Fler dåliga skolor borde stoppas

Skrivit i Corren 28/5:

Skolk tillåts, svaga elever får för lite stöd, och lärare som ställer krav gör sig impopulära. Så skrevs det i Corren 2012 om John Bauer-gymnasiet i Linköping. ”Undervisningen är inte tillräcklig och vi är inte alls förberedda för att komma ut i arbetslivet”, vittnade eleverna.

Bakom gymnasiet stod friskolejätten JB Education som gjorde brakkonkurs på våren nästföljande år. Över 30 skolor i Sverige, med tusentals elever och hundratals lärare, berördes. Det utlöste, föga förvånade, en sylvass kritisk diskussion kring friskolesystemet som sådant. Många arga debattörer tenderade dock att missa en viktig poäng i sammanhanget.

Även om det självfallet var olyckligt att enskilda drabbades i härvan, var konkursen på det hela taget mycket sund. Enligt Skolinspektionen brast flera av JB Educations skolor allvarligt i kvalitet och ekonomin var uppenbart misskött. Utan skyndsam bättring i sikte vore det groteskt om sådana läroanstalter fick fortsatta. På en fungerande marknad ska den ansvarige aktören betala det välförtjänta priset för sina synder och slås ut.

Problemet är snarare att inte fler dåliga skolor i Sverige går samma väg. Där kommunen är huvudman kan politiker och tjänstemän i princip driva underpresterande skolor vidare hur länge som helst. Hånet det innebär mot skattebetalarna, vars resurser slösas bort, är en liten sak jämfört med sveket eleverna utsätts för.

Nekad rätten till en solid grund av kunskap och bildning i klassrummet, riskerar barnens möjlighet till en god start i livet att slösas bort. Det är en skada som ofta är svår att reparera senare eller på annat sätt – särskilt om eleverna tillhör ett socio-ekonomiskt svagare samhällsskikt och saknar en högutbildad hemmakrets som kan kompensera för en knackig skola.

Därför bör veckans uppmärksammade initiativ från Alliansen i Linköping att stänga Skäggetorpsskolans högstadium välkomnas. När bara en dryg tredjedel av eleverna klarar målet om godkänd gymnasiekompetens är något fundamentalt fel och det måste få konsekvenser.

Personalen är säkert gjort vad den kunnat efter allra bästa förmåga. Skolan har en förträfflig vision: ”Många nobelpristagare lever i dubbla kulturer. Vi vill utbilda framtidens nobelpristagare!”.

Men lärarna har kämpat mot orimliga odds på en skolan där det talas 27 olika språk och endast tre procent av eleverna har svenska som modersmål. Hälften har kommit till Sverige efter 2015. Hälften har föräldrar utan gymnasieutbildning. (Corren 26/5). I en starkt segregerad miljö som denna är visionen att utbilda potentiella nobelpristagare från Skäggetorp knappast lätt att förverkliga.

Linköpings styrande politiker agerar föredömligt riktigt som vill ge såväl elever som lärare en mer realistisk chans att nå stjärnorna.

Jemenkriget avslöjar Sveriges dubbelmoral

Skrivit i Corren 27/5:

”Det är helt förfärligt, det är helt sönderbombat. Människor sitter på gatorna, det är stenhögar överallt och stora hotell som man bara ser skeletten av”, sa utrikesminister Ann Linde till nyhetsbyrån TT om sina intryck av Aden.

Det här var i februari. Linde hade besökt den förr stolta hamnstaden i Jemen, sedan antiken en känd knytpunkt för handeln i Mellanöstern, som ett led i Sveriges ansträngningar för att bidra till fred i det krigshärjade landet.

Den blodiga inbördeskonflikten i Jemen har nu rasat i dryga fem år, egentligen ett krig via ombud där de rivaliserande regionala stormakterna Saudiarabien och Iran slåss om makt och inflytande på Arabiska halvön.

