Allians för missväxt

Skrivit i Corren 30/10:

Correns ledarredaktion uppfattade Stefan Löfven som en näringslivsvänlig pragmatiker i den politiska mittfåran. I händelse av att Alliansen skulle förlora regeringsmakten och ingetdera block fick majoritet, ansåg vi att det bästa för Sverige vore en S- och M-regering.

En sådan koalition kunde blåsa nytt friskt liv i de senaste 30 årens liberala reformagenda som både S och M varit bärare av, men som tyvärr slumrat in under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod.

Fokus borde vara att bryta de förlamande låsningarna som förhindrat rationella lösningar på de allt mer brännande strukturproblemen inom arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och energisektorn.

Samt att få ordning på den misskötta försvars- och säkerhetspolitiken i det pressade läge som uppstått när orosmolnen hopat sig över vårt närområde och kring våra gränser. Valnattens resultat ansåg vi talade för en sådan okonventionellt sammansatt, men stark reformregering.

Väljarna signalerade att de önskade förändring. Dock fanns endast en segrare: det främlingsfientliga missnöjespartiet SD. Alliansen backade, de rödgröna låg totalt still på 2010 års förlustnivå, något mandat för skarpa vänstersvängar fanns inte och den traditionella blockpolitiken var i praktiken upplöst.

Samtidigt hade Stefan Löfven hela valrörelsen talat sig varm för breda lösningar och gett intryck av att vilja samarbeta med borgerligheten. Fältet tycktes – förnuftsmässigt sett – ligga öppet för S och M att axla vuxenansvar för landet och riva tag i de oförlösta frågor, som inte minst underblåst SD:s chockerande framgång.

Alltså: i nationens intresse borde de två största partierna förena sig och bilda en ”allians för tillväxt”.

Så blev det inte. När det var upp till bevis, trädde Löfven ut på scenen som vore han Håkan Juholts ideologiska vänstertvilling och band sig fast vid de två små rödgröna ytterlighetspartierna i en svag minoritetsregering, vars inriktning kan summeras som en ”allians för missväxt”.

De allvarliga strukturproblem som plågar Sverige riskerar att nu att fördjupas. Pakten som S slutit med MP och V om den ekonomiska politiken är en smällande grönsocialistisk bredsida av pålagor och restriktioner som hotar arbetslinjen, företagsamheten och innovationskraften i landet.

En klassisk passage i den amerikanske presidenten Calvin Coolidges State of the Uniontal 1923 fångar med spöklik träffsäkerhet konsekvenserna av det budgetförslag som Löfvenministären och dess marxistiska partner Jonas Sjöstedt lagt på riksdagens bord:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet.”

En av de få ljuspunkterna i regeringen är försvarsministern Peter Hultqvist som verkar mer realistiskt sinnad om Försvarsmaktens behov än sin moderata företrädare. Dock har Löfven girat in på en apart kurs i säkerhetspolitiken genom att uttryckligen utesluta Natomedlemskap, vilket spelar Putin rakt i händerna och undergräver Östersjödemokratiernas gemensamma förmåga att hålla stånd mot ett aggressivt Ryssland.

Löfven har förskingrat sin trovärdighet på en rad avgörande områden. Han och hans regering förtjänar att falla.

Pizzans väg från Rom till folkhemmet

Skrivit i Corren 28/10:

Det går en chockvåg genom den kulturbärande delen av Sverige. Helene Hellmark Knutsson (S), ny minister för högre utbildning och forskning, rivstartade förra veckan med förslaget att strypa anslagen till de välrenommerade svenska Medelhavsinstituten i Rom, Istanbul och Aten.

”NEJ. Det får inte ske. Det är vansinne”, utropade Hans Lundgren, director musices emeritus vid Linköpings universitet, på Facebook. ”Kortsiktigt, obegripligt och korkat”, menade DN Kulturs Maria Schottenius.

”En ansiktsförlust för svensk forskning som inte är av denna världen”, dundrande författaren och forskaren Ola Wikander i Expressen. ”Tokigt och tragiskt”, skrev Linköpingshistorikern David Ludvigsson i gårdagens Corren.

