217 miljarder kostade Perssons värnskatt

Skrivit i Corren 30/10:

Tack vare Liberalernas drivande insats i förhandlingarna som ledde fram till januariavtalet fick Socialdemokraterna stryka flagg och ge upp värnskatten. Nästa år avskaffas äntligen denna extra statliga pålaga som drabbar en halv miljon svenskar med en månadsinkomst på 61 000 kronor eller mer.

Äntligen? ”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog”, invänder säkert någon syrlig Matteus.

Men jo, äntligen är rätta ordet. Värnskatten infördes av Göran Persson 1995. Den utlovades då att bara vara tillfällig. Han menade tydligen tillfällig i ett kvarts sekel, förstår vi nu. Det står också klart vad värnskatten har kostat samhället under dessa 25 år.

Johan Lidefelt, nationalekonom vid Svensk Näringsliv, har räknat på det med regeringens egna kalkyler i botten (fPlus 22/9). Värnskatten ger staten omkring 6 miljarder årligen i intäkter. Men till kontraproduktiva priset av att staten gjort det mindre lönsamt för människor att utbilda sig, anstränga sig och jobba.

Sedan 1995 har värnskattens destruktiva incitament inneburit att uppskattningsvis 280 miljoner arbetstimmar gått förlorade till ett värde på runt 217 miljarder kronor. Minst. Värnskattens skador på Sveriges ekonomi är nämligen sannolikt ännu värre.

Det handlar exempelvis om sådant som att högutbildad nyckelarbetskraft söker jobb utomlands. Eller att svenska företag får det kärvare med att rekrytera kvalificerad kompetens från andra länder. Konsekvenser som dessa är dock svåra att sätta direkta förlustsiffror på.

Värnskatten har gjort att Sverige idag har världens högsta effektiva marginalskatt: 76 procent (inkluderat konsumtionsskatter och arbetsgivaravgifter). Det liknar rena bestraffningen á la Pomperipossa. De som av antikapitalistiskt ideologiska skäl anser att detta är bra, behöver inte vara jätteledsna över att värnskatten skrotas.

När den pålagan ryker vid årsskiftet ståtar Sverige fortfarande i bedrövlig världsklass med en effektiv marginalskatt på 73 procent, enligt en ny rapport från tankesmedjan Timbro.

Vi som vill värna de välståndsskapande krafterna kan således inte nöja oss med att ropa ”äntligen!”, hur motiverat det än är, om värnskattens hädangång. Ytterligare reformer behövs som en gång för alla jagar bort den 70-talsspökande Pomperipossa från scenen.

Konfiskatoriska marginalskatter är omoraliska, slår mot flit och arbete, gör Sverige fattigare på resurser, uppmuntrar till skattefusk och politikerförakt. Var finns rättvisan, logiken och förnuftet i detta? Den som har svaret vinner fikon.

Släpp ungarna loss – det är höst!

Skrivit i Corren 29/10:

School’s out, som Alice Cooper sjöng. Det är höstlov. Eller potatislov, som det hette förr om åren när skolbarnen fick ledigt för att göra nytta hemma med att bärga skörden. Att dra upp potatisar och slita ont i jordbruket slipper väl de flesta ungar numera. Men nyttigheter ska de fortfarande ägna sig åt medan skolan håller stängt vecka 44.

Så lyder åtminstone påbudet från regeringens högsta ort, självaste statsministern. 2016 kungjorde Stefan Löfven att höstlovet skulle få ett nytt, mer uppfordrande namn: läslov.

Som om politikerna skulle kunna diktera barnens sysselsättning utanför skolan! Ingen frihet här inte. Inte leka, spela dataspel, glo på Youtube eller något annat strunt. Nej, barn – lyd snällt förmaningen och traska iväg till närmaste bibliotek. Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.

