Finns det liv efter butiksdöden?

Skrivit i Corren 30/1:

Klädkedjan Joy brottas med lönsamhetsproblem och stänger flera av sina butiker i landet. Huruvida Joys två Linköpingsbutiker (i Gränden respektive I-Huset) kommer att finnas kvar är, som Corren rapporterat om, ännu en öppen fråga.

Joy är i dystert sällskap med många andra företag inom den traditionella detaljhandeln.

Nyligen gick leksaksjätten Top-Toy i konkurs, julkommersen kunde inte rädda deras BR- och Toys R Us-butiker. Gallerix har också kursat. JC knäar, Kappahl kämpar i motvind, liksom Hobbex och Lindex. Listan kan göras lång. Inte ens IKEA går fria från bekymmer och har fått varsla personal.

Det är en väldig, snabbt accelererande omvandling som nu sker. När vi föredrar att shoppa på nätet krymper behovet av fysiska butiker och köpcentrumens framtid blir tuffare.

Dessutom har vi en väntande lågkonjunktur runt hörnet, vilken lär driva på butiksdöden ytterligare. Det innebär i sin tur att fastighetsägarna lämnas med tomma lokaler, svårare att hyra ut.

Det spiller sedan över på bankerna, som riskerar att drabbas av svidande kreditförluster – i värsta fall upp till 80 miljarder kronor, enligt en pessimistisk rapport som konsultföretaget PwC släppte i höstas.

Även om vi slipper ett sådant drastiskt stålbad, måste vi dock räkna med att citykärnans ansikte i Linköping – precis som i andra svenska städer – kommer förändras betydligt inom de närmaste åren.

Men till vad?

Kanske till det bättre ändå. Visst, färre butiker – fast med nya upplevelsekoncept för att attrahera kunder och som gör det roligare att handla. Fler caféer och restauranger, ökat utrymme för kulturella uttryck, nöjesevenemang och andra aktiviteter som får känslan av Linköping att bli kontinentalare.

Människan är en social varelse, suget efter att mötas och umgås kommer knappast att försvinna. Det talar för att stadslivet inte bara står rycken, utan möjligen också går mot en ny spännande vår.

Reagan, kom tillbaka!

Skrivit i Corren 29/1:

”Ett av de största bidragen USA kan ge världen är att främja frihet som nyckeln till ekonomisk tillväxt. Ett kreativt, konkurrenskraftigt USA är svaret på en föränderlig värld, inte handelskrig som skulle stänga dörrar, resa större hinder och förstöra miljoner jobb. Vi bör alltid komma ihåg att protektionism är destruktivt. Amerikanska jobb, amerikansk tillväxt, USA:s framtid är beroende av handel – handel som är öppen, fri och rättvis.”

Så löd president Ronald Reagans budskap till den amerikanska kongressen i januari 1988. Orden var han trogen.

Under Reagans ledarskap på 80-talet gick USA i spetsen för en internationell reducering av tullar, regleringar och kvoter. Världshandeln liberaliserades, globaliseringståget sköt fart, välståndsökningen fick ett rejält uppsving. Reagan lade grunden till den marknadsliberala renässans, vars gyllene frukter vi skördat sedan dess.

Störst betydelse har utvecklingen haft för jordens mest utsatta människor. Sedan 1990 har det ekonomiska armodet avtagit i sådan rasande takt att FN:s mål om att utrota världsfattigdomen till 2030 inte alls är någon utopi, tvärtom. Vid andra världskrigets slut levde hälften av befolkningen på jorden i extrem fattigdom. Idag: inte ens 10 procent.

Men numera är det en radikalt annorlunda republikan än Reagan som leder världens mäktigaste nation och viktigaste demokrati. Watergateavslöjaren Bob Woodward tecknar ett skrämmande porträtt av honom i sin nya bok Fruktan – Donald Trump i Vita huset (Modernista 2019).

I centralt stycke skildrar Woodward hur Trump redigerar ett kommande tal på hemvägen från G20-mötet i Hamburg i juli 2017.

