Drömmen om Europa

Ett mirakel, säger EU:s utvidgningskommissionär G&ünther Verheugen om den senaste tillökningen i EU-familjen.Misslyckandet Cypern må vara en plump i protokollet, annars är det inte svårt hålla med honom.

Att EU förmått ro i land den största och mest komplicerade utvidgningen i unionens drygt 50-åriga existens är faktiskt något av ett under. Det kan inte ens den demoraliserande debatten om de diskriminerande övergångsreglerna skymma.

I morgon växer EU från 15 till 25 medlemsstater, unionen kommer därmed att expandera till att även omfatta länder i Öst- och Centraleuropa. När den östra och västra halvan av vår kontinent förenas, är det en historisk händelse av monumentala mått. Drömmen om ett enat Europa håller på att realiseras framför våra ögon.

Det är en vision som levt starkt i det europeiska medvetandet ända sedan Romarrikets fall. Det romerska imperiet omfattade, när det var som störst, hela den då kända världen. Och vad som fanns utanför dess gränser, var från Roms horisont inte mycket att bry sig om.

På grund av politiska och administrativa problem klövs jätteriket i två halvor år 395 e Kr; en västlig del med säte i Rom och en östlig med Konstantinopel som huvudstad. Västrom föll emellertid snabbt sönder. Spiken i kistan hamrades in år 476 när den siste kejsaren Romulus Augustulus avsattes av den germanske stamhövdingen Odovakar (men Östrom, eller Bysans, överlevde till 1453, då turkarna tog över ruljansen).

Genom seklernas gång har olika härskare försökt samla ihop resterna av det romerska imperiet igen. Först på plan var frankerkungen Karl den Store, som under slutet av 700-talet erövrade större delen av den västeuropeiska kontinenten. Riket blev inte långlivat. Karl den Stores barnbarn rök ihop om arvet efter farfar och bråket bilades med en ödesdiger kompromiss i staden Verdun år 843.

Karolingerväldet styckades i tre kungadömen; Västfranken (det blivande Frankrike) och Östfranken (sedermera Tyskland), samt ett instabilt mellanrike som snart kollapsade i ett gytter av landområden.Detta lapptäcke har fransmän och tyskar slagits om vid åtskilliga tillfällen.

Som under första världskriget, då en av de blodigaste slakterna ägde rum i… ja, just det: Verdun!

I det politiskt söndrade Europa fungerade länge den katolska kyrkans organisation som bärare av den europeiska identiteten. Huvuddelen av alla svenska runstenar har kristna förtecken, asatron tycks ha övergivits förbluffande fort. Våra förfäder vikingarna var nämligen smarta.

Lika mycket handelsmän som stridisar upptäckte de att övergång till kristendomen gjorde det smidigare att knyta affärskontakter på kontinenten. Främlingsskapet mellan olika folkgrupper blev inte lika markerat när de hade en gemensam religion att samlas kring.Den bröt ned barriärer av instinktiv misstänksamhet och gynnade handeln.

Anammandet av kristendomen blev på sätt och vis vår första EU-anpassning, Jesus var bra business helt enkelt. Tack vare katolska kyrkan inlemmades Sverige i den europeiska familjekretsen.

Tyvärr saboterade Gustav Vasa fortsatt integration när han på 1500-talet av snävt ekonomiska och maktpolitiska skäl införde protestantismen som statsreligion. Beslutet utgjorde det första avgörande steget på den väg mot nationell självtillräcklighet, som faktiskt inte på allvar bröts förrän Sverige blev EU-medlem 1995.

(Det är inte svårt att förstå varför den intellektuellt orienterade drottning Kristina hoppade av och emigrerade till Rom – 1600-talets Sverige var en hopplöst provinsiell, andefattig öken i jämförelse med den italienska metropolen.)

Reformationen var inte bara en katastrof för vårt land. Martin Luther tände stubintråden till det trettioåriga krigets mardröm, där protestanter och katoliker tog kål på varandra i oräkneliga mängder och lyckades föröda Europas kärnland på kuppen.

Fredsuppgörelsen efter denna milt sagt läskiga erfarenhet innebar förenklat att de inblandade partnerna (däribland Sverige) försökte formulera en mellanstatlig uppförandekod för att få lite ordning i det internationella systemet. Men i praktiken förblev det en värld där man åt eller fick låta sig ätas.