Det är lätt att ironisera över denna symbolpolitiska pekpinne. Många gjorde det också när Löfven annonserade idén med läslovet. En patetiskt fluffreform utan värde. Ett desperat slag i luften mot den oroande trenden av fallande läsförståelse, minskat ordförråd och ökat ointresse för boken som kulturbärare bland det uppväxande släktet.

Jag tycker att etikettsändringen från höstlov till läslov ändå inte var så tokig som signal. Ty även signaler har vikt. Vad det är fråga om är normbildning, ett sätt från samhällets och skolans sida att tidigt för unga människor i formbar ålder markera läsandets betydelse. Hur kan det vara fel? Behövs det i högre grad uppmuntra till läsning i den hårda konkurrensen med alla övriga aktiviteter som barn lockas av, så gör det för farao!

Dock blir jag en smula misstänksam när den ideella organisationen Läsrörelsen försöker styra upp läslovet med landsomfattande evenemang som har det politiskt überkorrekta temat miljö och klimat. Det är så typiskt svenskt snusförnuftigt och pedagogiskt huvudklappande på det där klibbigt välmenande lillagubbenviset som barn alltid genomskådar. Suck. Att vissa vuxna aldrig lär sig.

Släpp ungarna loss! Låt dem vandra fritt i fantasins gyllene rike. Ska läslovet tvunget ha ett tema räcker det med vad författaren P O Enquist sagt om rekommenderade böcker till barnen: ”Ni får läsa vad fan ni vill, bara ni läser böcker. Om det är skitlitteratur spelar ingen roll, bara ni läser böcker. Förr eller senare får ni omdöme nog att läsa vad som är bra eller nyttigt för er”.

Den ljusnande framtid är tågets

Skrivit i Corren 28/10:

”SJ, SJ gamle vän / Festligt att du lever än / Men du ser rätt krasslig ut / Snart hörs ditt sista tut”. Stefan Demerts kända nidvisa om SJ från 1971 är fortfarande kul, men har lyckligtvis för alla oss inbitna tågdiggare förlorat det mesta av sin relevans.

Sista tutet har ännu inte hörts och lär knappast bli aktuellt inom överskådlig framtid heller. Trots kvarstående bekymmer med punktligheten (som dock börjar bli något bättre) ser gamle vännen SJ ut att leva utmärkt väl och vara populärare än någonsin.

Under veckan som gick offentliggjorde det statliga tågbolaget resultatet från sitt tredje kvartal, som visade stärkta vinstsiffror och att antalet resenärer totalt ökat med 11 procent hittills i år. Det artar sig till ett nytt rekord, jämfört med toppnoteringen för 2018 då SJ sålde hela 31,8 miljoner resor – vilket var en ökning med 1,5 miljoner resor från året innan.

Klimatdebatten har tydligt bidragit till att sätta rejält snurr på järnvägshjulen. Svenska folket gillar miljömedvetet resande. SJ är i färd med att möta det växande efterfrågetrycket genom mångmiljardinvesteringar i nya och upprustade tåg.

Huruvida det statliga projektet att anlägga nya spår i form av ett futuristiskt höghastighetsnät blir verklighet är mera tveksamt. Frågan är politiskt splittrande, några riksdagspartier har flera gånger bytt fot, och enligt Trafikverkets kalkyler är den enorma satsningen inte ekonomiskt försvarbar.

Men som Corren kunde rapportera om i lördags är Ostlänken att räkna med. Dessa 16 mil av nya dubbelspår mellan Linköping och Järna gör att pendlingsmöjligheterna underlättas betydligt. De östgötska tillväxtmotorerna Linköping/Norrköping och den tillväxtheta Stockholmsregionen kommer ännu närmare varandra.

Ostlänken – inte billig den heller visserligen – är därför ett ekonomiskt vettigare projekt än investeringen i fullskaliga nationella höghastighetsbanor genom vårt glesbefolkade land för den relativt lilla grupp som reser riktigt långväga.

