Ännu en dag på Långö badplats

Jämrans strandliv!

En svensk vid kung Ludvigs hov

Skrivit i Corren 20/6:

Peter Adolf Hall hör man inte så mycket talas om numera. Det tycker jag vi borde försöka ändra på. Han är ändå en av Sveriges första kulturpersonligheter som verkligen slog igenom internationellt och under det fascinerande 1700-talet befann sig uppe i smöret där allt hände.

Innan franska revolutionen var Peter Adolf Hall en mycket eftersökt och beundrad konstnär i Paris – då Europas politiska, vetenskapliga och kulturella centrum. Hans särskilda gebit var miniatyrmåleri, en på den tiden populär konstform som Hall effektfullt förnyade med innovativ teknik och friska, klara färger som gav verken en unikt intagande lyster.

Miniatyrmåleriet växte fram ur den medeltida kyrkokonsten, men fick en profan inriktning under blomstringsperioden på 1600- och 1700-talen. I förnäma samhällsklasser cirkulerade miniatyrporträtt som ett slags motsvarighet till fotografier. Eftersom den franska aristokratin inte hade tillgång till våra dagars mobilkameror, fick de använda sig av andra alternativ och då dög naturligtvis inte vilken fingerfärdig målarkludd som helst.

Det skulle vara den bäste. Vad han hette visste alla i salongernas Paris: Peter Adolf Hall.

Hur lyckades någon från vår nordliga avkrok nå en sådan position? Tur, talang och kontakter bör man förstås ha. Särskilt om man som Hall råkar födas 1739 i Borås, sedermera ryktbar som Sveriges tråkigaste och regnigaste stad. Det finns dock pengar i familjen, fadern är en välbärgad affärsman, så sonen kan bryta sig loss och studera i Uppsala.

På universitetet pluggar han naturalhistoria och medicin med avsikt att bli läkare, undervisningen leds av ingen mindre än Carl von Linné. Han får även förmånen att åka på en bildningsresa till Tyskland. Och upptäcker konsten.

I Berlin och Hamburg fördjupar han sig i teckning och miniatyrmåleriets sällsamma uttryck. Istället för att återvända till Uppsala och naturvetenskapen, flyttar han till Stockholm med djärvare planer. Ibland är det lönt att våga språnget, ta risker och lita på sig själv. Utdelningen i Halls fall blir sannerligen inte dålig.

Carl Fredrik Adelcrantz råkar få ögonen på honom. Adelcrantz tillhör den gustavianska epokens stora män i Sverige, arkitekt bakom märkesbyggnader som Drottningholmsteatern och Kina lustslott, tillika grundare av Konstakademien (läs gärna den fina boken Adelcrantz och kärleken till konsterna av Fredric Bedoire som utkom förra året).

Adelcrantz är imponerad av Peter Adolf Halls begåvning och förmedlar ett karriäravgörande uppdrag åt honom: att måla pastellporträtt av bröderna till den blivande kung Gustaf III, hertigarna Karl och Fredrik Adolf. Det svenska hovet måste varit nöjt med resultatet, ty det är med ett kungligt stipendium i handen som den 27-årige Peter Adolf Hall får möjlighet att åka till Paris 1766. Och succén fortsätter…

1767 får han en beställning från Versailles. Det är den franske kungen Ludvig XV som vill att Hall ska måla miniatyrporträtt av kronprinsen och hans bägge yngre bröder. Dessa killar kommer genom ödets nyck senare att bli kungar i Frankrike allihop: Ludvig XVI – samt vid den bourbonska restaurationen som följde efter Napoleons abdikation – Ludvig XVIII och Karl X.

Även det franska hovet uppskattar resultatet. Faktiskt till den grad att vår svenske konstnär belönas med den officiella titeln ”Peintre du Roi et des Enfats de France” (den franske kungens och kungabarnens målare).

Vad gör att Hall kan marschera så raskt in i finrummet hos Europas mäktigaste kungafamilj? Yrkesskicklighet är knappast hela förklaringen.

Återigen har Hall knutit värdefulla kontakter som öppnar dörrarna åt honom. Den ena är Gustaf Philip Creutz, briljant poet med klassikern Atis och Camilla på sitt lyriska CV. Han är vid tidpunkten Sveriges Parisambassadör och överlägger varje vecka med högdjuren i Versailles.

