Kommunala bolag är en styggelse

Skrivit i Corren 25/11:

Göteborg blev för några år sedan ökänt som ”Muteborg”, när omfattande korruptionshärvor rullades upp i stadens vildvuxna flora av kommunala bolag. Dessa avslöjanden resulterade i en rad fällande domar för mutbrott och ledde till ett uppvaknande hos såväl allmänhet som media om att Sverige inte var fullt så betryggat korruptionsfritt som man tidigare gärna trott.

En viktig läxa uteblev dock. Efter Göteborgsskandalerna borde hela den utbredda företeelsen med kommunalt driva bolag ifrågasatts landet över. Så skedde emellertid inte. Politiker och tjänstemän föredrog att envist slå vakt om sina uppbyggda företagsrevir – verksamheter som enligt Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, ligger i kommunallagens utmarker och utgör en grogrund för korrupt beteende.

Hon har i debatten pläderat för att kommunerna bör lägga ner sina bolag. Denna principvidriga sammansmältning av vinstjagande kommers, offentlig förvaltning och partipolitisk maktutövning ligger i högriskzonen för att bli ljusskygga ormbon av bristfällig styrning, försvårad kontroll, otillräckligt ansvarsutkrävande och osunda jävsförhållanden.

”Muteborg” är rena skräckexemplet på detta. Men hur står det egentligen till bakom fasaderna på Linköpings kommunala affärsimperium? Ska vi tro visselblåsaren Christian Gustavsson (M) finns anledning till hårdare granskning. Som Corren rapporterat om (23/11) har han valt att i protest lämna styrelsen för det kommunala fastighetsbolaget Sankt Kors.

Det utlösande motivet var rekryteringen av en ny bolags-VD som enligt Gustafsson skett utan någon seriös kravspecifikation och istället utifrån ”en kultur baserad på vänskapskorruption”. På sin blogg flaggade Christian Gustavsson redan i våras för andra märkligheter han upptäckt i Sankt Kors.

Det handlade om sådant som slentrianmässigt sekretessbeläggande av beslutsärenden för att slippa insyn, ofullständiga protokoll, ett avtal för saftigt betalda tjänster från en ”senior rådgivare” som tecknats i strid mot lagen om offentlig upphandling. Efter att ha bevittnat processen kring den dubiösa VD-rekryteringen fann Gustavsson det omöjligt att stanna kvar.

Men bolagets sittande VD Johan Kristiansson ställer sig blankt avvisande till Christian Gustavssons kritik. ”För mig är det en obegriplig syn på läget”, säger han. Gunnar Broman (L), ordförande i bolagets styrelse, påstår sig heller inte förstå vad Gustavsson talar om: ”Att det skulle röra sig om vänskapskorruption får stå för honom. Vi är trygga med att det inte finns någon sådan”.

Frågan är om Linköpings skattebetalande medborgare kan känna sig lika trygga med hur den kommunala bolagsverksamheten bedrivs. Sankt Kors måste synas i sömmarna.

Winter City

Elina Luukanen, 1960.

Byråkratins olidligt dödande hand

Skrivit i Corren 21/11:

Byråkrati, har det giftigt sagts, är en felfri metod att omvandla energi till ingenting. Paragrafrytteriet som drabbat Per Olsson i Motala tycks dessvärre bekräfta detta påstående. Det är han som fått den behjärtansvärda idén att ge nytt liv åt Motala verkstads gamla stationshus, taget ur drift för närmare femtio år sedan (se reportage i Corren 20/11 – transparens: Per Olsson är en tidigare journalistkollega till mig på tidningen).

Förra hösten köpte han den idag svårt nedgångna fastigheten på 250 kvadratmeter, uppförd under Oscar II:s regentperiod 1873 och belagd med rivningsförbud. Den tomma och förfallna tegelbyggnaden ville Per Olsson restaurera och göra vacker igen. På bottenvåningen, där det en gång var väntsal och expedition, tänkte han sig kunna inrymma en pizzeria.