Höljt i gåtfullt dunkel är emellertid om Linköping kan räkna med att Ostlänken kommer att dras innanför staden eller inte. Trafikverket meddelar ingenting bestämt. En ny station belägen bortom Linköpings centrum vore tveklöst olyckligt.

En icke ringa del av järnvägars attraktionskraft ligger i att smidigt kunna kliva av och på tågen mitt i city. Som kommunens projektledare Oscar Lindgren säger: ”Forskning visar att avståndet till stationen är avgörande för hur många som reser” (Corren 26/10).

Rekordmånga vill bevisligen åka tåg. Förfela inte Ostlänken genom att låta stationsplaceringen i Linköping bli en hämmande faktor.

Folkhemsnostalgikern Åkesson mot nya höjder

Skrivit i Corren 25/10:

Socialdemokraterna har varit det största partiet i Sverige sedan den imposante arbetarhövdingen Hjalmar Brantings dagar. Nu ser det ut som ett historiskt skifte vankas.

Siffror från opinionsinstituteten Sifo och Ipsos visar att Jimmie Åkesson bara är en felräkningshårsmån från att knipa den sekelgamla S-ledartröjan som idag bärs av Brantings inte fullt lika imposante arvtagare Stefan Löfven.

Bland LO-medlemmarna, den väljargrupp som utgör Socialdemokraternas ryggrad, har SD till och med segat sig förbi med några decimaler (31 procent mot 30,6 procent, om vi ska tro Sifo).

Marginalen har aldrig varit mindre mellan S och SD, sammantaget ligger deras respektive väljarstöd kring 23–24 procent, praktiskt taget jämt skägg. Dåliga nyheter för Löfven, men också bekymmersamt för Ulf Kristersson som även han förlorar sympatisörer i raskt ökande takt till Åkesson.

Moderaterna trampar enligt mätningarna i oroande bakvatten med 16–17 procent, vilket indikerar att Kristersson är detroniserad som Löfvens främste utmanare i oppositionen. Ska M och KD bygga ett regeringsalternativ med uppbackning av SD till valet 2022, kan nog Sveriges nästa statsminister fortfarande bli Ulf Kristersson.

Men han kommer då – om opinionstrenden står sig – med vingklippt auktoritet att tvingas få dansa sig svettig efter tonerna från SD:s pipa. Är Moderaterna till det förnedrande priset villiga att ingå i det konservativa block med KD som är Jimmie Åkessons hägrande mål?

Åkesson är dock säkerligen inte främmande för att cyniskt byta fot, om han uppvaktas av en annan friare med ett möjligt rymligare samvete. Vilhelm Moberg sa en gång, onekligen giftigt träffande, att ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och behålla den”. Varför skulle inte S framöver kunna bita huvudet av skam och liera sig med SD om det kniper? If you can’t beat them, join them. Det är faktiskt ett inte helt otänkbart scenario.

S har redan, precis som M, inte så lite vindflöjelaktigt anpassat sig efter SD:s hårda positioner i migrations- och kriminalpolitiken, stekheta väljarfrågor där Jimmie Åkesson i rådande pessimistiska tidsanda av växande skaror upplevs ha störst trovärdighet. Opinionssiffrorna talar ändå sitt tydliga språk.

SD har saluför också en välfärdsnationalistisk folkhemsnostalgi, med oblyga hyllningar till Per Albin Hansson, som bär klassiska S-drag. I synen på socialstaten, ekonomin och skatterna ligger SD själsligen snarare närmare det kollektivistiska S än det liberalare M.

Så vem vet? I det föränderliga svenska politiska landskapet bör vi nog inte utesluta någonting.

Varför stoppa brottslingar när man kan jaga plastpåsar?