Priset är ohyggligt. Omkring 100 000 människor har dödats. Miljoner har drivits på flykt under hemska umbäranden. Landets infrastruktur är till stora delar utplånad. FN har klassat Jemenkriget som den värsta humanitära katastrofen i världen. Skamligt nog har vi själva en skuld i sammanhanget.

I Kjell Espmarks mörka satir över samtidens Sverige, Resan till Thule (2017) gycklas det giftigt med vårt lands skyhöga moraliska anspråk och iver att frälsa andra nationer med godhet. Thules – det vill säga Sveriges – främsta exportvaror är dels ”soltorkat samvete”, dels synnerligen effektiva kanoner. Den infernaliske Espmark låter Thules styrande förklara paradoxen som ”ett fredsarbete i militära termer”.

Dessa rader i boken är inte utan viss sanning med tanke på Sveriges motsägelsefulla roll i Jemen. Bara ett halvår innan Ann Linde på ort och ställe kunde bevittna det förfärligt sönderbombade Aden, hade Förenade Arabemiraten öppet erkänt luftanfall mot den anrika kuststaden som krävde såväl militära som civila offer.

Förenade Arabemiraten är en diktatur, lierat med tyranniet Saudiarabien i det pågående kriget. Och till Förenade Arabemiraten har Saab, med regeringens godkännande, sålt krigsmaterial. Som SVT avslöjade den 23/5 fortsätter den cyniska kommersen.

Saab har flera plan av modellen Global Eye beställda, luftburna plattformar för spaning och stridsledning. Det första planet kompletterade Förenade Arabemiratens styrkor under slutet av april. Kontrakten beräknas vara värda närmare 10 miljarder kronor.

Det tillåter alltså regeringen trots sitt engagemang för att skapa fred i Jemen, trots att reglerna för svensk vapenexport skärptes 2018, trots att januariavtalets punkt 70 stipulerar att vapenaffärer med icke-demokratier som deltar i Jemenkriget inte ska förekomma.

Det är kryphålet gällande så kallade ”följdleveranser” som gör dubbelmoralen legalistiskt möjlig. Har Saab en gång tecknat kontrakt med en skurkstat som Förenade Arabemiraten kan exporten bara rulla på och pengarna forsa in, oavsett.

Ett Aden i grus och aska har uppenbarligen mindre betydelse, eller vad säger vår fredsmissionerande utrikesminister?

Som ett avsnitt ur Lödder

Skrivit i Corren 26/5:

Nu hotar Vänsterpartiet med att störta regeringen igen. Anledningen är januariavtalets överenskommelse om att modernisera arbetsrätten.

Den 1 juni ska ett utredningsförslag som behandlar förändringar i Lagen om anställningsskydd (LAS) ligga på arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks bord.

I SVT:s Agenda den 24/5 slog Jonas Sjöstedt fast vad som händer om detta utredningsalster går vidare för beslut i riksdagen: ”Då kan inte Stefan Löfven vara statsminister”. Det är naturligtvis under förutsättning att SD, KD och M backar upp ett misstroendevotum mot regeringschefen från Sjöstedts sida. SD gör det säkert utan skrupler.

Men att M och KD skulle fälla Löfven på en borgerlig drömreform av LAS vore väl tidernas ironi. Politik är sannerligen en egenartad bransch.

Bara det att Socialdemokraterna gjort liberala eftergifter på arbetsrättens område är uppseendeväckande och tillhör nog det mest sensationella i januariavtalet.

Inte undra på de närstående LO-fackens bestörtning. Kommunals ordförande Tobias Baudin talar symptomatiskt i termer av katastrof. För arbetarrörelsen är ju LAS närmast en helig graal – trots att varken S eller LO tidigare inte ens ville ta i den med tång.

