Elden är lös!

Ni har väl sett Federico Fellinis burleska klassiker Amarcord?

En kollektiv ceremoni inleder filmen. Invånarna i den italienska småstaden har samlats på torget. Uppsluppen stämning råder. Bränsle dras fram till en väldig brasa. I toppen placeras dockan av en häxa, symbolen för den bistra vinterperioden. När lågorna slukar henne är äntligen den kärva årstiden besegrad. Våren, hoppet och den berusande glädjen regerar.

Det är Fellinis variant av Valborg. En tradition som inte minst lever starkt i Sverige och har gjort så ända sedan hedendomens vilda dagar. Symboliskt låter vi elden bränna allt det gamla och tråkiga. Askan ger plats för det nya; naturens och människans återfödelse.

Elden har även fått Borås att återfödas ett antal gånger. Fast knappast under några uppsluppna, Felliniliknande former. Sedan staden grundades 1621 har lågorna spridit nära nog total förödelse vid fyra tillfällen. Boråsarna har ställts inför valet att antingen lämna platsen. Eller att börja om från början och bygga nytt.

– Det finns inte många städer som varit med om så många stadsbränder som Borås, där varken våra gamla ärkefiender dansken eller ryssen varit inblandade. I Borås handlar det bara om olyckor, säger brandmannen Per Rosén.

När Per Rosén inte är ute och släcker bränder håller han i Borås brandkårsmuseum. Det ligger inrymt i Räddningstjänstens lokaler bakom högskolan. Ingen skylt skvallrar om dess existens. Hit måste man boka besök för att komma in.

– Det är förmodligen Sveriges äldsta brandmuseum och kom till när brandstationen byggdes 1940. Men det ligger ganska undanskymt. Boråsarna vet knappt att det finns. Museet är en del i all annan verksamhet som vi måste utföra och bygger helt på frivilligt intresse, säger Per Rosén.

Han guidar entusiastiskt bland de utställda föremålen som bevarats från 1600-talet och framåt. Här finns bland annat en unik brandspruta från 1778 som drogs av hästar och pumpades med handkraft. Vid ingången står två kanoner. De användes inte för att skjuta kulor med, utan för att signalera larm vid eldsvådor. Då var alla män mellan 18-60 år skyldiga att hjälpa till. Det dröjde länge innan någon mer formaliserad brandkår bildades. Men man var ändå tidigt ute med brandövervakning.

– På 1630-talet fick Borås stad sin första anställde. Det var en gatuväktare, som skulle se till att invånarna släckte i sina spisar. Han hade även andra uppgifter, som att hjälpa hem folk från krogen.

Gatuväktaren lyckades dock inte förebygga den första stadsbranden som ödelade Borås redan 1681. Följden av katastrofen blev även en kännbar maktpolitisk prestigeförlust för flera århundranden framåt.

– Landshövdingen residerade i Borås som då var länsstad. Men efter branden flyttade han till Vänersborg medan boråsarna byggde upp sin stad. Och där stannande han. Så det är klart att bränderna förändrat utvecklingen av Borås.

Efter denna chock kompletterades gatuväktaren med en väktare som spanade från Carolikyrkans torn. Väktarens hatt och stövlar hängde kvar i tornet ända till 1987, då de hittades i samband med ett BT-reportage (!). Idag kan de gamla persedlarna beskådas på museet, tillsammans med luren som tornväktaren skulle larma med.
Förstärkningen i Carolikyrkan var naturligtvis inte till mycket nytta om tornväktaren somnade. Och det gjorde han kvällen den 14 juli 1727. Alltså upptäckte han inte att den misstänksamma röken från norra delen av stan. Katastrofen var åter ett faktum.

– Efteråt fanns bara kyrkan, rådhuset och 15 hus kvar. Tankar fanns på att överge staden helt. Det var nog svårt att motivera folk att stanna och bygga upp allt igen. Förmodligen är det bara tur att Borås fortfarande finns, menar Per Rosén.

Sannolikt är det så. 1822 gick det mesta av Borås nämligen ånyo upp i rök. ”Det tätt sammanbyggda trähusen, endast åtskiljde genom smala gator, gjorde allt bemödande fruktlöst”, suckade landshövdingen borta i Vänerborg i sin rapport. Staten ställde upp med återuppbyggnadslån till boråsarnas fromma. Men vad hjälpte det?

