Hellre en cylinderhatt

Skrivit i Corren 29/1:

Vi känner alla till den klassiska nidbilden av kapitalisten. En rundlagd gubbe i cylinderhatt och med bolmande cigarr. Profitören, bolagsmånglaren, karikatyren från Monopolspelet. I USA fanns de rikaste och mest namnkunniga, ofta utmålade som snikna girigbukar: John D Rockefeller, JP Morgan, Henry Ford, Eugene du Pont.

I Sverige fick särskilt företrädarna för släkten Wallenberg – Marcus ”Dodde” Wallenberg i synnerhet – spela samma roll i vänsterpropagandan mot marknadsekonomin. Inga av dessa herrar var några utpräglade helgon. Hur skulle de kunna var det? För att skapa och utveckla ett företagsimperium krävs grandiosa visioner, hårda nypor, extrem målmedvetenhet, förmåga till kalkylerat risktagande och osentimentalt beslutsfattande under tuff press.

Samtidigt var det ingen tvekan om var ansvaret fanns. Kapitalisten med cigarren var en tydlig ägare, styrde med järnhand, fokuserade på långsiktig avkastning och uppbyggnad av substansvärden. Numera är bilden suddigare.

Många större företag är i händerna på inhemska och utländska pensionsfonder, stiftelser och investmentbolag. Wallenbergarna har i sin strävsamma familjekulturs anda hittills skött korten mycket väl genom Investor. I jämförelse framstår Industrivärden, den andra stora maktsfären i svenskt näringsliv, som rena negativkopian.

Illustrativt är att den kejsarlike Sverker Martin-Löf tvingas lämna samtliga styrelseuppdrag (inklusive ordförandeposterna i Industrivärden, SCA och SSAB) efter avslöjanden om vidlyftiga jaktäventyr och lyxresor med privatplan på företagens bekostnad. Patetiskt försöker han framställa sig som offer för ”ett kuppartat mediedrev”.

Snarare handlar det om en längre tids jäsande missnöje bland Industrivärldens komplexa väv av ägarparter (de flesta institutionella) som slutligen briserat. Martin-Löfs fögderi har utgjorts av en exklusiv, skyddad klubb av tjänstemannadirektörer som håller varandra om ryggen, delar ut frikostiga styrelsearvorden mellan sig och har fått rättmätig kritik för oviljan att släppa in förnyande krafter.

Resultatet? Industrivärden är distanserat såväl storleksmässigt som i aktiekursutveckling av sin främste rival, Wallenbergkontrollerade Investor. En storstädning syntes till sist oundviklig. Är Sverker Martin-Löf offer för någon, är det sig själv och sin egen inskränkta du-och-brorkrets.

Det osunda tjänstemannavälde han personifierar är i grunden ett symptom på den olyckliga S-politiken i Sverige efter andra världskriget. Partiet accepterade kapitalismen, men ville inte ha fler kapitalister (det räckte med Wallenberg som S slöt en slags ohelig folkhemsallians med).

Därför motverkades enskilt sparande och privat förmögenhetsbildning. Istället gynnades det ansiktslösa institutionella ägandet. Konsekvensen blev att tjänstemännen började dominera bolagen när den klassiska kapitalisten gjort sorti. PG Gyllenhammars märkliga (och ödesdigra) regemente på Volvo 1971-1993 är ett exempel. Sverker Martin-Löf ett annat.

Man ska akta sig för att romantisera gamla tider. Men i ljuset av excesserna i Industrivärden finns nog skäl att önska en renässans för cylinderhattarna ändå.

Politik är att välja

Skrivit i Corren 28/1:

”Bara de bidrag och ersättningar som jag tidigare ansvarade för som socialförsäkringsminister betalar ut 1,2 miljarder kronor om dagen”, skrev Moderaternas ekonomisk-politiske talesman Ulf Kristersson i DN förra veckan.

Beloppet säger en del om utgiftskostnaderna för den svenska socialstatens omhändertagarapparat. Sätt det i relation till omhändertagandet av nationens säkerhet.

På mindre än fyra dagar hade de sociala bidragskostnaderna täckt Försvarsmaktens begärda anslagsökning på fyra miljarder kronor årligen, detta för att det politiskt negligerade militära försvaret ska kunna fungera någorlunda bättre.

Nog finns resurser att förstärka skyddet av Sveriges frihet i en orolig tid. Frågan är vilka prioriteringar vi vill göra.

