Linköping som värsta skräckexemplet

Skrivit i Corren 10/3:

Studiero är en av de viktigaste frågorna som svensk skola måste ta tag i. Uppmaningen kom från Andreas Schleicher, chef för OECD:s internationella Pisa-mätningar som visade att Sveriges elever inte nådde önskvärda kunskapsresultat.

Att stökigheten i klassrummen var ett stort problem bekräftades samtidigt av Skolinspektionen. 1600 skolor och 100 huvudmän granskades. Den vanligaste bristen? Trygghet och studiero.

Debatten om kaoset i skolan fick rejäl fart. Dåvarande utbildningsminister Jan Björklund (FP) tillsatte en statlig utredning med uppdrag att lämna förslag på åtgärder för mer ordning och reda.

Detta var våren 2014. Ett paradigmskifte tycktes skönjas. Äntligen definitivt slut på det gamla radikalpedagogiska vänsterflummet som präglat det svenska skoletablissemanget. Istället skulle fokus riktas på behovet av lugn och disciplin, det centrala för all fungerande undervisning.

Sju år senare, våren 2021: ”Jag blir kallad fyllo och fittfröken av nioåringar. Jävla kärring var ett skällsord förut. Nu känns som en västanfläkt i jämförelse”, säger Nina Ramic Toll. Hon är lågstadielärare på en skola i Linköping.

I Corren har Nina Ramic Toll och andra av hennes kollegor vittnat om en arbetsmiljösituation som får nackhåren att resa sig. Hot, våld och kränkningar är vardag. Såväl barn som personal lever farligt. Pojkar leker skjutglada gängkriminella och kommer till skolan med knivar och järnrör.

I klassrummen är det en ständig kamp för att åstadkomma något som liknar ordning mellan utbrott av spring över bänkar, spottloskor, kastade föremål och slagsmål. I fikarummen gråter lärare av förtvivlan och vem kan klandra dem?

Correnreportagen är skakande läsning och belyser en komplett oacceptabel verklighet. Vad hände med makthavarnas snack om bättre ordning och reda, om hur viktigt det var med studiero? Uppenbarligen saknades erforderlig kraft bakom parollerna. Annars borde inte Linköpings skräckexempel till skolhaveri kunnat existera idag.

Skoldebattören Isak Skogstad, städslad som sakkunnig expert åt Liberalerna, har skrivit tankeväckande om brittiska Michaela Community School, belägen i ett av Londons utsatta områden. På några år lyftes denna skola till en av Storbritanniens främsta genom återgång till stenhård disciplin och traditionell katederundervisning.

Vad väntar vi här hemma på?

”Tyvärr skulle modellen inte vara laglig i Sverige eftersom skolor måste rätta sig efter rådande lagar och läroplaner, men även om det var möjligt hade många tongivande och progressiva pedagoger protesterat högljutt”, beklagar Skogstad i tidskriften Kvartal (18/2).

Ur led är fortsatt tiden. Vad ska krävas för att vrida den rätt igen?

Går det att lita på LiU?

Skrivit i Corren 25/11:

”När det kommer till kritan vill politikerna styra”, sa Mats Ericson, ordförande för Sveriges universitetslärarförbund, vid akademikerfacket Sacos högskolepolitiska forum i Stockholm förra hösten.

För att säkra forskningens oberoende krävde Ericson att den högre utbildningens frihet skulle skyddas i grundlagen. Den nuvarande skrivningen är dessvärre förbluffande svag. I regeringsformen står det blott: ”Forskningens frihet är skyddad enligt bestämmelser som meddelas i lag”. Det är allt.

Statsvetarprofessorn Leif Lewin ifrågasatte nyligen på DN Debatt (1/11) om denna korta paragraf överhuvudtaget är ett grundlagskydd. ”Det är en hänvisning, men en hänvisning till en helt vanlig lag, till högskolelagen”, konstaterade han bistert och pläderade för att regeringen måste ge den akademiska friheten ett starkt konstitutionellt värn.

Det vore en reform av central vikt med tanke på ”det allvarliga läge som den globala demokratin hamnat i och universitetets möjligheter att bekämpa den faktaresistens som är förknippad med de auktoritära och populistiska tendenserna”. Angelägenheten i Lewins budskap kan inte nog understrykas.