Detta bara för att nämna ett axplock hur högen av förintande kritik. Men snälla, vad begär ni egentligen av Helene Hellmark Knutsson? Hennes kvalifikationer för sitt tilldelade ansvarsområde i regeringen verkar lika lövtunna som den gröna kulturministern Alice Bah Kuhnkes.

Högskoleministern Hellmark Knutsson saknar själv högskoleexamen och har huvudsakligen ägnat sig åt disciplinen politiska sammanträdanden i Stockholms läns landsting. Klart att förståelsen för klassisk bildning, svensk vetenskapstradition och vikten av internationellt forskarutbyte inom humaniora lämnar en smula övrigt att önska.

Till högskoleministerns försvar har hon ändå tagit intryck av kritikerstormen. Hon vill nu ”lyssna in” argument och utreda frågan om Medelhavsinstitutens fortsätta existens. Gott så.

Låt mig lämna ett lekmannamässigt bidrag till ministerns förkovran genom att försöka peka på den epokgörande betydelsen av särskilt det hotade institutet i Rom. Det var där historiken, underhållaren och icke minst östgötasonen Hatte Furuhagen studerade arkeologi i mitten av 1950-talet.

En av kunskaperna han tog med sig hem från den eviga staden var konsten att baka den i Sverige då praktiskt taget okända företeelsen pizza.

”Föreståndaren på institutet hade en kokerska som gjorde underbara små pizzor med sardeller, tomatröra och oregano. De passade väldigt bra till en drink”, berättande Hatte för mig i en intervju 2008. Det var samma år som pizzan firade 40 år i Sverige.

Den legendariske krögaren Bengt Wedholm ansågs nämligen varit först på plan när han 1968 började servera denna exotiska italienska maträtt på sin restaurang Östergök i Stockholm. En sanning med modifikation, ty som alla borde veta var det givetvis Hatte som var den verklige pizzapionjären i vårt avlånga land. Han introducerade pizzan för svenska folket i TV-programmet Medan andra pyntar som sändes vid juletid 1965.

”Jag bakade pizzorna i programmet tillsammans med Tage Danielsson medan vi sjöng en låt som handlar om Wiener Sängerknaben. Det var en del folk som hörde av sig och frågade hur man gjorde. Vi lade inte ut receptet i TV som man brukar göra idag”, förklarade Hatte och fortsatte:

”Jag bakade pizza i TV även 1979 när jag gjorde några barnprogram om Pompeji. Jag bakade pizzan i en riktig stenugn i en by som låg i närheten. Gumman som ägde stället skrattade gott åt mina klumpiga försök”.

Tänk på det, kära läsare. Nästa gång ni sätter tänderna i en capricciosa, minns vilken banbrytande gastronomisk roll vårt forskningsinstitut i Rom spelat i sammanhanget.

Bättre vård utan politik

Skrivit i Corren 27/10:

Hej medborgare! Har du tänkt på en sak? Aldrig mer kommer vi att välja politiker till landstinget Östergötland. Istället var det denna höst första gången vi valde politiker till region Östergötland, som blir resultatet av fusionen mellan landstinget och regionförbundet Östsam.

Syftet med organisationsförändringen är att stärka Östergötlands utvecklingskraft. Om du märker att det snart är mera drag under galoscherna i den östgötska myllan, så vet du varför. Fast regionens överskuggande uppgift förblir densamma: att ansvara för hälso- och sjukvården.

Vi får väl se vad landstingets – förlåt, regionens! – färska politiska konstellation kan åstadkomma på det området.

Åtta års borgerligt alliansstyre är slut. En nysvetsad fyrklöver bestående av S, MP, FP och C har tagit vid. Väntetiderna till vården ska kortas, lovar de bland annat. Ingen överraskning kanske. Är det något som utmärker svensk sjukvårdspolitik, är det dessa ständiga löften om kapade patientköer.

Problemet med den bristande tillgängligheten har ändå en märklig förmåga överleva alla reformförsök och riktade miljardsatsningar. Kalla det landsting eller region, sätt in andra förtroendevalda vid makten, höj skatten, ropa på ökade statsbidrag: systemfelet kvarstår. Mycket talar för att det inte längre är en optimal idé att splittra sjukvården på 21 stycken politiska revir.