Ty LAS är egentligen en produkt från Folkpartiet, som idag heter Liberalerna, som numera tillsammans med Centern pressat Socialdemokraterna att svälja en borgerlig drömreform av en gammal liberal drömreform som Socialdemokraterna avskytt och som Liberalerna inte längre vill kännas vid, men som Socialdemokraterna kommit att älska.

Låter det snurrigt som ett avsnitt i den parodiska TV-såpan Lödder? Politik är, som sagt, en egenartad bransch. Men att S och LO varit motståndare till LAS, som Folkpartiet populistiskt lanserade 1957 och fick riksdagen att anta 1973, är historiskt ingalunda konstigt.

LAS är nämligen ett solklart brott mot den klassiska svenska modellen i Saltsjöbadsandans tappning anno 1938. Där avtalade fack och näringsliv om spelreglerna för arbetsmarknaden på det att staten skulle hålla fingrarna borta.

Tvister, exempelvis kring uppsägningar, löstes genom samråd och förhandlingar på arbetsplatserna. Knivigare fall hänsköts till en särskild nämnd av erfarna partsrepresentanter som benade ut problemen. Modellen fungerade väldigt bra och Sverige skröt gärna om den internationellt.

När staten i form av den radikaliserade regeringen Palme på 70-talet ändå köpte FP:s idé om att ingripa med lagstiftning, rubbades maktbalansen till fackets förmån och situationen på arbetsmarknaden blev genast grötigare. Det har tjänat Sverige illa.

Låt oss hoppas att M och KD har bättre förstånd än att slå följe med Vänsterpartiet i värnandet om Folkpartiets och Olof Palmes olycksaliga LAS-sabotage mot den ursprungliga svenska modellen.

Regeringens ekovurm är oförsvarlig

Skrivit i Corren 25/5:

År 2030 ska 30 procent av den svenska jordbruksmarken vara certifierat ekologiskt odlad och 60 procent av den offentliga livsmedelskonsumtionen ska utgöras av certifierade ekologiska produkter.

”Rätter och packer Eder härefter”, som Gustav Vasa brukade inskärpa till undersåtarna, ty detta beslutade regeringen i sin upphöjda visdom våren 2018.

I Östergötland har vi varit snabba med den av centralmakten beordrade omställningen. Redan är 27 procent av länets jordbruksmark ekologiskt odlad, rapporterad P4 Östergötland i fredags (22/5). Planmålet är alltså nästan nått i vår bördiga del av Sverige och vi ligger därmed en bra bit över det aktuella riksgenomsnittet på 20 procent.

Om det nu är något att stoltsera med.

Att ekoprodukter är populära bland vissa kundsegment må vara en sak. Otvivelaktigt finns en betydande efterfrågan på ekologiska varor i butikerna. Vill livsmedelsbranschen göra pengar på denna nisch enligt sedvanliga marknadsmässiga principer och utan att bluffa med vilseledande reklam, så får väl livsmedelsbranschen göra det.

En helt annan sak är emellertid om staten blandar sig i kommersen med påbud och skattesubventioner som syftar till att ge ekoproduktion och ekovaror en normerande särställning.

Rimligen måste regeringen ha väldigt goda skäl för att använda statens tvångsmakt på detta sätt. Rimligen måste det ekologiska jordbruket vara avsevärt bättre än det konventionella. Vad är annars poängen?

Men vetenskapen talar snarare för motsatsen. Studier i mängd kan anföras, exempelvis en Chalmersundersökning som den 12/12 2018 publicerades i tidskriften Nature. Chalmersforskarna konstaterade att ekologiskt jordbruk är sämre för klimatet, eftersom det ger mindre skördar per hektar än konventionell odling och därför kräver större markarealer.

Det innebär ökad avskogning, vilket leder mer utsläpp av koldioxid i atmosfären. Även ekologisk kött- och mejeriproduktion är till nackdel för klimatet jämfört med konventionellt producerad mat.