Fråga Michael Ignatieff, rektor på Central European University (CEU), som framträdde på Sacos ovan nämnda högskolepolitiska forum i oktober 2019. Då hade CEU precis tvingats flytta sitt lärosäte till Wien från Budapest på grund av den högerauktoritära ungerska regeringens trakasserier (samma regim som många sverigedemokrater idoliserar…).

Ignatieff sa att han tidigare inte riktigt tänkt på hur viktiga universiteten är för ett fritt samhälle, för bevarandet av demokratin som helhet. Han pekade på betydelsen av att fler människor måste bibringas insikten om att den akademiska friheten är ”en garanti för alla medborgares frihet”.

Det är ord som inte minst ledningen på Linköpings universitet bör fundera över. När det kommer till kritan tycks LiU-toppen visa större omsorg om att hålla sig väl med den klåfingriga politiska makten, än att försvara det akademiska uppdraget.

Som Corren rapporterat (23/11) uppger sig tre LiU-forskare – däribland den internationellt välrenommerade polisexperten Stefan Holgersson – blivit trakasserade av universitetsledningen efter att de förra året publicerat en lika kritisk som politiskt känslig rapport om Brottsförebyggande rådets verksamhet. Inget som maktens höga herrar gillade. Enligt forskarna har LiU vikt sig för politiska påtryckningar och försökt tysta dem.

Grundlösa anklagelser, hävdar LiU. Men forskarnas uppgifter förefaller väl underbyggda. Äger de sin riktighet är detta en första klassens skandal som angår varenda en av oss. Ty i ett land där inte forskningens frihet kan garanteras, där eroderas ett omistligt fundament varpå demokratin vilar.

Fusket i klassrummen har nått oanade höjder

Skrivit i Corren 9/9:

Att det fuskas på högskoleproven är tyvärr inte ovanligt. Att det fuskas med betygssättningen på grund- och gymnasieskolor är heller inte sällan förekommande.

Elever får rosiga glädjebetyg i handen och går vidare till högre studier, där lärarna inom akademin mer eller mindre årligen larmar om studenternas risiga förkunskaper och låga utbildningsnivå. Många kan inte ens skriva och läsa ordentligt, men har ändå släppts ut med godkänd examen.

För att göra ont värre tenderar även högskolor och universitet att fuska. Lundaprofessorn Mats Alvesson skrev kritiskt i GP den 7/8 om hur kraven ofta sänks i syfte att kunna hålla en hög genomströmningstakt och förhindra avhopp. Läroanstalternas ledningar prioriterar ”kundnöjdhet”, volym och ekonomi.

Resultatet, menar Alvesson, är att åtskilliga studenter får en ”curlingutbildning” av diskutabel kvalitet, med konsekvens att de sedan får problem att göra ett bra jobb i arbetslivet.

En viss grad av fusk är nog också i den bästa av mänskligt möjliga världar svårt att hejda helt. Men vad ska man tro om fuskeriets utbredning i det svenska utbildningssystemet när även Skolverket och det ansvariga regeringsdepartementet beslagits med ruffel och båg?

Utbildningsminister Anna Ekström (S) strålade som en sol när resultaten av den senaste PISA-undersökningen presenterades i december 2019. Det är OECD-ländernas jämförande prestigemätning av 15-åringars läsförståelse, samt kunskaper i matematik och naturvetenskap. Sveriges prestationer var länge inte mycket att hurra för.

Men i utvärderingen av PISA-proven som gjordes 2018 visade det sig att vårt lands elever – klart statistiskt säkerställt – förbättrat sig i samtliga tre ämnen. ”Oerhört glädjande”, trumpetade Ekström och hävdade att ”svensk skola står stark” (DN 4/12 2019).

Det hade man ju innerligt hoppats vore sant. Expressen kunde dock den 2/6 avslöja att Skolverket fuskat i PISA-mätningen. Mot OECD:s regler hade en stor mängd invandrarelever plockats bort från proven och betydande felberäkningar gjorts. Framgången i den internationella rankningen byggde alltså på friserade siffror.

Anna Ekström tvingades då be OECD att syna den pinsamma saken. Men statsrådet gav samtidigt Skolverket i uppdrag att ”förhandla” med OECD om de bestämmande villkoren för utredningen, vilket Expressen avslöjat i en ny bomb (7-8/9).

