnrör. 

Hör eländet på egen risk här.  

Håkan Lidbos så kallade remix är en öronskärande kakafoni av oljud, som bara får mig att vilja springa vilt primalskrikande in i en skyddande cell med madrasserade väggar. Vilket lustigt nog ganska exakt motsvarade mina föräldrars reaktion när jag första gången spelade Led Zeppelin på mördarvolym hemma i pojkrummet back in the days.

Skillnaden är dock enorm i så måtto att Beethoven inte var inblandad och att Zeppelin är högkulturell, progressiv hårdrock. Electrohouse är däremot enbart ondska. Rå och oförfalskad. 

Skämt åsido, vad är nytt under solen? Beethovens femma har gjorts i populärversion förr. Den mest lyckade varianten tycker jag är Walter Murphys härligt pumpande discotolkning A Fifth of Beethoven. Finns på soundtracket till kioskvältarrullen Saturday Night Fever (1977).

Har ni händelsevis inte detta album hemma – som borde vara obligatoriskt i varje hushåll – kan ni lyssna på Beethoven goes Travolta här. Nog klär han väl bättre i utsvängd 70-talskostym? 

Oslagbart hottast är annars Luddes nummer fem i sin tidlösa originaltappning. Förstås!

Mer att läsa:

Alla älskar Beethoven – nästan…

Flaskans miljonärer – myt eller sanning?

Jag vet inte hur det är numera. Men under min egen uppväxttid i Kungsbacka spreds ett återkommande rykte om en vinddriven existens i samhällets marginal, som brukade ses rota efter pantflaskor ur stans papperskorgar. Denne härjade man i trasiga kläder må ingett sken av fattigdom och allmän misär.

Fast egentligen, viskades det initierat i kompisgänget, var han stenrik. Bergsäkert, alltså!

Samma story hörde jag av vännerna i stora stygga grannkommunen Göteborg. Men då var den hemligt förmögne pantsamlaren en luggsliten äldre kvinna som drog omkring på Avenyn. 

Jag antar att varje ort hade sin variant på den här visan. En klassisk vandringssägen, typ ”råttan i pizzan” som folklivsforskaren Bengt af Klintberg skrivit roande böcker om. 

Häromdagen såg jag en av Karlskronas uteliggare leta buteljer och burkar nere vid Hoglands park. Jaha, också en av dessa excentriska miljonärer i förklädnad? Tänkte jag vid minnet av barndomens skepparhistorier och skakade bistert på huvudet. 

Döm sedan om min monumentala förvåning. I tidningen snubblar jag över notisen rörande en arvstvist kring en hädangången herre i Skellefteå:

”Mannen som kallades för Burk-Curt samlade under många år flaskor och burkar och fick ihop pengar som han förvaltade så bra att han lämnade drygt 12 miljoner kronor efter sig när han dog hösten 2008.”

Oj, vad ska man tro? Fanns det kanske substans i de gamla ryktena ändå?
Tomma flaskor klirrar mest…

Uppdatering:
Burk-Curts förmögenhet var inte 12 miljoner. Nya uppgifter om vinsterna efter hans pantsamlande pekar på ett annat belopp. 18 miljoner. Läs mer här. 

Den evige ljusbäraren ger Cern upplysning

Stoppa pressarna! Breaking news från vetenskapens frontlinje!

Svenska Dagbladet rapporterar: 

Historia skrevs i dag vid partikelfysiklaboratoriet Cern. Forskarna lyckades för första gången kollidera Björn Ranelid med nära ljusets hastighet i den berömda Big Bang-maskinen. Därmed har fysikernas sökande efter att förklara universums uppkomst börjat på allvar.

(Detta var ett typiskt internt kulturmaffiaskämt. För er som upplever en känsla av exkludering finns nyckeln till förståelse här.)

Klimatfantast med resfeber

Om man råkar vara i Luleå idag kl 14.00 finns tillfälle att lyssna på ett föredrag av Magnus Andersson. Han är förbundsordförande i Centerpartiets ungdomsförbund och ska enligt pressmeddelandet som jag precis läser ha gjort en ”klimatresa till jordens alla hörn”.

Killen har ivrigt transportera sig själv till länder som Tanzania, Bangladesh, Bosnien, USA, Brasilien, Kina. Kors och tvärs, hit och dit har han åkt. Allt i syfte att rädda klimatet från växthuseffekten. 

Det trodde jag att Al Gore-lärljungarnas obekväma sanningssägare brukade hävda att vi gjorde bäst genom att stanna hemma.