Den andre är Alexander Roslin, känd svensk porträttmålare som även han bor i Paris. Sådan guldkantad vänskap är aldrig fel. Men Peter Adolf Halls bana får också en kraftig skjuts framåt genom utställningsdebuten i den franska konstakademins ”Salon du Louvre” 1769. Upplysningsfilosofen och encyklopedisten Denis Diderot ger Hall översvallande beröm.

I tidningen Mercure de France kallas han för ”miniatyrmåleriets van Dyck”. Diderots lovord är inte fy skam. Bland sina övriga bedrifter intar Diderot en viktig plats i estetikens historia som den första moderna konstkritiken. Han inte bara beskrev vad han såg. Diderot reflekterar över själva seendet.

För Peter Adolf Hall börjar livet leka med besked. Hans kunder är kungafamiljen, adeln och rika finansmän. Hall målar också påfallande många porträtt av idag anonyma unga damer, förmodligen älskarinnor åt förmögna herrar. Pengarna strömmar in. Hall gifter sig. Får flera barn. Bor i en luxuös våning i centrala Paris, där den konstnärliga parnassen ofta samlas.

Kontrasten till situationen för vanligt folk på gatan är minst sagt skarp. Särskilt bland borgerskapet kokar missnöjet med det kungliga enväldet. Inom den franska aristokratin råder överdåd, men de offentliga finanserna är usla. Landet hämmas sedan länge av ett ineffektivt och efterblivet styre.

Sommaren 1789 blåser plötsligt förändringens omvälvande vindar upp. Peter Adolf Hall är ingen politiskt omedveten människa. Han sympatiserar med liberala upplysningsidéer och välkomnar revolutionen. Han lär till och med ha deltagit i stormningen av Bastiljen den 14 juli.

Inledningsvis ses revolutionen med välvilja av den intellektuella europeiska samhällseliten. Tankar om en förnuftig ekonomisk, politisk och social reformism är utbredda. Nog vore det på tiden att Frankrike ömsar skinn, demokratiseras och blir en konstitutionell monarki. Men sedan kommer chocken när revolutionen tar en radikalare vändning, republik utropas och Robespierre gör entré med sitt skräckvälde.

Det blodiga franska dramat tvingar Europas reformvänner på defensiven och liberalismens genombrott fördröjs med flera decennier.

Även för Peter Adolf Hall får revolutionen fatala konsekvenser. Hans kundkrets försvinner, antingen i giljotinen eller som flyktingar utomlands. Åtskilliga bosätter sig i Belgien. 1791 flyttar Hall själv dit från Paris, men det är inte lättare att få jobb. Inkomsterna sinar, hälsan vacklar.

1793 drabbas han av en stroke och avlider i staden Liège. Precis som en annan stor konstnär – Mozart – hamnar han i en okänd grav. Ett tragiskt slut. Men Peter Adolf Halls målningar finns ju kvar att beskåda. Har ni vägarna förbi Louvren i Paris, Nationalmuseum i Stockholm eller Borås konstmuseum under sommarsemestern bör ni absolut kika in. Där lever han än i högönsklig välmåga genom sina utställda verk, lika tjuskraftiga nu som då.

Peter Adolf Hall, självporträtt.

Knarket driver gängen

Skrivit i Corren 19/6:

Polisvetenskapsprofessorn Stefan Holgersson har återkommande kritiserat polisen för att måla upp en förskönande bild av den egna verksamheten. Besattheten vid varumärkesbyggandet hämmar det organisatoriska reformarbetet, gör att resurser utnyttjas ineffektivt och att allmänheten missleds med kosmetiskt peppiga budskap.

”Ibland kan man få intrycket av att polisen är bättre på att lägga ut dimridåer kring prestationer än att förebygga och uppklara brott”, skrev Holgersson tillsammans med organisationsforskaren Mats Alvesson i Aftonbladet förra sommaren.

Ett skolexempel bjöd polisen nyligen på i sin presentation av den senaste lägesrapporten över Sveriges utsatta områden, kännetecknade av socioekonomiska problem, tung kriminalitet och en tillbakaträngd rättsstat.