Med andra ord försöker Skolverket och regeringen rädda ansiktet genom att fuska bort en oberoende granskning av det egna PISA-fusket. Nu står dom där med brallorna nere och fötterna ännu djupare i skandalklaveret.

”Det ska vara ordning och reda i skolans klassrum – och ordning och reda i skolans styrning”, deklarerade Stefan Löfven i tisdagens regeringsförklaring. Och det ska han snacka om.

Så går det när man struntar i Edmund Burke

Skrivit i Corren 7/9:

Politiken ska generellt sett vara försiktig med mer omfattande ingrepp i samhällslivet. Där får man nog medge att Edmund Burke, den anglosaxiska konservatismens fader, hade en poäng som vi svenskar i världens ivrigast modernaste land gärna borde begrunda.

Ty slår utfallet av maktens storstilade åtgärder snett, är skadorna svåra att göra ogjorda och de negativa konsekvenserna tvingas vi ofta leva med för lång tid framåt. Många av dagens aktuella problem har också sin rot i gamla politiska missgrepp.

Ta den dysfunktionella bostadsmarknaden. Boven framför andra är hyresregleringen, införd redan 1942. ”Den mest effektiva, hittills kända tekniken att förstöra en stad, med undantag för bombning”, kallade den nyligen bortgångne nationalekonomen Assar Lindbeck detta förunderligt segdragna sovjetliknande priskontrollsfiasko.

Ta den dysfunktionella skolan. Häromveckan sände UR en uppmärksammad dokumentär, Skrivglappet, som visade att svenska elever knappt ens längre behärskar skriftspråkets grundläggande elementa och har avsevärda bekymmer att formulera sig i begriplig text. Så långt har alltså det intellektuella förfallet gått och hur hamnade vi i den katastrofala utförsbacken?

Det traditionella utbildningsväsendet – byggt på disciplin, kunskap, bildning och beprövad erfarenhet – började experimenteras sönder med grundskolans införande 1962 och den flammande vurmen för socialistiskt färgade radikalpedagogiska idéer. Reformer följde på reformer och så har det fortsatt. Kan resultaten få ett värre underbetyg än att unga människor kan flyta igenom nuvarande skolsystem och lämna det som nära nog analfabeter?

Ta den dysfunktionella polisorganisationen. Den avgörande bakomliggande blundern kan sökas till 1965, då hela polisväsendet förstatligades. Innan dess var polisen av hävd kommunal och verkade i nära, vardaglig kontakt med lokalsamhället. Men idag har ordningsmakten, som polisforskaren Stefan Holgersson konstaterat, blivit som ”en tillfällig gäst” och polisen har historiskt aldrig varit längre bort från medborgarna.

Symptomatiskt arbetar mindre än hälften av Sveriges drygt 20 000 poliser i yttre tjänst. Är det konstigt att brottsligheten grasserar? Är det konstigt att den privata säkerhetsbranschen har gyllene tider? Är det konstigt att Linköpings kommun måste anställa egna väktare för att människor ska känna sig trygga på gator och torg i city?

Att kvadda institutioner och marknader är relativt lätt gjort. Att få rätsida på dem igen kan ta generationer. Visdom och moderation i styret är därför att föredra. Vi får väl ändå i liberal optimistisk anda säga att politiken har en del förbättringspotential att jobba på därvidlag.

Edmund Burke, 1729-97.

Fler dåliga skolor borde stoppas

Skrivit i Corren 28/5:

Skolk tillåts, svaga elever får för lite stöd, och lärare som ställer krav gör sig impopulära. Så skrevs det i Corren 2012 om John Bauer-gymnasiet i Linköping. ”Undervisningen är inte tillräcklig och vi är inte alls förberedda för att komma ut i arbetslivet”, vittnade eleverna.

Bakom gymnasiet stod friskolejätten JB Education som gjorde brakkonkurs på våren nästföljande år. Över 30 skolor i Sverige, med tusentals elever och hundratals lärare, berördes. Det utlöste, föga förvånade, en sylvass kritisk diskussion kring friskolesystemet som sådant. Många arga debattörer tenderade dock att missa en viktig poäng i sammanhanget.

