Risken att hänga i baren på stationen i Malmö: plötsligt ramlar två tågluffande ungdomar in med stora ryggsäckar och genast är suget där igen, just like 1989.
Vad hindrar mig från att ta tåget över sundet? Well, nothing. Och väl där, är det bara att hoppa på till Hamburg. Och när man är där, ligger Europa fritt och vidöppet. Minns jag inte fel, finns ett nattåg till Rom över München, och när man är där; slacka lite, spana babes vid Spanska trappan, tjuvröka Lucky Strikes i svarta Ray-Bans en dag eller två. Och sen letar man upp nått enkelt lokaltåg till nån glömd italiensk fiskeby vid Medelhavet och väl där skulle jag kunna leva som Jude Law i The Talented Mr Ripley tills krediten på mitt goldcard tagit slut.
Det hade varit värt det. Men jag tar bara en bira till, låter tågen gå, och tänker på att jag måste recensera en bok innan helgen. Att vara vuxen är överskattat.
Jude Law och Gwyneth Paltrow i The Talented Mr Ripley.
Erik von Heland upphör inte att fascinera mig. Han var ett tungt namn i det agrarkonservativa, rasbiologiskt entusiastiska Bondeförbundet och satt i riksdagen 1932-53. Under kriget pläderade han för att bidrag till flyktingar istället skulle gå till arbetslösa småbrukare.
Han fördömde den liberale publicisten Torgny Segerstedts flammande kritik av samlingsregeringens ryggradslösa hållning mot Nazityskland. Erik von Heland ville bli partiledare, förlorade striden till Gunnar Hedlund och fick avrunda karriären som landshövding i det lilla blindtarmslänet Blekinge.
Varför stannande han inte i Afrika?
Han hade varit lyckligare. Jag har känslan av att von Heland var en stor romantiker, som förskingrade något väsentligt av sin substans när han sålde sig åt partipolitiken. Ty innan dess – håll i er nu! – arbetade han på Karen Blixens legendomsusade afrikanska farm i Kenya.
Har ni inte läst den danska baronessans ljuvliga bok, har ni säkert sett den underbara filmen Out of Africa. Har man upplevt en sådan pastoral tillvaro med sådana fantastiska människor på en av jordens vackraste platser, och därefter hamnar i den svenska riksdagskvarnen… ja, är det då konstigt om själen mals ner och omdömet grumlas?
Det finns en fängslande koppling mellan von Heland och Ernest Hemingway. Ni känner ju till Hemingways klassiska novell Snön på Kilimanjaro (1936) och dess kittlande inledning:
Kilimanjaro är ett snötäckt, 6010 meter högt berg och påstås vara Afrikas högsta. Den västra toppen kallas av massajerna N gàje N gài, ’Guds hus’. Nära västra toppen ligger en leopardkropp, torkad och infrusen. Ingen har kunnat förklara vad leoparden ville finna uppe på denna höjd.
Hemingways leopard, en metafor för novellens döende karaktär Harry, är givetvis en skönlitterär skapelse. Trodde jag. Döm om min förvåning när jag i von Helands memoarer Mina Afrikaår (1966) läste följande stycke, där han i sällskap med Karen Blixens make Bror – beryktad lebeman och storviltjagande kompis till Hemingway – bestiger Kilimanjaro 1921:
Det var inte långt nedanför den stora kratern, som Bror kunde visa upp den frusna leoparden. – Här ser du ett av världens underverk, en infrusen leopard, som i årtionden har legat och vaktat Kilimanjaros topp! – Du är en fantastisk storskojare, Bror! Hur sjutton har du hunnit få upp leoparden hit, replikerade jag. Vi hade en animerad diskussion, och Bror skrattade överförtjust åt min övertygelse att han ljög och försökte lura mig.
Erik von Heland levde i den föreställningen tills han flera decennier senare bevistade en träff med gamla Afrikaveteraner i Stockholm. Nix, kadavret på toppen var inget practical joke av Bror Blixen. Utan alldeles äkta, påstod man i det grånande sällskapet. Erik von Heland blev närmast besatt av att söka sanningen, grävde i arkiven och fann att det stackars djuret upptäckts redan 1889 av en tysk bergsbestigare.
Men jag undrar om inte von Heland, nu på ålderns höst, såg något mer i historien. Möjligen gnagde frågan om det varit värt att byta Kenya, Kilimanjaro och savannens fria vidder mot ett i det inrutade Sverige politiskt karriärklättrande. Vem var den frusna leoparden om inte han själv?
Karlskrona är verkligen en utpost. Hit kommer aldrig någon bara passerande förbi. Det är en vackert bedagad stad, den flagnande artefakten av ett svunnet stormaktsprojekt, på blåsiga öar i ett halvglömt litet län bortom allfartsvägarna.
Här händer i princip ingenting, mer än små rörelser i marginalen. Inget blir bättre, inget blir sämre. Lokaltidningarna är befriat intetsägande och utan egentliga nyheter, allt kunde skrivits igår, idag, imorgon eller för många år sedan. Atmosfären är likt ett evigt 70-tal. Och det är precis det som är charmen.
Det är som Hasse Tellemar ännu sitter vid telefonluren i radions Ring så spelar vi, Ingemar Stenmark laddar för andra åket i Madonna Di Campiglio, Björn Borg spelar en WCT-match mot Arthur Ashe i USA, Jörn Donner är åter whiskeypackad i TV, Sweets Off the Record är fortfarande ett helt färskt album och min mormor lever på Långö, vi kan när som helst åka skridskor igen, besöka vännerna på Skolgatan, handla Kalle Ankas pocket, lösgodis och Merry i den för länge sedan nedlagda Konsumbutiken, tiden är irrelevant, känslan är samma, nu som då.