Den nationellt fragmentiserade apparaten skapar stora effektivitetsförluster, driver upp kostnaderna för den specialiserade och allt mer högteknologiska vården, samt gör att målet om en jämlik standard över hela landet börjar likna en tragisk chimär.

Förre socialministern Göran Hägglund (KD) fick nog av eländet. Han föreslog att Sverige skulle ta efter det framgångsrika norska exemplet, skrota landstingen och förstatliga vården.

Inspiration kan också hämtas från Estland, vilket läkaren och den internationellt verksamme sjukvårdskonsulten Göran Hellers förordar. I SVT den 10/9 berättade han om hur Estland efter det sovjetiska förtrycket byggde upp ett sjukvårdssystem finansierat genom en obligatorisk löneavgift på 13 procent.

Pengarna går till en nationell försäkringskassa som inte politikerna får röra, samtidigt som också sjukhusen gjorts politiskt oberoende. Allt sköts rent professionellt. ”Det som Estland genomfört på tjugo år är fantastiskt. De har fått ett jättebra sjukvårdssystem”, menar Hellers.

I Nederländerna, som enligt undersökningsföretaget Euro Health Consumer Index numera är Europabäst på sjukvård, har man gått en liknande väg för att lösa sina tidigare strukturproblem. Det politiska inflytandet är sedan 2005 begränsat till strategisk översyn. Professionen sköter det operativa beslutsfattandet.

Finansieringen sker utanför skattsedeln via privata försäkringar som alla holländare måste teckna, och inget av de sju konkurrerande sjukförsäkringsbolagen kan neka någon (handikappade och kroniskt sjuka får tilläggspremier betalade av staten).

En framtida modell även för Sverige? Bara det faktum att politikerna i region Östergötland då befrias från besväret att styra med sjukvården och kan fokusera sin dådkraft på annat, borde väl betyda ett lyft för utvecklingen i våra trakter.

Full moon fever

Albert Anthony Houthuesen, September Moon, 1971-1972.

Freedom, no compromise

The only way to deal with an unfree world is to become so absolutely free that your very existence is an act of rebellion.

– Albert Camus

Grattis politikerfolk!

Nu har jag lassat in årets restskatt till er. Ha det så kul för mina pengar. Bastards…

Watergate, champagne och Kennedy

Skrivit i Corren 25/10:

I veckan nådde Benjamin C Bradlee sin sista deadline och tog ner skylten, 93 år gammal. Alla vi murvlar jorden runt står i djup tacksamhetsskuld till denne tidningsman par excellence. Som Washington Posts redaktionschef 1968-91 praktiskt taget skapade Ben Bradlee den moderna, grävande journalistiken.

Hört talas om Watergate? Det hade ni kanske aldrig gjort, om det inte vore för honom. Det var under Bradlees skyddande vingar som de unga reportrarna Carl Bernstein och Bob Woodward kunde börja rulla upp skandalen som blev Richard Nixons fall.

I månader var Washington Post ensamma på plan, övrig media brydde sig i princip inte. Tidningen pressades hårt från Nixons hantlangare att lägga av. Men Bradlees publicistiska integritet förmådde inte ens världens mäktigaste man att rubba.

Bradlee var också tuff mot Bernstein och Woodward, han granskade och strök i deras artiklar, krävde att källor och fakta måste dubbelkollas. Se filmen Alla presidentens män (1976), där Jason Robards gjorde sitt livs roll i ett lysande porträtt av Bradlee, så får ni en god uppfattning om hur standarden sattes.

En annan sak jag alltid gillat med Ben Bradlee är hans stil. Intellektuell, nyfiken, orädd och ständigt lika elegant. Han kunde konsten att klä sig snyggt och göra intryck. Så var han också gammal kompis med ikonen John F Kennedy.

Relationen blev dock stundtals ansträngd. Bradlee höll rågången mellan privat vänskap och yrkesmässig professionalitet. JFK skonades inte från kritik och surade ibland till rejält. Men ofta hade polarna glada dagar.

Begrunda bara följande rader i Bradlees bok Conversations with Kennedy (1975) om Washington under JFK-eran:

”Det var den tredje av danserna i Vita huset, och precis som de tidigare var det en glittrande blandning av ’det vackra folket’ från New York, jetsettare från Europa, politiker, reportrar (alltid reportrar) som är vänner, och Kennedysläktingar. Vimlet var alltid ungt. Kvinnorna var alltid underbara. Champagnen flödade som Potomac vid högvatten, och presidenten själv öppnade flaska efter flaska på ett sätt som fick skummet att spruta över möblemanget.”