Skrivit i Corren 24/10:

Gubbar och kärringar, huk er i butikerna, för nu laddar regeringen om! Japp, här vilas det inte på hanen och siktet är inställt på alla er som står med en ICA-kasse i händerna. Snart kommer en skarp skattesalva att avlossas som fördyrar detaljhandelns plastpåsar, 3 spänn mer för de större och 30 röda öre mer för de mindre ska ni tvingas hosta upp.

Voffor då då? Voffor gör regeringa på dette viset? Motiveringen från finansmarknadsminister Per Bolund (MP) har snabbt blivit en minor classic i den symbolpolitiska argumentationskatalogen: ”Plastförorening och plastskräp är ett jätteproblem. Varje dag strandar det valar och delfiner som har magarna fulla med plastskräp” (Expressen 19/9).

Det är naturligtvis utmärkt att Per Bolund ömmar för valarna och delfinerna. Men hur skulle hans nya straffskatt hjälpa dem?

Den där plastkassen från ICA, Hemköp eller Coop som vi burit hem brukar ju sedan fyllas med hushållsavfall. Har vi alla blivit lurade som trott att sopbilen därefter kör till någon förbränningsanläggning som återvinner skräpets energiinnehåll till fjärrvärme? Ryk och ränn och far åt pipsvängen – att svenska sopor egentligen tippades direkt i världshaven, det hade jag ingen aaaning om!

Allvarligt talat. Precis som organisationen Svensk Handel konstaterat bygger regeringens fixering vid att blåsa upp plastpåsarna till en miljöskurk i vårt land knappast på fakta. Utan snarare på känslor och ideologisk nit.

Att plastpåseskatten beräknas ge 2,7 miljarder klirrande kronor ytterligare till statskassan är väl också en starkt frestande anledning för regeringen att fartblint driva igenom förslaget, sak samma om man hoppar i galentunnan.

Hur vore det om regeringen för en stund kunde vända blicken från plastpåsespöket och dra lika fort ur lagstiftningshölstret mot de reellt existerande skurkarna i den svenska handeln?

Även det har med miljö att göra. Arbetsmiljö visserligen, men ändå. Och det har med grundläggande säkerhet att göra. Och med rättsstatens förmåga att skydda vanligt hyggligt folk. Och med villkoren för att kunna driva näringsverksamhet i Sverige. Kan det händelsevis intressera?

Vågen av stölder, våld, hot och trakasserier håller på att bli ett riktigt svenskt jätteproblem i butikerna landet runt. Många handlare finner det tyvärr hopplöst att polisanmäla gärningsmännen, det biter sällan. Då samma kriminella figurer ofta återkommer och ställer till djävulskap önskar Svensk Handel åtminstone få möjlighet att porta dem.

Ett förslag om tillträdesförbud för notoriska bråkstakar och brottslingar ligger sedan en tid tillbaka på regeringens bord. Bord och bord, förresten. Det börjar likna en långbänk. Så kan man ju också prioritera i regeringsarbetet.

Alva Myrdal och den mjuka totalitarismen

Skrivit i Corren 23/10:

Det hände på trettiotalet givetvis, decenniet då den sociala ingenjörskonsten slog igenom på bred front. Socialdemokraten Alva Myrdal gav ut boken Stadsbarn (1935) som innehöll ett omvälvande kollektivistiskt program för etableringen av vad hon kallade ”storbarnkammare”.

Där skulle det som dittills varit föräldrarnas primära ansvar – barnens fostran – i väsentliga delar övertas av statlig utbildad pedagogisk och psykologisk expertis. Under deras (förment neutrala) vetenskapligt vårdande hand skulle småbarnen flera timmar varje dag ges en ordnad, karaktärsdanande lek- och kamratsamvaro.

En central ideologisk idé med storbarnkammaren var främjandet av jämlikhetstanken – att utjämna skillnader i barnens uppväxtmiljöer, så att säga strömlinjeforma dem till att bli goda medborgare i det nya progressiva folkhemmet. Samtidigt lösgjordes mödrarna från de traditionella familjebanden och kunde ställas till arbetsmarknadens förfogande som skattebetalande kuggar i det offentliga välfärdsmaskineriet.

