I april 1952 reste statsminister Tage Erlander till USA, officiellt gällde det ett privatbesök hos amerikanska släktingar. Det egentliga skälet var ytterst hemligt: beställning av amerikansk radarutrustning till det svenska luftförsvaret.
Förutsättningen för leveransen var dock att Sverige anslöt sig till USA:s embargopolitik mot Sovjetunionen när det gällde strategiskt försvarsmateriel. Erlander godtog villkoren, men allt skedde i lönndom.
Särskilt viktigt var att inte ryssarna fick veta något. Sverige var ju ett alliansfritt land. På pappret.
Några år tidigare hade regeringen gjort arrangemang för att kunna ta emot västallierat attackflyg på svenska flygbaser och även inlett militärt stabssamarbete med Natolandet Norge. Med Erlanders radaravtal fick Sverige i praktiken status som hemlig medlem i den västliga försvarsalliansen.
Men i Washington fanns den svenske flygattachen Stig Wennerström som kablade vidare uppgifterna till Sovjet. Den 13 juni 1952 sköt ryskt jaktflyg ned en svensk DC 3:a, späckad med sofistikerad signalspaningsutrustning, över internationellt vatten i Östersjön. Den svenska försvarsstaben uppfattade genast vinken. Ryssarnas oprovocerade angrepp var en varning. Sverige hade gått för långt i sina Natokontakter.
Historien återberättas i Jan Linders Svår neutralitet. Sverige under två sekel (Infomanager förlag 2003) och bygger bland annat på uppgifter som forskaren Wilhelm Agrell vaskat fram i arkiven.
Händelserna har fått förnyad aktualitet när nu vraket av DC 3:an upphittats av några privatpersoner på havsbottnen utanför Gotska Sandön. Ännu har inte Göran Perssons regering bestämt sig om planet skall bärgas eller ej. Ärendet är känsligt. DC 3:an sätter åter fokus på hyckleriet kring den svenska neutralitetspolitiken, som var en av socialdemokraternas mest omhuldade käpphästar under kalla krigets år 1946-89.
Sovjetunionen hade förslavat östra Europa efter andra världskriget och hotade att även lägga resten av vår kontinent under kommunismens ok. USA och dess västeuropeiska allierade svarade med att bilda Nato 1949, men Sveriges mäktige utrikesminister Östen Undén kände stark motvilja mot USA och odlade istället en romantisk rosenröd bild av Sovjet. Att Sverige öppet skulle ansluta sig till Nato var otänkbart för Undén.
Han brännmärkte borgerliga politiker för deras fördömande av Stalins terrorregim, hävdade på fullt allvar att Sovjet var ett rättssamhälle, visade förbluffande likgiltighet för Raoul Wallenbergs öde och uttryckte förståelse för den ryska ockupationen av våra baltiska grannländer.
I den neutralitetsdoktrin som socialdemokraterna proklamerade för väljarna representerade folkhemmet en tredje väg mellan stormaktsblocken. Sverige accepterade varken ”borgerlig storkapitalism” enligt västmodell eller kommunism enligt östmodell. Framtidens melodi var den blågula demokratiska socialismen.
Arvet från Undén fördes vidare av Olof Palme, som blev partiledare och statsminister 1969. Han ville driva en så kallad ”aktiv neutralitetspolitik” i ambitionen att göra Sverige till en moralisk stormakt. De bägge supermakterna utmålades som lika goda imperialistiska kålsupare, vilka hotade de små staternas oberoende. Sverige skulle på den globala arenan värna dessa länders okränkbarhet genom rollen som en slags sanningssägare om tillståndet i världen.
Att USA var en demokrati och Sovjet en totalitär monsterstat tillskrevs ingen märkbar betydelse i sammanhanget. Tvärtom fortsatte det ryska tyranniet att bagatelliseras, samtidigt som socialdemokraternas förakt för USA firade nya triumfer.
När USA försökte hjälpa Sydvietnam att slå tillbaka en Sovjetstödd invasion från den stalinistiska regimen i Nordvietnam sågs det som det yttersta beviset på Amerikas ondskefulla avsikter. I ett famöst uttalande 1972 jämförde Olof Palme till och med den amerikanska krigföringen med nazisternas utrotning av Europas judar, vilket fick konsekvensen att USA djupfryste de diplomatiska förbindelserna med Sverige under 18 månader.
Att Sveriges inflytande härmed marginaliserades i väst nonchalerades av regeringen. Istället slöt Palme varma förbindelser med tredje världens ”progressiva” vänsterdiktaturer som Vietnam, Kuba, Tanzania och Nicaragua.
Revolutionsromantiken var påfallande, avsaknaden av frihet och demokrati ursäktades med den ”sociala rättvisa” som dessa u-länder ansågs eftersträva.
Under denna period inledde Sverige även en internationell nedrustningskampanj, som varade till Olof Palmes död 1986. I ett mästrande tonläge gjordes gällande att kalla krigets orsak fanns att söka i kapprustningen i sig, inte i att två väsensskilda samhällssystem stod mot varandra.
Kunde bara parterna förmås att prata ut om diverse missförstånd, skulle freden säkras. När moderater och folkpartister hävdade att verklig fred förutsatte ett demokratiskt Ryssland, förbannade Palme detta som uttryck för en reaktionär ”korstågsanda” och förklarade att Sverige inte sysslande med ”antisovjetism”.
Kreml insåg propagandavärdet i att låtsas stödja freden. Natoländerna tog lyckligtvis aldrig Palmes vidskepelser på allvar.
Men som historien om DC 3:an så förödande visar, vågade trots allt varken Erlander eller Palme ta risken att vårt land ensamt skulle ställas mot Sovjet i en hotande konflikt. USA tolererade det mesta av socialdemokraternas utrikespolitiska krumbukter, då den amerikanska militären värdesatte Sverige som en betydelsefull partner i det strategiska försvaret av Natos norra flank i Europa.
Och Sovjet hade förstås ingen tilltro till Sveriges officiella hållning, inte minst genom storspionen Wennerströms försorg. Neutraliteten var i mångt och mycket avsedd för inhemsk konsumtion, en ”inrikes utrikespolitik” som Gösta Bohman formulerade det. Socialdemokraterna gav neutraliteten moraliska och ideologiska dimensioner som kamouflage för den krassa realpolitiska egennyttan.
Med tiden kom neturalitetsretoriken att befordra en anda av relativism i svensk debatt, som försköt värdeskalorna och undergrävde det idémässiga värnet mot tyranniet.
Neutralism och alliansfrihet framstod som en högre eftersträvansvärd princip, närmast ett mål i sig. Fortfarande, nästan femton år efter Berlinmurens fall, tycks socialdemokraterna liksom stora delar av folkopinionen ha märkvärdigt svårt att befria sig från den demoraliserande barlast som Undén och Palme efterlämnat. Ännu är det nära nog tabu att föreslå formellt medlemskap i demokratiernas försvarsorganisation.
Under åratal har våra myndigheter slingrat sig och bluffat om DC 3:ans uppdrag och bakgrunden till nedskjutningen. Planets åtta besättningsmän gav sina liv för försvaret av Europas frihet. Dessa svenskars gärning förtjänar att lyftas fram i ljuset, samtidigt som Sveriges säkerhetspolitiska ageranden under kalla kriget måste redovisas utan reservationer.
Ty i ett demokratiskt land har folket rätt att veta.
(Borås Tidning 2003-06-25)
Christian Dahlgrens Blogg 