Skymningen faller över Karl XI på det stora torget, jag går över snöiga gatstenar i denna märkliga ort vid ett fruset hav och fastän jag borde resa, drar jag mig för att ta tåget bort och iväg. Låt mig stanna och vila, åtminstone en dag till.
I vårt svenska 60-tal fanns en underbar vokalgrupp som hette Gals & Pals. Denna blågula motsvarighet till Manhattan Transfer var ofta anlitad i scenuppsättningar av och med Povel Ramel, Beppe Wolgers och Hasseåtage. I de sistnämndas revy Gula hund på Chinateatern i Stockholm 1964 sjöng Gals & Pals en jazzig låt vars text löd:
Varför ska ja’ va’ med / Nej, nej / Låt mig få va’ ifred / Varför ska ja’ va’ med / Låt mig få slippa se / Nej, nej / Man betalar ju skatt för de’ / Att dom ska ordna me’ / Att fixa undan krig och sånt.
Givetvis är raderna ironiskt menade. Hasseåtages avsikt var att gissla mätta och belåtna folkhemssvenskar som saknade engagemangets glöd. Låten är härligt svängig, finns att avnjuta på Youtube, jag har spelat den många gånger och budskapet tål att funderas på.
Det anses ju fint att vara engagerad. Att vara politiskt medveten. Att stå på barrikaden. Att med darrande stämma kräva olika saker och ivrigt försöka övertyga andra om nödvändigheten att nu jäklar måste det bli ändring på A, B och C.
Den som stoltserar med sitt djupt kända engagemang förväntar sig vanligen att bli bemött med respekt, rent av beundran.
Den som däremot inte orkar bry sig så noga, är tämligen ljummen på engagemangsfronten, hellre ser Allsång på Skansen än Agenda i SVT och mest vill sköta sitt i lugn och ro – kanske inte ens (Gud förbjude!) röstar i politiska val – den personen utmålas gärna som en suspekt typ. En asocial, nyhetsundvikande egoist. Slapp och osolidarisk. Saknar medborgaransvar. Gör inte sin plikt. Hotar demokratin. Borde skämmas.
Men är inte det, egentligen, en ganska orättvis karaktäristik av dessa människor? Är det så himla fel med folk som gäspar åt ideologiska plakatviftare, håller sig borta från det politiska bråket om vem som ska ha flest kakor på andras bekostnad och endast vill odla sin egen trivsamma trädgård?
Vi kan nu föreställa oss hur den rättrådige aktivisten, partigängaren och flitige samhällsdebattören drar in luft i lungorna så att skjortan nästan spricker över bröstet och sedan indignerat utbryter i en salivmättad ordkaskad enligt det fyrkantiga argumentationsformuläret 1 A:
”Men tänk om alla skulle vända det politiska engagemanget ryggen, och bara önskade vara i fred och ha det lite trevligt över en simpel kopp kaffe! Hur skulle det se ut! Hur skulle det då gå med allt! Svara på det, kanalje!”
Till den rättrådige aktivisten, partigängaren och flitige samhällsdebattören – som blivit alldeles röd i ansiktet av det förskräckliga scenariot att få sina Väldigt Viktiga Åsikter ignorerade av en apolitisk omgivning – kan vi då stillsamt och vänligt säga:
Ja, tänk om! Tänk om alla människor verkligen gjorde så, gav katten i politiken och unisont trallade ”Varför ska ja’ va’ med” på allvar vid sina blommiga kaffekoppar hemma i trädgården. Logiskt sett skulle väl världen, utan större krusiduller och åthävor, per automatik arta sig till en synnerligen fredlig och trevlig plats, hittills utan motstycke i historien.
Jag vet inte hur ni uppfattar saken. Men låter inte det som en toppengrej att engagera sig varmt för?
I’m apolictical. The more I travel and the less sure I am about exactly which political philosophies are commendable. The more government systems I see, the less enticed I am to give my allegiance to any set of people, so it would be disastrous for me to adopt a definitive point of view, or to adopt a party of people and say ”these are my people”.
David Bowie har betytt så mycket, så mycket för mig. Han – om någon – bevisade konsten som något livsavgörande, hur den på ett sånt underbart sätt kan förändra vår syn, attityd, förhållningssätt och få den krassa verkligheten att böja sig efter musikens, fantasins och romantikens magi. Shit, och från idag är det alltså en värld utan David Bowie?! Where are we now…
2016 markerar att det är fyrtio år sedan – herregud, vart tar tiden vägen? – som min absoluta favoritgitarrist gick bort. The one and only Tommy Bolin. Bara hans innovativa jazzfunkrockiga bidrag på Billy Cobhams Spectrum och Deep Purples Come Taste the Band är i klass med det bästa som John McLaughlin och Jeff Beck presterat.
Dessutom var Bolin en mycket begåvad låtskrivare och sångare (Wild Dogs – från det lysande soloalbumet Teaser – tycker jag är outstanding). Han blev endast 25 år, men fortsätter att inspirera musiker och diggare över hela världen. The legacy lives on. Cheers & Rest in Peace, brother.
Baggage handcuffed to my wrist, I drag it everywhere I go. Sometimes I fight it with my fists, If I knew which way was home, It’s where I’d go. If I knew which way was home…
Den karln är vis nog till att spela narr, Och vett behövs, om slikt skall göras väl; Han måste giva akt på mänskors lynne, Personers egenskap och tid och ställe Samt, falken lik, slå ned på varje fjäder, Som kommer för hans syn. Det är en idrott Så full av möda som den vises konst; Ty dårskap, visligt anbragt, klokhet röjer Den vises dårskap, säg, vem den förnöjer?
– Viola om narren Feste i Shakespeares Trettondagsafton, akt 3, scen 1.
Christian Dahlgrens Blogg 