Allt i detta var inte dåligt. Ur Alva Myrdals lansering av storbarnkammaren växte den moderna förskolan fram. Men det som skaver är det elitistiska pekpinneriet, konformismen, tendensen av krass instrumentell nyttomaximering, den förnumstigt politiserade besattheten av att dirigera och ”lägga livet till rätta” (med kvinnohistorikern Yvonne Hirdmans kritiska formulering).

Det arvet är fortfarande märkbart. Förskolan har många förtjänster, men är helt dominerande som systemkorrekt barnomsorgsmodell. Föräldrar som av olika skäl vill ha andra lösningar betraktas närmast likt en reaktionärt subversiv avvikargrupp, trots att det inte finns någon formell förskoleplikt – men kanske inte länge till.

Inför valet förra året krävde Alliansen i Alva Myrdals anda en obligatorisk ”språkförskola” för nyanlända barn från 3 års ålder. Det förslaget hamnade sedan som en punkt i januariavtalet mellan S, MP, L och C. Syftet är förstås att förbättra integrationen och nu ska en utredning tillsättas.

Självklart är det viktigt att lära sig svenska ordentligt. Det är bortom diskussion. Men gynnar det verkligen integrationen att rycka nyanlända småbarn från föräldrarnas famn och tvångsplacera dem i språkdrillande förskoleanstalter? Är det polis och batong som gäller om föräldrarna vägrar att möta ett förmyndar-Sverige som på detta sätt inskränker deras ansvar och bestämmanderätt över sina egna barn?

Men det är kanske bäst att de nyanlända – stora som små – vänjer sig vid denna typiskt svenska ”mjuka totalitarism”, kännetecknad av en politisk gränslöshet som får stat och samhälle att smälta samman.

Brexit som Storbritanniens nya Dunkerque

Skrivit i Corren 22/10:

Det är ett vågspel att försöka sia något om den utdragna, trassliga och tragikomiska politiska farsen som kallas Brexit. Bara att hänga med i alla röriga turer ger antydan till tröttande huvudvärk. Men slutkapitlet tycks ändå snart vara här.

Även om Boris Johnsons tjurskalliga föresats att Storbritannien ska lämna EU den 31 oktober inte blir av, så vore allt annat än ett adjö till Bryssel vid ett senare datum ungefär lika sannolikt som att Big Bens visare plötsligt skulle börja gå baklänges.

Fast det skulle kanske inte Boris Johnson ha något emot i och för sig. Det är ju tämligen tydligt att han tagit sikte på framtiden genom det förflutnas lins. Besattheten att ro Brexit i hamn har för honom blivit ungefär vad evakueringen vid Dunkerque var för den brittiska nationen 1940, en dramatisk räddning undan det stora hotet från kontinenten.

Brexit är Johnsons chans att iscensätta ett nytt heroiskt skådespel med Storbritanniens självständighet i potten, där han själv ikläder sig rollen som sin dyrkade idol Winston Churchill. Om honom skrev Johnson en biografi 2014 med den talande titeln The Churchill Factor. How One Man Made History. Nu är den hett efterlängtade ödesstunden kommen för Johnson att äntligen bevisa att han är av samma virke: den envist stridande statsmannen som grandiost böjer historien efter sin vilja.

I all nykter jämförelse med Churchill framstår visserligen Boris Johnson som en populistisk clown på destruktiv katastrofkurs, en engelsk variant av Donald Trump (även om Johnson i rättvisans namn är mer bildad än denne). Men hållningen till EU som Boris Johnson intagit, är faktiskt inte väsensskild från Churchills egen syn på det europeiska projektet.