Samtidskulturen triumferar

Den internationella översättningsbyrån Today Translations har undersökt vilka nya uttryck som satt störst prägel på engelska språket.

I topp kom D’oh! – som det lata, öldrickande matvraket Homer i tecknade TV-serien The Simpsons brukar vråla med jämna mellanrum. 

Jurga Zilinskiene från Today Translations kommenterar: 

”Homer Simpson måste vara den mest inflytelserika ordskaparen sedan Shakespeare.”

Ur led är tiden, för att tala med Hamlet. 

Paljetten som satte galoscher på Ny demokrati

Minns ni Paul Paljett? Den forne ungdomsidolen och flicktjusaren fyller 55 år på onsdag. Sahlin är det riktiga namnet, dock ej släkt med Mona – vilket hon nog är glad för. 

Under 70-talet var han killen som bidrog till att ge Bert Karlsson luft under vingarna. Paul Paljett blev en av skivbolaget Marianns första kontrakterade artister och levererade schlagerpoppiga lättviktshitar som C´est la vie, Guenerina och Little Cherry. Några somrar glittrade Paljett i folkparkerna medan Skara-Bert räknade ihop intäkterna till sitt gryende imperium. 

1980 gav Paul Paljett ut albumet ...passar galoscherna? En smått profetisk titel. Ty ett antal år senare, när solokarriären falnat och han hoppat in i dansbandssvängen istället, blev det dags att hjälpa Bert till nya höjder. Tillsammans med Ian Wachtmeister hade Skaramogulen bildat ett populistiskt missnöjesparti: Ny demokrati. 

Inför lanseringen till riksdagsvalet 1991 behövdes en kampanjsång för att elda massorna. Resultatet blev singeln Drag under galoscherna (Häng med, häng med) av Ny demokratis officiella ”husband” Bert-Ians. Som i realiteten var Paul Paljett. Han hade också komponerat låten (finns att höra som en otrevlig påminnelse här). 

Dessa musikaliska galoscher ackompanjerade sedan Ny demokratis väg genom valrörelsen till en vågmästarställning i riksdagen. Där utmärkte sig partiet främst genom allt hämningslösare främlingsfientliga utfall. 

Bert Karlsson påstod  exempelvis i tal efter tal att invandrare begick 80 procent av all kriminalitet i Sverige, att ”zigenare” gjorde sig skyldiga till 90 procent av brotten mot pensionärer, ”att det finns många som utnyttjar vårt system genom att turista här”, att flyktingpolitiken kostade allt mellan 40 till 80 miljarder kronor om året (siffrorna varierade beroende på grad av ilska och dagsform), att Bengt Westerbergs dotter förhoppningsvis skulle bli ”smittad av en flykting” med hiv, etc. 

Idag är Ny demokrati lyckligtvis dött och begravet. Själv jobbar Paul Paljett på Fonus. Man kan väl se det som ett litet utslag av poetisk rättvisa.

Men förklara den kollektiva minnesförlust som gjort att Bert Karlsson till synes obefläckad kunnat segla vidare i offentligheten! Det som skiljer Skara-Berts främlingfientliga uppviglingsretorik då, från Jimmie Åkessons nu, är ju praktiskt taget bara en fråga om millimetrar. 

Volvobilar är inte längre framtiden

Volvos värde varar. Så hette det i folkhemsreklamen på 60-talet. Sedan dess har många bilar rullat över Hisingens broar. Volvo framstod länge som en juvel i industrinationen Sveriges krona och blev under 80-talet världens lönsammaste personbilstillverkare. 

Men tillfället att bygga vidare på framgångarna förlorades av PG Gyllenhammar, som aldrig riktigt trodde på Volvo som bilproducent. Inga starka ägare fanns heller, vilka kunde utgöra en hälsosam motvikt till koncernens tjänstemannavälde och kräva målmedveten fokusering på personvagnsrörelsen likt BMW i Tyskland (bakgrund här). 

1999 såldes Volvo PV för 50 miljarder kronor till amerikanska Ford. Igår blev det slutligen klappat och klart att Ford – som väntat – säljer vidare det anrika blågula bilmärket till kinesiska Geely. Summan är en bråkdel av vad Ford gav, 13 miljarder. Volvos värde varar uppenbarligen inte särskilt bra numera. 

Köpeskillingens drastiska skillnad mellan 1999 och 2010 är i sig en tydlig pedagogisk illustration av bilbranschens globala kris och strukturproblem. Det visar lika tydligt på hur utvecklingen kräver förnyelse av Sveriges traditionella försörjningsbas. Under 70-talet försvann vår stolta varvsindustri, en gång världsledande i teknik och ingenjörskonst. Biltillverkningen låg på en mer avancerad nivå i näringskejdan, men i princip är också denna industrigren redan yesterdays news. 