Alltså, jag hade lätt kunnat sålt min själ för att vara i Ben Bradlees kläder där och då!

Ben Bradlee med Jackie Kennedy, Antoinette Pinchot Bradlee och John F Kennedy i Vita huset, maj 1963.

The Loneliness of the Long Distance Biker

Mörka vatten

Albert Anthony Houthuesen, Night Sea, Autumn, 1968.

Spännande koalition

Skrivit i Corren 23/10:

Så kom då beskedet. Dödläget är över. Linköpingspolitikerna har trots det oklara valresultatet i kommunen lyckats sy ihop en styrande majoritet. Det är bra.

Ansvarsutkrävandet blir tydligt och främlingsfientliga SD berövas möjligheterna att utöva vågmästarmakt i Sveriges femte största stad. Positivt är också att Vänsterpartiet hålls kvar i kylan. Detta ska Linköpings nya ledartrio Lena Micko (S), Nils Hillerbrand (MP) och Rebecka Gabrielsson (FP) ha heder av.

Att FP offrat sina borgerliga allianskamrater för att stanna vid makten innebär i bästa fall ett hälsosamt liberalt inflytande på kommande års politiska kursriktning. Vad FP:s lojalitetsbyte betyder för Alliansens chanser att göra comeback 2018 får framtiden utvisa.

Paul Lindvall (M) verkar inte gräva ner sig i bitterhet, utan intar en lovvärd konstruktiv attityd och låter hälsa att FP är välkomna åter när det drar ihop sig till val nästa gång.

Ett frågetecken av mer omedelbar natur är hur starkt det oprövade kortet Rebecka Gabrielsson kan hävda sig i sällskapet med de politiska rävarna Micko och Hillerbrand. Att Gabrielsson tvingats svika Alliansens märkliga simhallsbeslut är dock inget att kritisera henne för.

De rödgröna har rätt i att den nya simhallen bör byggas vid Tinnis på Folkungavallen, vilket är i linje med de flesta Linköpingsbors önskan. En utmärkt följd av det är att Racketcenter vid Saab Arena förhoppningsvis får vara kvar. Hur tänkte Alliansen när de ville riva en fullt fungerande och allmänt uppskattad tennisanläggning?

Men i sammanhanget är den kapitalförstöringen förstås ingenting mot vad som nu hotar Linköpings flygplats, om Miljöpartiets djupt kända ideologiska aversion mot luftburna kommunikationer tillåts bära frukt.

Nils Hillerbrand vill uppföra bostäder på landningsbanorna och förvisa det civila flyget till Malmen. Han är dessutom en svuren motståndare till Jas och jublar knappast över nyheten att Saab har goda utsikter att sälja planet till Argentina.

Istället har han föreslagit att kommunens största arbetsgivare bör lägga ner Jasproduktionen och satsa på tågtillverkning! Kan S och FP garantera att inte MP:s hårdnackade flygfientlighet får några negativa konsekvenser för Linköping och Saab?

Ett annat orosmoln är verksamheten inom äldreomsorgen, som i dag till 80 procent drivs av privata välfärdsföretagare. Det har gett större valfrihet och av Socialstyrelsen konstaterad hög nöjdhet bland brukarna. Samtidigt är kostnadsnivån för skattebetalarna bland Sveriges lägsta. Denna framgångsrika Allianspolitik riskerar att saboteras allvarligt.

Nils Hillerbrand ser nästan lika rött som Jonas Sjöstedt när det gäller vinster i välfärden. Lena Micko lovar att minst hälften av Linköpings äldreomsorg måste tillbaka i kommunal regi. Ska gällande kontrakt brytas och uppskattade företagare jagas bort från stan? Lyckas FP lägga in veto mot sådana huvudlösheter?

Eller har den rutinerade duon Micko och Hillerbrand lurat skjortan av rookien Rebecka Gabrielsson i någon fluffig kompromissuppgörelse, vars verkliga innehåll går i rödgrön återställarfavör?

Säga vad man vill. En spännande mandatperiod blir det.