Ofta citerat är stycket ur det berömda tal som Churchill höll på universitet i Zürch 1946. Det var precis efter andra världskriget. Churchill pläderade för en konstruktion som kunde återsamla den europeiska familjen, hindra fler krig och garantera fred, säkerhet och frihet. ”Vi måste bygga upp ett slags Europas förenta stater”, utropade han.

Aningen förbisett är dock att Churchill slog fast att något deltagande för Storbritanniens del, utöver att vara en vänligt sinnad sponsor till detta bygge, skulle det inte bli frågan om. De som hoppades på motsatsen när EEC bildades 1952 (EU:s föregångare) högg i sten. Churchill var då premiärminister för andra gången och avvisade bestämt att Storbritannien skulle överlåta något av sin nationella suveränitet till en framväxande federal kollos på kontinenten.

Boris Johnson fullföljer hans linje. Kosta vad det kosta vill.

Tack för Enid Blytons Femböcker, Astrid!

Skrivit i Corren 19/10:

Vad gör man en sån där typisk glåmig, mörkblöt höstkväll mitt i veckan? Själv fann jag en ljust uppiggande oas på stadsbiblioteket, där det excellenta Samfundet Linköpings stiftsbiblioteks vänner i onsdags hade arrangerat ett föredrag med Kjell Bohlund. Det var intressant må ni tro!

Bohlund, med bakgrund som mångårig förlagsman, har nämligen skrivit en bok kallad Den okända Astrid Lindgren. Vad skulle vara okänt med henne vid här laget? Världsberömda, superfolkkära Astrid vars underbara berättelser om Emil, Pippi, Madicken, Saltkråkan och Bröderna Lejonhjärta vi alla växt upp med. Om Astrid Lindgrens eget liv och gärning har det också berättats så flitigt att det mesta ur hennes biografi är allmänt välbekant.

Men knappast det faktum att Astrid Lindgren revolutionerade den svenska barnboksmarknaden, inte bara som författare. Utan även som hårt arbetande, litterärt engagerad och affärsmässigt slipad förläggare.

Hon anställdes på det lilla konkursfärdiga Rabén & Sjögren 1946 som sekreterare, men tog snart i realiteten över ruljangsen som de facto-chef för barnboksutgivningen (själv föredrog hon att titulera sig ”redaktör”). Parallellt med sitt eget skrivande var hon det jobbet trogen fram till pensionen 1970. Det kunde omöjligen varit för lönens skull. Astrid Lindgrens författarinkomster hade gjort henne stenrik och hon skänkte bort massor av pengar till diverse ömmande ändamål.

I den svenska förlagsvärlden ansågs ännu vid andra världskrigets slut att det inte var något särskilt värt med att satsa på böcker för målgruppen barn. Astrid Lindgrens sensationella genombrott med Pippi Långstrump 1945 blev början på en omvälvande förändring, som hon med sin (egentliga märkliga) dubbla roll som både författare och förläggare på Rabén & Sjögren i högsta grad drev fram. Astrid Lindgrens succéer bidrog att rädda förlaget, som på blott fem år gick från att stå på ruinens brant till att bli Nordens ledande inom kategorin barnböcker.

Det var dock ingalunda enbart tack vare storsäljare som Pippi Långstrump, Kalle Blomkvist & Co. Astrid Lindgren gjorde sitt förlag till ett blomstrande drivhus för många andra nyskapande svenska barnboksförfattare. Ni har garanterat läst en hel del av dem.

Vad sägs till exempel om Edit Unnerstad (Kastrullresan), Åke Holmberg (Ture Sventon privatdetektiv), Harry Kullman (Gårdarnas krig), Inger och Lasse Sandberg (Lilla spöket Laban)? Listan kan göras hur lång som helst, naturligtvis den briljante ordtrollaren Lennart Hellsing icke att förglömma! Javisst, även han ingick i Astrid Lindgrens utgivningskatalog.

