Snön faller och svensk energipolitik med den

Skrivit i Corren 9/2:

Vintern har dragit in över Sverige med besked. Kung Bore regerar. ”Kylan ligger över hela stan, snön den lyser vit på alla tak”, som Johan Kinde i Lustans Lakejer sjunger på gruppens comebackalbum Åkersberga från 1999.

Det var händelsevis samma år som Göran Perssons S-regering kontroversiellt offrade den första reaktorn i Barsebäck av politiska skäl. 2005 stängdes även den andra reaktorn. Med det var Barsebäck vid Öresund väck.

Kärnkraftsavvecklingen har på senare tid fortsatt i snabb takt. I Oskarshamn på sydostkusten togs två av anläggningens tre reaktorer ur drift 2015 och 2017. Ringhals, vars fyra reaktorer vid Kattegatt tidigare svarade för en femtedel av Sveriges elproduktion, är idag nere i starkt reducerad form efter att två reaktorer stängdes 2019 och 2020.

I uppländska Forsmark levereras ännu ström från verkets samtliga tre reaktorer. Men av det kommersiella svenska atomenergiprogrammet, som drogs igång på 70-talet och var menat att rädda oss från oljeberoendet, återstår alltså bara hälften av de ursprungliga tolv reaktorerna.

Med vattenkraften i norr och kärnkraften i befolkningstäta söder skapades ett av världens mest robusta och renaste elförsörjningssystem. Mellan 1970 och 1990 minskade Sveriges klimatpåverkande koldioxidutsläpp drastiskt, mycket tack vare just satsningen på atomenergi. Framsynt och klokt!

Men i politikens egenartade korridorer huggs sällan något i sten, vilket gör det praktiskt att snudda ut och glömma gamla budord. Sålunda blev plötsligt den välsignelsebringande kärnkraften anatema. Den ska, enligt budskapet som för närvarande predikas, vara komplett förtidspensionerad till 2040 då svensk elproduktion planeras vara 100 procent ”förnyelsebar”. Främst tycks hoppet stå till en vidare storskalig utbyggnad av vindkraften.

Men när kylan ligger över hela stan och snön den lyser vit på alla tak tenderar ofta kung Bore att dämpa blåsten. Vindsnurrorna stannar. El från de stängda kärnkraftsreaktorerna kan inte kompenseras. Elpriset skjuter i höjden. Bristsituationer uppstår som tvingar Sverige att importera smutsig ström och förra veckan sattes det beryktade oljeeldade Karlshamnsverket i beredskapsläge. I värsta fall kan till och med regelrätt ransonering bli aktuellt.

I denna februarimånad är det en föga tröst att vi har överskott av grön el under sommarhalvåret. Elektricitet är färskvara och låter sig förargligt nog icke lagras i batterier som räcker åt att hålla en modern industrination igång. Omställningens facit: Vi har fått ett dyrköpt svajigt, väderavhängigt elsystem utan såväl pålitliga produktionsmarginaler som tillräcklig överföringskapacitet mellan landsändarna. Insnöat är ordet.

Det blåser hårt från vindkraften

Skrivit i Corren 20/10:

”Jag blir förfärad när någon talar om för mig att vi måste bygga ut vindkraftsparkerna i massiv skala för att klara energiomställningen. Vindkraften gör jorden visuellt obeboelig”, säger Alain Finkielkraut.

Han är filosof, ledamot av Franska akademien och en flitig röst i fransk samhällsdebatt. Miljöforskningens främsta uppgift, menar han, är att ”rädda det som återstår av skönheten i världen”.

Konträrt intellektuella av Finkielkrauts kaliber är vi inte bortskämda med i vårt eget land. Men i en nyutkommen bok från Timbro – Kriget mot skönheten. Ett reportage om förfulningen av Sverige – blir han kongenialt åberopad av författaren och journalisten Fredrik Kullberg som inte heller är odelat förtjust i vindkraft.

Under senare år har svensk vindkraft, pådriven av staten och industrikapitalet, utvecklats i rasande takt. Numera finns drygt 4000 vindsnurror installerade som 2019 gav oss 20 TWh, vilket motsvarar 12 procent av Sveriges totala elproduktion. Och mer ska det bli.

Energimyndigheten och Naturvårdsverket vill skapa förutsättningar för att öka vindkraftens elproduktion till 100 TWh år 2040 (jämförelsevis producerade den idag dominerande kärn- och vattenkraften vardera cirka 64 TWh fossilfri el 2019).