Det borde väl Motala kommun enbart hälsa med glädje och öppna armar? Det forna stationshusets bevarande säkras, sätts i gott skick och blommar åter upp med en trevlig näringsverksamhet, allt till lokalsamhällets fromma och utan att det kostar skattebetalarna en krona.

Men nej. Detta är ju ändå Sverige. Per Olssons villighet att investera pengar och kreativ energi i detta projekt ska tydligen krossas till grus och intet i det byråkratiska komplexets pedantiskt malande handläggarkvarnar.

Restaurang i stationen? Omöjligt, kommer icke på fråga! Bygglov för en sådan åtgärd vore en hädelse mot de heligt gällande planbestämmelserna, vår tids motsvarighet till stentavlorna som profeten Moses bar ner från toppen av berget Sinai.

Enligt den kuriösa motiveringen från Samhällsbyggnadsnämnden i Motala är matservering utesluten att bevilja, då byggnaden numera saknar band till tågtrafiken och ligger fyra meter för nära järnvägsspåren. På en före detta station får man alltså inte äta pizza medan tågen susar förbi. Men om samma station fortfarande vore aktiv är det fritt fram beställa in en Capricciosa. Undra just vem som i sin outgrundliga vishet hittade på denna onekligen intressanta regel och varför?

Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus tvår beklagande sina moderata partihänder, hänvisar till lagen, förklarar sig bakbunden och säger sig inte kunna göra någonting åt saken. Sålunda torde lärdomen av denna historia vara att maktlös är kommunpolitiken, allsmäktig är regelverket som inte lämnar utrymme för dispens, flexibilitet och lite vanligt sunt förnuft.

Den finske författaren Henrik Tikkanen menade att byråkrati är konsten att skada i osjälviskt syfte. Han måste tänkt på Motala och den svenska plan- och bygglagstiftningsapparaten.

Diktaturens rädsla för det fria ordet

Skrivit i Corren 20/11:

Kurt Tucholsky gisslade den framväxande nazismen som ingen annan inom den tyska vänstern under 1920-talet. Som satiriker, journalist och författare var han begåvad med Weimarrepublikens kanske skarpaste samhällskritiska penna.

Det är talande att hans böcker var bland första som nazisterna kastade på elden efter Hitlers maktövertagande 1933. Tucholsky fråntogs även sitt tyska medborgarskap, själv hade han då redan gått i landsflykt till Sverige. Han dog här 1935 som en martyr för det fria ordet som tyranner i alla tider avskytt och fruktat.

De vet att varje förtryckarsystem blir omöjligt om det rymmer en Kurt Tucholsky som inför folket rycker brallorna av knektregimen, avslöjar dess lögner, kriminalitet och pompösa löjlighet. Att Kina, dagens största och mäktigaste diktatur, skakas av Svenska PEN:s pris som bär Tucholskys namn visar vilken kraft yttrandefriheten besitter och rädslan den injagar hos despotins tillskyndare.

Hur symptomatiskt är inte den kinesiske ambassadören Gui Congyous vredgade hot mot Sverige i försöken att hindra kulturminister Amanda Lind (MP) från att dela ut årets Tucholskypris till Gui Minhai. Trots att denne Hongkongbaserade svenske medborgare och bokförläggare sedan 2015 sitter tystad och fängslad i Kina, kan inte det totalitära kommunistväldet tåla utmaningen det innebär att regimkritikern Minhai hyllas och uppmärksammas på andra sidan jorden.

Det hör till vår regerings stoltaste stunder att den inte vek sig för Kinas häftiga raseri och utslungade löften om repressalier. Anspråken på att kväsa en minister och våldföra sig på debatten i en demokratisk nation, långt bortom Kinas egna gränser, är chockerande i sin naket bisarra maktfullkomlighet och respektlösa arrogans. Men speglar i grunden en väldig bävan inför det fria ordets revolutionerande potential.