”Presidenten skrev ner sina tankar med prydlig klar stil: ’TRADE IS BAD’ (’HANDEL ÄR DÅLIGT’). Han sa det visserligen aldrig i något tal, men han hade till slut funnit en sammanfattande formulering av och det sannaste uttrycket för sin protektionism, isolationism och glödande amerikanska nationalism”.

Trump i ett nötskal. Det är inte lite som står på spel om hans fientlighet mot det globala handelssystemet vinner mark och slungar oss åter in i en nyprotektionistisk värld. På förra veckans ekonomiska toppmöte i Davos summerade WTO-chefen Roberto Azevedo konsekvenserna med att vi då ”står inför mörkrets tidevarv, det kan jag garantera er”.

Ronald Reagan, var är du?!

Förstatliga sjukvården

Skrivit i Corren 28/1:

För att travestera Thomas Marshalls självironiska skämt om sin roll som USA:s vicepresident under Woodrow Wilson: Det var en gång två bröder. Den ene gick till sjöss. Den andre blev landstingspolitiker. Ingen hörde någonsin av dem igen.

Från årsskiftet existerar förvisso inga landsting i Sverige längre. Precis som blev fallet i Östergötland 2014 har etiketten numera ändrats till ”region” överallt i riket.

Deras viktigaste ansvarsområde är fortfarande sjukvården, en fråga som väljarna brukar prioritera väldigt högt. Ändå torde regionpolitikerna förbli en lika anonym och diffus skara makthavare som tidigare.

Trots att de idag omdöpta landstingen funnits som självstyrande enheter mellan kommun- och riksnivån sedan 1862, har dessa regionala forum aldrig fått något naturligt fäste i folkdjupet och kan i upplevelsen av ansiktslös gäspighet närmast jämföras med Europaparlamentet.

Få skulle nog kunna påstå – förutom möjligen de närmast sörjande politikerna – att det vore en svår demokratisk förlust om regionerna avskaffades.

Men det som främst talar för en nedläggning är den evinnerliga vårdkrisen. Situationen i Region Östergötland tjänar som ett symptomatiskt exempel. Ekonomin går sedan länge med blödande underskott och tillgänglighetsproblemen för patienterna är omfattande.

Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Thorbjörn Holmqvist (S) hoppas på hjälp i form av mer bidrag från staten. Han utesluter heller inte en kommande skattehöjning för östgötarnas del (Corren 26/1).

Modern sjukvård är kostnadskrävande. Men strukturfelet av en i regioner fragmentiserad svensk vårdapparat gör knappast saken bättre.

Revirgränserna hindrar effektivare samordning, fördyrar den alltmer specialiserade och tekniskt avancerande vården, samt får målet om en jämlik standard över hela landet att bli kroniskt svåruppnåeligt.

Kort sagt utnyttjas redan befintliga resurser dåligt på grund av den hopplöst antikverade organiseringen. Rimligast lösning är därför att staten övertar det ansvariga huvudmannaskapet för sjukvården och att den löpande styrningen överlåts från politikerkåren till professionen.

Övriga verksamheter i de forna landstingen, som regional utveckling och kollektivtrafik, kan skötas i samverkan av berörda kommuner. Vem behöver Region Östergötland?

En sång från mörkret

Skrivit i Corren 25/1:

”Och regnet faller, och regnet faller… / Jag tänker på dig i mörkret, mitt barn / Höga är bergen och djupt är havet / Mitt hjärta är trött och längtar tungt / Och regnet faller, och regnet faller…”

Raderna (i min översättning från tyskan) är ur sången Und der Regen rinnt, skriven av Ilse Weber i koncentrationslägret Theresienstadt och uttrycker saknaden efter sonen Hanuš. Hon hade sänt honom i säkerhet utomlands strax innan krigsutbrottet 1939, när situationen i det naziockuperade Tjeckoslovakien blev allt omöjligare.

Hanuš kom först till England, sedan till Sverige och undgick således Förintelsen. Resten av familjen deporterades 1942 till Theresienstadt (Terezín på tjeckiska), i nazisternas cyniska propaganda framställt som ett judiskt ”mönstergetto”. Ilse Weber var en av många judiska musiker, poeter, författare och konstnärer som försmäktade i denna uppsminkade helvetets förstation till gaskamrarna.

