På tisdag har 20 år gått sedan statsminister Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata i Stockholm. Att detta attentat mot vår nation och vårt demokratiska system aldrig klarats upp förblir ett svårläkt sår i den svenska folksjälen.
Det är väl också den främsta anledningen till att en mer djupgående granskning av Palmes politiska gärning hittills uteblivit.
Det mest som sagts och skrivits om Olof Palme sedan 1986 har kretsat kring den monumentalt misslyckade mordutredningen, samt runt diverse spekulationer om vem eller vilka som stod bakom dådet. Politikern Palme har kommit i bakgrunden, trots att han i ledningen för socialdemokraterna 1969-86 dominerade den politiska scenen i Sverige som ingen annan.
Utan en seriös genomlysning och diskussion om Palme blir bilden vår samtidshistoria suddig och missvisande. Utifrån vittnesmål av människor som kände eller arbetade tillsammans med honom, får jag uppfattningen om Palme som en personligen varm, vänfast och genuint omtänksam människa.
Men när det gäller politikern Palme är jag nästan entydigt negativ.
När Olof Palme övertog regeringsmakten i slutet av 60-talet hade Sverige genomgått en enastående välståndsutveckling. Den svenska ekonomin var då en av världens starkaste. Det varade inte länge. 1970-talets oljekris och världsomspännande lågkonjunktur skapade stora svårigheter, men grundskottet kom när företagens arbetskraftskostnader pressades upp med hela 80 procent åren 1973-76.
Det exportberoende näringslivet kunde inte längre konkurrera internationellt och botten gick ur ekonomin. Palme undgår inte ansvar för detta, någon förståelse för företagens villkor visade han aldrig.
Löntagarfondsstriden, som blev slutet på folkhemmets Saltsjöbadsanda, är kanske det tydligaste exemplet. Även där fick Palmes undfallenhet för LO:s militanta reformkrav avgörande betydelse för hur det svenska välståndet urgröptes. Att till varje pris hålla ihop arbetarrörelsen, även om det fick destruktiva konsekvenser för nationen, visade sig även i kärnkraftsdebatten.
Palme var egentligen kärnkraftsvän, men av rädsla för att socialdemokraterna skulle spricka i samband med Harrisburghaveriet 1979 frångick han sin uppfattning och drev fram den märkliga folkomröstningen året efter.
Där segrade hans linje 2-alternativ, som både innebar utbyggnad och avveckling av kärnkraften. Att svensk energipolitik fortfarande, dryga två och halvt decennium senare, förlamas av denna folkomröstningsfars är ännu ett föga hedrande arv efter Palmes partipolitiska taktiserande.
Europafrågan är ett annat exempel. 1968 lämnade Tage Erlanders regering in en öppen ansökan om medlemskap i EEC (nuvarande EU).
Men utifrån sin överdriva hänsyn till den radikala vänsterfalangen inom rörelsen orkade inte Palme fullfölja, utan avskrev alltsammans 1971 med det officiella motivet att EEC-medlemskap vore oförenligt med neutraliteten.
Istället blev det efterträdaren Ingvar Carlsson som fick göra jobbet, men på grund av Palme fördröjdes alltså Sveriges deltagande i Europasamarbetet till mitten av 1990-talet.
Olof Palmes utrikespolitik påverkades starkt av den tidigare utrikesministern Östen Undén, som var kritisk mot väst och undfallande mot öst. Men Palme gick längre och i hans egen regering fanns, till skillnad från Erlanders, inga återhållande krafter mot de värsta vänsterutflykterna (vilket sannerligen hade behövts i rådande tidsanda).
Palmes engagemang i Vietnamfrågan blev ett öppet uttryck för solidaritet med den brutala, stalinistiska kommunistregimen i Hanoi. USA:s försök att hjälpa Sydvietnam i försvaret mot kommunisternas angreppskrig fördömdes av Palme i alla tonarter.
Men han riktade aldrig ett ord av kritik mot tyranniet i Nordvietnam. 1972 liknade Palme istället USA:s insats i Indokina med nazisternas utrotning av Europas judar – en fullständigt grotesk jämförelse som allvarligt kom att skada Sveriges förbindelser med USA under många år.
Egentligen var det först under Ingvar Carlssons tid som statsminister som umgänget med världens mäktigaste och viktigaste demokrati fullt ut normaliserades.
Naziparallellen använde Palme också när han 1982 kritiserade Israels invasion i Libanon. Israel förföljde palestinska barn ”precis på samma sätt” som Hitlertyskland hade gjort mot judiska barn, påstod Palme. Uttalande var förstås helt grundlöst, men typiskt för Palmes Mellanösternpolitik.
Till skillnad från Erlander var han ingen Israelvän, utan tog ensidigt parti för Yasser Arafat, vars organisation PLO i årtal förpestat förhållandet mellan israeler och palestinier.
Olof Palme kom även att förtrollas av Kubas diktator Fidel Castro, som han slöt varma vänskapsförbindelser med. Eftergivenheten mot kommunisttyrannier var en svag punkt hos Palme. När borgerliga politiker under 80-talet menade att det främsta bidraget till ett fredligt Europa vore ett demokratiskt Ryssland, slog Palme bakut. Sverige sysslande minsann inte med ”antisovjetism”, menade han.
Exemplen kan göras många. Men det principiellt avgörande var att Palme inte tog den värderingsmässiga kampen mot det röda barbariet under ett viktigt skede under kalla kriget. Därmed bidrog han till att undergräva försvaret av demokratin som idé, och svek sitt ansvar som ledare i ett fritt land.
Olof Palmes tragiska död får inte fördunkla de allvarliga missgrepp han gjorde. En förvisso briljant talare och estradör, men sakpolitiskt huvudsakligen ett fiasko.
(Borås Tidning 2006-02-26)
Christian Dahlgrens Blogg 