Därför är det av central betydelse att aldrig svika i försvaret av yttrandefriheten, det liberala folkstyrets fundament och viktigaste vapen mot tyranniets begäran om förtroende. På det lokala planet är markeringen av Linköpings borgmästare Lars Vikinge (C) ett lysande exempel på nödvändigt kurage nu när valörerna prövas.

Kommunledningen blev förra veckan ombedd att ta emot en politisk delegation från den kinesiska vänorten Guangzhou. Vikinge vägrade. Hans motivering var rakt på sak. ”Kina har hotat en svensk minister. I det läget tackar vi nej”.

Såväl Vikinges Centerparti som Vänsterpartiet har tidigare pläderat för ett nej till fortsatt vänortssamarbete med Guangzhou överhuvudtaget. Hög tid att övriga partier sluter upp bakom det kravet. Det finns inga rimliga skäl till att Linköping skulle odla kärvänliga förbindelser med det fria ordets fiender som spottar på allt vad på demokrati och mänskliga rättigheter innebär.

Aktiv dödshjälp är en vansklig idé

Skrivit i Corren 19/11:

Gör Liberalerna skäl för sitt namn genom att ställa sig bakom idén om aktiv dödshjälp? ”Det är en viktig frihetsfråga”, säger riksdagsledamoten Barbro Westerholm som brukar vara en klok person. Under Liberalernas landsmöte i helgen tillhörde hon ombuden som fick partiet att anamma linjen om en statlig utredning i ärendet (mot partistyrelsens vilja, bör tilläggas).

Den renlärigt liberala ståndpunkten synes okomplicerad. Av rätten till liv, frihet och egendom bör naturligtvis följa friheten att äga rätten till sin egen död. En människa som svårt sjuk befinner sig i dödens väntrum bör därför få läkarassistans till att smärtfritt göra processen kort. Inga konstigheter. Osentimentalt och rationellt.

Vad kan rimligen invändas mot ett sådant ideologiskt resonemang? En hel del. Som att det tar skral hänsyn till den komplexa verkligheten och att det omsatt i praktik riskerar att öppna dörrar som aldrig borde öppnas.

Med all respekt för Barbro Westerholm och hennes välmenande åsiktsfränder, finner jag tanken på statligt sanktionerad eutanasi starkt problematisk. Sjukvårdens uppgift är att värna livet, bota och lindra. Om det sistnämnda skulle inkludera alternativet att aktivt släcka patienternas liv har ett fundamentalt tabu brutits.

Konsekvenserna vore rysligt svåröverskådliga och vem vågar lita på en dödsbejakande sjukvårdsapparat? Det är dessvärre inte så enkelt som att det endast handlar om individens eget val i det här fallet, hur välavvägt det nu kan förmodas vara i en synnerligen utsatt, sårbar och pressad situation.

Döden är definitiv. Det finns aldrig någon väg tillbaka. Och patienten måste kunna ångra sitt beslut, som författaren Carl-Henning Wijkmark påpekat i debattboken Det icke förhandlingsbara (2011). Han motsätter sig dödshjälp även på grunderna att ekonomiska motiv kan krypa in i ekvationen och att den palliativa vården därmed hamnar på undantag.

Själv är jag inte övertygad om att snälla, liberalt upplysta och varmt socialt engagerade makthavare som Barbro Westerholm kommer att sitta vid statens roder för all framtid. Jag tvivlar på att det statliga systemets väktare är evigt försvurna åt att upprätthålla humanismens ideal. Jag tror inte att mörkt tankegods som vädrats av exempelvis filosofen Friedrich Nietzsche automatiskt är hindrat från att vinna nytt inflytande:

”Invaliden är en samhällsparasit. I ett visst stadium är det orätt att fortsätta leva. Att bara fegt fortsätta hållas vid liv av läkare och mediciner när meningen med livet, rätten till livet, har gått förlorad borde resultera i samhällets djupa förakt.”

Av den anledningen tycker jag att Sverige borde akta sig för att införa aktiv dödshjälp i sjukvården.