Den uppdaterade kartläggningen för 2019 visade på 60 utsatta områden, varav 22 särskilt utsatta (däribland Skäggetorp i Linköping). Eftersom den tidigare rapporten från 2017 listade 61 utsatta områden, varav 23 särskilt utsatta (inkluderat Skäggetorp), slogs det glatt på framgångstrumman över minskningen.

”Vi ser en positiv trend. Vi uppfattar att relationen mellan polisen och medborgarna har stärkts. Därmed inte sagt att allt är jättepositivt, men vi ser trender åt rätt håll”, deklarerade Mats Löfving, chef för polisens nationella operativa avdelning (TT 3/6).

Låt oss återvända till den först presenterade kartläggningen anno 2015, som ledde till svarta rubriker om kriminalitetens chockerande utbredning i vårt land. Den rapporten listade 53 utsatta områden, varav 15 särskilt utsatta (ja, Skäggetorp var medräknat redan då). Hur positiv är egentligen Löfvings trend mot den bakgrunden?

Polischefen talar kommunikationskonsultigt blomsterspråk om ett litet hack i kurvan. I det vidare perspektivet är sanningen snarare att problematiken är fortsatt omfattande och har ökat oroväckande dramatiskt under bara några få år. Brottsligheten är förstås inte heller isolerad geografiskt i de listade socialt utsatta områdena, hela samhället påverkas negativt.

Den senaste tidens grova våldsdåd med sprängningar och skjutningar bär syn för sägen och tyder knappast på en lugnare utveckling. Justitieminister Morgan Johansson (S) menar att den gängrelaterade kriminaliteten har narkotika som främsta drivkraft. Det är säkert fullt riktigt.

Knarkhandeln är den dominerande kriminella branschen i EU och omsätter årligen astronomiska belopp. Men det ska justitieministern göra slut på i Sverige.

Han lovar att de kriminella gängen ska ryckas upp med rötterna och att de mest brottsaktiva ska buras in, en efter en. Det är tuffa signaler som låter politiskt PR-mässigt bra. Att den enda platsen för samvetslösa gangsters är bakom galler är inte särskilt svårt att hålla med om. Dessvärre är saken ingalunda riktigt så batongenkel som justitieministern vill förespegla oss.

Kallt empiriskt ligger det nog mycket i vad Victor Malm, redaktör på Expressens kultursida, lakoniskt konstaterade i lördags. ”Nolltoleransen är ett jagande efter vind: hur många gäng man än drar upp med rötterna kommer efterfrågan på knark fortsätta vara stabil, stor och spridd i samhällets olika skikt, och så länge det finns folk som gillar och vill köpa knark kommer det att finnas folk som säljer knark. Och de kommer att fortsätta reglera sig själva”.

Fundera på hur det ska lösas. Har Morgan Johansson i grund och botten någon aning?

Kommunalisera polisen

Skrivit i Corren 17/6:

Ett kraftigt sprängdåd i centrum och Garnisonen avspärrad efter misstänkt bomblarm. Sommaren kunde fått en trevligare inledning i Linköping. Samtidigt har nyheter om spektakulära våldsbrott duggat tätt från andra delar av landet.

Det är inte märkligt om händelseutvecklingen skapar en tilltagande oro i folkdjupet. I början av året konstaterade Nationella trygghetsundersökningen att många svenskar känner en sådan rädsla för att bli drabbade av kriminalitet att deras vardagsliv begränsas. Nästan en fjärdedel av befolkningen vågar exempelvis inte rör sig lika fritt utomhus som de egentligen vill.

Den utbredda ängsligheten måste ta på allvar och i Linköping gör man det också. I fredags meddelades att kommunen kommer anlita privata ordningsvakter för att öka tryggheten i stadskärnan.

Det är en välkommen åtgärd, men är i grunden en konsekvens av statens misslyckande att sköta sin kärnuppgift. Som kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) säger: ”Vi behöver fler synliga poliser i Linköping. Men i väntan på att fler poliser ska utbildas gör vi den här satsningen. Vi kan inte vänta på fler poliser” (Corren 15/6).

Det är inte Linköping ensamt om. Ett femtiotal av Sveriges 290 kommuner har idag anställt egna ordningsvakter och säkerhetsbranschen blomstrar som aldrig förr. Niklas Borg låter som ett symptomatiskt eko av sin styrande kollega Erik Pelling (S) i Uppsala, där ordningsvakter redan patrullerar i kommunens centrala områden.