Att miljö och hälsa skulle vinna på ekoproduktion är ett ideologiskt tankefoster med svagt eller obefintligt stöd i verkligheten. Coronapandemin våren 2020 har ovanpå detta klart indikerat att Sveriges krisberedskap lämnar en hel del övrigt att önska, icke minst gällande vår nationella självförsörjning av livsmedel.

Regeringens vurm för dyrare och ineffektivare ekoproduktion i det svenska jordbruket gör oss knappast starkare om de internationella handelsvägarna skärs av och gränserna stängs.

Nej till skattechock efter coronan

Skrivit i Corren 20/5:

Att det är tuffa tider och hårda bud kan endast undgått hermetiskt avskärmade nyhetsundvikare, antagligen bosatta i en grotta långt borta på grannklotet Mars. Men där torde risken för att drabbas av coronaviruset och dess samhälleliga konsekvenser ändå vara tämligen försumbar.

Annat är det här. Pandemins mänskliga kostnad i förlorade liv, sorg, smärta och oro ligger på ett högt, dystert och i ord svårfångat plan för sig. Jag lämnar denna, den tveklöst värsta dimensionen av tragedin till enskild begrundan så länge.

Krisens pris är i krassare, materiella termer förstås också svidande. Situationen för den närande, försörjande sektorn talar sitt tydliga språk. I Östergötland ökande antalet företagskonkurser med 40 procent under april jämfört med samma månad i fjol (Corren 19/5).

”Läget är allvarligt ute i företagen och det försämras snabbt”, säger Johan Gustafsson som är nytillträdd regionchef för Svenskt Näringsliv i vårt län. Uppgifterna från organisationens företagarpanel, som redovisas på Svenskt Näringslivs hemsida (12/5), ger en bild av den ekonomiska ekluten.

61 procent av de östgötska företagen uppger att produktions- och försäljningsvolymen är lägre än för ett halvår sedan. 44 procent kalkylerar med fortsatt sämre utsikter de kommande sex månaderna. Var tredje företag har tvingats friställa personal.

Samtidigt forsar miljardbeloppen ut från det offentliga systemets vidöppna kranar för att mildra fallet ner i avgrunden. Pandemin kommer att öka statens lånebehov dramatiskt, meddelar Riksgälden (DN 19/5). Lyckligtvis har vi hyggliga statsfinanser i Sverige och har därför råd att vräka på med underskottsstimulanser i budgeten ett tag framöver. Utan dessa stödåtgärder skulle det nog inte finnas mycket kvar att starta upp ekonomin med igen, den dag då krisens akuta strypgrepp släpper.

Men som vanligt måste allting betalas, förr eller senare. Finansminister Magdalena Andersson flaggar för att krispaketens räddningsbojar kommer att följas av skattehöjningar när coronaviruset retirerar (Expressen 18/5). Ett land som redan har ett skattetryck bland de tyngsta i världen har alltså ännu svettigare pålagor att vänta.

Hur vore det att istället göra slut på den gängse, partipolitiskt invanda gränslösheten i dyrköpta offentliga åtaganden och utgifter till det mesta mellan himmel och jord? Efter coronan borde det vara dags att prioritera bättre i moder Sveas hushåll och på så sätt spara pengar. En skattechock som lök på laxen förefaller däremot inte vara ett särskilt lämpligt recept, om regeringen vill få de av krisen mörbultade välståndsbildande krafterna att repa sig.

En vanlig man med ett stort, varmt hjärta

Skrivit i Corren 19/5:

Framför TV-apparatens blåa sken växte jag upp. Inget medium hade för min generation heller så stark genomslagskraft som den statliga monopoltelevisionen.

Många program kom att bli del av miljön i vilken man formades. Min barndoms 70-tal är intimt sammanlänkad med serier som Beppes godnattstund, Vilse i pannkakan, Snobbar som jobbar, Raskens, MASH och Kojak.