Det kanske låter som en fin idé. Som energikälla har vindkraften också populär status bland allmänheten. Men är vi beredda på vad det i praktiken innebär med den gigantiska utbyggnad som krävs och planeras? Uppenbarligen verkar den partipolitiska överheten ha sina dubier.

Talande nog har regeringen annonserat en snabbutredning med syfte att avskaffa det kommunala vetot mot vindkraftsbyggen, ett direkt övergrepp mot det lokala självstyret enligt den maktfullkomliga principen att ändamålet helgar medlen.

Boende och friluftsvänner som får en modern vindkraftspark inpå knuten upptäcker snart, som Fredrik Kullberg skriver, att den sannerligen inte är någon idyll, utan: ”en bullrande, blinkande industrizon med kluster av två hundra meter höga turbintorn. Vidsträckta produktionsytor genomkorsade av spindelvävsliknande underhållsvägar och kraftledningar, prickad av vändplaner, transformatorstationer och upplag”.

Det är vad 4500 kvadratkilometer av Sveriges territorium – ett helt Bohuslän! – väntar på att omvandlas till, visar Kullbergs granskning av Energimyndighetens scenario för den yta som vindkraften framöver måste ta i anspråk.

Det betyder väldiga ingrepp i känsliga miljöer och en svensk landskapsbild som estetiskt knappast förändras till det vackrare. Men människor i berörda kommuner kan glömma att protestera. Staten vill bara storskaligt kunna blåsa på och inte låta sig hindras av något lokalt tjafs. Tycker ni det är acceptabelt i en liberal demokrati som vår?

Rädda Ringhals från statliga Vattenfall

Skrivit i Corren 15/10:

Lita på en gammal hallänning och häng med till västkusten, så ska ni få se på grejer. Hoppa in i bilen och ta vägarna ner mot Borås, byt där till 41:an mot Varberg, vik av i Veddinge och kör genom Väröbacka. Och kolla, på en udde vid Kattegatt ligger det: Ringhals.

Här är det bokstavligen spänning i luften. Det sprakar av elektricitet i de stora kraftledningarna som löper ut från reaktorblocken. Annars är allt tyst och lugnt. Himlen är ren, frisk och klar. Inga skorstenar spyr ut rök. Inget öronbedövande dån. Ändå producerar denna elfabrik gigantiska mängder ström som bidrar till att hålla Sverige igång.

Det är en imponerade anläggning, även med internationella mått, faktiskt ett av de större kärnkraftverken i världen. Dessutom, vilket kan tyckas otippat, härbärgerar Ringhals ett av landets främsta samlingar av modern svensk 80-talskonst.

Det rör sig om flera hundra verk, merparten inköpta under överinseende av Statens konstråd 1984-90, som pryder kontrollrum, matsalar, korridorer och entréer. Normalt brukar vi vara välkomna på guidade konstvandringar innanför grindarna. Tyvärr har pandemin, och den nu oroväckande ökade smittspridningen, gjort att det inte är normalt längre.

Tills vidare är därför är konstvandringarna stoppade. Synd. Men det är givetvis förståeligt, då riskerna med det otäcka viruset covid-19 enträget och uthålligt måste ta på allvar.

Mindre förståeligt är att Vattenfall, Ringhals statliga huvudägare, inte tycks ta ödesfrågan med klimathotet på riktigt samma allvar. Fossilfri energiproduktion är A och O i den nödvändiga omställningen. Kärnkraft har därtill fördelen att svara för leveranstrygg elförsörjning oberoende av årstid och väderlek (i motsats till sol- och vindkraft).

Likväl stoppade Vattenfall driften av Ringhals 2 i december förra året. Permanent. Snart sprakar det ännu mindre i kraftledningarna. Ty inom kort stoppas också Ringhals 1 för alltid (återstår de bägge reaktorerna 3 och 4). Orsaken sägs vara bristande lönsamhetsskäl. Trots att vi upplevt elbrist och industrin varnar för ett obalanserat elsystem och våldsamt fluktuerande priser som slår mot produktion och investeringar i Sverige.