Anders Borg sjunger ut

Skrivit i Corren 28/1:

Som moderat finansminister i åtta långa år vägrade Anders Borg att göra något åt Folkpartiets olyckligaste bidrag till samhället: Las, lagen om anställningsskydd. Idag är det annat ljud i skällan.

Arbetsrätten måste bli flexiblare så att unga och invandrare kan få jobb, menar han. Ombytet från Las-kramare till Las-kritiker förklarar Borg med repliken: ”Jag är inte i politikbranschen längre”. Maken till cynisk opportunist!

Eller ska orden hellre tolkas som en luttrad dom över partipolitikens begränsningar och bakvända rationalitet? Arbetsmarknadens strukturella problem är uppenbara. Lösningar kräver dock att nuvarande revirbevakare utmanas, främst LO som ur ett partiegoistiskt perspektiv fortfarande bedöms för dyrt att ta strid med.

Nödvändiga reformer som ger långsiktiga vinster för landet, men riskerar kortsiktigt kännbara opinionsförluster för partiet, är inte värt att spendera politiskt kapital på. Först den som övergett spelet kan tala fritt om vad de tidigare kollegerna i politikbranschen egentligen borde göra.

Fast vilken reformvän blir mycket gladare av någon som kunde lagt sin tyngd i vågskålen mot Las, men väntade tills det ingenting betydde?

Kungsbacka i perspektiv

Kungsbacka innerstad i 1924 års upplaga.

Här har byggnaden mitt emot stationen med stadshus och hotell (invigt 1935) tillkommit.

Staden under 40-talet. Notera den gamla strumpfabriken i förgrunden och Gipska villan intill. Numera är bägge rivna, men de fanns fortfarande kvar när jag gick i den angränsade Alléskolan 1976-1982.

Och här är Alléskolan förresten. Hej mina fina klassföreståndare Bodil Lindström (lågstadiet) och Björn Olbers (mellanstadiet), om ni råkar titta in här på bloggen.

40-talets torg med kyrkan mitt i byn (som ännu slipper ha det kommande fula Domusvaruhuset som granne till vänster).

Annan vinkel, samma tid, samma torg.

Viadukten under järnvägen i sin klassiska skepnad år 1959.

Torghandel på 70-talet då jag själv fanns med i leken.

Men nog var det elegantare takter på Kungsbackaborna när de spatserade på stan i början av förra seklet?

Sluta mörka skatten

Skrivit i Corren 26/1:

Strax efter andra världskrigets slut blev det nyordning i Sverige. Kanske förstod inte många svenskar innebörden av vad som hände. Men i backspegeln är det tydligt att 1947 är ett årtal av epokgörande betydelse. Två politiska innovationer såg dagens ljus.

Den ena var källskatten. Arbetsgivarna fick ansvaret som ställföreträdande fogde åt myndigheterna. Skatten drogs direkt från bruttolönen (”vid källan”) utan att de anställda märkte något i den egna plånboken. Den andra var personnumret. Som första land i världen tilldelades varje folkbokförd svensk en statlig sifferkombination för att underlätta makthavarnas identifiering och kontroll, främst av skatteskäl.

Troligen skulle aldrig uppbyggnaden av det kostnadskrävande offentliga välfärdssystemet varit möjlig annars. Den allt tyngre skattebördan maskerades för det arbetande folket genom källskatten, samtidigt som personnumret täppte igen hålen i systemets nät för dem som försökte undanhålla några inkomster. Det hela fungerade väldigt bra.

1947 var skattetrycket i Sverige 19,3 procent av BNP. 30 år senare motsvarade samma andel drygt 45 procent. Hade denna dramatiska ökning accepterats av löntagarkollektivet om de själva fått sköta transaktionen till Skatteverket varje månad? Idag är skattetrycket 42,9 procent av BNP, fast måttet är trubbigt och långt ifrån rättvisande på vanlig individnivå.

Bruttonationalprodukten är ju ingen skattebas. Det är inkomster, egendom och konsumtion som politikerna plockar hem pengarna på. Tricket med källskatten har vidareutvecklats så att mycket i praktiken är dolt för väljarna. Chockerande mycket faktiskt.

Fullständig redovisning ges aldrig av myndigheterna och exakta belopp är knepiga räkna fram. Men Swedbanks institut för privatekonomi har gjort en kalkyl. Antag att din lön på anställningskontraktet anges till 25 000 kronor i månaden. Då blir din sammanlagda skatt – inklusive arbetsgivaravgifter, moms, punktskatter, etc – 17 200 kronor (Vart tar våra skattepengar vägen?, rapport, oktober 2012).