Tyranniet kräver underkastelse

Skrivit i Corren 18/11:

30-årsminnet av Berlinmurens fall har uppmärksammats stort och det med all rätt. 1989 markerar frihetens seger, liberalismens triumf över diktaturen. Historien är dock sällan entydig.

Östeuropas befrielse från kommunismens kriminella samhällssystem med taggtråd och vakttorn fick ju aldrig sin efterlängtade motsvarighet på andra sidan jordklotet.

På Himmelska fridens torg i Peking blev kraven på yttrandefrihet och demokrati krossade i en fruktansvärd massaker 1989, när Kinas kommunistregim satte in pansarvagnar och bajonetter mot sitt eget folk. Där triumferade barbariet och förtrycket i världens största diktaturstat bestod. Inte sedan Mao Zedong har heller tumskruvarna varit så hårt åtdragna som idag.

30 år efter blodbadet på Himmelska fridens torg har protesterna mot det maktfullkomliga kommunistväldet ändå flammat upp på nytt, denna gång i Hongkong. Det begränsade självstyre som den forna brittiska kolonin garanterades vid överlämnandet till Fastlands-Kina 1997 har alltmer kringskurits.

Demonstrationerna som startade i våras till försvar av Hongkongs hotade friheter möts med upptrappad polisbrutalitet. I söndags var det vattenkanoner och tårgas, risken kan inte uteslutas att Peking snart förlorar tålamodet och mobiliserar armén enligt gammalt ökänt manér.

Men omvärldens stöd till den pro-demokratiska rörelsen i Hongkong har inte varit särskilt kraftfullt. Realpolitik och krassa affärsintressen väger tyngre. Den kinesiska kommunistjätten med sina välpumpade globala statskapitalistiska muskler låter sig inte irriteras ostraffat. Det har vi nu själva fått känna på med den diplomatiska krisen kring författaren och förläggaren Gui Minhai.

Han kom från Kina till Sverige för att studera 1988, valde att stanna efter massakern på Himmelska fridens torg och blev svensk medborgare. Senare etablerade han sig i Hongkong och gav ut kritisk litteratur om Pekingregimen. Den svarade 2015 med att kidnappa honom under en semestervistelse i Thailand.

Gui Minhai har hållits fängslad av kinesiska myndigheter sedan dess. Som förföljd publicist tilldelades han under fredagen i sin frånvaro Svenska PEN:s Tucholskypris ur kulturminister Amanda Linds hand. Det försökte Kinas ambassadör Gui Congyou stoppa. I raseri hotade han med att Sverige skulle få betala dyrt för detta tilltag.

Så talar gangsterväldets knektar. Tyranniet kräver underkastelse. Genom Gui Minhai har Hongkongs sak på ett brännande tydligt vis blivit vår. Regeringen bör ge Kina en lämplig läxa och förklara ambassadör Congyou som persona non grata.

Der Blaue Weiher

Hugo Henneberg, 1904.

EU ska inte ha en enda skattekrona till

Skrivit i Corren 14/11:

KD och V bildar gemensam front. De litar inte på att regeringen pallar trycket i Brysselförhandlingarna om EU:s nästa långtidsbudget, utan viker ner sig för kommissionens krav på att Sverige ska slanta upp ännu mera pengar i medlemsavgift.

Ebba Busch Thor och Jonas Sjöstedt vill därför att riksdagen ska surra fast regeringen vid ett tydligt veto. Det har alla svenska skattebetalare skäl att välkomna.

Vårt lands EU-avgift uppgår årligen till drygt 40 miljarder kronor. Mandarinväldet i Bryssel menar att det beloppet måste höjas till 55 miljarder. En orsak är att kommissionen tycker Sverige betalar för lite i relation till storleken på vår ekonomi. En annan är att kommissionen behöver kompensera pengabortfallet som uppstår när Storbritannien lämnar unionen.