Symptomatiskt är att ett privat konsortium (West Atomic Alliance) nyligen bildats i syfte att köpa loss och driva Ringhals 1 vidare. Så nog verkar det vara hygglig affär kvar i reaktorn ändå. Senaste beskedet från Vattenfall är emellertid att någon räddande försäljning inte är aktuell. Energijätten slår vakt om sin ställning som oligopolaktör på marknaden och gör större vinst om klimatsmarta reaktorer försvinner med högre eltaxor som följd.

Skåda Ringhals och skåda vad staten är i färd att göra det till. Ett iögonfallande haveri för svensk miljö- och energipolitik.

Låt inte Vattenfall fimpa Ringhals

Skrivit i Corren 20/1:

Den här veckan blir politiskt rafflande, gott folk. På onsdag är votering utlovad i riksdagen som kan rädda en viktig del av den klimatsmarta svenska elproduktionen.

Det handlar om Ringhals 2, som stängdes vid årsskiftet, och Ringhals 1 som ska avvecklas under 2020. SD har emellertid krävt att den statliga huvudägaren Vattenfall ska ges nya direktiv för att driva reaktorerna vidare. Inte utan skäl har M, KD och L funnit kravet värt att stödja.

Den Ringhalsvänliga kvartetten räcker inte för majoritet. Men det hänger på håret. Det behövs bara att några få från motståndarlägret antingen somnar i kammaren, uteblir från omröstningen, trycker på fel knapp, eller vågar frondera i övertygelsen om att moderatledaren Ulf Kristersson faktiskt har sakligt rätt när han backar SD i denna specifika fråga.

Ty som han sagt med känga åt S som offrar hälften av Ringhalsverkets fyra reaktorer på MP:s atomkraftsfientliga altare: ”Att avveckla i förtid är ansvarslöst”. För övrigt har ju Ringhals vid den halländska kusten också en särskild plats i den moderata partihistorien.

Hit kom Kristerssons företrädare Gösta Bohman på besök under valrörelsen 1979 och ställdes mot reaktorväggen av radioreportern Bengt Therner om kärnkraftens faror. Bohman svarade: ”Det är mycket farligare att cykla. Det är mycket farligare att använda motorsåg. All mänsklig tillvaro är förenad med risker. En meteor kan falla ner i huvudet på oss… Vi kan få en synål i oss som har legat i en morot”.

Det blev ramaskri, förstås. På tal om ansvarslöst agerande var det bara förnamnet på hur Bohmans resonemang uppfattades, han ansågs bagatellisera hela problematiken på ett häpnadsväckande lättsinnigt sätt. Men Bohman stod pall i stormen och det med besked. Valresultatet 1979 etablerade Moderaterna som största borgerliga parti – fast det var nog snarare trots Ringhals och knappast anledningen till varför M idag ömmar för detta kärnkraftverk…

Statistiskt sett må det vara farligare att cykla i trafiken än att producera atomenergi (fullständigt ute och velocipedåkande var väl inte Bohman). Dock är beslutet att stänga Ringhals 1 och 2 motiverat utifrån bristande lönsamhet, enligt vad ägarna Vattenfall (dryga 70 procent) och Fortumkontrollerade Uniper (knappt 30 procent) påstår.

Då ska man ha i minnet att dessa energijättar i praktiken bildar ett oligopol på den svenska elmarknaden. Som bland annat påpekats i SvD (16/1) har Vattenfall därför större vinst att göra på en stängning av de bägge Ringhalsreaktorerna, än att investera i dem för fortsatt drift. Samhället förlorar i elförsörjning, konsumenterna tvingas betala högre elpriser och Vattenfall tjänar mer kulor åt staten. Tycker ni det låter som en rimlig affär?

Inse kärnkraftens roll

Skrivit i Corren 4/4:

Kring 1970 importerade Sverige mest olja av alla jordens länder, utslaget per invånare. Industrins koldioxidutsläpp hade då också fördubblats sedan 1950-talet. Det var inte blott miljömässigt ohållbart.

Oljeberoendet gjorde energisystemet och ekonomin mycket utsatt för störningar i omvärlden. Det fick vi känna på i samband med kriget i Mellanöstern 1973, när arabstaterna anföll Israel och OPEC-kartellen av politiska utpressningsskäl chockhöjde oljepriset. Men redan var ett viktigt trendbrott på gång.

Kärnkraften hade börjat byggas ut. Den kom tillsammans med vattenkraften att ersätta fossila bränslen som basen i vår energiförsörjning. Kärn- och vattenkraft svarar idag för 80 procent av svensk elproduktion (40 procent vardera). Medan koldioxidutsläppen globalt har ökat kraftigt de senaste decennierna, kan Sverige uppvisa en rakt motsatt utveckling från 70-talet och framåt.