Sångerna hon och andra kompositörer skrev i fångenskapen tolkades 2007 av Anne Sofie von Otter på albumet Terezín/Theresienstadt, som även inkluderar den gripande Und der Regen rinnt.

Jag hoppas höra den på söndag, då Anne Sofie von Otter och Östgöta Blåsarsymfoniker högtidlighåller Förintelsens minnesdag med en konsert i Linköping. Gå gärna dit, för framtidens skull. Snart finns inga överlevande offer kvar från Hitlers ”slutgiltiga lösning” som kan vittna om det ofattbara. Ansvaret för att inte glömskan ska segra blir därmed enbart vårt.

Judehatet försvann inte med naziväldets undergång i andra världskriget. Antisemitismen frodas ännu såväl i Sverige som i övriga världen, och utmanar nu som då de civilisatoriska grundvalarna.

Förintelsen visar vilka ohyggliga konsekvenser det kan få om vi låter intoleransen och oförsonligheten, främlingsfientligheten och rasismen, förgifta vårt samhälle. Bleknar minnet, växer faran av en upprepning.

Hösten 1944 skickade nazisterna Ilse Weber vidare till Auschwitz-Birkenau i Polen. Hon blev en av 6 miljoner människor som tvingades plikta med livet för att Hitlerregimen ansåg de skyldiga till det oförlåtligaste av brott: att vara född jude.

”Varför är du så långt bort, mitt barn? / Och regnet faller, och regnet faller… / Gud själv skilde oss åt, mitt barn / Du skall inte se lidandet och eländet / inte gå på steniga gator / Och regnet faller, och regnet faller… / Du har väl inte glömt mig, barn?”

Terrorn mot lantbruket

Skrivit i Corren 24/1:

Få länder har en sådan omfattande djurskyddslagstiftning som Sverige. Men för en liten krets urspårade vildhjärnor är det inte nog.

För dem är lantbruksnäringens djurhållning, hur omsorgsfullt den än bedrivs, a priori ett fruktsvärt övergrepp som handgripligen måste bekämpas och de har trappat upp sina aktiviteter under senare år.

Enligt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) har fyra av tio bönder som sysslar med djurhållning utsatts för hat och hot, stölder, trakasserier, brandattentat och annan skadegörelse från dessa militanta, antidemokratiska extremister. Påfallande är deras grovhet, fantantism och gränslöshet.

I vissa fall har till och med lantbrukares barn mordhotats och familjer tvingats söka skyddat boende. Man bör kalla saker och ting vid dess rätta namn. Detta är en form av ideologibaserad terror och den riktas mot en hel yrkesgrupp.

Göteborgs-Posten har i en serie granskande artiklar uppmärksammat fenomenet och även intervjuat en av djurrättsextremisternas ledarfigurer i Sverige, Richard ”Richii” Klinsmeister.

Han har en diger meritlista på sitt samvete som bland annat inkluderar gravskändning (!) och fängelsestraff för brott mot lantbrukare. Nu står han i spetsen för Djurfront, ”radikal djurrättsorganisation som fokuserar på direkt aktion och kämpar för djurens totala befrielse”.

Till GP (23/1) säger Klinsmeister: ”Vår filosofi är anti-speciesism och vi kräver att alla djur ska ha fullständiga rättigheter” och förklarar sin drivkraft som ”kärleken till djuren och hatet mot dess bödlar”.

Det är avslöjande ord. Någon reell skillnad mellan djur och människor vill han och hans kumpaner alltså inte erkänna. Bara det ger skäl till vaksamhet. Klinsmeister et consortes kan utan vidare karaktäriseras som en samling våldsbejakande ekofascister, vars idéer är lika groteska som oerhörda.

Tankegodset som besjälar djurrättsextremisterna är att dödande av djur principiellt är att likställa med mord på människor och djurhållning med fångenskap i koncentrationsläger, vilket då också anses rättfärdiga deras attacker mot svenska lantbrukare.