När nu coronapandemin bromsat ner tillvarons varvtal har jag fyllt tiden med att återknyta bekantskapen med några av dem. Det är en märklig upplevelse, eftersom man på samma gång återknyter bekantskapen med sig själv, i en yngre och oskuldsfullare version.

Det är ungefär som att lyssna på favoritlåtar från förr. Likt musiken besitter televisionens artefakter en sällsam förmåga att levandegöra minnen, dofter, händelser som ligger gömda bak i hjärnans skrymslen.

En av dessa TV-produktioner som ånyo framkallat färgerna i mitt bleknande barndomslandskap är N P Möller, fastighetsskötare. Jag fann den häromkvällen under botaniserandet i SVT:s populärkulturella skattkammare Öppet arkiv.

Serien sändes i ett trettiotal avsnitt mellan 1971-80 och var sanslöst populär. Fyra miljoner svenskar kunde bänka sig vid rutan när Möller och hans eviga följeslagare hunden Calle var i farten. Förvisso var utbudet begränsat till bara två kanaler, men ändå…

Skådespelaren Nisse Ahlroth blev i princip identisk med rollen som den vänligt lågmälde fastighetsskötaren på Solgatan 16 i Malmös arbetarstadsdel Möllevången.

Där fanns återkommande karaktärer som den näbbiga skvallertanten fru Skog (”Skogan”, spelad av Ulla Sonesson), ägare till den lokala kvartersbutiken. Men oförglömligast – den försupne tidigare fotbollshjälten ”Danskdödaren” i Jan Malmsjös intensiva tolkning.

Serien skulle väl gälla för att vara en vardagskomedi. Dock är humorn påtagligt nedskruvad och tempot väldigt stillsamt. Men det som känns mest förvånande idag är graden av realism och social svärta.

Livet på Solgatan ter sig egentligen ganska mörkt. Få skulle nog avundas Möllers påvra tillvaro som änkling i ett sjabbigt hyreshus med en hund som främsta sällskap. Och Malmsjös alkoholiserade ”Danskdödaren”, ständigt skrävlande om forna idrottstriumfer, är direkt tragisk i sin livslögn.

Varför blev programmen så exceptionellt framgångsrika? Jag tror att serien rör vid något djupt inom oss. N P Möller är långt mer än fastighetsskötare. Han sköter om medmänniskorna i sin närhet, han är trygghetens och förståelsens representant vi alla behöver, han försöker återställa den existentiella jämnvikten i vardagslivet när något gått snett.

N P Möller är en vanlig man med ett stort, varmt hjärta. Det är sådana personer som, i det tysta och utan att göra större väsen av sig, bär upp världen.

Mästaren i att sätta makten under lupp

Skrivit i Corren 18/5:

Det är snart ett decennium sedan journalisten Hannes Råstam gick bort. Men jag kan fortfarande höra hans mjuka, engagerade röst när vi i en telefonlur pratade om hans tidigare karriär som musiker vid Björn Afzelius sida.

Det var runt 2008, jag skulle skriva en kulturartikel om den gamle proggikonen. Råstam var mitt uppe i ett hektiskt arbete på något SVT-reportage för Uppdrag granskning, men var ändå generös med att berätta om tiden i kompgruppen Globetrotters på 80-talet och intrycken av Afzelius.

Han planerade en bok om Affe, sa han i slutet av i min intervju. Han hade åtskilligt material samlat, den folkkäre artisten förtjänade en ordentlig levnadsteckning. Den boken blev tyvärr aldrig skriven. Men innan Hannes Råstam tragiskt försvann i cancer 2012 hann han med en annan, nog viktigare bok: Fallet Thomas Quick.

Den är en fördjupning av Råstams uppmärksammade TV-avslöjanden i samma ämne. Metodiskt och skoningslöst blottläggs i infernalisk detalj en av Sveriges största rättsskandaler – hur en psykiskt sjuk mytoman på osannolikt lösa grunder fälls i domstol som en bestialisk seriemördare, samtidigt som de verkligt skyldiga går fria.