Vid millennieskiftet var utsläppen till och med mindre än på 1950-talet. Bara mellan 1990 och 2016 minskade de svenska utsläppen av växthusgaser med en fjärdedel.

I klimathänseende kan man lugnt påstå att Sverige varit ett tidigt föregångsland och där har tveklöst vår framsynta satsning på kärnkraft spelat en betydande roll. Miljörörelsens starka motstånd till atomproducerad elektricitet har heller inte varit helt negativt, utan haft det goda med sig att riskerna tagits på större allvar och att säkerhetskraven skärpts.

Men ännu lever vi i sviterna av den panikartade folkomröstningen 1980, då samtliga tre linjer förespråkade svensk kärnkraftsavveckling (låt vara i olika takt) eftersom en amerikansk reaktor havererat i Harrisburg året innan. Det senaste uttrycket för den gamla surdegen är energiöverenskommelsen som S, MP, C, KD och M slöt 2016.

Riksdagsmajoriteten enades om målet att svensk elproduktion skulle vara 100 procent förnybar 2040, vilket även ska utläsas som den nya slutdatumskompromissen om kärnkraften (minns ni när 2010 var aktuellt?). Dock har M nu kommit på bättre tankar och vill att överenskommelsens mål ändras till en 100 procent fossilfri elproduktion istället, så att kärnkraften kan behållas.

Allt annat verkar faktiskt direkt förnuftsvidrigt. Varför skulle Sverige av svårförklarliga motiv dumpa en energikälla som ger oss massor av egentillverkad klimatsmart el, oundgänglig för att klara den fortsatta omställningen till ett samhälle befriat från miljöförstörande koldioxidutsläpp?

Stå på er, moderater!

Du är väl rädd för plutonium, lille vän?

Skrivit i Corren 14/3:

Striden om kärnkraft var brännhet i 70-talets politiska landskap. Jag minns det väl, ty mitt dåvarande husorgan – jämte den glittriga poptidskriften Poster – var barntidningen Kamratposten.

Dess proggiga redaktion var inte sen att mobilisera mot kärnkraften. VPK:aren och miljödebattören Per Kågeson anlitades för att skriva en serie artiklar som skulle upplysa oss ungar vilka livsfarliga saker det handlade om.

Under rubriken ”Den slumrande jätten” kunde vi exempelvis i KP nr 6/1978 läsa följande om det tusenåriga avfallseländet (kursivering i original): ”Avfallet är inte bara ett problem för oss som lever nu. Det kommer också att vara ett problem för dina barn. För dina barn-barn. För dina barn-barns-barn. Och ännu mycket längre. Kan du tänka dig! När dina barn-barn-barns-barn föds är det fortfarande 900 år kvar innan avfallet hunnit bli ofarligt!”.

Artikeln ackompanjeras av en dyster post-apokalyptisk teckning med bildtexten: ”Om flera hundra år finner kanske en vandrare en förgiftad bäck som sipprar fram ur ett berg, krönt av en konstig gammal ruin”.

Därefter fortsätter Kågeson med att demagogiskt att koppla samman svensk kärnkraft med hotet om atomvapenkrig (fetning i original): ”Inne i reaktorns bränslestavar bildas det radioaktiva och mycket farliga ämnet plutonium. Av plutonium framställde forskare och militärer under andra världskriget för första gången atombomber… Från kärnkraften kan ännu fler länder få plutonium till egna kärnvapen. Därigenom ökar risken för ett krig med atombomber”.

En tämligen typisk illustration av hur alarmistiskt tongångarna ekade genom samhället på den tiden. Per Kågeson var en ledande profil inom ”Folkkampanjen mot kärnkraft” och gjorde sig bemärkt som linje 3-aktivist inför kärnkraftsomröstningen 1980.

Kågeson blev sedermera professor i miljösystemanalys och har nu ändrat åsikt. Kärnkraftens säkerhet är väsentligt bättre idag, menar han.

Hellre än att associera kärnkraftsindustrin med faran för ett nytt Hiroshima som på 70-talet, pekar han på atomenergins positiva betydelse ur ett klimatperspektiv: ”Kärnkraftens stora fördel är att den inte släpper ut koldioxid och alltså inte påverkar klimatet särskilt mycket. Mellan 1970 och 1990 hade Sverige en kraftig minskning av koldioxidutsläppen och en mycket stor del av den minskningen berodde på kärnkraftens utbyggnad” (SVT 6/12 2018).