Bara fem år senare, den 14 juli 1827, slukade elden nästan rubbet av stan igen. Till råga på allt hände det exakt hundra år efter den andra brandkatastrofen 1727. Det fyllde boråsarna med skrock och rädsla som höll i sig.

– Den 14 juli 1927 var alla inkallade på brandstationen för att invänta nästa stadsbrand, berättar Per Rosén.

Lyckligtvis kunde man andas ut. Någon femte ödeläggelse blev det inte. Men många som var med minns nog hotellbranden 1978 då tjugo människor försvann lågorna.

– Det var den största svenska branden i modern tid innan Göteborgsbranden på 90-talet. Hotellbranden blev grunden till mycket, som krishantering och anhörigstöd. Ingen sådan organisation fanns 1978. Man höll i stort sett bara en presskonferens.

Även 1800-talets tragedier fick boråsarna att dra bittert förvärvade slutsatser, som förde utvecklingen framåt. Vis av olyckorna förändrades stadsplaneringen med bredare gator. 1899 fick Borås en yrkesbrandkår med fast personal hela dygnet. Tekniken förbättrades. De gamla handsprutorna mönstrades ut. Istället införskaffades två ångdrivna brandsprutor med betydligt större kraft. En av dem finns på museet och fungerar ännu utmärkt. Brandmännen fick även rökdykarmasker som gjorde att de fick möjlighet att arbeta mer offensivt. Plötsligt kunde man gå in i husen och släcka.

– Det gamla sättet var att skydda – vattna – det som inte brinner. Övrigt fick brinna ner. Träden på Allégatan hade exempelvis från början en ren brandskyddsfunktion. De placerades för att rädda husen från sotflagor och gnistor. Sen gällde det förstås att skydda träden så att inte de tog eld…

En av brandmuseets främsta attraktioner står parkerad i Räddningstjänstens garage. Det är en ömsint renoverad, rödblänkande brandbil av märket Scania Vabis som köptes in 1920. Men inte heller dess historia är befriad från mörka inslag.

– Den byggdes i Malmö och besiktigades på plats. När man skulle köra hem den till Borås fick man övernatta i Halmstad. Dagen därpå råkade man köra på en sjuårig pojke i Varberg som omkom. Efter polisförhör fortsatte färden mot Borås. Det ville sig inte bättre än att bilen välte vid Guttasjön. Vice brandchefen och en brandmästare från Göteborg förolyckades. Resan från Malmö tog alltså tre liv, konstaterar Per Rosén.

Det nog ingen överdrift att brandkårsmuseet rymmer rejäla mått av dramatik. Efter en rundtur här är det inte svårt att hålla med BT-journalisten Ada Damm, som vid förra sekelskiftet skrev: ”Borås stads historia är i eld skriven”. Men trots all den sorg som bränderna medfört, finns i tragedierna ändå en djupt hoppfull lärdom inför framtiden. Likt en fågel Fenix har ju Borås ständigt rest sig ur askan och kommit igen. Invånarna vid Viskan måste vara av ett ovanligt slitstarkt släkte.

Onekligen något att tänka på när vi står där ikväll och betraktar lågorna från årets valborgsmässobrasa.

(Borås Tidning 2009-04-30)

Himmel vilken film, Maiden!

På 70-talet var Led Zeppelin hårdrockens odiskutabla kungar på världens arenor.

Zeppelin var till och med så mäktiga att man 1973 kunde turnera i USA med en egen specialinredd Boeing – det legendariska ”The Starship”.

Det var också på denna turné bandet spelade in sin famösa konsertfilm The Song Remains The Same. Ett ogenerat självförgudande dokument, som säger ganska mycket om gruppens milt sagt uppblåsta ego och distanslösa hållning.
Se den och ni får en pedagogisk förklaring till punkrevolten på köpet.

Faktiskt var det på denna gamla Zeppelinrulle jag inledningsvis tänkte vid onsdagens förhandsvisning av Iron Maidens första långfilmsdokumentär, Flight 666. Numera är det väl inget snack om vilka som regerar på hårdrockstronen. Och Maiden är dessutom mer än så.

Gruppen har praktiskt taget blivit mainstream i publikhänseende och får idag klassas som ett av de största rockbanden överhuvudtaget. Inför deras spelning på Ullevi förra sommaren sålde biljetterna slut på 16 minuter. Bara en sån sak.

