Mencken speaks out (6)

It is impossible to imagine the universe run by a wise, just and omnipotent God, but it is quite easy to imagine it run by a board of gods.

– H L Mencken

Tidsspegeln Hedebyborna

Skrivit i Corren 29/6:

Är det regniga moln på din semesterhimmel? Häng inte läpp!

Man kan ju botanisera i SVT:s arkiv på nätet och återstifta bekantskapen med Hedebyborna, den älskade TV-serien som sändes in i tre omgångar 1978-82, baserad på Sven Deblancs 70-talsromaner om det fiktiva samhället Hedeby i Sörmland (inspelningarna skedde mestadels i Vagnhärad och Trosa, men vissa scener är filmade i Linghem!).

Uppbådet av skådespelare är magnifikt; Per Myrberg som desperationens baron Urse, Anders Nyström som slarven Svensson, Helena Brodin som dennes hårt prövade fru, handlarparet John och Peter Harryson, med flera.

Fast det är eleganten Ingvar Kjellson som lyser klarast i rollen som den nerdekade, men insiktsfulle adelsmannen Mon Cousin. ”Det finnas alltid en anledning att berusa sig,” utropar han godmodigt och uppmanar sin bankrutte släkting baron Urse på godset Valla att resignera inför den nya tidens prövningar.

När vi möter dem alla i rutan är året 1937. Det sörmländska sommarlandskapet är bedövande vackert. Det är dock en skenbar idyll under upplösning. Överklassen som styrt och ställt i generationer har förlorat makt, pengar och egendom. Arbetarna har börjat resa sig och insett sitt värde.

Socialdemokraterna är färska i regeringssadeln och har startat sitt grandiosa folkhemsbygge. Sverige är i färd att ömsa skinn från ett konservativt bondesamhälle till ett modernt industrikapitalistiskt land.

Delblancs avsikt är att låta Hedeby spegla denna omvälvande process i miniatyr. Den symboliska höjdpunkten är skildringen av ortens traditionella årensning, ett mandomsprov för ortens karlar.

Tre män väljs varje sommar ut av bystämman för att med flotte röja upp i traktens vattendrag. Detta år överraskar baron Urse genom att utse sig själv till hedersuppdraget som flottens försteman. Han gör det både som en sista maktdemonstration och som ett fåfängt försök att anpassa sig och verka folklig.

Årensningen under baronens kraftlösa ledning urartar till ett alkoholindränkt fiasko. Lika förbluffad som kränkt får han sparken av sina tidigare kuvade undersåtar i byn. ”Vem som går på flotten, det bestämmer vi!”, ryter karlarna i en nyckelreplik.

Besättningen byts ut, återstoden av ån rensas i triumf. Det är sista gången. Kommunens S-ledning bestämmer att ett mudderverk kan göra alltihop effektivare. Den slitsamma, men stolta traditionen går därmed i graven. Precis som baron Urse. Utblottad dränker han sig i samma å efter ett misslyckat försäkringsbedrägeri.

Men Hedebyborna handlar egentligen lika mycket om 70-talet. Även det var en brytningstid i Sverige. Urbaniseringen hade gått i racerfart efter andra världskriget, baksmällan efter folkhemsingenjörernas kollektivistiska samhällsprojekt satte in, det var som svenskarna kände alienation i betongen och famlade efter sina lantliga rötter bland byar, skogar och åkrar.

Politiskt får det uttryck i gröna vågen, miljörörelse, kärnkraftsmotstånd och en spirande liberal revolt mot de alltmer maktfullkomliga Socialdemokraterna. Efter 44 år i regeringsställning tvingas de bort av borgerliga uppstickare, det gamla folkhemmet krackelerar, en friare individualistisk men osäker epok randas.

Genom att blicka tillbaka fungerar Hedebyborn som en känslomässig bearbetning inför ett nytt samhälleligt avstamp – till det Sverige vi lever i nu.

Mencken speaks out (5)

For every complex problem there is an answer that is clear, simple, and wrong.

– H L Mencken

Auringonlasku – Sunset

Eero Järnefelt, 1884.

Mencken speaks out (4)

When a new source of taxation is found it never means, in practice, that the old source is abandoned. It merely means that the politicians have two ways of milking the taxpayer where they had one before.

– H L Mencken

Just say no

Frihet är möjligheten att säga nej. Frihet är väsentligen friheten att neka, friheten att motsätta sig. Så länge man inte förstår detta, förstår man överhuvudtaget inte friheten.

– Jukka Laajatinne, Mumin och tillvarons gåta, 2009.

Two Riders on a Beach

Max Liebermann, 1901.

Mencken speaks out (3)

It is inaccurate to say that I hate everything. I am strongly in favor of common sense, common honesty, and common decency. This makes me forever ineligible for public office. 

– H L Mencken

Illa för Ostlänken

Skrivit i Corren 26/6:

Som H L Mencken, legendarisk amerikansk journalist, uttryckte det: ”För varje komplext problem finns en lösning som är klar, enkel, och fel”.

Regeringen har lovat att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och hur ska man fixa det? Ett knivigt spörsmål när samma regering, precis som den föregående, duckar för liberaliserande strukturreformer som skulle göra arbetsmarknaden mera marknadsmässig.

Den vägen – att försöka nå naturligt fungerande jämvikt mellan utbud och efterfrågan – har politikerna av flera skäl låtit vara stängd (det kostar för mycket att utmana mäktiga särintressen som LO, det är svettigt att ta debatten, det svär mot gamla ingrodda ideologiska positioner, etc).

Konsekvensen är problemkomplexet med många människor som har svårt att efter nuvarande förhållanden bli anställningsbara. Generellt är jobben i Sverige till icke ringa del specialiserade, kräver ofta omfattande utbildning, samt fordrar en produktivitet som matchar det genom löneskatter och kollektivavtal högt uppdrivna priset på arbete.

Men Stefan Löfvens ministär har kommit på en klar och enkel lösning: tvång.

Det offentliga gör upphandlingar för hundratals miljarder skattekronor varje år. Varför då inte stipulera att privata företag som lägger anbud på dessa kontrakt måste vara ”sociala” och ta arbetsmarknadspolitisk hänsyn?

Ett fiffigt sätt att skjuta den bittra ansvarskalken ifrån sig, inte sant? Ett aktuellt exempel är Ostlänken.

Aktörerna som vill delta i budgivningen på Sveriges maffigaste infrastrukturprojekt ska tvingas anställa, eller ge praktik åt, en viss mängd långtidsarbetslösa. Det är regeringens DDR-doftande order till Trafikverket (som sköter upphandlingen). Så varför är det fel?

Det belastar budgivarna med ett synbarligen välvilligt, men i sak irrelevant krav som ligger utanför den egentliga uppgiften. Om inte renodlat fokus ligger på bästa leverantör till bästa pris får vi mindre valuta för skattepengarna, sämre effektivitet, sannolikt lidande kvalitet och konkurrensen snedvrids.

Det riskerar att särskilt missgynna lokala små- och medelstora företag i Östergötland med mindre kassor och marginaler än de nationella jättarna (som har helt andra möjligheter att svälja politiskt motiverade extrakostnader).

Och blir det en värdig situation för någon part, om professionella företag ska piskas att omhänderta för dem okänd och på den reguljära arbetsmarknaden icke-attraktiv personal med tveksam yrkesmässig kompetens?

Mycket tyder på att det här är ett både ekonomiskt och socialt olyckligt experiment.

On the Deck

Victor Popkov, 1974.