Per Kågeson är inte den enda som mot bakgrund av det överskuggande globala klimatproblemet kommit på andra, mer nyanserande tankar.

Kristdemokraterna, som 1980 stod vid Kågesons sida i kravet på en snabbavveckling av alla reaktorer, förespråkar dessa dagar nya kärnkraftverk. Miljöpartiet, sprunget ur 70-talets kärnkraftsfientliga alternativrörelse, har medlemmar som tycker likadant.

”I Miljöpartiet är vi flera som höjer rösten för att bygga ut kärnkraften. Det är nödvändigt för att klara klimatkrisen”, skriver Take Aanstoot och Mattias Wingstedt från MP Linköping med två andra partivänner på SVT Opinion (12/3).

Vilken hållning Kamratpostens nuvarande redaktion intar vet jag inte (min prenumeration upphörde 1981). Men nog verkar det som om förnuftet överlag vinner bredare mark.

Under mina egna år har det i alla fall varit intressant att se hur kärnkraften gått från att vara en veritabel domedagssymbol, till att börja omfamnas som räddningen ur domedagens annalkande grepp.

Vårt elkrisande Sverige

Skrivit i Corren 14/12:

Drygt 1,2 miljarder kronor. Så mycket kostar det offentliga partistödet skattebetalarna varje år (och då är inte utgifterna för politikernas arvoden inräknade). Den gamla folkrörelsedemokratin som engagerade breda skaror svenskar är för länge sedan ett minne blott.

Utan saftigt tilltagna subventioner som kompensation för medlemsflykten skulle dagens partisystem falla samman, det är den råa sanningen. Skattebidragen är för partierna vad elektriciteten är för samhället. Stäng av flödet och all verksamhet tvärstannar.

Den jämförelsen borde ge politikerna en allvarlig tankeställare om vikten av att de tar sig samman, ordnar en fungerande regering åt landet och gör skäl för pengarna som tas ur arbetande och företagande människors fickor.

Ett problem som behöver lösas handlar just om elektricitet. Vi står inför en uppseglande bristsituation vars konsekvenser riskerar bli ödesdigert kännbara – inte minst i kalla vintertider.

”Elkrisen slår redan nu mot investeringar i Sverige. Det har hänt att städer tvingats tacka nej till stora industriinvesteringar på grund av otillräcklig kapacitet i elnätet”, säger Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke på organisationens hemsida (3/12).

Utbyggnaden av nätet har skandalöst släpat efter, vilket betyder att oroväckande flaskhalsar uppstått i kraftöverföringen från norra till mellersta och södra Sverige. Kan inte säker leverenstrygghet garanteras hamnar förutsättningarna för jobb och tillväxt i gungning.

En rejäl köldknäpp i nuvarande läge skulle inte bara få det att svida hårt i alla elkonsumenters plånböcker. Delar av nätet riskerar även att kopplas bort vid intensiva efterfrågetoppar. Där du bor kan det alltså bli helt svart om kung Bore är på särskilt bistert humör.

Som vore inte det undermåliga elnätet bekymmer nog, är den minskade elproduktionen en annan huvudvärk. I en rapport till Miljö- och energidepartementet varnade Svenska Kraftnät i juni:

”Vintern 2017/2018 var den sista med Oskarshamn 1 i drift. Ringhals 2 stängs 2019 och Ringhals 1 stängs 2020 vilket leder till att ytterligare planerbar produktion om drygt 1700 MW försvinner… Analyser visar att nedläggning av kärnkraften leder till ett stort antal timmar med mycket höga elpriser, samt ett flertal timmar med svårigheter att överhuvudtaget få effektbalansen att gå ihop”.

Dags för lite seriös verkstad snart, politiker?

Kolet är vår vän

Skrivit i Corren 7/8:

För 360 miljoner år sedan fanns inte människan, men det fanns jättelika skogar på jorden som surrade av insekter. Den rika växtligheten omvandlades med tiden till kolossala fyndigheter av kol, en välkommen present till oss när vi gjorde entré i evolutionskedjan och i 1700-talets slut äntligen började förstå galoppen hur våra allmänt dassiga livsvillkor radikalt kunde förbättras.