Men djur är förstås inte människor. Djur uppför sig enligt de programmatiska regler som gäller för deras art och omgivning. Djuren kan inte som människan handla och tänka etiskt, moraliskt eller förnuftsbaserat. Därför är de andra varelser än vi och har ej heller samma värde som vi.

Och den skoningslösa selektion och instinktivt betingade kamp för överlevnad som råder i naturen, kan omöjligen stå modell för en mänsklig ordning. Människan som alltings mått är ett fundament i den värderingsgrund av västerländsk humanism och judisk-kristen etik som vårt demokratiska samhälle bygger på.

Att från en utgångspunkt av ”anti-speciesism” upphöja djuren till människans nivå, betyder samtidigt en devalvering av människovärdet och en urholkning av respekten för mänskligt liv.

”Många har inte riktigt förstått hur allvarligt det här är och vilken situation det innebär för lantbrukare”, säger LRF:s ordförande Palle Borgström om den eskalerande djurrättsterrorn.

Det får man sorgligt nog tyvärr instämma i. Såväl politiskt som polisiärt är detta ett problem som definitivt borde prioriteras högre.

Minister i rastaflätor

Skrivit i Corren 23/1:

Det var en gång i Sverige när tecknade serier dömdes ut som ett ”mentalhygieniskt och kulturellt samhällsproblem” (psykiatern Nils Bejerots formulering). Jag minns tydligt barndomens 70-tal när Stålmannen, Fantomen och Kalle Anka ansågs vara kommersiellt, förråande skräp som hotade att skada vår uppfostran och utveckling.

Samma moralpanik slog till när rollspelsvågen drabbade Sverige i mitten av 80-talet. Gravallvarliga experter varnade för att vi ungdomar riskerade att fastna i en sluten, destruktiv fantasivärld.

Att lyssna på flummig reggaemusik var i början också ytterst suspekt, då Bob Marley & Co glorifierade marijuanarökning och därför som ett brev på det forna postverket skulle dra in oss i drogmissbrukets bottenlösa träsk.

Nu har vi fått en kulturminister som är en hängiven diggare av både serier och rollspel, samt har en imponerande samling rastaflätor på huvudet (japp, hon har erkänt att hon i yngre år testat cannabis).

Om något torde utnämningen av Miljöpartiets Amanda Lind slutgiltigt bevisa att mitt gamla folkhemskt gråa, sippa och foträta DDR-Sverige är dött och begravet.

Det är väl bara Sverigedemokraterna som drömmer om att vrida tiden åter till detta deras svårartat romantiserade sjunkna, trångsynta och syrefattiga Atlantis. Det är också bara SD som högprioriterar kulturpolitiken, oroande nog.

För dem är erövringen av kulturens kommandohöjder av essentiell betydelse i partiets strävan mot ett nationellt likriktat och homogeniserat Sverige. Övriga partier verkar främst betrakta kulturen som en söndagsrock, alternativt ett instrument för att främja hälsa, jämställdhet, ekonomiskt tillväxt eller något annat välvilligt mål i största allmänhet.

Socialdemokraten Bengt Göransson, den siste kulturministern av intellektuellt format vi hittills haft, sa i en intervju häromåret:

”Kulturpolitik ska vara ett organiserat kaos! Jag förstår inte dagens resonemang om att kultur ska vara så himla nyttig… Kultur ska tvärtom kunna vara både oväntad och oönskad. Det är inte säkert att den som läser böcker blir gladare, tvärtom eftersom böcker problematiserar och visar oss den komplicerade verklighet som vi lever i”.

Jag skulle önska mer av den frisinnade inställningen bland dagens politiker, så långt från SD:s unkna kultursyn man kan komma. Vågar vi hoppas att Amanda Lind är kvinnan av rätta virket?

Spräck skatteillusionen

Skrivit i Corren 22/1:

1903 gav den italienske ekonomen Amilcare Puviani ut en profetisk bok som hette Teoria della illusione finanziaria. Jag nämner originaltiteln bara därför att italienska är ett sånt vackert klingande språk, det rullar så njutbart på tungan, eller hur?