Hur kunde det hända och varför blev konsekvenserna för de felande makthavarna i systemet så ringa? I bokens sista del summerar en luttrad Råstam, femfaldigt belönad med Guldspaden som Sveriges tveklöst bäste grävande journalist, sina erfarenheter:

”Den svenska modellen lever kvar: man eftersträvar samförstånd, och utkräver inte ansvar. Framför allt inte högre upp i hierarkierna. Sverige är ett litet land, och om man rör sig i toppen, framför allt juridiskt, rör man sig i en väldigt snäv krets. Man träffar varandra ständigt, på olika seminarier och samlingar. Den som sticker ut hackan där riskerar att skada sig själv.”

När jag åter läser dessa rader, nu i det coronadrabbade Sverige senvåren 2020, har jag aldrig saknat Hannes Råstam så mycket. Den svenska modellen för hanteringen av pandemin har hittills medfört ett skyhögt högre antal döda än i våra grannländer. Särskilt utsatta är gamla människor på äldreboenden, icke minst till följd av brister i skydd och beredskap.

Det politiska systemets uppslutning kring Folkhälsomyndighetens strategi är i princip total. Med på sikt rätt eller orätt, vet vi ännu inte. Men offentliga ifrågasättanden och problematiseringar finns i denna aktuella fas föga utrymme för. Statsminister Löfven lovar istället en framtida granskningskommission, när krisen är över och ett ruskigt minne blott.

Jag undrar just vad den svenska modellens kommittéväsende då har för sorts granskade ansvarsutkrävande att lägga till handlingarna. Jag tänker på Hannes Råstam. Jag tänker på hur det skulle varit om vi hade honom kvar att sätta tänderna i samförståndsmaktens göranden och låtanden.

Om Stefan Löfven vore Calvin Coolidge

Skrivit i Corren 14/5:

Äntligen stod statsministern i riksdagens predikstol. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Stefan Löfven tog fram sin regeringsförklaring ur kavajfickan. Med sträng min till de förtroendevalda ombuden för Sveriges folk förkunnande han:

”Uppbörd av skatter som inte är absolut nödvändig, som inte bortom allt rimligt tvivel bidrar till den allmänna välfärden, är bara en form av legaliserad stöld”.

Nu misstänker du att jag skojar med dig. Att detta är en uppdiktad episod. Visst, visst. Naturligtvis har Löfven aldrig sagt så. Tyvärr.

Han är ju ingen klassiskt liberalkonservativ politiker. Han är inte Calvin Coolidge. Som fällde dessa ord i verkligheten. Närmare bestämt under sitt installationstal som USA:s president den 4 mars 1925.

Men man kan väl få drömma lite? Låt oss anta att detta uttalande från gamle Calvin även speglade Stefan Löfvens djupt kända och offentligt deklarerade övertygelse. Jo, jag vet att det är svårt. Försök, trots allt!

Vi har således hamnat i ett parallellt universum där Löfven tycker som Calvin. På det följer en del intressanta konsekvenser jämfört med den reellt existerande regeringspolitiken. Ta ett aktuellt exempel: den nya skatten på butikernas plastpåsar som drabbat oss från 1 maj. Skulle den vara möjlig och försvarbar?

Skatten påstås vara motiverad av miljöskäl. Plastföroreningarna i naturen, främst världshaven, är ett stort problem som måste motverkas. Nästan all plast som flyter omkring i oceanerna kommer dock från ett antal floder i Asien och Afrika.

Sverige är inte beläget på någon av dessa kontinenter. Vi brukar heller inte mangrant resa dit för att kasta våra plastpåsar i den asiatiska eller afrikanska naturen. Istället brukar den svenska handelns plastkassar återvändas för att kasta hushållsavfall i. Som sedan kommunernas sopanläggningar tar hand om efter konstens alla regler.