Mot det finns starka argument. Sverige tillhör redan nettobetalarna i EU-klubben, även med hänsyn till de pengar som sipprar tillbaka genom unionens snåriga bidragsmaskineri.

Slår man ut dagens medlemsavgift befolkningsmässigt tvingas varje svensk punga ut med 4000 kronor varje år till Bryssel, det är 1100 kronor mer än den genomsnittliga EU-medborgaren (SVT 23/8). Borde inte det räcka?

Och varför skulle vi nödgas att betala extra för att täcka budgethålet efter Storbritannien? En medlem mindre borde tvärtom betyda sänkta kostnader. Eller åtminstone ett incitament till att se över omfattningen på EU-apparatens åtaganden, trimma bort onödigt fläsk, dra åt svångremmen och effektivisera verksamheten.

EU:s budget för 2019 är 148 miljarder euro, i svenska kronor cirka 1588 miljarder. Jordbrukssubventionerna slukar väldiga resurser, en marknadsekonomiskt osund politikertillverkad bidragsfälla som successivt bör avvecklas (dock finns vettiga inslag i form av olika slags miljöstöd som är högst försvarliga att behålla).

EU:s regionala utvecklingsfond är också en lika tung som tveksam utgiftspost. För perioden 2014-2020 ruvar fonden på omkring 2000 miljarder kronor som sorglöst sprätts iväg till en veritabel diversehandel av projekt. Bland andra Europeiska revisionsrätten har varit kritisk mot svårigheterna att få klarhet i nyttan av dessa satsade pengar och vad projektraseriet egentligen leder till (SR 23/4).

Det rena fusket går heller inte av för hackor. Olaf, EU:s byrå för bedrägerigranskning, larmade förra året om att 30 miljarder kronor försnillats ur EU:s budget – ett nytt rekord i korruption och felaktiga utbetalningar (Europaportalen 7/6 2018).

KD och V har rätt. Regeringen måste säga blankt nej till att släppa ifrån sig en enda svensk skattekrona ytterligare i avgift. Med EU:s slappa koll och slösaktiga beteende borde Sverige snarare strypa pengaflödet till ett absolut minimum.

Ja, en reformering är nödvändig!

Skrivit i Corren 13/11:

I tisdagens Corren kunde vi läsa en sakligt utmärkt debattartikel av sex företrädare från Centern, med partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Martin Ådahl i spetsen, som försvarade den pågående omstöpningen av Arbetsförmedlingen. Varför detta inlägg författats är inte svårt att förstå.

Centern är huvudarkitekt bakom punkt 18 i Januariavtalet, som förkunnar att Arbetsmedlingen ska reformeras i grunden, och senaste tiden har kritiken haglat över partiet för genomförandet. Inte minst Moderaterna har svingat med släggan, även regeringens opinionskänsliga samarbetsparti Liberalerna har sänt skeptiska signaler.

Förändringar, särskilt stora sådana, tenderar ofta att upplevas som stökiga och smärtsamma. Det är inte konstigt att många vädrar missnöje och all kritik är näppeligen grundlös.

Men som takterna går i offentligheten får man snudd på intrycket av att Centern, utifrån en blandning av ideologisk galenskap och pur elakhet, fått för sig att rasera en gammal fin svensk folkkär och välfungerande myndighet. Trots att det är S/MP-regeringen som de facto bär det praktiska ansvaret. Och nu gör i stort sett precis vad Alliansen (salig i åminnelse) skyndsamt krävde skulle ske redan dryga året innan senaste riksdagsvalrörelsen.

”Arbetsförmedlingen har nått vägs ände. Det behövs en genomgripande förändring av den statliga matchningsfunktionen och det kan inte vänta till efter valet”, skrev de fyra borgerliga partiernas dåvarande arbetsmarknadspolitiska talespersoner i Expressen den 16 februari 2017. Kvartetten, inkluderat undertecknaren Elisabeth Svantesson (M) som idag klagar så opportunistiskt högljutt, hade rätt.