Sakinnehållet i Teorin om den finansiella illusionen var dock inte lika smakfullt.

Vid förra sekelskiftet var skatteuttaget ännu lågt. I västvärlden under den monarkiska epoken, från medeltiden till första världskrigets utbrott 1914, pendlade skattetrycket normalt sett mellan endast 5-8 procent av BNP i genomsnitt.

Med det moderna industrisamhällets omvälvningar, demokratins genombrott och folkets rättmätiga krav på grundläggande sociala reformer kom läget att radikalt förändras. Statsmakten expanderade i omfång och ansvarsområden, det medförde rejält ökade utgifter.

Puviani förutspådde att politikerna, i syfte att undvika protester mot den växande skattebördan, skulle frestas att utforma skattesystemet på ett notoriskt icke-transparent vis. Strategin var att invagga medborgarna i tron att staten kostade dem mindre än vad den faktiskt gjorde genom ett batteri av ”dolda” eller indirekta skatter.

Puvianis tes må låta cynisk, tyvärr fick han inte helt fel.

Utvecklingen i vårt eget land kan tjäna som en empirisk bekräftelse. 1903 var skattetrycket i Sverige 8 procent av BNP. 1947, när folkhemsbyggets ambitioner tilltog efter andra världskrigets slut, var skattetrycket uppe i 19,3 procent av BNP.

Det räckte inte för Per Albin Hanssons efterträdare, den nye statsministern Tage Erlander med sin kollektivistiska välfärdsvision om att skapa det ”starka samhället”. Vad hände?

Källskatten infördes. En symptomatisk innovation. Den betydde att arbetsgivarna fortsättningsvis skulle agera fogde åt myndigheterna genom skyldigheten att dra skatten direkt från sina anställdas bruttolöner (alltså ”vid källan”).

Det var ett fiffigt sätt att maskera kommande skattehöjningar för vanliga arbetande svenskar, som ju praktiskt taget inte märke hur mycket som försvann ur deras plånböcker.

Lek med tanken att de själva, handfast, fått betala in skatten framöver. Frågan är då hur bred väljarnas acceptans blivit för Socialdemokraternas högskattesamhälle, som nådde sin topp 1990 med ett skattetryck på 50,4 procent av BNP.

Hur många är ens medvetna om vad arbetsgivaravgifterna – löneskatterna – kostar företagarna varje år? Runt 500 miljarder kronor. Då förstår man kanske bättre situationen på svensk arbetsmarknad. Särskilt billigt att anställa är det sannerligen inte.

I sin regeringsförklaring inför riksdagen deklarerade statsminister Stefan Löfven att han under mandatperioden vill genomföra en ny stor skattereform som ska ”främja jobb och konkurrenskraft, utjämna klyftor och öka jämlikheten”. För all del, det verkar lovvärt.

Men hur vore det om också främjandet av större transparens blev en bärande princip i denna reform?

I en demokrati kan det knappast vara för mycket begärt att politikerna, folkets förtroendevalda ombud på statsapparatens kommandobrygga, spelar med öppna kort och gör skatteuttaget så synligt och tydligt redovisat som det bara är möjligt.

Varken hare eller tjäder

Skrivit i Corren 21/1:

På Hantverks- och Sjöfartsmuseet i Sundsvall finns ett märkligt uppstoppat djur. Framdelen är en hare, bakdelen en tjäder.

Ett fejk förstås, ursprunget är en jaktskröna från 1800-talet som florerat i trakten om en flottningsinspektör som påstått sig ha skjutit en bevingad hare vid skogen kring närbelägna Timrå. Skvadern, som detta med tiden smått världsberömda fantasidjur kallas, har blivit något av en skämtsam symbol för Sundsvall.

På ett mer allvarligt plan kan skvadern även symbolisera Centerns och Liberalernas nya roll i rikspolitiken. Vad är den egentligen?

Och hur ska den regering som Stefan Löfven presenterar idag betraktas? C och L ingår inte, trots att sensationellt mycket av den politik som Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska driva bär borgerligt märke.