”Vi hade sett ett minskande antal poliser under en lång tid och då var vi tvungna att sätta in en insats i väntan på fler poliser”, sa Pelling till Aftonbladet den 8/4.

Stockholms trafikregionråd Kristoffer Tamsons (M), som upphandlat tjänster från vaktbolag till mångmiljonbelopp för att hålla ordning i tunnelbanenätet, säger i samma artikel: ”Vi har tagit över det som egentligen är polisens arbete. Vi arbetar förebyggande, men vi är många gånger både den första och sista linjen mot ordningsstörningar, våld och droger”.

Frågan är om det alls är lönt att ens vänta på fler poliser och mer resurser till en statlig myndighet, vars verksamhet i åratal präglats av ineffektivitet, lågt ansvarsutkrävande, usel ledningskultur och organisatorisk elefantsjuka.

Det är i längden orimligt att alltfler städer som Linköping ska nödgas täcka upp för bristerna genom att gödsla säkerhetsföretagen med skattemedel. Vore det inte lika bra, eller snarare bättre, att göra polisen kommunal igen som den var innan det fatala förstatligandet 1965?

Det våras för gengasen

Skrivit i Corren 14/6:

Vreden över det höga bensinpriset – varav drygt 60 procent är skatt – har blivit Sveriges senaste folkrörelse. Facebookgruppen ”Bensinupproret 2.0” startade i mitten av april och samlar nu mer än 660 000 medlemmar.

Protesterna har även nått det fiktiva Grönköping, läser jag i eminenta husorganet Grönköpings veckoblad.

Men där tror man uppenbarligen inte att politikerna i Stockholm ska ta intryck av medborgarnas missnöje med de tuffa drivmedelsskatterna, som i synnerhet slår hårt mot livet på landsbygden.

Nöden är som bekant uppfinningarnas moder. I Grönköping har ett nygammalt bränsle fått en renässans: gengasen.

Veckobladet rapporterar om att bensinmacksföreståndare Kolting och fabrikör Östberg provkört gamla vedeldade gengasaggregat, vilka sedan andra världskriget dammat i Hembygdsmuseets lada. Resultatet ska ha varit utmärkt.

De bägge herrarna har därför beslutat producera nya aggregat anpassade till moderna bilar. Det torde vara en lysande affärsidé. Så länge bensinpriset överstiger 11,50 kronor litern ger gengasen en lägre milkostnad, enligt fabrikör Östbergs kalkyler.

”Dessutom är gengasen en i högsta grad klimatsmart energikälla. Den är förnyelsebar. Veden växer här i landet och behöver inte fraktas över haven med förorenande tankbåtar”, säger han till Veckobladets reporter.

Kolting, vars bensinstation planeras att byggas om till en vedmack, instämmer optimistiskt: ”Jag tror vi är å god väg att rädda såväl landsbygden som klimatet och mitt jobb”.

I verkligheten är givetvis det inte gengas något vidare alternativ.

Motoreffekten är usel, aggregaten är mycket krångliga att använda och kolmonoxiden gör gengasen extremt giftig. Men vägrar partipolitikerna i huvudstaden att visa någon pardon med bensinskatten, så…

Kanske har motormuseet i Motala några aggregat från 40-talet att låna ut till landsbygdens tunnelbanelösa invånare?

Samhällskontrakt på spel

Skrivit i Corren 13/6:

Det hettade till när gängkriminaliteten kom på tal under onsdagens partiledardebatt i riksdagen. ”Ni har misslyckats på statens mest fundamentala område”, fräste Ulf Kristersson (M) och slog anklagande fast att regeringen ”tappat kontrollen över vad som händer i Sverige”.

Stefan Löfven (S) blev inte svaret skyldigt, utan röt tillbaka: ”Vi ska bura in dessa kriminella en efter en. En stark polis ska samarbeta med en stark socialtjänst och stark skola”.

Samtidigt som statsministern och oppositionsledaren spände sina retoriska muskler, hade Linköping vaknat upp till larmet om att en misstänkt sprängladdning placerats utanför polishuset på Brigadgatan.