Även om det självfallet var olyckligt att enskilda drabbades i härvan, var konkursen på det hela taget mycket sund. Enligt Skolinspektionen brast flera av JB Educations skolor allvarligt i kvalitet och ekonomin var uppenbart misskött. Utan skyndsam bättring i sikte vore det groteskt om sådana läroanstalter fick fortsatta. På en fungerande marknad ska den ansvarige aktören betala det välförtjänta priset för sina synder och slås ut.

Problemet är snarare att inte fler dåliga skolor i Sverige går samma väg. Där kommunen är huvudman kan politiker och tjänstemän i princip driva underpresterande skolor vidare hur länge som helst. Hånet det innebär mot skattebetalarna, vars resurser slösas bort, är en liten sak jämfört med sveket eleverna utsätts för.

Nekad rätten till en solid grund av kunskap och bildning i klassrummet, riskerar barnens möjlighet till en god start i livet att slösas bort. Det är en skada som ofta är svår att reparera senare eller på annat sätt – särskilt om eleverna tillhör ett socio-ekonomiskt svagare samhällsskikt och saknar en högutbildad hemmakrets som kan kompensera för en knackig skola.

Därför bör veckans uppmärksammade initiativ från Alliansen i Linköping att stänga Skäggetorpsskolans högstadium välkomnas. När bara en dryg tredjedel av eleverna klarar målet om godkänd gymnasiekompetens är något fundamentalt fel och det måste få konsekvenser.

Personalen är säkert gjort vad den kunnat efter allra bästa förmåga. Skolan har en förträfflig vision: ”Många nobelpristagare lever i dubbla kulturer. Vi vill utbilda framtidens nobelpristagare!”.

Men lärarna har kämpat mot orimliga odds på en skolan där det talas 27 olika språk och endast tre procent av eleverna har svenska som modersmål. Hälften har kommit till Sverige efter 2015. Hälften har föräldrar utan gymnasieutbildning. (Corren 26/5). I en starkt segregerad miljö som denna är visionen att utbilda potentiella nobelpristagare från Skäggetorp knappast lätt att förverkliga.

Linköpings styrande politiker agerar föredömligt riktigt som vill ge såväl elever som lärare en mer realistisk chans att nå stjärnorna.

På flykt undan ansvar för skolans misslyckande

Skrivit i Corren 29/4:

”Det här är döden för valfriheten i den svenska skolan”. Hårda ord, men inte utan täckning från Moderaternas skolpolitiska talesperson Kristina Axén Olin (DN 27/4). Hennes kritik mot regeringens utredare Björn Åstrand, som i måndags överlämnade sin luta på 800 sidor till utbildningsminister Anna Ekström (S), är berättigad.

Åstrands uppdrag var att presentera förslag på åtgärder som kan öka likvärdigheten och minska segregationen i skolsystemet. Föga förvånande levererande han ett beställningsverk helt i sina partipolitiska herrars ideologiska anda. Staten ska med ett batteri av krångliga kollektivistiska tvångsmetoder beskära föräldrarnas möjligheter att välja läroanstalt åt sina barn.

Detta för att motverka ojämlikheten att elever med socio-ekonomiskt fördelaktig familjebakgrund tenderar att fylla klassrummen i de bästa skolorna. Föräldrar, ofta högutbildade, som påpassligt ställt sin avkomma i tidig kö till attraktiva skolor kan glömma att få någon förtur som idag. Kötid blir ett förbjudet urvalskriterium.

Istället ska en ransonerande myndighetsbyråkrati genom bland annat lottning och kvotering skaka fram en allsidigare elevsammansättning från olika samhällsskikt i skolbänkarna.

Ja, men låter inte det ganska vettigt ändå? Kan tyckas, om man ogillar valfrihet, egenmakt och individualism. Som vänner av socialism och tungfotade konformistiska lösningar brukar.

Därmed icke sagt att segregationen och den bristande likvärdigheten är något att ta lätt på. Tvärtom, det är djupt allvarliga saker. När utbildningsväsendet fungerar illa, befäster det orättvisa, antiliberala strukturer som släcker människors livschanser och gör samhället fattigare, enfaldigare och trångsyntare.

