Dödsdömd jakt

Skrivit i Corren 30/10:

Jan Stenbecks maktteori var lika enkel som genial: teknik slår politik. På 80-talet utmanade han framgångsrikt det statliga Televerkets monopol på mobiltelefoni. Sedan knäckte han statens TV-monopol genom egna program via satellit från London.

Idag, när informations- och underhållningsutbudet knappt står i mänsklig makt att överblicka, är det nästan svårt att fatta hur kargt och andefattigt det var i etern innan Stenbecks revolution. Två TV-kanaler, tre radiokanaler. Det var rubbet.

Som inte detta var illa nog, tvingades vi betala en särskild licensavgift för att ta del av monopolsändningarna. Statens mediebolag hade egna kontrollanter, en slags avgiftspolis, som åkte landet runt och jagade människor i deras privata hem.

Man stod faktiskt utanför folks ytterdörrar med pejlingsutrustning för att komma åt eventuella skolkare, inte olikt övervakare från någon totalitär stat i det dåvarande kommunistiska Östeuropa.

Sånt skulle vi kunnat skratta hånfullt åt nu, om det inte vore för att SVT:s dotterbolag Radiotjänst fortfarande håller på med sin förnedrande apparatjakt.

Den har till och med expanderat till att även gälla mobiltelefoner, datorer och surfplattor. Och detta med politikernas goda minne, då regeringen vägrar att skrota den antikverade licensavgiften och övergå till en modern finansieringsmodell.

Kammarrätten i Sundsvall har i en vägledande dom godkänt Radiotjänsts tolkning av regelverket, som innebär att all utrustning som kan ta emot SVT:s sändningar på nätet är licenspliktig. Spelar ingen roll om du är helt ointresserad av vad SVT erbjuder, du måste ändå betala för en tjänst som du inte efterfrågat.

Ett absurt utslag av hur politiken försöker slå tekniken. Dödsdömt i längden förstås. Men orkar du inte vänta är det val nästa år. Som missnöjd väljare har du ju möjlighet att slå politikerna på fingrarna och kräva ändring.

Sjukt mobilsurfande en sjukdom?

Skrivit i Corren 29/10:

Experter varnar, larmet går. En ny folksjukdom drabbar landet: mobilberoende. Om detta kunde vi läsa i söndagens Svenska Dagbladet. I en dramatisk artikel beskrivs hur missbruk av smarta telefoner breder ut sig.

Vuxna människor är som klistrade vid sina nallar, de måste ständigt surfa in på sajter som Blocket, Tradera och Hemnet. Deras vardag, arbete och relationer skadas. ”De sitter på toaletten och smyger med telefonen precis som en missbrukare med sitt brännvin. De försöker sluta vara uppkopplade, men misslyckas”, säger Roger Thörn till tidningen.

Han är föreståndare på Kolmårdens behandlingshem. Verksamheten startade ursprungligen för att hjälpa alkoholister, men har med Socialstyrelsens välsignelse övergått till att specialisera sig på spelberoende och även shoppingmissbruk.

Roger Thörn förklarar att man nu överväger att expandera kurerandet till att omfatta också mobilsjukan.”Ett gissel”, menar Thörn. Beteendevetaren Tomas Danielsson instämmer: ”Många har problem med koncentration, sömnstörningar, muskelspänningar och de gnisslar tänderna i sömnen. Jag ser allvarligt på det här”.

Fara för folkhälsan? Ja, tydligen. Det har blivit vanligt att likna eller jämställa vissa typer av överdrivna beteenden med alkohol- och narkotikaberoende. Det kallas processmissbruk. Som då tvångsmässigt mobilsurfande, shoppande och hasardspelande. Eller sex-, porr- och förälskelsemissbruk.

Det har till och med talats om sportmissbruk, där personer uppges varit så fängslade av idrott att de blint försakat jobb och familj med följden att livet lagts i ruiner.

Problematiken ska ingalunda förringas. Men är det rättvisande att sjukdomsklassa dessa människor? En sjukdom är något man inte rår för, man är drabbad, ett offer, utsatt för en negativ omständighet som ligger helt utanför den egna viljans domäner.

Händelsevis hade DN samma söndag som SvD en artikel av ledarskribenten Hanne Kjöller. Hon refererade till socionomen Johan Christiansson, han arbetar med män som söker hjälp för sitt sexköpande. Tvång eller missbruk? Christiansson resonerade inte så. Istället gällde det att ta ansvaret för sina handlingar. Kan man inte det, är man ingen människa. Hårda ord?

Betänk vad det innebär att vara vuxen: att kunna hantera sina behov, att äga förmågan till kontroll över sina impulser, att inse konsekvenserna av sitt beteende. I annat fall förblir man i praktiken ett barn.