En stor del av kvartersområdet Garnisonen var avspärrat och Nationella bombskyddet hade fått rycka in – igen. Denna gång visade det sig, som i Tannefors häromdagen, vara ett ofarligt föremål. Men vi har ju alla i Linköping fredagsmorgonens omskakande uppvaknande i färskt minne.

Den enorma explosionen, det kraftigaste sprängattentatet i Sverige på 20 år, lär också sent glömmas. Vid Hamngatan/Ågatan, där detonationen ägde rum, kunde man tro att kriget kommit till stan. Enligt polisen verkar det sannolikt att dådet – ett chockerande samvetslöst sådant – har kopplingar till den kriminella gängmiljön som länge plågat Linköping.

Bakom onsdagens intermezzo tycks ligga ett medvetet försök att skrämma både ordningsmakt och allmänhet, som inte våra nerver hade utstått en ordentlig prövning redan. Lägg Linköping till bara de senaste svarta rubrikerna i veckan om ett skottdrama och två sprängningar i Malmö, samt flera skjutningar på andra håll i landet, och Ulf Kristerssons kritik mot Löfven ter sig befogad.

Den grova våldsbrottsligheten ser knappast ut att ha hejdats, snarare ger nyhetsrapporteringen intrycket att den åter eskalerar. Regeringens hållning i kriminalpolitiken skiljer sig dock i praktiken inte många millimeter från oppositionens. Bland partierna råder bred enighet om hårdare straff, tuffare tag, fler batonger och skarpare insatser.

Men upplever inte vanligt hederligt folk att det ger nöjaktiga resultat, att staten faktiskt misslyckas med sin kärnuppgift att skydda sina medborgares liv, lem och egendom – då är det själva samhällskontraktet som sätts på spel. Frågan blir således: hur många sprängdåd och skjutningar till tål Sverige?

The Cunarder

Kolla! Jag har lagt ett nytt pussel, The Cunarder. 636 bitar, lagom knepigt och härligt kontemplativt. En stunds koppla av med att pussla borde fler människor unna sig, tycker jag.

Livets mening

Livet handlar inte om att hitta sig själv, eller att hitta någonting. Livet handlar om att skapa sig själv.

– Bob Dylan, i dokumentärfilmen Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story by Martin Scorsese, 2019.

Den osänkbara miss Jessop

Skrivit i Corren 12/6:

Historien om Violet Jessop är så osannolik att den faktiskt är helt sann. Hon föddes 1887, samma år som det brittiska imperiet firade att drottning Victoria suttit ett halvt sekel jämt på tronen med ett grandiost guldjubileum.

Föga anade någon naturligtvis då att Violet Jessops öde heller inte skulle gå av för hackor, men så blev det. 1911 fick hon arbete som stewardess på rederiet White Star Lines nybyggda trumfkort i kampen om passagerartrafiken över Atlanten; den majestätiska oceanångaren Olympic – det väldigaste, lyxigaste fartyg som skådats.

Skeppets längd av 270 meter och bruttovikt på 46 000 ton gav en känsla av förment trygghet mot naturens rasande element. Dessutom hade Olympic en konstruktion av pumpanordningar och vattentäta skott, som ingenjörerna påstod gjorde skeppet praktiskt taget osänkbart.

Redan hösten 1911 blev det upp till bevis. Utanför Isle of Wight råkade Olympic rammas av den engelska örlogskryssaren HMS Hawke. Det var en allvarlig olycka, två stora hål slogs upp i Olympics skrov.

Som genom ett under dödades ingen eller skadades kritiskt. Samtliga ombord, inklusive Violet Jessop, klarade sig med blotta förskräckelsen. Olympic höll sig flytande och kunde repareras.

I april 1912 var det dags för Olympics systerfartyg, den ännu mer imponerande Titanic, att göra sin jungfrutur från Southampton till New York. Vi vet ju alla hur det gick, men det visste förstås inte Violet Jessop som lockats till att börja jobba på White Star Lines senaste skrytprojekt.

Titanic hade drygt 2 200 människor ombord. Efter kollisionen med isberget den där stjärnklara aprilnatten i Nordatlanten överlevde bara 712 personer, delvis på grund av att det inte fanns tillräckligt med livbåtar. Men Violet Jessop hade den sagolika turen att få plats i en av dem och kom mirakulöst hem igen från den svåraste fartygskatastrofen som dittills drabbat världen.