Svensk skola är generellt ett bedrövligt misslyckade. Klassisk bildning har länge varit nedvärderad och satt på undantag. Lärarkårens status och auktoritet har sjunkit under isen, jämfört med hur det var på de gamla hederliga läroverkens tid. Stök, bråk, flum och oreda har blivit förskräckande utbrett. Det är ett oerhört svek mot barnen, givetvis särskilt mot dem där inte hemmet och privatkretsen kan utgöra en kompenserande motvikt.

Den regeringssanktionerade utredningsprodukt som nu föreligger är i grunden en flykt undan ansvar, en blott alltför typisk politisk skenmanöver som utan att göra något åt den reella problematiken bara gör ont värre.

Moderaterna har rätt. Det bekymmersamma är inte valfriheten eller vilka barn som går i vilka skolor i vilka områden. Skandalen är att det finns för många dåliga skolor, oförmögna till det kompensatoriska uppdraget att ge eleverna vingar att lyfta sig över segregerande skrankor och nå vidare horisonter. Varför måste det vara så?

Att förbjuda ett icke-problem

Skrivit i Corren 10/1:

När Per Molander, ordförande i Jämlikhetskommissionen, var gäst i Ekots lördagsintervju (4/1) framhöll han bekymrat: ”Vi har nu levt under ett antal decennier med en skola som har deklinerat i kvalitet, och att först få stopp på det och sedan räta upp det, är en operation på flera decennier”.

Jämlikhetskommissionen är tillsatt av regeringen med uppdrag att utarbeta förslag på hur klyftorna långsiktigt ska minska i Sverige. Att Molander nämner skolan är i det sammanhanget givet. Den samhälleliga institutionen för kunskap, bildning och fostran är det enskilt skarpaste jämlikhetsinstrument som uppfunnits av människohand.

På listan av ideologiskt motiverade dumheter som skett i Sverige måste raserandet av vårt utbildningsväsende ligga i det absoluta toppskiktet bland andra välkänt destruktiva tokerier som löntagarfonder, hyresreglering och bortbantat försvar. De högbetalda yrkespolitiker vilka numera är valda att styra den offentliga apparaten åt medborgarnas räkning borde därför, kan man tycka, fokusera stenhårt på den nödvändiga operation som Per Molander talar om.

Men vad gör regeringen och dess samverkande januaripartier? Låter sig distraheras av Socialdemokraternas och Liberalernas envist demonstrerade fördomsfulla avsky mot konfessionella friskolor! Att frågan kokar ner till just fördomar och illa dold religionsfientlighet kan utläsas av de slutsatser som regeringsutredaren Lars Arrhenius presenterade under onsdagen.

Han kan själv inte efter sina granskningsmödor ”peka ut några generella problem på skolor med konfessionell inriktning av den digniteten att dessa ensamma kan utgöra ett sådant angeläget eller trängande allmänintresse som kan motivera ett etableringsstopp”.

Men det struntar utbildningsminister Anna Ekström i. Hon är ändå fast besluten att strypa dessa friskolors framtid genom att få en förbudslag mot nyetablering på plats, i enlighet med vad S, MP, C och L kommit överens om i januariavtalet. Att utredare Arrhenius höjer ett varande finger för att ett sådant förbud är svårt att förena med grundläggande mänskliga rättigheter som Europakonventionen, religions- och näringsfriheten, tar uppenbarligen Ekström och hennes allierade lätt på.

Det är sakligt obegripligt varför regering och riksdag ska slösa tid, kraft och ytterligare av allmänhetens hårt prövade förtroende på denna fråga. Existensen av konfessionella friskolor är i sig ett konstaterat icke-problem. Skärp hellre kontrollen av dem (samt alla övriga skolor) och ägna den politiska energin åt de reella bekymmer som plågar det svenska utbildningssystemet.

Ska historien om historien upprepa sig?

Skrivit i Corren 7/10:

Än har inte Sverige fallit hjälplöst ner i bildningsföraktets mörkaste avgrund. Skolverkets huvudlösa förslag att stryka antiken ur grundskolans historieundervisning mötte en sådan storm av indignation att myndigheten fann det bäst att slå till reträtt. Det var givetvis det enda rätta.