Närmare 70 procent av frukten från normalinkomsttagarens arbetsinsats försvinner alltså i olika pålagor! Rättvist, rimligt, riktigt? Ställ gärna frågan till politikern som ber om din röst nästa gång.

Det minsta man kunde begära är åtminstone att den offentliga makten inte mörkar dessa avgörande uppgifter för medborgarna. Nyligen krävde representanter för Svenskt näringsliv i ett inlägg på organisationens hemsida att arbetskraftens sanna värde måste synliggöras, det är viktigt både utifrån ett pedagogiskt och demokratiskt perspektiv.

Hur ska vi annars kunna föra en förnuftig, rationell debatt om företagar- och arbetsvillkoren i Sverige om alla inte är införstådda med grundläggande fakta? Det är förstås den gamla källskattereformen som spökar till det.

Visste ni att löneskatten, eufemistiskt kallad arbetsgivaravgift, årligen går loss på ungefär 500 miljarder kronor? Konstigt att det är dyrt att anställa i Sverige? ”Den som vill dölja verkliga kostnader och skatter är den som borde förklara sig. Vi tycker det är hög tid för ökad tydlighet och transparens”, menar Svenskt näringsliv.

Det är inte svårt att hålla med. Men vågar de politiska partierna, blåa som röda, anta utmaningen? Folk kan ju bli förbannande om de upptäcker hur skinnade de faktiskt är.

Är det äntligen färdigplaskat nu?

Skrivit i Corren 26/1:

Turerna kring var vi ska bada i Linköping är som en bekräftelse på att Winston Churchill hade rätt. Demokrati är den sämsta styrelseformen. Undantaget alla andra som prövats. Varenda lokal kotte kan väl storyn vid det här laget.

Först skulle den nya simhallen byggas intill den gamla på Folkungavallen. Sedan fick den dåvarande Alliansmajoriteten en annan idé. Simhallen skulle tvunget byggas på marken där Björn Borg häromveckan var och spelade tennis, alltså förstöra Stångebros Racket center (hej då en fullt fungerade tennisanläggning).

Sedan blev det val, en ny S-ledd politisk majoritet i stadshuset och så var fullmäktige tillbaka på badruta ett igen. Fast på grund av schabblet kostar det tydligen två miljoner skattekronor att återutreda det ursprungliga, avdammade alternativet. Hela denna segdragna, tröttande följetong är knappast någon vidare vacker illustration av vuxna människors beslutshantering i en mogen demokrati.

Pikant nog har Folkpartiet, som lämnat Alliansen för S och MP, intagit samtliga tre simhallspositioner under resans gång. Att vara liberal är att vara kluven, som gamle FP-ledaren Gunnar Helén sa. Ett uttryck han fick utstå åtskilligt hån för – och varenda folkpartist sedan dess.

Vad Helén egentligen menade var dock liberalernas bredvillighet att se frågor från olika synvinklar och i intellektuell anda vara öppna för argument. Ska man vara hygglig kan man se partiets agerande ur det perspektivet.

I Corren den 22/1 förklarade kommunalrådet Daniel Andersson (FP): ”I Alliansen kom vi fram till ett gemensamt förhållningssätt och vi röstade för Stångebroalternativet, det gjorde vi. Men det var ett beslut som inte alla i partiet var förtjusta i. Nu känner vi att vi kan fokusera på att behålla Tinnerbäcksområdet som ett bad- och rekreationsområde”.

Det är faktiskt den förnuftigaste lösningen, så heder åt FP ändå att man landat rätt till slut.

Låt det nu vara politiskt färdigplaskat, allesammans! Det är naturligast, och trevligast, att ha kvar Tinnis som ett sammanhållet badcenter med utom- och inomhusbassänger mitt i stadslivets vimmel. Sätt spaden i backen, bygg en inbjudande och modern simhall till Linköpingsbornas fromma. Punkt. Eller…?

Polisen möblerar om – och flyttar bort

Skrivet i Corren 24/1:

Med det nya året fick polisen ny skepnad. Landets 21 polismyndigheter har slagits ihop med Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium till en gemensam myndighet. Den olycksalige rikspolischefen Bengt Svenson har ersatts av Försäkringskassans förre generaldirektör Dan Eliasson.

Tanken är att få en effektivare och bättre ordningsmakt. Att behovet finns är otvetydigt. Trots att Alliansregeringen satsade miljardbelopp på fler poliser gav det ingen utdelning i fler uppklarade brott. Kan årsskiftets stora ommöblering i organisationen råda bot detta?

