Till Alléskolans lågstadium kom jag som en sjuårig analfabet. Vi fick lära oss att erövra det mystiska chiffret genom att nedteckna enkla ord på papperskort och katalogisera dem i en bokstavslåda av brun plast.
Premiären blev fatal. Jag skulle skriva ”sa”. Tillrättavisad upplyste man mig om att det istället stod ”as”.
Sedan dess har jag oförtrutet försökt ge liv åt språkets kadaver.
”Antag till exempel att du vrickar foten eller bryter ett ben och är ensam på fjället. Ja, där ligger du.”
Louis Améen, Turistsport (1887).
Färsk av trycksvärta anländer morgontidningarna till ön. Nyheter som funnits värda att rapportera från omvärlden: Sparkdräkter för vuxna är det senaste inneplagget. Designbyrån Doberman låter sina medarbetare bygga företagets budget i Lego.
Måndag och veckan är bara barnet.
Vargtimmarna tickar, oväder. Det rister i fogar och väggar. Jag vaknar ur en undflyende dröm. Vad handlade den om? Några ord, en strof, något bekant som kaljedoskopiskt visualiserats och blixtrat förbi. Försöker hålla kvar de nästan bortdunstade fragmenten. Så klickar det till, mönstret blir klarare.
Bläddrar fram trettonde sången i Harry Martinsons Aniara. Omöjligt att inte förnimma Ulf Palmes klassiska uppläsning, hans majestätiska röst ekar i versraderna:
O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.På samma sätt i en oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring blåsan Aniara där hon går.
Jag lämnar sängen för köket, värmer en kopp choklad, vispar i lite grädde. Nattens mörker utanför fönstret smälter ihop med rymdens, trotsad endast av strandlyktans gula, flämtande sken. Snöpuder virvlar i den stränga vinden som drar in från havet. Våra liv är omärkliga irrbloss i evigheten. Må vi åtminstone inte likt Aniaras skepp störta ohjälpligt vilse under den korta tid vi fått oss till del.
”Enda vägen till frihet: genom någon annan. Enda vägen till gemenskap: att icke stödja sig vid någon.”
Birger Norman, ur Vinterfiske (1970).
Folkets kärlek har han alltid åtnjutit, Cornelis Vreeswijk. Hans fysiska lekamen torde ha lämnat scen och salong för många år sedan. Men annars tycks inte den flygande holländaren särskilt frånvarande, tvärtom. Cornelis Vreeswijk fortsätter ta plats och gör det med all rätt.
Hans konstnärskap verkar faktiskt stråla klarare idag, än förr när kvällstidningarnas löpsedlar om rumlaren Cornelis tenderade att skymma sikten för musikern och poeten Vreeswijk. Nu har dessutom en aktuell biofilm ytterligare ökat intresset för honom bland kungarikets medborgare.
I samma veva kommer dock beskedet att Cornelis Vreeswijks svenska barndomshem på Ekerö ska rivas. Det är ett litet torp, ägt och vanvårdat av Stockholms stad, som hotar att bli kaffeved när ett nytt bostadsområde planeras. Att rädda torpet kostar ändå pengar och sådana resurser saknas i vanlig ordning. Särskilt som varken stat eller kommun verkar bry sig över hövan.
Visset. Nog borde ett sådant stycke kulturhistoria, där en musikant och diktare i Bellmans klass haft sin adress, skattas högre. ”Åren på Ekerö kom att forma tonåringen Cornelis Vreeswijk. Han gick i S:t Görans samreals skola vid Fridhemsplan och om somrarna jobbade han som cykelbud på Konsum i Träkvista på Ekerö och höll till på öns dansbanor”, säger trubadurens levnadstecknare Klas Gustafson till DN (23/11).
Det är inte första gången liknade saker händer. För några år sedan försvann ABBA:s lika legendariska som världsberömda Polarstudio på S:t Eriksgatan. En saftig hyreshöjning knäckte lönsamheten, försöken att bevara studion stupade på de offentliga kulturinstitutionernas ointresse. Rubbet revs ut, idag huserar ett gym i lokalerna.
Även Ingmar Bergmans hus och egendomar på Fårö riskerade förra hösten att skingras. Kulturdepartementet ryckte bara på axlarna åt saken. Hade inte en norsk miljardär överraskande trätt in och beslutat säkra detta unika konstnärsresidens åt framtida generationer, vete katten hur det skulle gått.
I Storbritannien finns något som kallas The National Trust for Places of Historic Interest or Natural Beauty. Det är en stiftelse som funnits sedan 1895, vars verksamhet går ut på att bevara och vårda det brittiska kulturarvet. The National Trust äger bland annat John Lennons och Paul McCartneys barndomshem i Liverpool.
Som komplement till det offentliga vore det knappast dumt om även Sverige hade en sådan stiftelse. Inte minst det öde som troligen väntar Cornelis Vreeswijks torp på Ekerö, visar ju att det kulturhistoriska ansvaret hos stat och kommun lämnar en del övrigt att önska.
Senmörker, stelnad tid
isregnet hamrar, hamrar
dagar pressade i bly
november trycker
sig mot strupen,
erövrar, glesnar ut
tomma andedräkter
på torget, i butikerna,
längs kajkanten, stranden
de skenlevandes land
Under havsytan ligger
horisontlinjen
vilande?
väntande?