En maktberusad knekt med omåttlig aptit dök upp på scenen efter revolutionen i Frankrike 1789. Som självutnämnd kejsare dominerade Napoleon Bonaparte Europa likt en sentida Karl den Store, men äventyret slutade som bekant med det av ABBA besjungna nederlaget i Waterloo.

Näste diktator med Europaambitioner av romerska dimensioner var Adolf Hitler, vars svårslagna rekord i brutalitet och ondska fick gamla europeiska arvfiender att tröttna på fler blodbad.

Blott sju år efter att kanonerna tystnat på andra världskrigets slagfält förenades Frankrike, Västtyskland, Italien och Beneluxländerna i Kol- och stålunionen. Därmed var grunden lagd till det integrationsprojekt för fred och välstånd som idag är EU.

Denna union har inte bara gjort slut på kontinentens olycksaliga söndring. EU innebär också att Europa för första gången strävar mot enande utan våld från någon enskild stormakt, som försöker kuva de andra europeiska folken under sitt klackjärn.

EU har förvisso brister.

Men höjer vi blicken bortom dagspolitikens småskurna trätor går det inte att undgå slutsatsen: vad som skett sedan EU:s sex grundarländer 1952 beslöt att begrava stridsyxan är verkligen ett slags mirakel.

(Borås Tidning 2004-04-30)

Konsten att skapa en härdsmälta

Att Sverige skulle satsa på kärnkraft fanns det under efterkrigstiden en kompakt politisk enighet om. Moderniseringen av samhället krävde ett ständigt ökat behov av el, i kombination med vattenkraften föreföll kärnkraft som en idealisk energikälla. Därmed kunde vi också minska beroendet av kol och olja från utlandet.

Men det politiska samförståndet sprack i början av 70-talet, när fysikprofessorn Hannes Alfvén höll ett apokalyptiskt tal om atomenergins fasor på centerstämman i Luleå. Thorbjörn Fälldin svalde Alfvéns domedagspredikan med hull och hår. Med den nyfrälstes iver lovade centerledaren att ”stoppa marschen in i kärnkraftssamhället”. Det blev centerns stora slagnummer i valrörelsen 1976.

Fälldin var kompromisslös i frågan: ”ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag är beredd att dagtinga med min övertygelse”. 

Det kategoriska uttalandet ansågs ha bidragit till att socialdemokraterna tvingades lämna regeringstaburetterna för första gången på 44 år.

Moderaterna och folkpartiet delade dock inte Fälldins avesion för kärnkraftsproducerad elektricitet. Den andra reaktorn i Barsebäck stod klar för laddning. Att lägga ned den ansåg både Gösta Bohman och Per Ahlmark vara oacceptabel kapitalförstöring. Efter valsegern vägrade de att godkänna Fälldin som statsminister om han inte gav med sig. Och Fälldin dagtingade.

”Det största sveket i svensk politisk historia”, utropade en bitter Olof Palme från sin nya oppositionsbänk i riksdagen.

Kärnkraftsutbyggnaden fortsatte alltså, men centern krånglade och våndades svårt. Koalitionen sprack 1978. Den nye fp-ledaren Ola Ullsten bildade därpå – med stöd av socialdemokraterna – en egen minoritetsregering, vars främsta uppgift skulle vara att lösa energifrågan.

Våren 1979 hade Ullsten en proposition färdig, där tanken på kärnkraftens avveckling avvisades, men att programmet skulle begränsas till tolv reaktorer. Moderaterna och socialdemokraterna signalerade stöd. Därmed kunde saken varit ur världen.

Innan propositionen hann behandlas av riksdagen, inträffade emellertid ett tillbud i det amerikanska kärnkraftverket i Harrisburg. Ingen människa dog eller skadades, men i den alarmistiska stämning som piskades fram av medierna tvärvände den tidigare kärnkraftsentusiasten Palme.

Han var rädd att Harrisburgolyckan skulle förstöra socialdemokraternas chanser att ro hem det förestående riksdagsvalet. ”Jag tänker inte offra proletariatet på kärnkraften en gång till”, erkände Palme för journalisten Dieter Strand.