Om fördyrade plastpåsar i affärerna syftar till att minska användningen av dessa påsar, vad blir då nyttan av denna straffskatt? Mer pengar till staten förvisso. Men till priset av att vi tvingas köpa fler reguljära soppåsar, vanligen av plast. Och alternativen att bära hem varor i?

Papperspåsar ger ingen miljövinst eftersom de sällan återanvänds och tillverkningsprocessen är mer krävande. Framställningen av tygpåsar belastar miljön ännu hårdare och måste användas så många gånger för att ge något plus att de hinner slitas ut innan dess.

I det parallella universumet med Löfven som Coolidge hade slutsatsen knappast varit att plastpåseskatten är absolut nödvändig och bortom allt rimligt tvivel bidrar positivt till vår välfärd. Men med Löfven som Löfven i den riktiga världen har hans regering drivit igenom pålagan. Varför?

Än har 1900-talet inte gjort sorti

Skrivit i Corren 13/5:

Nej, VE-dagen den 8 maj blev inte riktigt som tänkt. Coronapandemin lade sordin på förra veckans 75-årsjubileum av Victory in Europe, märkesdagen av Nazitysklands villkorslösa kapitulation och andra världskrigets slut på vår kontinent.

Å andra sidan hade många européer svårt att fira segern med ogrumlad glädje redan när det begav sig 1945. Låt oss aldrig glömma att krossandet av det barbariska Hitlerväldet, med dess historiskt exempellösa förintelseapparat, skedde till priset av fortsatt slaveri under flera decennier för miljontals människor.

För Östeuropas invånare betydde VE-dagen att befrielsen från det nazistiska tyranniet byttes mot ett kommunistiskt. Hitler startade andra världskriget i en djävulspakt med Stalin. De bägge styckade Polen och övriga Europa mellan sig, innan Hitler svek sin trogne partner i Moskva och vände vapnen även mot Sovjetunionen.

Utgången av denna titaniska kamp beseglade Nazitysklands öde. Den innebar också att Stalin kunde behålla sitt byte han tagit i maskopi med Hitler – och utvidga det. Ur det perspektivet kan man säga att det inte blev någon riktig, fullständig VE-dag förrän Östeuropa fick sin frihet 1989 med Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott.

Två östblocksländer spelade viktiga roller som bidrog till det sovjetryska kommunistimperiets kollaps. Solidaritetsrörelsens uppror i Polen 1980/81 undergrävde på ett förödande sätt diktaturens anspråk på makt och legitimitet.

Muren började ohjälpligt spricka sönder. Och det var Ungern som först gav vika för det folkliga trycket och monterade ner järnridån, sommaren 1989. Några månader senare tvingades den överrumplade DDR-regimen att följa exemplet i Berlin.

Mot den bakgrunden är det en svart ironi att Polen och Ungern numera utmärker sig med allt annat än frihetliga förtecken. Dessa länder har blivit EU:s värstingar i förtrampandet av de grundläggande värden som unionen ska garantera: demokratiskt styre, oberoende domstolsväsende, fri press, medborgerliga rättigheter, et cetera.

Med coronapandemin som ursäkt har tendenserna snarast förstärkts, mest notabelt genom de undantagslagar i Ungern som på obestämd tid satt parlamentet ur spel. Det verkar som historiens långa linjer ånyo gör sig påminda.

Starkare än EU-medlemskapet är uppenbarligen det politiska arvet från Polens och Ungerns mellankrigstid, innan de föll offer för Hitler och Stalin. Då styrde auktoritära nationalistregimer, antisemitism och främlingsfientlighet florerade. Nu är Polen och Ungern där igen. 1900-talet är inte över. Hur det hårt prövade EU ska lyckas hantera det är en besvärande öppen fråga.

Jag är

Jag är
inte jag

Jag är
en annan

Jag är
en hemlig
trädgård

Jag är
en lönndomens
odlare

Och jag
lämnar
inga
spår