Att proklamera fanatiskt mobilsurfande eller förödande shoppinglust som sjukdom, är att lyfta bort skulden och ansvaret från individen. Vems blir då felet? Samhällets, strukturernas, kapitalismens, utvecklingen i stort? En bekväm flykt undan nödvändigheten att tvingas se sanningen om sig själv i vitögat.

Vad det handlar om tycks snarare vara ett missbruk av sjukdomsbegreppet, en slags infantilisering och omyndigförklaring av människor som utan tvekan har problem. Men att för den sakens skull förkunna dem sjuka är inte att hjälpa. Tvärtom.

Moderat kris

Skrivit i Corren 25/10:

Det snurras om samarbetsproblem, missnöje och amatörism i organisationen. Rader av politiska tjänstemän vill sluta eller har redan gjort det.

Ett femtontal riksdagsledamöter har förklarat att de inte söker omval. Kritik vädras mot partisekreteraren Kent Persson, det läcks flitigt om dennes påstådda tillkortakommanden. Vad ska man tro?

En sak är i vilket fall klar. Internt verkar inte Moderaterna må direkt jättebra just nu. Och detta när man borde vara supertaggade och rejält sammansvetsade inför valrörelsen. I potten ligger ju den blytungt vägande historiska chansen att vinna en tredje mandatperiod i rad åt en borgerlig regering. För Sverige något helt exceptionellt.

Mellan skål och vägg hörs dock röster som på förhand mer eller mindre gett slaget förlorat. Om en sådan mentalitet sätter sig är det förstås förödande. Lika lite som Rafael Nadal kan gå in i en Grand Slam-final och misstro sig själv, kan ett parti gå till val med en kampanjorganisation präglad av splittring och hängande huvuden.

”Gladast vinner” sa Allianskollegan Maud Olofsson inte utan skäl 2006. Det tål att påminnas om, men stämningsläget har väl inte blivit muntrare av affären Gunnar Axén.

Mot bakgrund av anklagelserna om sexuellt ofredande beslöt han att dra tillbaka sin riksdagskandidatur. Efter att Gunilla Carlsson meddelat att hon lämnar både regering och riksdag, har Moderaternas nomineringskommitté i Östergötland därmed tvingats stryka ännu ett tungt namn på 2014 års valsedel.

Så varför inte lyfta upp Finn Bengtsson istället? En smula annorlunda M-riksdagsman än de gängse i apparaten, har som läkare en civil karriär att falla tillbaka på, är inte beroende av politiken som födkrok och har råd att vara mera självständig i ett annars hårt toppstyrt parti.

Han kunde nog bidra till den vitalisering och mentala uppryckning som M uppenbart behöver.

Unkna sexdomar

Skrivit i Corren 24/10:

I maj fällde Solna tingsrätt fem tonårspojkar för grov våldtäkt, ytterligare en dömdes för försök till grov våldtäkt. Offret var en femtonårig flicka. Övergreppen ska ha skett under en fest, där flickan i timmar hölls instängd i ett rum och av rädsla för sitt liv inte vågade göra motstånd. Pojkarna var för henne helt okända.

Nyligen rev Svea Hovrätt upp domen, trots att de i likhet med tingsrätten fann flickan trovärdig. Men då rummet var mörkt ifrågasattes hur korrekta iakttagelser flickan kunde ha gjort. Dessutom ansågs inte att flickan befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd.

I slutet av förra året åtalades en 17-årig pojke vid Skaraborgs tingsrätt. Han hade smygfilmat sina sexuella aktiviteter med en 18-årig tjej och sedan, fortfarande utan hennes vetskap, lagt ut filmen på två porrsajter som ”en kul grej”.

Tingsrätten dömde pojken till att betala 130 000 kronor i skadestånd för kränkningen. Göta hovrätt har nu sänkt beloppet till blott 25 000 kronor med motiveringen att det blivit ”alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor”.

Bägge hovrättsdomar har mött massiv kritik och upprördhet. Det är förståeligt. Är detta goda exempel på skipad rättvisa? Vilka normerande signaler anser sig dessa rättsvårdande myndigheter sända till allmänheten?

Några landvinningar för varken kvinnosynen eller den mellanmänskliga respekten ger domsluten knappast. Snarare motsatsen. Unket.

Klimatinvestera för framtiden

Skrivit i Corren 23/10:

Nu är det klart! Storbritannien satsar på ny, fräsch kärnkraftsteknik. Två reaktorer ska byggas i sydvästra England med planerad driftstart 2023. Det är en viktig investering för att både säkra energibehovet och reducera koldioxidutsläppen.

Storbritannien framstår därmed som ett föredöme i Europa, särskilt i jämförelse med Tyskland som gått åt motsatt håll.