Ändå är kontrasten till gårdagens heavy metalhjältar i Led Zeppelin närmast total. I alla fall om man använder deras bägge biograffilmer som måttstock.
Flight 666 är en skildring av Iron Maidens retroturné Somewhere Back In Time 2008, då bandet åkte jorden runt på 45 dagar och gav 23 konserter i 13 länder. Även Maiden lyxar här med ett specialinrett Boeingplan. Att man humoristiskt döpt det till ”Ed Force One” är talande för gruppens attityd.

De må flyga högt som Zeppelin. Ändå framstår Maidenkillarna som påfallande jordnära och sympatiska rockstjärnor. Ingen av dem, möjligen sångaren (och piloten!) Bruce Dickinson undantagen, är några karismatiska gestalter i stil med Jimmy Page och Robert Plant.

Däremot besitter de en avväpnande charm som få andra i denna testosteronstinna bransch. Och sen har de ju Eddie the Head, den geniala maskoten som personifierar hela Maidenfenomenet. Vilka andra konkurrenter kan skryta med en sådan tillgång?

Flight 666 måste vara en våt dröm för alla fans. Det är en turnérulle som lyckas förmedla en stark närvarokänsla från exotiska spelplatser som Indien, Mexiko och Japan. Stämningen är uppsluppen och engagerande. Det är ungefär som man får hänga med ett gäng förvuxna grabbar på en väldigt speciell skolresa.
Och musiken?

Jag lovar, livesekvenserna är hur grymma som helst. Med hjärtlig energi öser Maiden på ur sin digra katalog av klassiker och det är ståpälsvarning hela vägen. Filmmakarna Sam Dunn och Scot McFayden har gjort ett suveränt jobb. Bild och ljud är av excellent kvalitet. Närmare än så här kan ni knappast komma the real thing.

Flight 666 har premiär den 21 april på 37 digitala biografer i Sverige. En av dem finns i Tranemo. Åk dit. Up the Irons!

(Borås Tidning 2009-04-15)

En trotsig man i stan

Färgerna glöder, explosivt och energifullt. Här snackar vi utlevande måleri med ett obändligt frihetsbudskap. Konstnären Ulf Trotzig har kommit till Borås.

Ett kliv in från Busstorget till Flaménska galleriet. Där går en äldre man omkring bland tavlor som väntar på hängning inför lördagens vernissage. Han är inte så reslig till växten, men hans ryktbarhet är desto större.

En av Sveriges främsta modernister, är det du?

– Haha, det vet jag ingenting om, skockar mannen blygsamt.

Men nog är det så. Ulf Trotzig; bland våra mest etablerade konstnärer, född 1925 och still going strong. Hans bilder finns representerade världen över, från Moderna museet i Stockholm till The Congress of Library i Washington och Bibliothèque Nationale de France i Paris. Och nu gästar han alltså Borås med ett urval av måleri, teckning och grafik.

– Det känns utmärkt att komma hit. Det är vackra lokaler här, säger han om Flaménska. Och avslöjar att det var ett tag sedan hans förra besök i stan.

– Jag har inte ställt ut i Borås sedan 1949, det var en elevutställning från Valands målarskola. Sedan dess har jag inte varit här. Borås såg helt annorlunda ut, det var en trästad på den tiden.

Ulf Trotzig är ursprungligen från Jämtland, men utbildade sig på Valand i Göteborg. Efter sin examen 1951 begav han sig, som så många med konstnärliga ambitioner, till Paris.

– Då var Paris centrum för konsten, det var väldigt spännande. Det var en brytningstid då konsten gick över till det nya abstrakta. Och så levde många av de stora spännande människorna fortfarande, som Picasso. Om man som jag upplevt ungdomen som isolerad i Sverige under kriget, var det som att komma ut i världen på ett sätt man inte kan förstå idag. Det var en oerhörd frihet.

Fler andra bemärkta svenskar åkte också till Paris på 50-talet. Som Pär Rådström, Lars Forssell, Slas…

– Ja, Slas träffade jag många gånger. Det var en väldigt rolig man.

Ulf Trotzig stannade länge i Frankrike, han återvände till Sverige först när det blivit 70-tal.

Idag bor han i Lund under vinterhalvåret och tillbringar sina somrar på Öland. Hans målningar ger ett kraftfullt, explosivt intryck. Fåglar och landskap är återkommande motiv på utställningen.