Sedan har vi en drös utländska namn som Astrid Lindgren nosade upp, lät översätta och ge ut. H A Rey (Nicke Nyfiken), Alf Pröysen (Gumman som blev liten som en tesked), Jean de Brunhoff (Barbars resa), Toni Ungerer (Kriktor)… Vi snackar om fortfarande levande klassiker.

Astrid Lindgren hade tveklöst en extraordinär betydelse för läsningen och utvecklingen av det barnkulturella landskapet i Sverige. Jag skulle personligen inte vara samma människa utan alla de fantasieggande verk som hon gav mig tillgång till. Det gäller i synnerhet Enid Blytons Femböcker. Jag slukade dem i mängd som liten kille, ohjälpligt fångad av dessa rafflande äventyr som de engelska barnen Julian, Dick, Anne, pojkflickan George (Georgina) och deras hund Tim ständigt hamnade i.

Lyckligtvis var jag totalt omedveten om att Enid Blyton avskyddes av recensenter, lärare och bibliotekarier. Blyton sålde ändå som smör internationellt och det var Astrid Lindgren som framgångsrikt introducerade Femböckerna i vårt land på 50-talet. Hon kanske inte gärna talade vitt och brett om den meriten. Men det visar vilken slug kommersiell ådra hon hade, en nödvändig egenskap hos varje god förläggare.

Vill man långsiktigt säkra utgivningen av litterärt mer kvalitativa titlar, kunna ta risker med nya lovande författare, måste det finnas ett stabilt kassaflöde i företaget och då går det inte att rynka på näsan åt mindre ansedda pengamaskiner som Enid Blyton. Jag är Astrid Lindgren evigt tacksam. I vuxna kulturknuttars ögon är måhända Femböckerna kopiöst usla, för mig gav de en viktig skjuts vidare mot den seriösare litteraturen.

Kjell Bohlunds föredrag om Astrid var spännande att lyssna på. Hans bok gick jag hem och sträckläste. Det är en sann bladvändare.

När USA inte går att hålla i handen längre

Skrivit i Corren 18/10:

Under onsdagen var försvarsminister Peter Hultqvist på besök i Linköping och gav sitt moralhöjande stöd åt Saabs ambition att sälja JAS Gripen till Finland. Det vore förstås toppen om affären går i lås. Icke minst därför att det – som Hultqvist påtalade i Corren 17/10 – skulle innebära en ytterligare välkommen fördjupning av det svensk-finska försvarssamarbetet.

Peter Hultqvist har själv varit en drivande kraft för att våra bägge länder sedan 2015 knutit allt närmare militära band, detta givetvis som följd av den hårdnande pressen från Ryssland. Den säkerhetspolitiska betydelsen ska inte underskattas, men samarbetet har en uppenbar avgörande brist. Sverige och Finland har inga regelrätta alliansförpliktelser.

Det saknas garantier för att vi skulle bistå varandra om Ryssland skruvar upp trycket och går till konfrontation. När det kommer till kritan: vad talar för att Sverige skulle vara villigt att utlösa krigstillstånd för Finlands skull, eller tvärtom?

Blir vi utsatta för ett samtidigt angrepp är det heller inte givet att vi tappert skulle kämpa skuldra vid skuldra i envist försvar våra länders respektive territorium. Någon part kan ju av nödtvång anse det fördelaktigare att sluta en kvick separatuppgörelse med den ryska övermakten och därmed lämna den andra parten i sticket.

En annan sak vore om Sverige och Finland tog steget in i Nato som fullvärdiga medlemmar, vilket hade undanröjt alla tvivel och ordentligt stärkt säkerhetsläget kring det utsatta Östersjöområdet.

Om det inte var för Donald Trump.

Försvarssamarbetet med Finland är naturligtvis av ringa vikt jämfört med det som är den bärande bjälken i Peter Hultqvists säkerhetspolitiska bygge. Även om han intimt utvecklat Sveriges icke-bindande partnerskap med Nato, är det direktlänken till USA som Hultqvist lagt mest krut och förhoppningar på.