Kolet blev basen för den industriella revolutionen som befriade mänskligheten från att vara dömd till slit och släp, fattigdom och armod. I dessa dagar, särskilt nu när klimatlarmen ringer extra högt i öronen efter rekordtorka och skogsbränder, är attityden till utnyttjandet av de fossila energitillgångarna inte lika välkomnande – utan ses snarare som ett direkt hot mot överlevanden på vår planet.

Tala om baksmälla och det i episka proportioner. Den syndfulla människans pris för sin lättsinniga materialism och ogudaktiga hybris, skulle den eskatologiskt lagde dysterkvisten kunna säga.

Situationen är förvisso väldigt allvarlig, inget tvivel om den saken. Vi tycks hamnat i en oroande rävsax. Den globala ekonomin skulle kollapsa om kolet slutade användas.

Det är enkelt att utvinna, är mycket lönsamt och står sig stark i konkurrensen med andra energislag. Kol är världens mest använda bränsle och svarar för cirka 40 procent av den totala elproduktionen. Baksidan är att det globala klimatet riskerar att gå över styr och vad är vårt välstånd värt då?

Växthuseffekten må vara förutsättningen för allt liv – enbart solen räcker inte för att värma upp jorden till gästvänliga temperaturer – men människans industriella koldioxidutsläpp i atmosfären håller på att kasta det naturliga systemet ur balans. Därom råder förkrossande vetenskaplig enighet.

Dock är det ju inte kolet i sig som orsakar problemet, eller hur? Det är själva förbränningen av det i dess nuvarande former. Lyckligtvis finns en lösning: CCS. Förkortningen ska uttydas ”Carbon capture and storage”. Alltså att man avskiljer koldioxiden och skickar tillbaka den i berggrunden eller under havsbotten, samma plats där den fossila energireserven funnits lagrad under årmiljonernas lopp.

Tekniken existerar och fungerar lovande, men är fortfarande dyr och resurskrävande. Det behövs ambitiösare, riktade satsningar för att få fart på och kommersialisera koldioxidlagringen.

Centern är således helt rätt ute som för svensk del vill anslå 3,4 miljarder kronor i detta syfte de närmaste åren. ”Eftersom koldioxiden redan är en del av kretsloppet så minskar vi inte bara utsläppen, då kan vi också ta bort utsläpp från atmosfären. Vi kan få minusutsläpp”, sa Annie Lööf vid partiets valkonvent förra veckan.

Så ska det låta! CCS är vägen framåt. Fullt utvecklad och marknadsmässig gör denna teknik att kolet förblir människans vän och kan nyttjats – hållbart – länge än.

Tänt var det här!

Skrivit i Corren 24/3:

Strax är det dags för Världsnaturfondens globala manifestation Earth hour igen. Under en timme mellan klockan 20.30 och 21.30 på lördag uppmanas vi att mörklägga klotet som en slags solidaritetshandling för mänsklighetens överlevnad och klimatets räddning. Earth Hour har årligen iscensatts sedan 2007 och har bara växt i popularitet.

Självklart ska även Linköping vara med i den internationella nedsläckningskampanjen. Som Corren rapporterat (23/3) kommer bland annat flera kommunala bolag, som Tekniska verken och Lejonfastigheter, att medverka till att ljuset försvinner i vår stad. Men vilka signaler sänder egentligen en sådan blackout?

Det finns skäl att erinra om den syrliga kritik som liberala tankesmedjan Ayn Rand Institute för några år sedan riktade mot Earth Hour:

”Deltagarna tillbringade sextio njutbara minuter i mörker, trygga i kunskapen att de livssparande fördelarna av den industriella civilisationen bara är en strömbrytare bort… Glöm en ynka timme med endast ljuset avslaget. Hur skulle det vara med en jordmånad… Försök tillbringa en månad huttrande i mörkret utan uppvärmning, elektricitet, kylskåp; utan kraftverk eller generatorer; utan några av de arbetsbesparande, tidsbesparande, och därför livsbesparande produkter som industriell energi gör möjliga”.

En ljus, bekväm tillvaro står inte i motsats till miljöhänsyn. Tvärtom. Ju högre utvecklingsnivå, desto rikare förutsättningar får vi att göra jorden till en bättre plats att leva på. Att dra ur kontakten och släcka ner är inget vidare kreativt sätt att skapa förståelse för betydelsen av fortsatta framsteg.