Profetera om det sjunkna
som det stigande, o Du
”Genom att bevara barndomens kärlek till sådant som träd, fiskar, fjärilar och paddor gör man en fredlig och anständig framtid en aning troligare.”
George Orwell, författare och frihetlig socialistisk naturdiggare.
Till sommaren har huvudstaden begåvats med en syntfestival, kallad Stockholm Goes Alternative. Arrangörerna har bland annat bokat bandet Elegant Machinery. I Expressen dristade sig nyligen skribenten Johan Wirfält att kritisera detta, eftersom en av Elegant Machinerys medlemmar heter Richard Jomshof.
Han är riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och sedan länge en av partiets frontfigurer, ingår i kärnan tillsammans med Jimmie Åkesson. Är detta ett problem? På festivalen ska ju Jomshof agera som musiker, inte som den inbitne islamofob och främlingsfientliga propagandist vilket annars är hans profession.
”SD:s kommunikationsstrategi handlar nästan uteslutande om en sak: att bli ‘rumsrena’. Därför går det inte betrakta deras företrädare som apolitiska i ett visst sammanhang. För SD har även en syntfestival ett symbolvärde”, skrev Wirfält som på goda grunder ifrågasatte omdömet hos festivalens ansvariga.
Wirfält fick mothugg DN:s nöjeskrönikör Fredrik Strage, som visserligen tog avstånd från SD:s främlingfientlighet, men samtidigt tyckte att Jomshof framstod ”som mer resonlig än den hycklande lynchmobb som gång på gång bekräftar Sverigedemokraternas prat om åsiktsförtryck”.
En intressant debatt. Jag kan inte låta bli att dra en parallell till Bert Karlsson. Ni vet, han som i början av 90-talet stod i spetsen för det främlingsfientliga populististpartiet Ny Demokrati. Som riksdagsledamot trumpetade han ut åsikter i den här stilen:
”Zigenare står för nittio procent av alla brott mot svenska pensionärer” (Almedalen 12/7 1992).
”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter hiv-smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i de gettona som de skapar” (Expressen 16/8 1992).
”Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går” (Expressen 16/8 1992).
I samma veva passade även Bert Karlsson på att lansera den rasistiska rockgruppen Ultima Thule. Man bör också tillägga – som inte helt oväsentligt faktum – att John Ausonius tyckte att han fått carte blanche av Bert Karlsson och Ny Demokrati för att skjuta invandrare, vilket Gellert Tamas skriver om i sin skakande bok Lasermannen.
Den iskalla vind av främlingsfientlighet och våldsam rasism som Bert Karlsson bidrog till piska fram i 90-talets Sverige, ska vi idag tydligen enbart glömma. Som om ingenting hade hänt dyker Bert Karlsson upp i alla möjliga glättiga TV-program och figurerar som glad nöjesfarbror.
Men varför skulle nöjesvärlden ta något ansvar, eller hålla sig med någon form av moral, om aldrig så basal? Det är ju bara underhållning, spex och glitter. Om clownen är rasist och hetsar mot muslimer, judar eller andra grupper när han inte sprattlar på scenen? Strunt samma. Bara han roar oss. Vi applåderar och skrattar lika gott oavsett.
Ursäkta. Jag mår faktiskt lite illa.
När Victor Muller från holländska Spyker tog över ständigt krisande Saab Automobile hälsades han likt en frälsare. Räddaren i nöden som skulle få fart bilföretaget igen efter att amerikanska GM hotat att lägga ner hela klabbet i Trollhättan.
Affären torde vara ett av de större illusionsnumren i det svenska näringslivet på åtskilliga år. Men Mullers otyglade optimism fick till och med alliansregeringen fall, som – med skattebetalarnas pengar i botten – garanterade Saab ett mångmiljardlån från Europeiska investeringsbanken.
Nu tycks dock verkligheten hinna ikapp Muller & Co. Spyker Cars, ägare till Saab Automobile, redovisade nyligen en förlust för årets tredje kvartal på drygt 370 miljoner kronor. Motsvarande kvartal 2009 var förlusten 37 miljoner. Saab har hittills under 2010 förlorat 1,7 miljarder kronor. Försäljningen ser allt annat än lovande ut.
I mars siktade Saab på att sälja mellan 50.000-60.000 bilar under 2010. I oktober skrevs prognosen ned till 30.000-35.000 bilar. Totalt har omkring 18.000 bilar sålts när knappa en och halv månad återstår av året. Idag kom beskedet att tvåhundra bilbyggare i Trollhättan tvingas lämna sina jobb. ”Det blev dålig stämning och flera bröt ihop och grät öppet”, säger en Saabarbetare till SR Radio Väst.
För att travestera Karin Boje: ja, visst gör det ont när bubblor brister.
Och det lär nog svida än värre 2011. Av Victor Mullers tidigare löften om att Saab då ska sälja 100.000 bilar verkar endast återstå bosch i vinden.
Mer att läsa:
Saab – som en deckare med ovisst slut
Saab borde lagts ned redan 1968
Christian Dahlgrens Blogg 