Taktiskt handlade det om att temporärt desarmera den besvärliga frågan. Under det som gått till historien som ”den galna onsdagen” krävde Palme överraskande att en folkomröstning skulle utlysas till mars 1980. Så blev det också (även om Palmes kalkyl sprack – de borgerliga vann valet 79 ändå). Men omröstningen blev en märklig tillställning. Ingen politiker vågade utmana den uppskrämda opinionen med att försvara kärnkraften.

De väljare som till äventyrs var positivt inställda till denna energikälla, fick titta i månen efter ett alternativ att rösta på. Det enda som erbjöds väljarkåren var snabb eller långsam avveckling.

Linje 1, som moderaterna stod bakom, fick 18,9 procent av rösterna. Denna innebar att de reaktorer som ännu inte var byggda (av sammanlagt 12 planerade) skulle färdigställas. Därefter skulle hela kärnkraftsprogrammet läggas ned ”i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd”.

Det var också vad folkpartiet och socialdemokraterna tyckte. Men Ullsten och Palme ville inte kampanja på gator och torg med ”högerspöket” Bohman. Därför hittade de på en lång rad av ytterligare villkor, som de visste att moderaterna inte kunde godta (exempelvis att kärnkraftverk inte fick ägas av privata intressen) . Därmed var linje 2 född, som erhöll 39,1 procent.

Centern och kommunisterna kamperade ihop i linje 3, (38,7 procent) vilken krävde omedelbart stopp för all vidare utbyggnad. De reaktorer som redan hunnit tas i drift skulle läggas ned inom högst tio år. Riksdagen korade linje 2 som knapp vinnare och tolkade resultatet som att kärnkraften skulle vara ett minne blott 2010. Årtalet hade inte funnits på någon valsedel, men Palme var djupt oroad över de splittringstendenser inom rörelsen som blottats under folkomröstningskampanjen.

Ledande socialdemokrater som Alva Myrdal och Inga Thorsson hade propagerat för linje 3. Alltså var Palme tvungen att ge dem ett köttben för att de skulle hålla sig lugna. År 2010 lät bra i sammanhanget, även om det officiellt påstods att tidpunkten motiverades av kärnkraftverkens tekniska livslängd. (En ren bluff kan tilläggas, så länge det är ekonomiskt rimligt med underhåll och återinvesteringar kan våra reaktorer köras i princip hur länge som helst – dessa har också trimmats under årens lopp för att ge högre effekt).

Så skapades den politiska härdsmälta som sedan dess har fördummat energidebatten i Sverige. Det har ofta talats om kärnkraftens oåterkallerliga avveckling, men atomenergin är märkvärdigt seglivad. Endast en reaktor (i Barsebäck) har stängts, detta som ett bondeoffer till centern när Göran Persson behövde dess parlamentariska stöd.

Nu är det vänsterpartiet och miljöpartiet som skall betalas för att de agerat stödhjul till socialdemokraterna. Ytterligare en i den långa raden av avvecklingsplaner väntas att presenteras denna månad. Men hur länge skall det destruktiva arvet från Palmeepokens cyniska taktiserande fortsätta att sabotera möjligheterna till en rationell svensk energipolitik?

För tjugo år sedan kommenterade Gösta Bohman den olycksaliga kärnkraftsomröstningen i sin bok Maktskifte:

”Lika väl som både folk och politiker snabbt kom till insikt om att vänstertrafik på våra vägar inte hör hemma i Sverige, lika väl borde förståelse vinnas för att inhemska miljövänliga och billiga energikällor är att föredra framför miljöfarliga och dyra importerade bränslen. Omvändelsen kommer, var så säker!”

Nu tycks Bohmans förutsägelse vara på väg att slå in. Folkpartiet har som första parti uttalat att folkomröstningen 1980 skall läggas till handlingarna, precis som 1967 blev fallet med högertrafikomröstningen anno 1955. De blygsamma bidragen från sol och vind kan aldrig ersätta kärnkraftens roll i den moderna elprodutionen.

Att satsa på olja och fossilgas (vilket regeringen är i färd med) ökar miljöförstöringen och driver på växthuseffekten. Istället bör vi ta lärdom från Finland och inte bara behålla kärnkraften, utan även bygga nya reaktorer vid behov. Tillväxten, välfärden och miljön är för viktiga områden för att äventyras av kortsiktiga politiker som prioriterar spelet om makten högre än omsorgen om landet.

(Borås Tidning 2004-04-07)