Efter Fukushimakatastrofen i Japan 2011 beslutade förbundskansler Angela Merkel att i panikpopulistisk anda att stänga alla tyska reaktorer till 2021. Trots att risken för den förödande kombination av jordbävning och tsunami som slog sönder Fukushima knappast är direkt överhängande i Kontinentaleuropa.

Istället tvingas tyskarna till omfattade skattesubventioner av lågproduktiva, alternativa energikällor som sol- och vindkraft. Samt att förlita sig på klimatförstörande fossilförbränning. Resultatet är så skyhöga energipriser att ”elfattigdom” blivit ett begrepp bland många vanliga tyskar.

Storbritanniens eller Tysklands väg, vilken väljer Sverige? Socialdemokraterna har nyckeln.

Det är snart dags att pensionera de gamla svenska 70-talsreaktorerna och ersätta dem med bättre, effektivare och modernare motsvarigheter. Tack vare Centern tillnyktring har Alliansen kunnat öppna möjligheten för detta. Bland andra Vattenfall är intresserade av att bygga.

Men vem vågar sig på tunga investeringar i kärnkraft när ingen vet hur det politiska läget är nästa mandatperiod? Då kan Stefan Löfven vara statsminister i en koalition med Miljöpartiet och Vänsterpartiet som pressat S att följa det tyska exemplet. Alliansen har också vällustigt slagit mynt av hotet i debatten.

Löfven vill desarmera den för honom besvärliga frågan genom att förslå en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken. Hittills är det kalla handen från borgerlighetens sida.

Valtaktiskt har man ju mer att vinna på att skrämma väljarna med konsekvenserna av de rödgrönas avvecklingsfundamentalism och chockhöjda energiskatter. Dessutom är arbetarrörelsen splittrad, vilket ben S egentligen står på i kärnkraftsfrågan är svårt att få något vettigt svar på.

Men varför inte sätta nationens intresse i första rummet och syna Löfvens kort? Ansvar för Sverige kräver att vi inte blir ett nytt Tyskland, om olyckan skulle vara framme. Vi behöver en långsiktig, klimatsmart, säker och ekonomiskt hållbar energiproduktion.

Finns chansen att S kan gå med på nya reaktorer? Löfven är själv övertygad kärnkraftsvän, han skulle få stöd av LO och sannolikt åtskilliga realistiskt tänkande gråsossar ute i partidistrikten. Ett blocköverskridande beslut mellan Alliansen och S skulle ge en bedövande parlamentarisk majoritet åt kärnkraften, MP och V hade blivit isolerade och oskadliggjorda.

För välfärdens, sysselsättningens, klimatets och framtidens skull: försök!

Osmakligt och fördomsfullt, Beatrice Ask!

Skrivit i Corren 22/10:

Riksdagsledamoten Marie Abrahamsson vädjade förgäves på M-stämman i Norrköping: ”Gör inte frågan till en kriminalpolitisk fråga. Det är snudd på osmakligt.” Men så blev det.

Justitieminister Beatrice Ask trumfade igenom beslutet att M ska överväga kriminalisering av tiggeri som är organiserat i syfte att dra vinning av andras misär.

Svepande talande hon om hur ligor iscensatt resor till Sverige, hur fattiga människor utnyttjas av samvetslösa skurkar som skor sig på tiggeriet. På vilken grund vädrade Ask dessa misstankar? Det är inte första gången heller.

Förra året, vid juletid av alla tillfällen, signalerade hon att det var dags för hårdare tag mot det ökande tiggeriet i svenska städer. ”Det finns tecken på att människor utnyttjas för tiggeri i en omfattning som är väldigt bekymmersam”, hävdade Ask då.

Hennes pressekreterare utvecklade resonemanget genom att peka på diskussionen i Frankrike och Norge som inspirationskällor (Expressen 17/12 2012). Näppeligen de mest förstående länderna när det gäller romer från EU:s öststater. Ty det är ju främst kring denna grupp som frågan handlar. Vi möter dem själva dagligen i Linköping.

Corren har i två reportageserier lodat utförligt i ämnet, både lokalt och på plats i Rumänien. Slutsatsen av vår undersökande journalistik kan sammanfattas till följande; det är verkligen den genuina fattigdomen som vi ser på våra gator.

Det är också något som bekräftas av Socialstyrelsen. Myndigheten har på regeringens uppdrag gjort en nationell kartläggning av tiggeriet och konstaterat att polisen inte kunnat belägga de misstankar om människohandel som Beatrice Ask offentligt torgför. Rapporten publicerades i våras och är rimligen inte okänd för justitiedepartementet.

Därtill är ju människohandel redan kriminaliserat, vilket gör Asks återkommande utspel om behovet att dra fram batongen mot tiggarna än märkligare. Vill Alliansens tongivande parti gå till botten med problemet på riktigt, saknar de inte möjligheter.