Den inhemska känslostormen kring Saabs hotande likvidation och förhoppningarna på en mirakelräddning mot alla odds av minst sagt dubiösa Spyker, indikerar tyvärr att vi mentalt fortfarande gärna håller fast vid gårdagen, när vi hellre borde ta ogrumlat sikte mot framtidens utmaningar.

Olle Wästberg skriver träffande i sitt senaste nyhetsbrev: 

”Nyligen kom beskedet att Astra Zeneca lägger ner den hypermoderna forskningsanläggningen med 900 anställda i Lund. Det är ett slag mot svensk framtidskraft som blivit förvånansvärt lite uppmärksammat. Nedläggningen betyder långt mer för Sverige än Saab.”

Även om det finns betydande frågetecken kring orutinerade Geely, är Volvo ett mycket sundare företag än Saab och har avsevärt bättre överlevnadschanser i jämförelse. Ska Sverige hålla ställningarna i marknadsekonomins högre sfärer gör vi dock som modern industrination bäst i att använda energin till fräschare ting än bilmontering.

Mer att läsa:
Jan Jörnmark: Göteborgs globalisering  (2005)

De fegsnåla medelmåttornas tidevarv

”Det är en oerhört försiktig tid i Sverige nu. Man vill inte satsa på det okända trots att man lever just på det oväntade. Tyvärr blir det inte så spännande filmer när man är så orolig.”

Tomas Alfredson, regissör till succérullen Låt den rätte komma in, sätter fingret på filmindustrins huvudproblem (DN 27/3).

Som inte detta vore illa nog, verkar samma torftigt okreativa fegspelande satt sitt ledsamma märke på betydligt fler branscher. Läs exempelvis närmaste landsortstidning och begråt den strömlinjeformade journalistikens allmänna hopplöshet. 

Familjen satte P för Gyllenhammar i FP

Näringslivsprofilen och tidigare Volvokejsaren PG Gyllenhammar breder ut sig med diverse synpunkter i dagens DN. Angående Folkpartiet avger han följande omdöme: 

”Det är numera bara glimtvis liberalt.” 

Aj, det svider nog i skinnet på Jan Björklund & Co.
Om de bryr sig… 

Fast Gyllenhammar har ändå gjort en kortare sejour i Folkpartiets partistyrelse, där han satt mellan våren 1982 och hösten 1984.Han deltog även med liv och lust i Folkpartiets haverikommission efter katastrofvalet ’82 och var drivande för att avsätta Ola Ullsten som partiledare. 

Måhända är det åter påkallat för den liberala haverikommissionen att sammanträda?

Dock är det osäkert om PG vore särskilt lämpad att ingå igen. I biografin Gyllenhammar (1988) skriver levnadstecknarna Henric Borgström och Martin Haag: 

”För många av ledamöterna i haverikommissionen var det svårt att få grepp om Gyllenhammars politiska filosofi. Han var mindre intresserad av olika konkreta politiska förslag, t ex på skatteområdet. ”

Författarna var heller inte imponerade av Gyllenhammars politiska talekonst: 

”Ibland är formuleringarna så allmänna att de gränsar till floskler.
– Samförstånd kommer ur styrka, inte ur uppgivenhet, är ett exempel.” 

I sin egen bok Fortsättning följer (2000) medgav Gyllenhammar att han under denna period övervägde om Folkpartiet inte kunde bli en personlig plattform till statsministerposten: 

”Ett partiledarskap, med allt vad detta skulle innebära, utgjorde en viss lockelse för mig. Jag var övertygad om att Folkpartiet skulle ha stora chanser att bli ett stort parti och därmed senare bilda regering. Vid vårt familjerådslag var hela familjen emot idén… Jag tackade nej till att kandidera.”

PG förefaller ha en klok familj.

KGB-kille ska skapa bussiga poliser

I Kreml är Dmitrij Medvedev trött på den ryska poliskårens notoriska hemfallenhet åt korruption och våld. Presidenten kräver en genomgripande reformering.

Inrikesminister Rasijd Nurgalijev, tidigare karriärist i KGB, har fått ansvaret att göra Rysslands poliser ”professionella och sympatiska”. 

Nurgalijev säger dock i en tidningsintervju att han inte är någon ”naturlig reformator”.

Inga problem. Ring Jan Guillou. Han är säkert sugen på nya uppdrag.