– Men jag står inte ute och målar. Mina landskap är inre landskap, minnen av sådant jag sett. Jag sysslar med färg och rörelse, det är vad som intresserar mig med måleriet.

Varför fåglar?

– Fåglar har alltid intresserat mig, de är en sorts frihetssymbol.

Friheten är central hos dig.

– Ja, svarar Ulf Trotzig och förklarar sin oro över utvecklingen i samhället och världen. Främst är det miljöförstöringen som skrämmer honom.

– Det är inte roligt att läsa i tidningarna om ständigt nya larmrapporter. Almarna dör, ekarna är sjuka. Det är väldigt olustigt. Själva måleriet är en protest. Jag vill visa att detta finns och bör bevaras, säger han.

Och tillägger resolut:
– Trots allt: man kan måla

(Borås Tidning 2009-03-14)

Tombstone Blues

Våren kommer tidigt till sydstaterna. Det märkte jag förra helgen, då jag tog en tripp ner till Malmö för att se Bob Dylan spela på den nya arena vid Hyllie.

I väntan på konserten spatserade jag omkring på stan, njöt av solen och den friska brisen som drog in från Öresund.

Av en händelse råkade jag förirra mig in bland den lummiga idyllen på Gamla kyrkogården mitt i centrum. Ögnade lite förstrött namnen på gravstenarna, som man ju brukar göra i såna sammanhang. Kunde inte låta bli ett smärre flin vid åsynen av en überpampig obelisk, vilken sannolikt bekostats av någon fåfäng typ som ville rida spärr mot glömskan och tidens flykt.

Thomas Frick stod det hugget på detta väldiga utropstecken i putsad granit. Någon form av köpman tydligen. Levde mellan 1787 och 1867.

Jaha. Hej på dig, du Thomas. Tänkte jag för mig själv och skulle precis vandra vidare. Men i steget fångades jag av en anspråkslös liten skylt nedanför monumentet. Där uppmanades den intresserade att sms:a ett nummer och få Thomas Fricks levnadshistoria i retur.

Fascinerande. Har aldrig stött på ett sådant försök till odödlighet förr.

Det visade sig att det fanns en hel del sådana sms-skyltar med ”ID-stories”på kyrkogården. Uppsatta av kommunen som ett sätt att levandegöra Malmös historia.

Sicken grej. Det här är naturligtvis framtidens melodi för den eviga vilan. Plötsligt drabbades även jag av fåfängans demon. Tänk att genom cyberrymdens försorg ständigt kunna påminna eftervärlden om sin tidigare existens och alla bravader man hittat på under vistelsen i jämmerdalen.

Som tidningsjournalist är det förstås extra angeläget eftersom hela ens livsverk består av artiklar som folk slår in fisk i redan dagen efter publicering.

Men nu finns det alltså bot även på detta bistra öde. Vid min egen framtida gravsten ska kommande generationer kunna knappa in ett mobilnummer och sen få tillgång till rubbet av mina greatest hits ur pressläggen.

Problemet är väl att ingen om 200-300 år känner igen någon eller något av det man skrivit om. Eller bryr sig ett skvatt. Och varför skulle de göra det? Med eller utan sms-skylt orkade jag själv inte uppbåda nått vidare intresse för den stackars krämaren Thomas Frick.

Vill man uppnå verklig odödlighet får man väl heta Bob Dylan, helt enkelt.

(Borås Tidning 2009-04-06)

Skärfva, ett sällsamt 1700-talsresidens

Sekelgamla ekar kantar min väg under vandringen genom det intagande herrgårdslandskapet. De nakna grenarna rör sig lätt i den kylslagna vinden från Danmarksfjärden. Följer man stigen mot havet syns på andra sidan en tydlig siluett av Karlskrona, örlogsstaden.

Det var där inne, på varvet, som Fredrik Henrik af Chapman för dryga 230 år sedan ledde arbetet på det som blev Sveriges sista stormaktsflotta. Och revolutionerade hela skeppsbyggnadskonsten på kuppen.

Denna förmiddag i slutet av mars befinner jag mig ute vid hans sommarviste, Skärfva. Även det en sällsam historia, som förbryllat och fascinerat besökare i alla tider. När jag hittat fram till grindstolparna möter blicken ett märkligt residens som ger intryck av att vara en blandning mellan slott och koja. På gården möter jag förvaltaren Thomas Skröder, gift med Cecilia Skröder från ätten Wachtmeister som ägt Skärfva sedan 1860-talet.