Själv avböjer jag därför att bidra till att göra lördagen svart och håller istället mina lampor positivt tända för alla och envar. Över vår jord ska det vara ljus och värme, som Åge Aleksandersen sjunger i sin fina låt: ”Solen som gick ner i kväll, / den ska skina för dig, kära, / och fågelns frihet ska nog visa väg / och det ska bli / mycket ljus och mycket värme. / Tro och hopp det får du med dig”.

Eller varför inte passa på att även stämma upp i gruppen Triads 80-talsklassiker: ”Tänd ett ljus och låt det brinna / låt aldrig hoppet försvinna / det är mörkt nu / Men det blir ljusare igen / Tänd ett ljus för allt du tror på / för den här planeten vi bor på / Tänd ett ljus för jordens barn”.

För övrigt – betänk att den traditionella kategori som önskar frammana mörkret vanligen inte brukar vilja oss särskilt väl…

Sent vaknar syndarna

Skrivit i Corren 15/12:

Karlis Neretnieks? Det är inte vem som helst. Han är en av Sveriges främsta militära experter, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin och tidigare rektor på Försvarshögskolan.

Han har återkommande varnat för den ryska strategin att flytta fram positionerna i Östersjöområdet och vilket hot det innebär för Sveriges säkerhet. Och nu var måttet rågat.

”De tänker inte längre än vad näsan räcker”, röt han i Aftonbladet den 6 december. Måltavlan för upprördheten var lokalpolitikerna på Gotland och i Blekinge, som frestas att sälja sig för ryska rubel genom att hyra ut hamnarna i Slite och Karlshamn till bygget av Nord Stream 2 – det jättelika gasledningsprojektet i Östersjön med Kremlkontrollerade Gazprom som huvudägare.

”Vi ska inte underlätta rysk verksamhet i områden som är militärstrategiskt viktiga. Det gäller så väl Gotland som Karlshamn”, sa Karlis Neretnieks och fördömde naiviteten. Överbefälhavare Micael Bydén var heller inte glad.

Tidigare under hösten hade han, oroad av den ryska upptrappningen i regionen, gett en rak order till ett skyttekompani som övade på Gotland att stanna permanent. Den reella tröskeleffekten av detta är kanske begränsat imponerande. Men det visade ändå att Försvarsmakten, givet sina snålt tilldelade resurser, gjorde vad den kunde i syfte att höja beredskapen på ön.

Att lokala politiker i det läget villigt skulle bjuda in Ryssland till potentiellt värdefulla militära brohuvuden på svenskt territorium var rena galenskaperna. Det utmanade inte bara egna vitala nationella intressen. Utan skulle även vara en provokation mot våra utsatta grannländer i östra Europa, främst baltstaterna, som protesterat mot gasledningen och de äventyrligheter projektet medför: energipolitiskt, militärt, säkerhetsmässigt.

Bara en sådan sak att göra EU ännu mer beroende av gas från en ivrigt upprustande stormakt, som nyligen ockuperat Krim och som de facto bedriver krig i Ukraina, är bortom allt förnuft.

Att den svenska Löfvenregeringen länge hukade undfallande i Nord Stream-frågan är knappast smickrande, och inte vad man borde kunna begära av människor som begärt förtroendet att ansvara för rikets styre. Men till sist klev regeringen ut ur dimman och levererade beskedet: hamnarna i Slite och Karlshamn bör inte upplåtas åt Putins ombud. De lokala makthavarna backade.

Beslutet är förstås det enda rimliga och en viktig signal om att den politiska sfären kommit i fas med försvaret – i alla fall på den här punkten.

Dock är det lätt att instämma i kritiken från Hans Wallmark (M), ledamot i försvarsutskottet: ”Jag menar att man långt tidigare borde ha påbörjat processer både i Sverige och i Europa för att driva opinion mot Nord Stream 2. Därför att det är inte i Sveriges, Europas eller Östersjöområdets intressen”.

Fast det uttalandet ackompanjeras samtidigt av klirret från stenar i glashuset. Vad var borgerligheten när Nord Stream 1 skulle byggas? Jo, i regeringen som 2009 lade sig helt platt för Rysslands begäran, trots att varningarna för denna första gasledning – icke minst i ljuset av Putins Georgienkrig 2008 – var nära nog identiska med den andra som idag är aktuell.

Sent vaknar svenska syndare oavsett politisk kulör, tydligen.