Å ena sidan är C och L aktiva samarbetspartners till Löfvenregeringen i enlighet med den långtgående uppgörelse som fyrpartikonstellationen slutit. Å andra sidan ämnar C och L – om jag förstått det rätt – fortsätta att fungera som oppositionspartier vid sidan av sina gamla Alliansvänner Moderaterna och Kristdemokraterna.

Det är en kombination av två i grunden oförenliga element, som minner om Göran Perssons dagar när Vänsterpartiet och Miljöpartiet efter valet 1998 både var inflytelserika stödhjul till S-regeringen och kvarstod i opposition. Det är inte helt lätt för väljarna att bli kloka på ett sådant upplägg, som varken är en hare eller en tjäder, utan ett naturvidrigt mellanting.

Det främsta problemet med att vi åter får ett slags statsvetenskapligt skvaderstyre i Sverige är att möjligheten till ansvarsutkrävande, en av den representativa demokratins viktigaste principer, kommer till korta om rollfördelningen mellan partierna fördunklas på detta vis.

Friskast vore därför om C och L hade löpt linan ut och tagit plats i regeringen, istället för att försöka sitta på olika stolar samtidigt. Tydlighet är alltid föredra framför motsatsen när det gäller parlamentariskt maktutövande.

Vidare skulle en regering där Annie Lööf och Jan Björklund medverkade som kollektivt beslutsansvariga statsråd bättre garantera att Stefan Löfven inte fintade bort några liberala reformer han lovat genomföra under mandatperioden. Utrikes- och säkerhetspolitiken hade också kunnat fått en sundare prägel.

Men nu är det som det är. Om det är en hare med vingar som krävs för att ge den svenska reformagendan ett nytt välbehövligt lyft, får vi väl ge skvadern en chans.

Undrens tid är inte förbi

Skrivit i Corren 17/1:

Man förstår Jonas Sjöstedts svåra våndor att släppa fram en ny S/MP-regering, vars program (i svensk kontext åtminstone) är förbluffande högerinriktat. Men vänligt terapiprat och några svävande utfästelser från Stefan Löfvens sida gjorde tydligen susen. Vänsterpartiet svalde förtreten och gick med på att lägga sig.

En eloge för den uppoffringen. Med Centerns och Liberalernas bistånd till det rödgröna laget gör därmed Löfven comeback som statsminister, fast bunden till en borgerlig reformagenda vilken kan sägas vara en direkt fortsättning på Fredrik Reinfeldts första mandatperiod. Socialdemokraternas ideologiska eftergifter på centrala områden är så stora att man knappt tror sina ögon.

Om inte Reinfeldt satte etiketten ”Nya Moderaterna” på sitt parti, skulle Löfvens kunna aspirera på det varumärket. Eller kanske hellre ”Nya Centern” med tanke på hur mycket av Annie Lööfs politik som Socialdemokraterna köpt.

Vem hade trott att detta skulle bli utgången av den unikt segdragna regeringsbildningsprocessen? Undrens tid är icke förbi, vänner. Dock ett aber.

Sjöstedt hotar att yrka på misstroendevotum mot Löfven om förslagen att modernisera arbetsrätten och nedmontera hyresregleringen hamnar på riksdagens bord. Det sabotageglada, antiliberala SD är garanterat redo att sluta upp.

Men det vore ju komplett vettlöst om även M och KD lierade sig med V för att fälla regeringen på dessa marknadsliberala hjärtefrågor. Både Ulf Kristersson och Ebba Busch Thoor, gränslöst känslomässigt bittra på ”svikarna” C och L, säger sig emellertid vara beredda att medverka till Löfvens avsättning.

Det sänder en rysande påminnelse om hur Folkpartiet 1967 sänkte den dåvarande S-regeringens proposition om att skrota hyresregleringen, omedelbart bums och i hela lägenhetsbeståendet (ja, det är faktiskt sant). Folkpartiet hade egentligen inget emot förslaget, utan tvärtom länge pläderat för att hyresregleringen borde avskaffas.