– Vi flyttade hit permanent för tjugo år sedan. Kunde inte sitta i Stockholm och sköta om det. Då såg vi väldiga möjligheter för stället och drog en parallell till hur man utvecklat Gunnebo utanför Göteborg, berättar han och låter mig stiga på i den chapmanska bostaden.

Under sommarsäsongen är det öppet för allmänheten. Nu sitter dock luckor för fönstren. Eftersom uppvärmning saknas är det ganska huttrigt även inomhus. I mitten av byggnaden finns en stor sal med ljuskupol i taket. Detta var en gång Chapmans arbetsstudio, idag använd som lokal för kammarkonserter.
Vi går runt i de elegant inredda rummen och talar en stund om Skärfvas skapare.

– Han var en Linné fast inom skeppsbyggnadskonsten, menar Thomas Skröder.

Det är nog ingen dum karaktäristik. Fredrik Henrik af Chapman var en Sveriges stora upplysningsmän, född 1721 i Göteborg som son till engelska invandrare. I ungdomen arbetade han på stadens varv, men irriterades över att fartygen byggdes med amatöraktiga metoder – det var mest traditionella husknep och fingertoppskänsla som gällde. Vore det inte bättre om man på vetenskapliga grunder försökte räkna ut hur fartygen borde se ut?

Chapman började plugga matematik i England och skaffade sig erfarenheter från utländska varv. Hemkommen inledde han ett paradigmskifte på fartygsområdet. Redan på skisstadiet angav han teoretiska formler för skeppens stabilitet, lastförmåga och seglingsegenskaper.

Karriären gick raskt framåt. I mitten av 1760-talet hade Chapman blivit överskeppsbyggnadsmästare i Stockholm och rörde sig i kändiseliten med vänner som konstnären Johan Tobias Sergel och amiralen/arkitektfilosofen Carl August Ehrensvärd. Men snart skulle hans talanger ställas inför ett avgörande prov.

Gustav III hade gjort sig till enväldig monark genom statskuppen 1772 och hyste offensiva maktpolitiska ambitioner på Östersjön. Ryssland måste hållas i schack och därför behövde Sverige en ny, toppmodern flotta.

– Chapman begav sig till Karlskrona 1780 på order av kungen för att förverkliga hans plan. Tio fregatter och tio linjeskepp skulle byggas på bara tre år! Folk skrattade när de hörde det, berättar Thomas Skröder.

Projektet föreföll ha en osannolik deadline. Arbetsnarkomanen Chapman ryggade inte tillbaka för utmaningen. Han införde en rationaliserad serieproduktion på örlogsvarvet. Högeffektiv planering och hårt driven standardisering var melodin. Då något helt unikt och banbrytande. Långt senare använde sig USA av samma teknik när man byggde de berömda Libertyfartygen under andra världskriget.

Som så ofta med innovatörer stötte Chapman på stark misstro från representanterna för den gamla hantverksmässiga ordningen. Men Chapman var en mycket envis herre som gick sina egna vägar.

– Det gick inte att stoppa honom. Han brydde sig inte ett smack om vad folk tyckte. Bara han hade kungens förtroende eftersom det var denne som hade pengarna, säger Thomas Skröder.

Gustav III fick också sin flotta på utsatt tid (resterna av den kan beskådas på Marinmuseet i Karlskrona, där några av linjeskeppens och fregatternas heroiska galjonsfigurer finns bevarande). Och sedan Gustav III:s upprustningsprogram var avklarat satte Chapman igång med sitt eget personliga projekt; Skärfva.

– 1783 hade han genomfört uppdraget åt kungen. Nu ska Chapman dra sig tillbaka som den kloke eremiten och tänka höga tankar. Han hittade ett lämpligt ställe 1784 där han fick tillstånd att bygga en enkel bondstuga. För detta fick han ta virke och använda manskap från varvet. Det var den tidens bonussystem, skrattar Thomas Skröder.

Fast någon ”enkel bondstuga” blev knappast Skärfva. Tillsammans med vännen Ehrensvärd, som varit på inspirationsresa i Italien, gör Chapman upp ritningarna till något helt annat.