I Corren den 19/1 uttrycker Linköpingsforskaren och polisen Stefan Holgersson tvivel. I sig löser det ingenting, menar han. Tidigare erfarenheter pekar snarare på mer chefer och mer administration utan att man går till botten med de verkliga problemens orsak.

Dessutom varnar Holgersson för en annan trend: ”Vi kommer längre bort i stället för närmare medborgaren. Rent historiskt har vi aldrig varit längre ifrån den svenska befolkningen än vad vi är idag. Att lägga ner polisstationer på mindre orter är inte rätt väg att gå. Det går inte att komma som en tillfällig gäst till ett ställe varje gång”.

Precis detta är också vad som, med all rätt, oroar invånarna i Östergötlands småkommuner. I början av veckan besökte länets riksdagsledamöter Kinda, där den lokalt förankrade polisen riskerar att bli ett minne blott. Politikerna var mangrant eniga om det oacceptabla i situationen, och lovade att värna förutsättningarna för att lag och ordning ska kunna upprätthållas på landsbygden. Utmärkt, det ger åtminstone hopp.

Men generellt sett är det förstås en skandal att staten inte tillfredställande lyckats med sin kärnuppgift: att på ett betryggande sätt försäkra medborgarna om skydd mot hot, såväl inre som yttre (se bara på det militära försvarets förfall).

På detta område har missgreppen inom förvaltningspolitiken varit åtskilliga, det finns skäl att tala om rena systemfel. Inte minst är polisväsendets dysfunktionella ledningskultur omvittnad. Dan Eliasson har onekligen en del att få rätsida på. Ska vi annars behöva leva med att kriminella nätverk biter sig fast i Linköping, eller att rättvisan lämnar Kinda och andra mindre östgötakommuner i kylan?

Tefatsnoja i ny skrud

Skrivit i Corren 22/1:

Tefaten anfaller! I USA under slutet av 40-talet och början av 50-talet kom en strid ström av vittnesmål om mystiska flygande farkoster på himlavalvet. På fullt allvar trodde många att det var utomjordingar som kom på besök. UFO-trenden var född.

Att inga som helst vetenskapliga belägg fanns för denna plötsliga svärm av intergalaktiska påhälsningar spelade ingen roll. Tefaten upplevdes ändå som reella, eller mycket troliga, i en förbluffande stor mängd människors sinnen.

Den främsta förklaringen till UFO-nojans utbrott och spridning anses vara kalla krigets spända känsloläge. Hotet från Sovjetkommunismen, dess militära raketer och infiltrerande agenter, hade precis seglat upp. Tefatsvågen blev ett socialt faktum som en slags kanalisering av det ångestfyllda klimatet.

Ett besläktat fenomen inträffade under 1980-talet med persondatorrevolutionen. Både då och tidigare fanns en utbredd skepsis och åtskilliga farhågor om vad datoriseringen av samhället kunde medföra. Riskerade inte utvecklingen att löpa amok?

Människan kunde förlora kontrollen över de avancerade maskinerna och bli teknikens fångar. Dystopiska framtidsscenarier á la Orwell var inte ovanliga, tänk bara om datorerna startade kärnvapenkrig på egen hand i stil med filmen War games (1983).

I samma veva började det rapporteras i media om människor som mådde dåligt av att arbeta med datorer. I Sverige klagade vissa användare av dessa kontorslandskapens nymodigheter över huvudvärk, yrsel, koncentrationssvårigheter, märkliga stickningar i kroppen och så vidare.

Beteckningen ”bildskärmssjuka” kom i svang, snart mera känd under etiketten ”elöverkänslighet”. Trenden förstärktes när mobiltelefonerna blev var mans egendom på 90-talet. Kunde vi lita på att strålningen, de elektromagnetiska fälten som omgav oss, inte var farliga?

Människor trädde fram och förklarade sig må dåligt av att bo i närheten av mobilmaster, kraftledningar, att överhuvudtaget ha elektriska apparater i sina hem. De drabbade organiserade sig i Elöverkänsligas riksförbund (bildat 1987, då vid namn ”Föreningen för el- och bildskärmsskadade”).

Förbundet erkändes som medlem av den svenska handikapprörelsen och tilldelades skattebidrag av staten första gången 1995. Socialstyrelsen ger fortfarande bidrag till förbundet, årligen drygt 1,7 miljoner kronor. Detta trots att vetenskapliga undersökningar, gång på gång, konstaterat att elöverkänslighet är lika verkligt som tefaten i 50-talets Amerika.