Men Bertil Ohlin såg en chans att vinna några billiga taktiska opinionspoänger på att angripa S-regeringen från vänster och kritiserade den högljutt för att agera ”fördelningspolitiskt oansvarigt”. Finansminister Gunnar Stäng, som på goda grunder trott att Folkpartiet skulle vara med på noterna, blev så förbannad av charaden att han rev propositionen i bitar.

Bertil Ohlins partiegoistiska sektbeteende den gången har orsakat enormt skadliga konsekvenser för bostadsmarknaden och vanligt hederligt folks möjligheter att få tak över huvudet ända in i denna dag som är. För varenda regering sedan Tage Erlanders i slutet av 60-talet blev införande av marknadshyror tabu, ingen vågade ta steget – tills nu.

Och då skulle M och KD av alla partier göra en ny ful-Ohlin? Vansinne. Vad hände med Ulf Kristerssons snack om att vara den ”vuxne i rummet”? Det måste väl vara resultaten som är huvudsaken, inte spelet!

Grip istället chansen att driva en konstruktiv, seriös oppositionspolitik som noga håller Socialdemokraterna för räkning att verkligen infria alla skattesänkningar och marknadsliberaliseringar som partiet så häpnadsväckande utlovat.

Alliansen må ha förlorat valet, men vann en sakpolitisk dunderseger. Var lite glada, för helvete! (Ursäkta kraftuttrycket.)

När vänder S om Nato?

Skrivit i Corren 16/1:

Peter Hultqvist, försvarsminister (S), hymlade inte med budskapet på årets upplaga av Folk- och försvars rikskonferens i Sälen. Det säkerhetspolitiska läget har försämrats. Det går inte att utesluta militära angreppshot. Sverige måste förbereda sig på krigstida krav att kunna möta en kvalificerad motståndare i en högintensiv konflikt.

Så lyder alltså budorden idag, tämligen politiskt okontroversiella i debatten trots den dramatiska innebörden.

Ryssarna pressar på allt hårdare med utökad militär aktivitet i Östersjön, kring Baltikum, uppe vid Arktis runt Norge och i Nordatlanten. Mitt i smeten ligger alliansfria Sverige med sina långa gränser. Geografiskt är vi mer eller mindre dömda att bli inblandade i en konfrontation, om de tilltagande spänningarna (Gud förbjude) resulterar i en urladdning.

Men till skillnad från det lika alliansfria Finland, som också har en utsatt position, dras vi ännu med konsekvenserna av en feltänkt och lättsinnig militär strategi. Vis av dyrköpta historiska erfarenheter övergav aldrig Finland sitt invasionsförsvar efter kalla kriget. Själva kunde vi inte nedrusta fort nog när Sovjetunionen imploderade.

Istället anammades doktrinen att Sveriges säkerhet i globalismens tidevarv bäst försvarades med små styrkor långt borta – som i Bosnien, Kosovo och Afghanistan. Betydelsen av dessa insatser ska inte förringas.

Men återuppbygga ett slagkraftigt nationellt försvar igen på basen av en liten organisation, anpassad för internationella operationer, låter sig inte göras i brådrasket.

Budgetanslagen har ökat under senare år, förmågan har från en låg nivå förbättrats något. Men omställningsprocessen är trög och det fattas fortfarande pengar, material och personal till det muskulösa försvar vi allt akutare skulle behöva.

Om inte angreppshot går att utesluta, om Sverige måste vara förberett på att i krig möta en kvalificerad motståndare (läs: Ryssland) – ja, då ligger vi ensamma väldigt illa till. Peter Hultqvists slutsats borde bli att allierade som uttryckligen garanterar oss militärt bistånd (läs: Nato) är av nöden. Dock sätter hans parti stopp för det av gamla dunkla ideologiska skäl.

Men kan Socialdemokraterna osentimentalt tvärvända på andra ”heliga” politiska områden och ställa sig bakom såväl marknadshyror som slopad värnskatt, vore det väl en smal sak att även låta motståndet till ett Natomedlemskap ryka. Eller?