Hur kunde man ens komma på tanken att mönstra ut den västerländska civilisationens vagga ur undervisningen? Men det är inte första gången Skolverket försökt onödigförklara de gamla grekerna och romarna som lade fundamentet till vår kultursfär.

Redan 2010 ville skolbyråkraterna rationalisera bort antiken. Även medeltiden skulle försvinna från schemat och eleverna hålla till godo med en historia som, ironiskt nog i sammanhanget, började med upplysningsepokens 1700-tal.

Protesterna blev massiva precis som nu, den dåvarande Alliansregeringens utbildningsminister Jan Björklund (FP) rasade och Skolverket tvingades illa tilltygad av kritiken att backa.

Det kan vi tycka borde lärt myndigheten att akta sig för att köra samma stolleprov i repris ett knappt decennium senare. Fast det är kanske inte Skolverket som förtjänar den största skammen.

Det nygamla förslaget att spola antiken är självklart en dumhet, som dock kommer sig av att grundskolans undervisningstid i historia är på tok för snålt tilltagen. ”Stoffträngseln” – som Skolverket uttrycker det – blir för stor, därför måste det rensas. Och vems fel är det?

I den forna realskolan, som skrotades när det svenska utbildningsväsendet drabbades av alla dessa förment progressiva jämlikhetsreformer, vårdades ännu det klassiska bildningsidealet och historieämnet gavs generöst utrymme på över 200 timmar per läsår.

Med den grundskola som riksdagen olyckligtvis beslöt införa 1962 har lektionstiden successivt reducerats. Idag är eleverna endast garanterade 16 timmar historia per läsår.

I SvD den 29/9 sammanfattade Hans Albin Larsson, tidigare professor i historia och utbildningsvetenskap, konsekvensen: ”Historieämnet, och även geografi, har försvunnit som aktiv kunskap och det är helt förödande… Många elever är i praktiken lätta villebråd för den som vill ge dem färdiga slutsatser om varför nuet ser ut som det gör”.

Skolverkets kastade brandfackla 2010 om att radera antiken och medeltiden från läroplanen, fick politiker som Jan Björklund att tända på alla cylindrar och tala målande om vikten av att känna till det förflutna som format vårt samhälle. Vad var den retoriken värd?

Debatten blåste över, regeringen fann annat att intressera sig för, problemet med den i timantal svårt stympade historieundervisningen kvarstod. Frågan är om vi ska våga hoppas på en annan händelseutveckling denna gång.

Skolverket ger Frank Zappa rätt

Skrivit i Corren 27/9:

Varför ska man studera det förflutna egentligen? På den korkade frågan har Wolfgang von Goethe gett ett utmärkt svar: ”Den som inte känner till de senaste 3000 årens historia vandrar i okunnighetens mörker, oförmögen att förstå verkligheten omkring honom”.

Men knarriga bildningsideal som en gång förfäktades av gamla tyska filosofer och diktare finner numera föga nåd hos det svenska Skolverket. Där är byråkraterna i färd med att rita om kursplanerna för grundskolan.

För att frigöra fler historietimmar åt efterkrigstiden lurar Skolverket på att offra rubbet av antiken. Tja, varför utsätta kidsen för sådant som Homeros, Aten, Sokrates, romarriket och annat hopplöst dammigt som startade upp hela den västerländska kultursfären?

Rötter, perspektiv och sammanhang trasslar bara till det i onödan. Vad är väl Platons idévärld och Caesars korsande av Rubikon mot det riktigt väsentliga som folkhemmet och FN!

Inför den hotande utsikten att kunskapsföraktets skymning ska lägra sig över klassrummen, får man väl konstatera att Skolverket gjort sitt bästa för att bekräfta Frank Zappas teori om att väte omöjligen kan vara det vanligaste grundämnet i universum. Det måste istället vara dumhet.

Skolverket tycks också ofrivilligt gett Zappa rätt när han en gång uppmanade ungarna till avhopp från skolan innan, som han kärnfullt uttryckte det, ”ditt medvetande ruttnar av exponeringen för vårt mediokra utbildningssystem – är det några ruter i dig, gå till biblioteket och utbilda dig själv!”.