Under högkonjunkturens 2017 kostade Arbetsförmedlingen skattebetalarna 80 miljarder kronor, men bara 15 procent av jobben förmedlades genom myndigheten och andelen arbetslösa som den hjälpte till en riktig anställning var knappt märkbar. Det gällde också nivån på svenska folkets förtroende för Arbetsförmedlingen, 1 procent (!) enligt Sifo.

Det är även värt att påminna om vad Cecilia Fahlberg, regeringens egen särskilda utredare av den traditionellt förda arbetsmarknadspolitiken, dragit för slutsats. På DN Debatt den 29 januari i år avlossade hon följande salva: ”Den analys som utredningen gjort konstaterar stora brister i form av ett svåröverskådligt system med ett otydligt ansvar som kännetecknar hela samhällets kedja av åtaganden. Bristerna finns på alla nivåer, från regeringsbeslut till handläggningen i mötet med arbetssökande”.

Den som inte instämmer i budskapet från de sex C-debattörerna i Corren – att en reformering är nödvändig – bor sannolikt på en annan planet. Tråkigt att M verkar ha flyttat dit.

Oseriöst att bara skylla på Morgan Johansson

Skrivit i Corren 12/11:

Det är bombattentat och skottlossningar över hela landet. Räknat per capita är det bara det våldshärjade Afghanistan som kan uppvisa en liknande situation som Sveriges, menar analytikern Henrik Häggström på Försvarshögskolan.

Polisen har utlyst ett slags nationellt nödläge och inlett ”Operation Rimfrost” mot den grova gängkriminaliteten efter helgens skräckdrama i Malmö, där bland annat en 15-årig pojke sköts ihjäl på öppen gata.

SD har tagit denna senaste oerhörda händelse i den långa brutala våldsvågen till intäkt för att väcka misstroendevotum mot justitieminister Morgan Johansson (S). Kvickt instämde M och KD, vilket i det politiska spelet kan tolkas som att banden till SD knyts närmare.

Samtliga i Jimmie Åkessons hägrande ”konservativa block” gisslar regeringen hårt för att ha förlorat kontrollen över utvecklingen, inte utan skäl. Det alarmerande läget är talande. De som sitter vid makten bär oundvikligen ett tungt ansvar.

Men att skramla med misstroendevapnet är naturligtvis främst en demonstrationsuppvisning i syfte att stärka de egna partiaktierna hos en befogat orolig folkopinion, som dagligdags möter nya rubriker om skjutningar och sprängningar.

En riksdagsmajoritet för att avsätta Johansson har knappast den SD-ledda trion ens själva trott på att kunna uppbåda. Och nog kan man anklaga justitieministern för en hel del, fast någon 70-talsromantisk flummare i mjukisbyxor har han väl inte direkt gjort sig känd som.

På vilket avgörande sätt skiljer sig egentligen Socialdemokraternas kriminalpolitik från exempelvis Moderaternas när det kommer till kritan? Skicka in svaret om du klurar ut det.

Ska politisk skuld sökas till varför Sverige numera på fullt allvar kan jämföras med Afghanistan i eskalerande våldsnivå, är det åratal av försummelser under såväl S- som M-ledda regeringar man finner.

Det handlar inte bara om det uppenbara misslyckandet att få till stånd en effektivt fungerande polisorganisation med stark lokal förankring (lärdomar i mängd kan hämtas från New York-polisens framgångsrika arbete, men av mystiska anledningar har de inte gått att omsätta här).

Utan också om ovilligheten, eller oförmågan, att ta intryck av forskare som den internationellt ansedda kriminologen Per-Olof Wikström. På 90-talet varnade han och hans kollegor om den komplexa sociala problematiken i städernas utanförskapsområden, risken för framväxande parallellsamhällen och etablerandet av regelrätta gatugäng som inspirerades av kriminella MC-ligor med stort våldskapital. Insatserna blev klena och följden katastrofal.

Men erkännandet av den bistra sanningen är kanske inte lika kul att hojta om från riksdagens talarstol.