Kort sagt, elöverkänslighet är ingen belagd diagnos. Så hur kan staten missbruka skattebetalarnas pengar till att understödja detta? 2005 sa Leif Näfver, som då höll i Socialstyrelsens bidragskran: ”Systemet är uppbyggt på vilka konsekvenser det får för olika personer, om de är att betraktas som funktionshinder, inte vad som orsakar symptomen”. Det gäller än.

Okej. Dra ihop ett gäng personer i en förening som stenhårt hävdar att de blivit svårt sjuka av kontakt med flygande tefat som landat i deras trädgårdar och avgett konstigt strålning. Vetenskapen avfärdar visserligen denna tefatssjuka som humbug.

Men medlemmarna i Tefatssjukas riksförbund insisterar ändå att de har symptom, orsakad av skadlig utomjordisk aktivitet. Släng in några skattemiljoner på kontot, Socialstyrelsen.

Brusa högre lilla å

Kungsbackaån med en liten badinrättning, ett kolorerat vykort poststämlat 1907. Nästan som man förnimmer känslan av Det susar i säven, inte sant?

Stilla flyter vattnet genom innerstaden…

Vår fina idyll. Egentligen är jag allergisk mot påståenden av typen ”det var bättre förr”. Men ibland undrar jag ändå inte om Kungsbacka var vackrare, stilfullare, då än nu.

Staten och kapitalet

Skrivit i Corren 20/1:

Ni missade väl inte vad som hände vid årsskiftet? Från 1 januari är avdragsrätten för privat pensionssparande drastiskt reducerad, från 12 000 kronor per år till blott 1800 kronor.

Villkoren förändrades med ett klubbslag, någon längre framförhållning beviljade överheten inte, den enskilde har bara att finna sig. Nästa år väntas avdraget vara helt fimpat.

Märkligt nog råder enighet över blockgränsen att missgynna människors eget sparande inför ålderdomen. Förslaget att försämra avdragsrätten lanserades hastigt och lustigt av Alliansregeringen i våras.

Det ogenerade motivet var att kunna lägga beslag på ytterligare några miljarder av medborgarnas pengar till diverse satsningar i statsbudgeten. Givetvis hade de rödgröna partierna inget emot att på detta sätt dra in ännu mera kulor från det arbetande folket.

Effekten av beslutet blir skatt på skatt. Den som sätter undan pengar från sin redan hårt beskattade inkomst, tackas av politikerna för sitt ansvarstagande genom att beskattas igen den dagen när pengarna tas ut i pension. Är det rimligt?

Javisst, om tanken är att tvinga så många vanliga löntagare som möjligt att hålla till godo med det offentliga, kollektivistiska pensionssystemet och lägga väsentliga delar av makten över deras liv i den allvisa politiska klassens händer.

Väljarna knyts upp i ett beroende till staten, vilket ur socialistiskt perspektiv garanterar rättvis fördelning och motverkar ”skadlig” förmögenhetsbildning som ligger utanför det offentligas kontroll.

Det var just poängen med Socialdemokraternas ATP-reform på 1950-talet, vars grunddrag fortfarande består trots senare tids modifiering. Att höga skatter slog ut sparandet var inget att oroa sig för, då svenskarna intalades det förföriska bondfångarbudskapet att de inte behövde spara längre.

Istället skulle en institutionaliserad kedjebrevsmodell klara biffen: den som arbetar försörjer den som slutar arbeta, i generation efter generation. Politiker och byråkrater tar (i princip för evigt) hand om pensionsfördelningsruljansen, alltså förutsätts vi vara lugna och trygga i statens famn.

Ändå klagar många pensionärer på utbetalningarna och många kommande pensionärer oroar sig för hur ekonomin ska bli på äldre dagar. Uppenbarligen finns det starka dubier om staten som den gode herden.

Sett med liberala ögon är det förstås uselt att borgerligheten inte ens försökt skapa opinion och förståelse för värdet av sundare alternativ. I motsats till kollektivisering och fördelning som nu, kunde man förespråka en omläggning av skatterna som aktivt uppmuntrar enskilt sparande i kombination med ett pensionssystem som baseras på individuell fondering.

Där är det du och ingen annan som arbetar ihop till din pension. Pengarna förvaltas på ett konto som tillhör dig och ingen annan, politikerna måste hålla fingrarna borta från kapitalet och får inte dribbla med fastställda regler och villkor.

Men när Alliansen till och med självmant offrat den privata avdragsrätten i dagens statscentralistiska system, vad har frihetligt sinnade svenskar att hoppas på?