Dock ett aber. Den excellente rockmusikern och renässansmannen Frank Zappa är själv historia, han avled 1993 och var dessutom amerikan. Han kan alltså inte veta hur hans råd om att eleverna bör fly skolan för egenhändigt pluggande på biblioteket ter sig i dagens Sverige.

Ty de senaste åren har det ju larmats om hur de offentliga biblioteken börjat förvandlats från kunskapens och bildningens bastion till något annat: en fritidsgård och värmestuga för bråkiga gäng, kriminella, drogmissbrukare, människor med psykiska och sociala problem.

I veckan släpptes en ny rapport från fackförbundet DIK som visade att stöket, våldet och trakasserierna på biblioteken fortsatt att öka. Knappast den bästa platsen för studier. För den hugade eleven som driven av lärdomstörst överger sin inte sällan stimmiga skola, ytterligare kvaddad av Skolverkets undermåliga kursplaner, måste det vara likt att komma ur asken i elden.

Ett samhälle som på detta sätt demolerar sin intellektuella infrastruktur är inte långt från Zappas dystopiska spådom att smarta människor snart är så sällsynta att vi borde inrätta ett zoo för dem.

En dröm för Bill Brown

Skrivit i Corren 26/8:

1969 står i fokus som aldrig sedan… ja, sedan det verkligen var 1969. Det femtioårreminisceras friskt kring Apollo 11:s månlandning, Woodstockfestivalen, Beatlesskivan Abbey Road (en remixad, utökad jubileumsversion av albumet kommer inom kort) och i sin nya rulle Once Upon a Time in Hollywood tar sig Quentin Tarantino an den hemska Mansonsekten som bara han kan.

Mindre uppmärksammat är – obegripligt nog – att 1969 även var året då författaren Richmal Crompton gick ur tiden. Hon stod för en av mina första stora läsupplevelser som skapare av det legendariska engelska busfröet Bill Brown i en lång serie obetalbara ungdomsböcker från 1920-talet och framåt (den sista boken utkom postumt 1970).

Den evigt 11-årige samhällsomstöraren Bill hade en ofelbar destruktiv förmåga att ställa till kaos, upplösa ordningen och driva gäck med konventionerna i vilka sammanhang han än dök upp. Inte minst i skolan, naturligtvis.

Att Richmal Crompton vid sidan av sitt författarskap själv var lärarinna till yrket hindrade henne inte från att, med sin skolhatande bror Jack som modell, göra Bill till alla lärares och rektorers svåraste huvudvärk.

Vi förstår att fara är å färde när Crompton i Bill tar hämnd kittlande illavarslande skriver: ”Bill var grundligt uttråkad. Skolan tråkade alltid ut honom. Han tyckte illa om kunskaper och han tyckte illa om att tvingas gå in på detaljer. Och han tyckte illa om att svara på frågor. Som politiker kunde han haft en lysande framtid”.

Jag tänkte omedelbart på Bill när jag i veckan läste DN:s granskande artiklar om Barn- och elevombudet (BEO), en självständig myndighetsfunktion som sorterar under Skolinspektionen. BEO ska skydda elevernas intressen och bland annat motverka mobbing. Men tycks snarare i obalanserad aktivistisk nit blivit lärarkårens nemesis.

Likt en hök slår BEO ned på lärares ”kränkningar” av stökiga elever och uppmuntrar en skadeståndsdrivande anmälningskultur som undergräver försöken att upprätthålla ordning, disciplin och studiero i klassrummet. Antalet anmälningar har växt lavinartat sedan myndigheten inrättades 2006 med då 389 fall, till förra årets 1910.

De politiska intentionerna bakom BEO:s tillkomst var nog vackert tänkta. Meningen kan dock inte varit att konsekvensen skulle resultera i vad upptågsmakaren Bill garanterat hade älskat: att många lärare känner sig rädda för att få en kränkningsanmälan på posten om de ingriper mot elever som saboterar undervisningen.

Apropå 1969 är det förresten också 50 år sedan den olycksaliga läroplanen Lgr 69 trädde i kraft, där politikerna beslutat avskaffa betygen i ordning och uppförande. Gissa om Bill hellre än sin gamla engelska skola hade föredragit vår moderna svenska!

Jag tvivlar dock starkt på att Richmal Crompton, om hon levt idag, för egen del skulle uppskattat ett byte till en kateder i vårt land.