EU sitter på högar av pengar som är menade att lindra situationen för Europas fattigaste. Mycket av detta bistånd försvinner dock i korruption, möter svalt eller inget intresse av mottagarländerna (där inte sällan diskrimineringen av romer är utbredd), enskilda hjälporganisationer finner att EU-byråkratin gör det för trassligt att ansöka om medel, och så vidare.

Varför lägger inte Moderaterna sin energi på att reformera EU:s insatser och att öka pressen på syndare som Rumänien att ta större ansvar för sina egna medborgare?

Ask och hennes partikamrater har trots allt hela det svenska regeringsmaskineriet till sitt förfogande. Ändå väljer justitieministern att lägga krutet på en rent ut sagt fördomsfull linje.

Som Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter 2006-2012, skrev på sin blogg i lördags: ”Hon kan knappast vara omedveten om vilka krafter hon därmed ger sitt stöd. Detta är verkligen trist.”

Kulturskolan (12): Folklighet

Varför kan inte konst få vara något för några? Varför ska konst bli lika populärt som fotboll? Jag kan inte begripa det.

– Ulf Linde, konstkritiker och ledamot av Svenska Akademin (1929-2013).

Kulturskolan (11): Existentialism

Vi är den första civilisation som inte känner till meningen med livet. Vi lever i en civilisation som på frågan: Vad gör människan på jorden? svarar: Jag vet inte. Det har aldrig tidigare hänt.

– André Malraux, författare och kulturminister (1901-1976).

Som ett eko från mellankrigstiden

Skrivit i Corren 21/10:

”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.” Det sa Norges statsminister Jens Stoltenberg efter Anders Behring Breiviks massmord på Utøja sommaren 2011.

Nu är Arbeiderpartiets Stoltenberg bortröstad från makten, ersatt av en minoritetsregering bestående av Høyre och den politiska rörelse där Breivik hade sin bakgrund: Fremskrittspartiet (FrP). Större öppenhet, mer humanitet och demokrati? Norges väg riskerar bli den motsatta.

Ett öppet rasistiskt parti har alltså tagit plats i en nordisk regering, insläppta av Moderaternas systerparti och med parlamentariskt stöd av den borgerliga mitten. Ett haveri som borde väcka starka reaktioner. Vilket det också har gjort.

Internationella medier pekar på FrP:s koppling till Breivik, partiledaren Siv Jensens krav på tvångsdeportationer av romer och den hätska antimuslimska propagandan. FrP är inpyrt av febriga konspirationsmyter om en hotande ”islamisering” av Norge, något som Jensen skyller på Arbeiderpartiets ”landsförrädiska” politik.

Känns takterna igen? Samma förvridna tankegods, fast än mer radikaliserat, som triggade Breivik till att iscensätta blodbadet på socialdemokratiska ungdomar. Historikern och fascistexperten Henrik Arnstad beskriver FrP:s nakna rasism som ”så grov att den vore omöjlig för exempelvis Sverigedemokraterna” (DN 14/10).

Ändå har Høyres samarbete med dessa mörkerkrafter mötts förbluffande lamt av svensk borgerlighet. Glädjen att se socialdemokrater besegrade i valet har tydligen fått den värderingsmässiga kompassen att snurra rejält ur kurs.

Ta bara Fredrik Reinfeldt som vägrar att kritisera sina norska partivänner. Istället säger han sig vara ”övertygad om att Høyres närvaro i regeringen kommer att innebära en ansvarsfull ekonomisk politik och en mer öppen asyl- och migrationspolitik” (DN 17/10).

Förre KD-ledaren Alf Svensson hälsade det norska regeringsskiftet välkommet på Twitter med orden: ”Nu får Fremskrittspartiet i Norge möta verkligheten. Det blir hälsosamt.”

I samma veva publicerade SvD:s ledarredaktion (M) en krönika av Kristin Clemet, chef för den liberala norska tankesmedja Civita, som förkunnade att FrP inte alls var så farliga. Borås Tidning (M) och Nerikes Allehanda (liberal) ansträngde sig för att ”nyansera” eller förneka FrP:s rasism, etc.

Måste läxa läras igen? En av Sveriges främsta liberala opinionsbildare, statsvetaren och chefredaktören Herbert Tingsten, påvisade tidigt hur borgerliga partier – liberala som konservativa – banade vägen för fascismen i Italien, Österrike och Tyskland under mellankrigstiden.

Man såg dels socialister som ett värre ont, dels trodde man att mörkerkrafterna kunde tyglas och civiliseras om de gavs regeringsansvar. Vi vet resultatet: allt annat än hälsosamt. Att inte svensk borgerlighet ser med större oro på utvecklingen i Norge är därför minst sagt anmärkningsvärt.

Kulturskolan (10): Ekonomi

När jag får lite pengar köper jag böcker, blir det något över köper jag mat och kläder.

– Erasmus av Rotterdam, humanist och renässansman (1466-1536).