Det börjande lovande när Barack Obama var president. Men sedan kom Trump. Med sveket mot kurderna i Syrien har USA:s trovärdighet som en stödjande kompanjon nått en ny, direkt alarmerande bottennivå. Konsekvensen för Sverige är bister. Grunden för Peter Hultqvists hela försvarsstrategi ser ut att vittra bort.

Och vad är Natoalliansen värd utan USA? Demokraten och presidentkandidaten Joe Biden sa nyligen: ”Nato kommer inte att överleva om Trump blir omvald”. Det låter kanske som en överdriven farhåga. Men vågar någon längre lita fullt ut på motsatsen?

Europa gör nog bäst i att försöka ta eget ansvar för sin säkerhet. Pax Americana är på väg ut i historien.

Klart att kläder också är politik

Skrivit i Corren 16/10:

Den finlandssvenske poeten Henry Parland, det unga modernistiska geniet som rycktes bort alltför tidigt 1930, utmanade sin samtid med att sätta värde på det skenbarligen ytliga och triviala. I en fyndigt formulerad dikt skrev han:

”Jag trodde: / det var en människa, / men det var hennes kläder / och jag visste ej / att det är samma sak / och att kläder kan vara mycket vackra.”

Att ytan, som plaggen vi bär, har en icke föraktlig betydelse lät redan romaren Quintilianus förstå i sin berömda sentens ”vestis virum reddit” – kläderna gör mannen.

Det var också något som Sara Danius skarpsinnigt lyfte fram när hon visade vilken fatal miss den gängse litteraturvetenskapen gjort i frågan. Där hennes akademiska kollegor tenderade att förstrött betrakta kläder som blott och bart atmosfärskapande rekvisita i romankonsten, såg istället den modeintresserade Danius något av central vikt.

Ett bländande exempel är hennes studie av Stendhals klassiker Rött och svart (1830) om den äregirigt karriärsträvande plebejen Julien Sorels försök att bli del av aristokratin i Paris.

”Det går alldeles utmärkt att sammanfatta intrigen”, påpekade Danius i en av sina alltid lika lärda som stilistiskt eleganta essäer, ”bara genom att beskriva huvudpersonens textila transformationer”. Ty hur tar sig Sorel fram i den värld som annars klassbarriärerna stängt för honom? ”Lösenordet heter kläder, rätt kläder”.

Klädernas politiska och socialt identitetsmarkerande funktion lekte själv Sara Danius dråpligt med när hon blev professor i estetik vid Södertörns högskola.

Lärosätet har rykte om sig att vara vänsterpräglat, vilket Danius observerade tog sig uttryck i en uniformerande klädstil av det sjabbigare slaget. Den progressiva tillhörigheten demonstrerades med kläder som signalerade att man inte alls brydde sig om kläder. Efter inspiration från bland andra högerikonen Margaret Thatcher valde Sara Danius istället att på skoj klä sig helt fel: i knytblus.

Skämtet blev så framgångsrikt att knytblusen blev ett signaturplagg för Danius – med en senare väsentligt allvarligare innebörd då hon skamligt tvingades bort som Svenska Akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare.

Knytblusen laddades om till en feministisk kampsymbol mot den unket patriarkala makt- och tystnadskultur som möjliggjort åratal av sexuellt våld även i kretsen kring Akademiens upphöjda olymp.

Danius tog en stilenlig hämnd på de som kullkastade hennes försök att städa upp Gustaf III:s svårt skandalfläckade institution. På sin sista Nobelfest lyste hon överlägset starkast, såväl visuellt som moraliskt, i en flammande orange-rosa kreation – ett storslaget utropstecken till klänning som sent ska glömmas.

Kläderna må göra mannen, men ingen hade därvidlag en suck mot Sara Danius. Vad vi kommer att sakna henne!