Med både Titanics undergång och olyckan med Olympic i bagaget, skulle man knappast klandrat Violet Jessop om hon hälsade såväl White Star Lines båtar som arbetet till sjöss högaktningsfullt adjö i fortsättningen. Glöm det. Den här damen var av annat virke.

Några år därefter mönstrade hon på det som var menat att bli rederiets värsting i Olympic-klassen: Britannic. Den oceanångaren hann emellertid aldrig sättas i trafik eftersom första världskriget bröt ut.

Istället rekvirerades Britannic som lasarettfartyg åt den brittiska militären. Violet Jessop var sjuksköterska ombord när Olympics och Titanics systerskepp träffades av en tysk mina i Medelhavet 1916. Britannic sjönk, 30 människor dog – men inte Violet Jessop, som ånyo klarade livhanken i vad som måste betecknas som århundradets hat-trick.

Var det någon som var praktiskt taget osänkbar, var det hon. I pressen gavs Violet Jessop också det passande smeknamnet ”Miss Unsinkable”.

Många förefaller hybrisartat tro att de har samma egenskap som henne nu i dessa badsäsongstider, tyvärr. Det är under sommarmånaderna som de flesta drunkningsolyckorna sker. Enligt Svenska livräddningssällskapet är den främsta orsaken att personer, som en gång lärt sig simma, överskattar sin ork och förmåga i vattnet.

Själv var den osänkbara Violet Jessop inte ens simkunnig. Gudarna tycks vakat över henne. Det är ytterst få förunnat. Ett gott råd vid doppet är därför: håll dig hyfsat nära strandkanten, spola kröken och simma lugnt.

Violet Jessop, 1887-1971.

En bestialisk råhet

Skrivit i Corren 10/6:

Jag läser Guy de Maupassants berömda novell Fettpärlan som utspelar sig under fransk-tyska kriget 1870-71. I berättelsens början skildras de preussiska truppernas intåg i den normandiska staden Rouen.

”I sina mörklagda kammare hade stadsborna gripits av den förvirring som förorsakas av katastrofer och de stora dödsbringande omvälvningar på jorden som all samlad vishet och styrka är verkningslös mot. För samma känsla infinner sig varje gång den etablerade ordningen kullkastas, när tryggheten försvinner och allt som människans eller naturens lagar har värnat om utlämnas åt en huvudlös och bestialisk råhet”.

Det är ett skräckinjagande gissel, skriver de Maupassant, ”som ifrågasätter all vår tro på den eviga rättvisan, hela vår inlärda tillit till himmelskt beskydd och mänskligt förnuft”.

Lyckligtvis lever vi i ett land som haft århundranden av fred och därmed förskonats från de fruktansvärda, dramatiska erfarenheter vilka präglat den moderna franska historien.

Men när jag som många andra i Linköping vaknade till fredagsmorgonens explosion – en väldig, skarp, otäck smäll – och sedan chockad såg vad som hänt, kunde jag själv för ett ögonblick förnimma något av den skakande upplevelse som på känslomässigt plan inte var helt olik den som Guy de Maupassant tecknat.

Plötsligt var den invanda, trygga ordningen ställd på förskräcklig ända. Nerblodade, skadade människor. Bostadshus med urblåsta fönster, krossat glas i drivor, avspärrade kvarter, poliser i varje gathörn, bestörtning, vilsenhet, oro.

Det var som att blivit direkttransportad till en krigszon, ett slags Rouen mitt i Linköping. Vem eller vilka som ligger bakom bombdådet är ännu höljt i dunkel, liksom motivet. Misstanken att grovt kriminellt belastade gäng bär ansvaret ligger väl närmast till hands.

Helt klart kan dock konstateras att det är uttryck för en huvudlös, bestialisk råhet trotsande allt civiliserat förnuft att utlösa en kraftig sprängladdning bland massor av värnlösa människor i centrala stan. Ett rent mirakel att inga dödades eller fick livshotande skador.

Det som skett är ett attentat mot lagen och ordningen, friheten och tryggheten i vårt gemensamma Linköping. Nu gäller att visa att rättvisan står stark och inte låter sig utmanas. Våldsbejakande krafter som ska tveklöst kunna lita på att det inte ostraffat går att förvandla vårt offentliga rum till ett slagfält.