De bägge kompanjonerna har fått den djärva idén att smälta samman den nordiska allemogestilen med antikens klassiska ideal. Med den blekingska ryggåsstugan som utgångspunkt skapas en herrgård som får formen av ett liggande ”H” med 24 rum. Samtliga i markplan – utom ett. Det är Chapmans arbetskammare en våning upp, byggd som en kajuta med lejdare och runda fönster. Vid skrivbordet står en fartygskikare där Chapman kunde se ut mot fjärden och varvet i Karlskrona.
Ehrensvärds bidrag till huset märks främst i den antika delen av arkitekturen, exempelvis huvudingången som är inramade av doriska kolonner.

– Portiken är en miniuppsättning av ett grekiskt tempel från Paestum i Neapelbukten. Och hela kupolsalen är en variant av Pantheon i Rom, förklarar Thomas Skröder medan vi vandrar vidare in det som kallas Kinesiska kabinettet.

– Det här är mitt favoritrum. Här på väggarna finns 98 målningar av kinesiska djonker från Kanton, hemförda av Chapmans bror. Det var till Kanton Ostindiska kompaniet seglade och gjorde affärer. Chapman byggde även fartyg åt dem.

I ena hörnet står en byst av Gustav III, gjord av Johan Tobias Sergel, som en påminnelse om vem som i slutänden betalade kalaset.

Hela denna märkvärdiga bostad ligger harmoniskt inbäddad i den omgivande naturen. Kring residenset anlades även engelsk park. Upphovsman var Chapmans barndomskamrat William Chambers (senare hovarkitekt i London). Till parken ritade Chambers även ett mycket speciellt klocktorn – faktiskt Sveriges första nygotiska byggnad.

Inte långt från klocktornet har Ehrensvärd varit framme igen med ett litet gult lusthus, utformat som ett Dianatempel. Om man följer den slingrande stigen mot vattnet finner man också en massiv gravkammare, där Chapman tänkt sig spendera den eviga vilan (han sålde dock Skärfva av privatekonomiska skäl två år innan sin död 1808 och ligger begravd på annan plats).

Men det var ingalunda några lata sommardagar som Fredrik Henrik af Chapman tillbringade här när stället stod klart 1786. Tvärtom. Forskningen stod alltid i centrum, oavsett om det var hållfasthetslära eller något annat.

– Från fyratiden på morgonen kunde han vara igång. Han jobbade ständigt. Skärfva var till för att arbeta med vetenskapen, säger Thomas Skröder och berättar bland annat att Chapman lät uppföra en släptank på gården, 25 meter lång och 5 meter bred, för hydrodynamiska experiment.

Provbassängen finns inte kvar, men åk till Chalmers tekniska högskola. Där håller man på med liknande experiment i en modernare variant.

När Chapman gick bort 86 år gammal var han ansedd som en av de främsta, om inte den främste, skeppskonstruktören i världen. Napoleon byggde exempelvis sin invasionsflotta mot England efter Chapmans teorier. Även Fredrik den Store av Preussen var en hängiven beundrare. Och så vidare.

Över detta enastående levnadsöde står alltså Skärfva som monument. Platsen är sedan tio år tillbaka upptaget på UNESCO:s världsarvslista som en del av den historiska örlogsmiljön i Karlskrona. Det är verkligen en upplevelse att besöka.

Men det är inte enbart vindarna från havet som blåser kylslaget runt Skärfvas knutar denna marsförmiddag. Även ekonomiska orosmoln har tornat upp sig. Liksom Chapman en gång har nu även ägarparet Skröder tvingats bjuda ut Skärfva till försäljning.

– Kostnaderna för renovering och underhåll är för stora för att vi som privatpersoner ska kunna bära det. Plus att turismen är underutvecklad i Karlskrona. För Skärfvas bästa är det dags att överlåta stället till någon som kan vårda det och föra det vidare in i framtiden, säger Thomas Skröder.

Varken staten, i form av Riksantikvarieämbetet, eller Karlskrona kommun har varit intresserade av att hjälpa till att bevara denna klenod åt kommande generationer. Förbluffande kan tyckas. Thomas Skröder andas också viss nedstämdhet:

– Vi känner oss ledsna och förvånande över att det offentliga inte har bättre förståelse för Skärfvas värde i världsarvet.

(Borås Tidning 2009-04-14)